September 2021

september 2021

Det finns fraser som låter så självklara att man avfärdar dem som meningslösa. Plattityder. De påminner om den tomgång som kan uppstå när man pratar med en halvbekant på stan. Å andra sidan – allt är inte som det verkar. 

“Allt framträder tydligare ju närmare man kommer” är en sådan sats. Den låter så självklar att den inte hade behövt sägas. Men nej – skenet bedrar. Det som låter sant är inte alltid sant. Ibland finns dolda djup.

När du ändrar din plats – i rummet, i tiden – förändras perspektiven. Det där som du ville betrakta på nära håll, för att verkligen se, får en annan innebörd när avståndet ökar. För då ser du inte bara det du ville se utan också sammanhanget. Inget existerar i ett vakuum, allt hänger samman. Allt definieras av sina relationer.

“Ingen människa är en ö”, skrev den engelske poeten John Donne, verksam åren kring 1600. De orden har jag aldrig glömt sen jag läste dem första gången. 400 år skiljer mig, och dig, från barocken. Ändå har meningen något att säga oss. Generationerna ropar till varandra – den som hör förstår.

“No man is an island, entire of itself, every man is a piece of the continent, a part of the main.” 

Nu tillämpar jag tanken på årstiderna, månaderna. Jag brukar tänka att jag måste publicera de foton jag tagit en viss månad så fort som möjligt. Innan de blir inaktuella.

Men jag har ändrat mig. Allt framträder tydligare på avstånd. Ta månaden september, ämnet för det här inlägget – först när jag befinner mig i oktobers djupa höst med gulnande löv och slokande temperaturer, inser jag septembers alldeles särskilda karaktär: en månad som är både och.

För visst kan september vara höst, med ovälkommen kyla. Men ändå – då och då – visar månaden sin grundläggande samhörighet med sommaren.  I år var det inte så ofta, men vissa dagar kom sommaren på återbesök, och på ett alldeles särskilt sätt: som länge lagrat vin som med sina aromer är så mycket starkare och nyanserade än samma vin innan det hunnit mogna.

Varför har jag denna iver att dokumentera omvärlden, tiden jag lever i? Kanske för att jag tänker på de långa perspektiven. John Donnes 1600-tal har något att säga mig, och dig. Kanske vårt 2020-tal har något att säga en framtida människa, som beträder samma mark som vi åren kring 2400. Det kan jag inte veta, men jag fascineras djupt av tanken – att den framtida människan kan se vår tids bilder och förstå något. Att allting var helt annorlunda då. Eller: Att allting var ungefär likadant.

Människonaturen ändras inte så mycket, inte om tidsperspektivet bara är några sekel, eller ett par millennier. Det som ändras är utanverket, kläderna, byggnaderna, fordonen. Men människan – innanför de två ögon som möter fotografens kamera – är sig ganska lik från tid till annan.

Därför är bilderna viktiga – de visar både det som skiljer och det som är konstant – att tidsåldrarna ropar till varandra och kan förstå varandra. Och det finns en annan sak till. Varje människa som fastnat på ett fotografi (om detta bevaras) får ett liv som kan sträcka sig över århundraden. Det trollbinder mig – på samma sätt som jag tjusas när jag ser alla dessa underbara målningar från 1600-talet (för att ta en epok av många). I blicken hos dessa sedan länge döda, finns exakt samma liv som hos mig. Och dig. 

När jag var tio år läste jag en bok – snart en hel serie – som var skriven på ett svårt språk. Men innehållet var så spännande att jag kämpade mig igenom texten. Redan första raden var obegriplig: “Paris, i nådens år 1792”. Nådens år? Jag tänkte att det var en fras utan djupare innebörd, en tom utsmyckning.

Som vuxen förstår jag sammanhanget. 1792 i Paris är förstås “Den stora revolutionen”. Som den kallas i Frankrike. “Nåden” är något som de revolutionära ledarna dödförklarade – men vad? Jo, revolutionen förklarade att religionen (kristendomen) var död. En ny tideräkning introducerades, med (vill jag minnas) 1789 som År Noll. Kristendomens grundtanke är att människan, trots all brist på fullkomlighet, godhet, kan återfödas. Helt och hållet förlåten. Det är Nåden. I revolutionens värld gällde motsatsen: straffet, det obönhörliga. Ofta uttryckt med satsen: “Revolutionen äter sina barn.”

Den spännande romansviten – som handlade om en äventyrare som räddade dödsdömda i Frankrike till tryggheten i Storbritannien, England – klargjorde med tre ord i första bandets allra första mening att den inte sympatiserade med revolutionens blodiga ideal.

Det är ett exempel på litteraturens övertag över de visuella konstarterna. Litteraturen kan med några få tecken proklamera en hel världsåskådning. Bilden – som ibland sägs säga mer än tusen ord – behöver långt, långt mer än tusen tecken för att säga “nådens år”. Då pratar vi om pixlar, (nästan) oändligt många.

Litteraturen, med sina få ord, är som ett pulver som löst i vatten (i den läsandes medvetande) utvecklar ett fyrverkeri i fantasin. Bilden presenterar fyrverkeriet som återsken – av något som hände. 

Vad som är bättre? Det vet inte jag. Så jag sysslar med båda.

I sydliga länder är september den stora skördemånaden. Hos oss är skörden överstökad – september är porten in i hösten, mörkret och kylan. (Som vi just nu, i oktober, upplever oblandad). 

Men oavsett vilken september vi pratar om har månaden en sällsam tjusning. För att den på sitt speciella vis är varken eller – och både och. 

Mina bilder har inget särskilt tema – förutom just månaden. Eller jo – ett tema finns: tunnelbanan! Jag åker sällan tunnelbana men den här månaden hade jag anledning att göra det. Det är ett effektivt sätt att transportera människor i en stad utan att behöva stanna i korsningar. 

Men det är något annat också. Underjordens transportmedel har en alldeles speciell egenskap: där finns inget naturligt ljus. För en fotograf, som arbetar med ljuset som bränsle, är kapslarna (tågen) i de mörka tunnlarna en utmaning. Där finns inget naturligt ljus. Allt färgas av ljuskällor som saknar solens rikedom av färger i balans.

I tunnelbanan finns ljus, men bara artificiellt. I mina t-banebilder har jag framhävt den aspekten – ljusets och färgernas onaturlighet. Jag har förstås överdrivit lite. För nog kan väl poetisk licens tillämpas på annat än litteratur? 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »