Gärdet

Bortsett från ett par perioder med sommarjobb i Stockholm var jag och N nyinflyttade. ”Permanent inflyttade”, tänkte åtminstone jag, fast jag höll det för mig själv. Stockholms bostadsmarknad, hur den (inte) fungerade. På Nybrogatan fanns en ”hyresförmedling” där en konkursmässigt klädd kille som bara var ett par år äldre än vi satt bakom ett skrivbord.

– Vad sägs om Gärdet?

– Hm, kanske det.

Egentligen hade vi tänkt oss något i den gamla kvartersstaden. Var inte Gärdet lite off?

– Alla vill bo på Gärdet, fastslog den kostymklädde och avgjorde frågan. En sedel bytte ägare. Nu fanns vi i registret.

Det skulle dröja ett bra tag innan jag hamnade på Gärdet. Det blev efter en vid, kringgående rörelse som innefattade både Södertälje, Järvafältet, Sundbyberg, Söder och Östermalm. Killen med kostym återsåg jag betydligt tidigare. Jag arbetade då på en nyhetsredaktion på tv. Jag minns inslaget om bluffmäklaren som under flera år lurat intet ont anande på bostadssökande på ”anmälningsavgift” för ett fiktivt register som aldrig skulle ge några lägenhetskontrakt.

Enda sättet – om man inte hade råd att köpa bostadsrätt – var att vända sig till en kommunal myndighet med väntetider på runt tio femton år (numer längre). Det löste inte problemet. 

Men det fanns alternativ: att ha någon lämplig fastighetsägande kontakt – eller köpa kontrakt (svart). Det var inte så snyggt men ändå en utväg. Inom något halvår hade jag turen att få lägenhet genom en kontakt. Ytterligare ett år senare köpte jag ett hyreskontrakt på Söder. Jag minns färden i tunnelbanan, jag kramade sedlarna i fickan. Snart stod jag där på stege med pensel i hand.

Vad gör ungdomar idag? Att köpa bostadsrätt kräver ett stort startkapital. Och dessutom hög lön. Att köpa hyreskontrakt svart måste vara omöjligt för alla icke-kriminella, eftersom tillgången till kontanter har strypts. Bara kriminella kan komma åt klingande mynt i sådan mängd att de räcker till ett hyreskontrakt.

När det begav sig var tumregeln att ett svartkontrakt kostade 25 % av värdet på en bostadsrätt. Det var mycket pengar men man fick livslång besittningsrätt och bytesrätt. Jag undrar hur priset sätts idag, när förutsättningarna ändrats. Hyrorna var och är reglerade, ytterst få lämnar ifrån sig ett kontrakt utan motprestation. Därav det minimala utbudet.

Nu när jag bott länge på Gärdet, som upplevt en generationsväxling och en klassresa. Nedre Gärdet har blivit mondänt – Teslaland. Men stadsdelen omfattar mer än så: Gärdeshöjden, med sin än mer tillspetsade funkis än Tessinparkens inte fullt så modernistiska byggnader. Bara några få år skiljer byggnaderna åt, men utvecklingen gick rasande fort de överhettade åren strax innan andra världskriget. 

Nedre Gärdet och Gärdeshöjden uppfattar jag som ”egentliga” Gärdet, men dessutom finns “bortre” Gärdet, som jag väljer att kalla det som ligger nära vattnet, och 90-talsområdet Starrängsringen byggt på platsen för Svea Artilleriregementa, A1. Gärdet har militära anor. 

Bortre Gärdet är en plats med helt annan karaktär än de äldre delarna som stod klara kring 1940. Bortre Gärdet liknar en gammaldags närförort – trots att hela området fram till Värtan räknas som innerstaden. Byggnaderna i den bortre delen är från alla decennier från 1940-talet och framåt, och är därför betydligt mer levande än vissa förorter som byggts i ett enda svep med hus som är kloner av varandra. Grundkänslan på bortre Gärdet är, säg, ”1948”. Tiden när euforin efter kriget tog sig uttryck i en bara lätt tuktad lekfullhet. Och när man övergav funkisens asketiska renhet för en mer tillbakablickande arkitektur. De numer slocknade neonskyltarnas bokstäver fick okynnigt sprattlande konturer.  ”Tobak”. ”Café”. ”Frisersalong”. ”Livs”.

För drygt en månad sen, augusti 2022, promenerade jag runt med kameran. Från det blandade bostadsområdet gick jag genom kontorsbebyggelsen och bort till Frihamnen. Jag undrade länge vad begreppet står för. Nu har jag rett ut det: en hamnzon som inte räknas som svensk mark. Där lade lastångare till. Och medförda varor kunde lagras och bearbetas tullfritt ända tills de fördes ut från frihamnsområdet.

Bilfabriken Ford uppförde en funktionalistisk hangarliknande byggnad som tjänade som sammansättnigsfabrik för bilar – det var bara några år efter att den legendariska Ford T slutat tillverkas och ersatts av Ford A. 

Och apropå hangarer låg Lindarängens sjöflyghamn från 1921 bara ett stycke bort. Den sjöbaserade flygtrafiken pågick ända fram till invigningen av Bromma flygfält 1936. Arkitekten Uno Åhréns sammansättningsfabrik har tagits över av den Nasdaq-ägda Stockholmsbörsens OMX. Kopplingen Frihamnen-USA består.

Med några bildserier gör jag nu några nedslag på Gärdet. Jag hoppar över en del, till  exempel Gärdesfältet med empire-byggnaden Borgen – varifrån Karl Johan en gång i tiden ledde militärövningar. Det spar jag till en annan gång. Nu tar jag de tre delar som kan förknippas med början och mitten av 1900-talet. Frihamnen, från 1920-talet och framåt. Och med ett oegentligt ord, ”Förortsgärdet”, stegvis utbyggt med både bostäder, kontor och tillverkning från 1940-talet fram till idag. Och Tessinparken från 1930-talet, som kombinerar stram klassicistisk gestaltning i arkitekterna Tessins anda, med modernismens friare formspråk.

På 00-talet presenterades en plan för ett stort bostadsprojekt i Frihamnsområdet. Då valde jag att dokumentera området innan det hann jämnas med marken. Jag tyckte det hade en särpräglad charm – kvarleva från äldre tid.

Men antingen har byggandet tagit längre tid än beräknat eller så missuppfattade jag avsikterna. Frihamnsfunktionen upphörde på 90-talet, men hamnverksamheten ska delvis bestå. Det enda som försvinner är containertrafiken. De av mina bilder jag visar nu är alla tagna 8 augusti i år.

Om ifall den starkt tidspräglade bebyggelsen från mellankrigstiden ska få finnas kvar har jag inte lyckats lista ut. En gissning är att åtminstone vissa av byggnaderna får stå, för att ge karaktär och identitet åt ett nytt bostadsområde som annars lätt kan bli anonymt. Till exempel “Banan-Kompaniets” då toppmoderna och stiliga byggnad från sent 1920, med sitt “bananmogningsrum”, renoverat så sent som för 25 år sedan.

Jag har hittat ett fotografi från 1940-talet som starkt frammanar känslan av förgången tid. Jag kombinerar det med ett citat ur den samtida deckaren Lysande landning (1946) av Stieg Trenter. Mina egna bilder från Frihamnen är i svartvitt, men de två andra Gärdesserierna blir i färg och publiceras snart. 

”Nu var kapplöpningsbanans saga all. Där ena raksträckan löpt fram, höjde sig nu lyftkranar, funkiskomplex och väldiga magasin, inhägnade av ett högt järnstaket. Det var Frihamnen, några kvadratkilometer internationellt område, en stat i staten. Mellan magasinsbyggnader och kranar skymtade master och vimplar, och från fartygens skorstenar steg smala rökslingor som lodräta sträck upp mot den töckenblå himlen.”

Bildserierna publiceras inom några timmar.