Tegelbacken och Klara

Gamla Stan, Klara och corona

Som barn besökte jag Stockholm då och då. I mitt minne finns glimtar, en rad lösryckta fotografier, bara fragment. Som vuxen har jag försökt identifiera vad det var jag såg, var jag var.

Jag minns spårvagnarnas Stockholm. En gång i sällskap med min jämnåriga kusin och hans pappa, min ingifta morbror. Blåa spårvagnar, ett lätt regn och min morbror som sa att spårvagnarna i Helsingfors, min hemstad, var mycket finare med sin gröna färg. Jag var bara fem år men undrade brådmoget om han sa det för att han tyckte det eller om han bara ville vara snäll. Stockholm imponerade nog på mig.

Många år senare identifierade jag platsen. Trots att så mycket förändrats förstår jag att vi måste ha stått vid Tegelbacken, ungefär där Hotel Sheraton nu ligger. Vi tittade upp mot Centralstationen och spårvagnarna, som var många – kanske korsades flera linjer just där.

Min morbror arbetade på Stockholmstidningen och troligen låg redaktionen i det nära grannskapet, på den tiden hade ju alla tidningarna sina redaktioner i Klara, denna nästan mytiska stadsdel som utplånades i och med Citysaneringen. Vilket löjligt ord förresten – så tidstypiskt. Den allra löjligaste ordformen var “totalsanering”: rivning. Slutlig lösning. Till vänster måste vi ha haft det som enligt vad jag läst kallades Tegelbackseländet: bilar, tåg och tunnelbana som slogs om företräde, men något synminne av det har jag inte. Fast kanske var det alla de köande bilarna, som ska ha präglat platsen, som fick mig att uppfatta Stockholm som så spännande – som vuxen skulle jag ha sagt urbant storskaligt.

Jag tänker på det Klara som revs, och som jag sett på gamla foton eller läst om. Det var en gång i tiden Stockholms första bebyggelse norr om Stadsholmen. På 1600-talet uppfördes byggnader på mark som först nyligen införlivats med staden. Där byggde överklassen sina palats, och ända fram till tidigt artonhundratal skulle området fortsätta att vara en enklav för rika. Senare förföll byggnaderna, fick nya invånare. Och förslumningen tilltog. Ett rykte om förestående rivning fick hyresvärdarna att låta tiden ha sin verkan. Efter hand flyttade de boende till nybyggda förorter, för en tid sedda som paradisiska. Ett litet skifte i tidsandan, en förändring i det politiska styret kunde ha förvandlat Klara till något i stil med Marais-kvarteren i Paris. 

Ordet jag använde – sanering – var stridsropet för en hel epok, som började på 1920- och 30-talen och varade omkring ett halvsekel. Det föga livskraftiga, det oönskade och okontrollerat framväxta skulle städas bort, med brutala medel om så krävdes. Och fram skulle ett nytt Utopia växa – likt de rader av höghus utplacerade i parkmiljö som stjärnarkitekten le Corbusier tänkte sig skulle ersätta Stockholms, inte bara Gamla Stans, bebyggelse. Eller det Germania, huvudstad för en hel nazifierad värld, som Hitlers arkitekt byggde upp som modell.

Tiden idealiserade det planlagda, ingenjörsmässigt perfekta, som med moderna tillverknings- och destrueringsprocesser kunde tillskapas. Men i praktiken kommer storskaliga projekt, tänkta i en enahanda och ordnad anda, ofta av sig. Tiden gör sina krumsprång och snart är det som nyss stod fram som mänsklighetens största och viktigaste blomning, en hägrande bragd, bara en sorglig påminnelse om dårskap och bristande inlevelse i de reellt existerande människornas behov.

Och där står vi då med ofullgångna ansatser till något storstilat överilat – den verkliga staden söker sig alltid nya och oväntade vägar, likt uppdämt vatten som plötsligt finner en oväntad ränna att strila ut genom.

När jag var tjugo besökte jag Gamla stan och blev besviken. De fantasieggande byggnaderna längs Västerlånggatan tjänade bara som kuliss för turistisk kommers och krimskrams. Jag förstår nu, så långt senare, att vad jag hoppades på var att få möta en plats som på något magiskt sätt tömts på allt samtida. Som i väntan på en kostymfilm vars inspelning strax skulle börja.

Antagligen föresvävade mig något i stil med Stockholms blodbad eller lynchningen av Axel Von Fersen; på sin tid den franska drottningen Marie-Antoinettes gunstling, och delaktig i kungafamiljens misslyckade flyktförsök – så suggestivt skildrat i Natten i Varennes, Ettore Scolas film. Av filmen minns jag tydligast en lysande Marcello Mastroianni i rollen som en åldrad Casanova. 

Ögonblicket på ett gästgiveri, där krögaren betraktar ett mynt med kungens profil och i samma sekund, omedelbart igenkänner den avsatte Ludvig XVI, kan jag inte direkt påminna mig. Ändå tycker jag mig se scenen framför mig – vissa minnesbilder har ett oklart ursprung: det kan vara sådant man sett men lika gärna sådant man bara målat upp för sin inre syn. 

Senare har jag vant mig vid Gamla Stans karaktär, blandningen av tingeltangel, marknadsgyckel och historisk bebyggelse. Olof Palme, boende på Västerlånggatan, försökte förgäves få bort gatumusikanterna, som på kvällskvisten störde den hårt arbetande regeringschefen. 

För länge sen, långt före min tid, fanns planer på att riva stadsdelen, som ansågs vila på bristfällig pålning. Och då, när stadsdelen var förslummad och förbisedd kunde jag kanske ha fått se vad jag önskade, en avsigkommen och halvt bortglömd stad, befolkad av bohemer och suputer, som tagna från Fredmans epistlar. Men var sak har sin tid och numera är husen renoverade och vissa av kvarteren, särskilt på den östra sidan, har överklassprägel.

Men så en dag, i en tid när människolivet i ett slag blivit lika bräckligt som på Bellmans tid, besöker jag åter Gamla Stan. Faktiskt gör jag det ofta; för när stan i övrigt är tömd på människor – oftast på grund av helgfirande – hittar jag som gatufotograf i Gamla Stan alltid ett tillräckligt mått av kaotiskt liv som jag kan försöka föreviga. Turister eller infödda kan gå på ett ut – bara det pulserar.

Men denna gång, en dag i Stilla veckan, är allt förändrat. Efter alla dessa år har miljön, som genom ett trollslag, återuppstått – en filmstad redo för figuranterna, och mig! Så när som på en och annan vandrare och en något oväntad polisbil är gatorna helt tomma. 

Jag kan i mitt fotograferande gå tillbaka till min första fas, då jag var ute efter miljöer, så rena som möjligt, utan det störande “bruset” av människor i kaotisk rörelse. Senare skulle det bli tvärtom – just det okontrollerade “bruset”, människorna, intresserade mig mer än något annat.

Med en rad bilder, alla tagna i hägnet av den stilla ödslighet som häxbrygden av corona och påsken tillsammans trollat fram, önskar jag er alla en fin påsk med åtminstone något av den glädje som livets återvändande bär med sig. Eller egentlligen – det jag önskar är det återuppståndna livet självt: inte blott glädjen, men dess källa.

Vad jag, och alla andra väntar på är att det onda – draken på en av bilderna – ska besegras av det goda, Sankt Göran. 

Och snart, bara vi orkar vänta, kommer så att ske och nytt liv porla fram.

Glad Påsk!

Translate »