Drottningholms Slott

Hits: 291

The Royal Palace Drottningholm

Klockan är 23.33. Det för mig direkt till mitt ämne: avslutandets konst, att bli klar. Eftersom det är fredag har jag köpt en flaska vin, att avnjuta efter arbetet. Nu tycks det som om flaskan tar slut innan jobbet. Jag ser det som problematiskt.

Det ligger i ett arbetes natur att det alltid kan utföras bättre. Men eftersom tiden är begränsad, både en fredag kväll och med livet sett som en helhet, får man nöja sig med ansatser. I stället för det man egentligen vill – slutföra, fullfölja – måste man avsluta. Sätta punkt i förtid. Klar blir man aldrig, det finns alltid mer att göra. Det vet alla som jobbat med något journalistiskt. Nej alla, oavsett jobb. Det finns alltid en deadline. Poängen är kanske att det finns andra som tar över, gör sin del – vilket historien jag ska försöka berätta kanske visar.

Har ni läst Patrick Modiano? I hans anda har jag tillbringat veckan i inre exil, i staden där jag bor, men i dess utkanter. Jag har erfarit lite av varje. – Om man som fotograf är baserad i Stockholm kan man skatta sig lycklig. Motiven finns, i övermått. Och när man avverkat innerstan (vilket i och för sig knappast är möjligt) återstår utkanterna. Eller som i detta fall, det på gränsen, strax utanför utkanterna.

En renovering fick mig att söka mig utåt. Jag kunde kanske ha rest längre bort men hade inte lust. För en vecka tog jag in på ett hotell vid Brommaplan, flyghotellet från 1957, varsamt upprustat. Där kunde jag studera fenomenet Suburbia, som jag verkligen inte är färdig med, mer om det i annat sammanhang. Men jag fick också chansen att söka mig till historien, närmare bestämt stormaktstiden, några få kilometer bortom stadsgränsen: Lovön.

Vid sjöstranden ligger, bedövande vackert, Drottningsholms slott, kungafamiljens bostad, åtminstone kungaparets. Det går i arv inom familjen. Nog för att jag har varit där förut, men det var länge sen. Och då hade jag inte kamera. Däremot sällskap, och sådant skymmer blicken.

När jag skulle korsa vägen – den första landförbindelsen: Gustav III:s landsväg! – närmade sig en Volvo Amazon. Ögonblickligen såg jag chansen. Att på samma bild föreviga två nationalklenoder!

Amazonen kunde jag ungefärligen datera, modellen introducerades 1956. Slottet var knepigare. Trots att jag är hyggligt bevandrad i arkitekturhistorien kände jag mig förvirrad när jag betraktade anläggningen – i själva verket ett konglomerat av hus som hör samman och bildar en häpnadsväckande harmonisk helhet, trots att de inte alls tillkommit samtidigt.

Jag stod länge och betraktade huvudfasaden – eller kanske baksidan, eftersom sjösidan nog bör räknas som huvudfasad. Eller kanske ska man inte rangordna. Hur som helst, barockens anda, inte minst i gestaltningen av den franska parken, svävar över anläggningen.

Hela perioden efter renässansen präglades av antiken, men synen på epoken förändrades, fördjupades. Till exempel genom utgrävningarna av städer som begravts under ett konserverande flöde av dödlig lava från vulkaner. Och – en geografiskt avlägsen aspekt, men intressant – av sådant som att Förenta staterna efter frigörelsen från England vände sig bort från Rom, som väckte associationer till brittiskt världsherravälde. Det nya landet lät sig i stället inspireras av en äldre arkitektur, den grekiska.

Nyklassicismen – eller nyantiken – är avskalad, saklig. Den tillhör upplysningstiden. Ansatsen är omvälvande; ofta ifrågasatte den i revolutionär anda kungamaktens “maktvertikal”. Stilen är asketisk – avskalade väggar, strikt geometriska former, ett förebud om funktionalismens sakliga puritanism mer än hundra år senare. I Frankrike, där man talade om “pompejansk stil”, är arkitekten Claude-Nicolas Ledoux ett fint exempel. Hans monumentala rad av tullhus, “les Portes de Paris” (just den utkant som Modiano ofta dras till) är ett fint exempel, även om de uppfördes strax före revolutionen – och faktiskt till stor del revs av den revolutionära mobben, som provocerades av de höga kostnader som de som skattebetalare hade fått stå för. Den svenska motsvarigheten är den sengustavianska stilen, oftast tillämpad inom möbelkonsten, men med Gustav III:s paviljong i Hagaparken och Svartö slott i Finland, som arkitektoniska exempel.

Drottningholm, där huvudbyggnaden är hundra år äldre, andas teatral dramatik: barock. Ändå beskrivs huvudbyggnaden som inspirerad av fransk och holländsk klassicism (av 1600-talssnitt). Och visst, en italiensk barock i Berninis anda är svår att tänka sig i ett kärvt Norden.

Om klassicismen – inte att förväxla med nyklassicismen – läser jag: “Klassicism är en konst i maktens tjänst: linjerna är rätlinjiga, symmetrin och hårdhetens geometri respekteras.” Det låter som rokokons antites. Manligt kontra kvinnligt. Eller för den delen: som en karaktäristik av Stockholms slott. Men Drottningholm är inte så lätt att fånga i entydiga formler. Det var ju tänkt som lustslott.

Och var i detta schema hamnar Germania, Hitlers storskaliga fantasi om världens största stad, på Berlins plats? Arkitekten Albert Speers modeller visar monumentala byggnader med ett utpräglat klassicistiskt formspråk. Med symmetrins och geometrins hårdhet. Att översätta stil till ideologi är vanskligt. För vilka mekanismer skulle det handla om? Ändå är det svårt att bortse ifrån att klassicismens formspråk – om man tänker på de senaste hundra åren – tenderar att användas i diktaturer snarare än demokratier. Demokratierna har låtit modernismens friare och oftast asymmetriska former dominera. Är den avgörande omständigheten att symmetri, där under- och överordnade stilelement uppträder i ordnad form, avspeglar en hierarkisk anda? I en symmetrisk byggnad finns ju en centralpunkt, varifrån allt strålar ut.

Kopplingen mellan former i konsten och abstrakta begrepp får mig att tänka på målaren William Hogarth, som formulerade sin teori ”Line of Beauty”, om att kurviga linjer, särskilt S-linjen, står för livlighet och aktivitet – inte för inte skrev han i rokokons tid! Cellon måste ha varit hans favoritinstrument. I ett långt senare fotografi smälter fotografen Man Ray samman en kvinnorygg med cellons karaktäristiska detaljer! Motsatsen till de raka, ibland korsade linjer, och de räta vinklar som för Hogarth var sinnebilden för stillastående, död.

En teori beskriver alltså svängda linjer kontra kantiga som en fråga om härskarmakt, kanske rentav manligt kontra kvinnligt. En annan som ett motsatsförhållande mellan liv och död!

Kanske är teoretiserande om konstens uttrycksmedel och deras underliggande tydning dömt att misslyckas, fastna i meningslösa låsningar – formler. Ändå gillar jag systematiserande och sökande analyser av det slaget – de finns ju också hos kineserna, subtilt utvecklade i den mångtusenåriga skriften I Ching, Förvandlingarnas bok. Det binära systemet yin och yang härleddes från början från de två sidorna av ett berg, den solbelysta och den skuggiga. Motsatsparet ljus och skugga är något av det mest basala man kan tänka sig. Men ur detta växer häpnadsväckande komplexa tankegångar fram. Människans inneboende förmåga att abstrahera vilar över det hela.

Och nog skulle det vara svårt att leva – och tråkigt! – om man inte under tillvarons yta kunde hitta mönster, antydningar om en högre ordning. Kalla det transcendens. Eller bara djupverkan, relief.

Drottningholms tillkomsthistoria är lång, namnet är från 1579. Johan III lät uppföra ett “stenhus” åt sin gemål Katarina Jagellonica. Efter en brand uppfördes det nuvarande slottet, från 1662 till omkring 1750. Det yttre, som var den första fasen – initierad av Hedvig Eleonora – utfördes av arkitekterna Tessin d.ä. och d.y.

Den avslutande etappen styrdes av dåvarande ägarinnan (Fredrik den Stores syster) Lovisa Ulrika. Hon hade svårt att finna sig i Frihetstidens svaga kungamakt – men i Drottningholm fick hon fritt spelrum. Hon använde sig av en bred palett: alltifrån monumental barock, som symbol för stark kungamakt, till kvinnligt mjuk rokoko som fond för hennes samling av konst.

Arkitekter var Carl Hårleman och därefter Jean Eric Rehn. Den senare tillämpade kunskaper han fått genom besök i Pompeji och Herculaneum. Och inte minst Paris, där han kommit i kontakt med den begynnande nyantiken. Hans inredningar i slottet räknas bland det svenska 1700-talets främsta.

Så småningom fick Lovisa Ulrika lämna slottet, som övertogs av sonen Gustav III, minst lika kulturellt orienterad som sin mor. Han vistades dock på slottet bara sommartid – han förstärkte ju kungamakten kraftigt, och såg det nog som nödvändigt att befinna sig i händelsernas centrum, inne i staden. Men han fortsatte med omdaningen av Drottningholm. Nu kompletterades det fransk-klassiska i parklandskapet med den nya engelska stilen, som ville likna naturen själv. Den pekade fram mot romantiken, som hyllade känslan mer än förnuftet.

Jag vandrar omkring i en känsla av att helheten, hur spretig beskrivningen än kan verka, har starkare verkan än man kanske kunde våga tro. Sverige är ett tämligen litet land, välmående men knappast dominant. Utom kanske i Norden, i kraft av ett numerärt överläge och möjligen ovanligt många originella skapelser inom allt från ingenjörskonst till litteratur och konst. Men en gång i tiden, på 1600-talet, var Sverige en riktig stormakt. Upphöjelsen kom hastigt – och lika tvärt tog eran slut. Men verkningarna finns kvar.

1500-talets Stockholm var en fattig och påver stad. Smutsen och trängseln fick de mäktige att skämmas inför utländska besökare. Men stormaktsstatusen satte i gång ett byggande som med ens förvandlade den perifera staden till en av Europas främsta. Det är märkligt och imponerande. Därför har det moderna Sverige – känt för sin ”Middle Way” mellan socialism och kapitalism (sant eller ej) och för folkhemmet – ett byggnadsarv som få andra länder, oavsett storlek.

Jag ser framför mig Drottningholms slott med omgivningar som den perfekta inramningen för ett kostymdrama i brittisk anda. Om lagom fängslande intriger till äventyrs kunde utspinnas – och varför inte? Stoff, till exempel dramatiken efter finska kriget, saknas ju inte.

Utan att ha bilder till hands erinrar jag mig Buckingham Palace, ett pampigt bygge, ibland på gränsen till svulstigt. Jag tycker mig se färgskalan och de överarbetade stuckaturerna, och tänker att jag i så fall föredrar Englands kärva 1500-tal. De svenska sexton- och sjuttonhundratalen är nedtonade, utan att för den skull vara torftiga.

En italiensk betraktare skrev på 1600-talet om Tre Kronor – det gamla kungaslottet som senare förstördes i en brand – att det inte var uppfört i landets ”barbariska stil” utan i ”italiensk anda”. Och därför vackert. Kanske var landets perifera läge något som gjorde att man när det gällde anspråksfulla byggen inte vågade lita på sin egen smak utan vägleddes av de stora kulturnationerna. Ändå är min känsla att någonstans i skärningspunkten mellan italienskt, franskt, holländskt och annat uppstod något – rentav framväxt ur landets ”barbariska” arv – som var i klass med det bästa.

Vad består ett fenomen som nationalkaraktärer i? Tänk på den konträra karaktären hos grannländerna Frankrikes och Tysklands kulturer. Franska författare skulle aldrig skriva, kanske inte ens tänka: “Das war also des pudels kern” (oavsett språk). Om fransmannen lodar djupen, eller vad det nu är han gör, så är det med sinnesintryckens hjälp: impressionen, precist fångad med lätt hand. Ett särskilt ljus; ett ackord, glittrande, svävande; den flyktiga aromen hos ett bakverk. Tysken “goes the other way around”, söker ingens innersta väsen. För att inte tala om engelsmannen, som tänker på ett tredje sätt, med ännu en “formule littéraire”.

Med nordiskt perspektiv behöver man bara gå hundra år tillbaka från nutiden för att möta Swedish Grace, en stil präglad av stram behärskning och ”grace” (i ordets svenska betydelse: behag). En association går till engelsmannen Hogarths lätthet och rörelse. Samtida art deco kan i jämförelse framstå som visserligen fascinerande – New Yorks skyskrapor! – men inte sällan tungfotad och högljutt skrytsam.

Om det franska kökets historia heter det (fastän vissa historiker menar att det inte gick till så) att den Stora revolutionen, tvingade de med tiden arbetslösa kockarna på de adliga slotten, vars ägare avrättats, att i stället öppna restauranger för vanligt folk. Då medförde de adelns sofistikerade recept och matvanor – vilket än i dag gör att franska köket räknas som det främsta.

Skulle nyckeln i Sverige kunna vara något annat? Sverige (liksom övriga Norden) har inte haft det slags feodalism som franska revolutionen ville sätta stopp för. Fria bönder, inga livegna. När familjen Tessin invandrade från nordtyska Östersjökusten, och satte sin prägel på mycket av stormaktstidens arkitektur, fick de leja hantverkare som till vardags sysslade med enkla byggen, där de uppnått stor skicklighet, i det lilla. För även deras anspråkslösa beställare hade känsla för det vackra. Skönhet har inte så mycket med dimensioner att göra. Proportioner däremot. Kanske kan man tillägga att skönheten inte heller är ett resultat av vilken stil man arbetar i. Skönheten är ett handlag, snarare än en uppsättning former.

Skulle nyckeln kunna vara konsten att med ett minimum av material – trä, handslaget tegel, kalksten – skapa skönhet? Måttfullhet, balans. Dygder som sedan omsattes i betydligt mer avancerade byggen i ett rike som nästan från en dag till annan blivit stormakt? Det som alltid hotar i situationer som denna – nyrikt prål utan smak – blev inte resultatet denna gång, utan något annat: behärskad storhet.

Man kan göra en jämförelse med en annan stad, Sankt Petersburg, som visserligen är mycket yngre, men som fick sin överdådiga arkitektur bara lite senare än Stockholm. Staden mellan broarna hade varit försjunken i en Törnrosasömn i flera århundraden innan den på 1600-talet blommade ut som Sveriges huvudstad. I Sankt Petersburg, som grundades 1703, är det svårt att inte imponeras av det storslagna, rikedomen på färger, material och former. Snabbt fylldes staden av enastående palats och jättekyrkor. Vad Stockholm bjuder är annorlunda, men ur konstnärlig synvinkel knappast sämre.

Jag associerar till konsten och jämför två europeiska målningar – visserligen från andra epoker än arkitekturen jag skrivit om. I dem ser jag återskenet av två helt olika hållningar (bland flera) som båda är lika användbara inom konsten likaväl som arkitekturen,

Rubens överdåd utfört med yttersta konstfärdighet, i detaljerna exakt och högupplöst som ett studiofotografi. Och Hammerhöis nedtonat vardagliga idiom, ledigt ungefärligt, särskilt bakgrunden. Konträra angreppssätt. Belgaren Rubens (fastän född i Westfalen) 1577-1640. Och dansken Hammershöi, 1864-1916. Två väsensskilda kvinnoporträtt.

Vad leder rätt inom konsten? Det överdådigt storslagna, kanske i jätteformat. Eller det kammarmusikaliskt lågmälda, kanske inte alltid exakt återgivet. Fasthållandet vid en traditionell formrepertoar – eller uppfinnandet av nya uttryck?

 

Det är en fråga för betraktaren, som väljer fritt (och kanske båda). Men också för konstnären – som måste ställa sig alla dessa konstens frågor: till och med vad som är vackert. Eller om skönhet över huvud taget är nödvändig inom konsten.

 

Eviga frågor som aldrig kommer att få ett slutgiltigt svar. Varje målare börjar med en tom duk – bokstavligt och i överförd bemärkelse. Och svingar sin trollstav. Precis som arkitekten. Som blickar ut över en ö och dess skogar, som sakta glesnar och låter ana Mälarens strand.

Fotoserie från Drottningholms slott 25 och 27 oktober 2022.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Translate »