det Diagonala snittet

Snett mittemot bodde det alltid intressanta personer. Jag tänker då på N och D men givetvis också på W, landshövdingens son. Av en tillfällighet bar både N och D illustra namn, kända från samma fåra av den svenska historien. De bodde i samma lägenhet, vid olika tidpunkter. Båda hade ett särskilt förhållande till cyklar. För W som bodde i grannlägenheten gällde det bilar. Följande historia, där minnesbilderna inte är exakt kronologiska, handlar om den tid då jag bodde i ett hus som vi kort kan kalla Tessin.

Den av de tre vars namn inte väckte omedelbara historiska associationer – annat än hos den Stockholmshistoriskt mycket välorienterade – hade å andra sidan en glansfull uppväxt. På grund av faderns höga ämbete bebodde familjen en av stadskärnans märkesbyggnader, som med sin prägel av sengotiskt, venetianskt palats speglade sig i vattnet.

W förde aldrig något av detta på tal. Våra samtal handlade om annat, inte minst arkitektur och kulturhistoria. Vi hade ju den gemensamma uppgiften att som styrelseledamöter förvalta en gammal fastighet, den där vi bodde, eller rättare sagt, där jag bodde och han hade övernattningslägenhet. Precis som jag såg W ett värde i att vårda husets ”själ”, ett ord han använde trots sitt yrke som sällan förknippas med tillvarons mer immateriella aspekter. Han motsvarade inte klichébilden.

Som dataingenjör lärde W mig ett och annat om den oöverblickbara värld som ligger bortom det lilla gränssnitt i väggen där min dator möter cybervärlden. Det var vid den tidpunkt då ”molnet” blev ett begrepp. Tillsammans genomdrev vi att fastigheten skulle anslutas till stadens fibernät, vi ville inte vara i händerna på en monopolist. Vid det laget hade W redan blivit ordförande. Många andra reformer skulle följa, i några fall omstridda, åtminstone till en början. Efter sammanträdena brukade vi ta en öl, och i W:s fall var det alltid bokstavligen en. För mig ett par eller tre. Samtalet kunde röra sig om hästkapplöpningar – W hade i yngre dagar extraknäckt som sportreferent i en dagstidning. Han retade sig på oskicket att förväxla trav med galopp – i England en stor sport, till skillnad från i Sverige. Han och hustrun höll hästar på sin gård i Sydsverige.

Jag visste inte mycket om hästsport men kunde åtminstone berätta om artonhundratalsfotografen Eadweard Muybridge. Denne ville på grund av ett djärvt vad utröna om en galopperande häst vid något tillfälle släpper alla hovarna från marken – alltså befinner sig helt och hållet i luften. Genom ett sinnrikt system av kameror, utlösta med hjälp av snören, kunde han bevisa att det finns ett moment då hästen helt saknar markkontakt. Vadet inbringade 25 000 dollar, en vid tiden avsevärd summa. Kruxet var att experimentets utförande kostade 50 000 dollar. Så är det ofta – vad eftervärlden ska komma att betrakta som en bragd, rentav ett konstverk, är för upphovsmannen en förlustaffär. Mycket längre än så sträcker sig inte mina kunskaper om hästar eller om att spela på dem.

Under en sådan sittning, hos ”greken”, vid ett tillfälle när en tredje ledamot också var närvarande, yttrade W något som jag fäste mig vid, som gav honom relief. Jag minns inte hur frågan kom på tal men däremot hans inpass. ”Kanske finns han. Det vet vi ju inte.” W var således en ingenjör av det sokratiska slaget, befriad från allvetenhetens naivitet.

En gång på väg hem till Tessin efter en sådan kväll gick jag på sedvanligt stockholmskt manér mot rött. Jag minns att W fick något hetsat i blicken och tittade åt alla håll. Senare skulle han berätta att han i ungdomen blivit påkörd av en bil. Att han varit en hårsmån från döden. Sådana erfarenheter går inte att leva sig in i, man måste ha delat dem.

Av en händelse råkade sonen, som bodde mer permanent i övernattningslägenheten, nämna farfaderns titel. Och då var jag ju, vid första tillfälle, tvungen att fråga W. Jovisst. Familjen hade under hans uppväxt bott i den byggnad där regeringen numera har sitt säte. Hade fadern varit politiskt aktiv? Sådana poster brukar ju beklädas av förtjänta partigängare, inte sällan statsråd. Inte alls, svarade W, och beskrev hur stadens förvaltning på den tiden var mindre politiserad. Det var ju den gamla ordning som på pappret fortfarande gäller och ska säkerställa armlängds avstånd mellan politik och förvaltning. Fadern hade varit ”långvägare”, en duglig tjänsteman med beteckningen politiskt oberoende, som till slut förärats det högsta ämbetet. Sådant var förvaltningsidealet med rötter i 1800-talets filosofi: omutliga ämbetsmän som utför sitt arbete utan sidoblickar på egenintresset eller allehanda särintressen, sådant som partiprogram. Man måste tänka sig en tid, i motsats till vår, när annat än inkomster vägde tyngst vid bedömningen av en människa. I ett samhälle som var socialt skiktat, på ett sätt som nu kan vara svårt att föreställa sig, förekom ett slags hederskultur – inte att förväxla med det slags lynchjustis som i vår tid går under det namnet. Hedern bestod på den tiden i att vägledas endast av omsorgen om rättvisan.

I Marcel Prousts dissekering av världen och människorna för över hundra år sedan minns jag en liten detalj: vikten av att inte låta sig deklasseras. Då tänkte han inte bara på sådant som att gifta sig ”under sitt stånd”. Man skulle hålla sig till sin sort, sina likar. Och det gällde i båda riktningarna – en bankir, i dåtidens Paris en titel som saknade verklig social prestige, trots att (eller kanske just därför att) verksamheten var helt inriktad på att ”göra pengar”. Man kan påminna sig det gamla svenska ordet ”börsjobbare” med nedsättande klang. Det jag fäste mig vid var att Proust påpekade att en bankir (han kunde också ha valt andra exempel) som började umgås i den adliga societen kunde mista sin prestige i sitt eget sociala skikt. Av sina likar skulle han komma att betraktas som streber och svikare, och därmed förlora sin sociala heder. På de 150 år som gått sedan Swanns värld har den tongivande andan förändrats. I en krass och alltmer materialistisk värld rankas pengar högre än det mesta. Det hindrar inte att det finns en aristokrati som fortfarande ser ner på uppkomlingar – men deras synvinkel finns inte med i det som jag, i brist på bättre ord, kallar det sociala ”narrativet”.

Principen i ämbetsvärlden var alltså omutlighet, oväld, rättvisans självklara primat, omsorgen om det allmänna bästa. Det bakomliggande tankegodset var formulerat av filosofiprofessorn Christopher Jacob Boström. Men tiden gjorde sitt – under de kommande hundra åren miste den idealistiska filosofin successivt sitt akademiska inflytande. Tankebygget beskylldes för att vara verklighetsfrånvänt – en anakronism i socialdemokratins Sverige. (Liksom förstås monarkin.) Men Boströms resonemang är inte ointressant, som motbild. Till skillnad från socialdemokratin, för vilken staten och samhället är ett och samma, ansåg Boström att folket och staten rätt och slätt var ”olika samhällen”.

Staten skulle i hans vision representeras av en person, med betoning på ”en”, som var fri från alla andra intressen än det publika och rättsliga. En sådan upphöjdhet över privata syften och lågsinta strävanden kunde bara finnas hos en monark, som – paradoxalt, kan man tycka – i kraft av sin rang och oavsättlighet stod över mångfalden av särintressen. Regentens makt skulle dock inte vara absolut; det ”andra samhället”, folket, skulle genom sin representation kunna avge ett veto mot kungen. En konstitutionell monarki alltså – men utan allmän och lika rösträtt. Det var ståndsriksdagens tid. Mången undersåte, i själva verket flertalet, hölls utanför allt inflytande.

För jämförelsens skull kan nämnas att renässansförfattaren Michel de Montaigne i sina personliga essäer tecknade en helt annan bild av villkoret för suveränens makt: ”…en kejsares omdöme måste stå över hans kejsarmakt, Och denna kejsarmakt måste han betrakta som en tillfällig, yttre omständighet som inte har att göra med hans person.” Hos Boström förefaller det vara tvärtom; regenten står fri från ovidkommande intressen just genom sin rang och det faktum att hans position bottnade i oavsättlighet. Nästan femhundra år efter sin födelse läses Montaigne fortfarande – till skillnad från Boström. Orsaken är kanske hans rättframma sätt att skriva utifrån egna upplevelser, som han sedan prövar på en principiell nivå, och skänker djup och perspektiv med många citat från antiken – renässansman som han var. Och kanske spelar också den franska seden att uttrycka sig kort och koncist, och sedan hålla tyst, en roll för hans läsbarhet. Många verk från äldre tid förlorar sig i ordmassor och tidsbunden retorik.

Snart hundra år efter det att den idealistiska boströmianismen förlorat sitt stöd i akademin dröjer sig något av dess inflytande ändå kvar, genom monarkin, som trots decennier och åter decennier av socialdemokratiskt – antirojalistiskt – styre inte är avskaffad. Regenten saknar visserligen politisk makt, all makt utgår ju från folket. Ändå kvarstår en reminiscens av inflytande – manifesterat till exempel under 2017 års kris i Svenska Akademien (vars höge beskyddare kungen fortfarande är). I kraft av klokhet och rättrådighet kan en monark med folkets goda minne utöva ett opinionsmässigt inflytande i marginalen, inte de juris men de facto. Kanske ska det tolkas som ett kvardröjande arv från artonhundratalets idealism, där en person, konungen, kunde förkroppsliga en idé – rättrådigheten. En anomali i ett samhälle byggt på materialism, utilitarism och hedonism. Men, väl att märka, regentens informella inflytande är villkorat – det gives bara som ett förtjänsttecken för välbeprövat gott omdöme. Ett annat sätt att förstå monarkin i ett demokratiskt samhälle är att betrakta den som ett förkroppsligande av nationens idé, folket. Den politiska makten skulle enligt detta synsätt förkroppsliga statens idé, makten.

En annan kvarleva från äldre tid är ordningen med oberoende ämbetsmän, som blott och bart ska vägledas av opartiskhet och oväld. Systemet har kritiserats för att det flyttar ut en del av makten till ämbetsmän som inte står under det demokratiska samhällets kontroll. Ansvarsutkrävandet är oklart. Mandatet är formellt opolitiskt men inte sällan vägs partitillhörigheten in, mellan skål och vägg. En sfär växer fram, sägs det, där politiken är bannlyst men kommer in bakvägen. Också detta betecknas av somliga som en anomali. Ett annat riskmoment som då och då ventileras är vänskapskorruption. Och att rikets styrelse i tider av kris i praktiken kan komma att delegeras till en myndighet, som saknar politikens transparens, kringsyn och rutiner för ansvarsutkrävande, är ett arv – efter bland andra Boström – som kan ifrågasättas. Å andra sidan menar många att den tolkningen bygger på ett missförstånd: det är bara vid hanteringen av enskilda fall som myndigheten agerar självständigt. När frågeställningarna får allmän bäring tar den politiska nivån över.

Men för att gå tillbaka till gräsrotsnivån – som ordförande i bostadsrättsföreningens styrelse agerade W helt enligt det forna ämbetsmannaidealet. Strävan till rättrådighet, oväld. Av den speciella moralistiska jargong som brukar kallas politiskt korrekt, (en av populismens olika manifestationer), fanns inga spår. Ingen favoriserades, ingen missgynnades. Den med erfarenhet av beslutande församlingar, oavsett nivå, vet att detta inte är någon regel. Bostadsrättsföreningar är samhällen i mikroformat, små ”furstendömen”. Medierna rapporterar ofta om fall av uppenbart maktmissbruk, inte sällan upprörande – enskilda medlemmar ges favörer, andra missgynnas. Sådan rättsröta bagatelliseras lätt – frågorna kan tyckas små, begränsade till privatsfären. Men det gäller den mänskliga rätten till en fredad zon i tillvaron – hemmet (=är min borg). Och det gäller förvaltningen av ett kapital, bostaden, som för de flesta är det dyraste de äger, kanske frukten av ett långt livs vedermödor. Rättvisan kan inte vara relativ och bunden till situationen. Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort.

Ett av många alternativ till Boströms idealistiska artonhundratalsvision finns uttryckt i en brutalt uppriktig mening i Niccolò Machiavellis Fursten från tidigt 1500-tal. ”De som plundrats är en synnerligen liten del av befolkningen, och kan inte göra fursten någon skada eftersom de är fördrivna och fattiga.”

Machiavellis perspektiv är furstendömets (Florens). Men ordet ”furste” är i grunden bara en variant av ordet ”förste”. Även det minsta sammanhang är stort nog för att någon ska vara först och någon annan sist. Överallt där gemensamma ting avgörs finns valet mellan ”det nakna intresset” och ”den omutliga rätten”. I Karl XII:s bibel heter det att de ska dömas – thenne werldhennes förste. Men den urgamla regeln tror de mäktiga inte på. Inte förrän det är för sent.

Machiavellis idealfurste är en hänsynslöst maktfullkomlig monark. Emellertid måste han vinna folkets gillande eftersom en härskare inte kan regera utan stöd. Det kan han göra genom att väcka folkets kärlek – eller fruktan. Machiavelli förordar det senare, såsom en säkrare metod. Vad beträffar mänskliga rättigheter har endast den, säger han, som är beväpnad möjlighet att opponera sig mot maktmissbruk eller orättvisor eller möjlighet att vägra lyda. Machiavelli beskriver inte hur världen borde vara, utan hurdan den är. Han har tolkats på många sätt. Några menade att han lärde ut djävulens verk. Andra såg i honom en pragmatiker och realist. En tredje grupp undrade om det inte rörde sig om satir. Men det är svårt att bedöma Machiavellis arbete utan att väga in hans position i samhället. Under en period, när släkten Medici tillfälligt förlorat makten, stod Machiavelli näst högst i den florentinska byråkratin. När Medici återkom till makten fängslades han och undkom döden med knapp nöd. Han viktigaste verk, Fursten, skrivet kort efter fängelsevistelsen, kan ses som ett försök att ställa sig in hos makthavarna. Hans existens berodde ju på deras välvilja. I så fall präglas hans omdömen inte av det intresselösa övervägande som Boström senare skulle beteckna som monarkens (statstjänarens) existensberättigande. Eller, för den delen: detta särskilda beroende som en senare tid skulle se som villkoret för att en intellektuell ska kunna tas på allvar: att han står fri från bindningar, inte är i någons sold. Machiavellis handfasta råd är motsatsen till Boströms världsfrånvända idealism. Han vill visa att de furstar han anför som föredömen i kraft av sin brist på moral och sin grymhet hade mäktat bygga starka stater. Detta var enligt Machiavellis mening gynnsamt för folkflertalet. Tankegången sammanfattar utilitaristismens idé. Jag föreställer mig att varje statsbildning eller sammanslutning av människor befinner sig någonstans på skalan mellan svärdet och rätten. Någonstans mellan Machiavelli, Montaigne och Boström. Men rikta blicken mot samtidens mäktige – Trump, Xi Jinping och Putin! Alla är de barn av den Machiavellianska andan, maktens.

I mitt mikrokosmos förkroppsligade landshövdingens son rättens perspektiv. En vers från Boströms tid, en dikt de flesta glömt, bär just titeln Landshövdingen.

”Att värna rätt, förmedla bördors last/Han som en helig plikt sig föresatt/Och därför var hans dag ock utan rast/Och utan sömn hans natt.”

I de raderna från 1800-talet utmejslas den etik som i min lilla värld representerades av den hedervärde W. Men hans tid som ordförande blev kort. Han ville tillbringa mer av sin tid med hustrun i prästgården. Han hade lyckligen överlevt en bilolycka, det visste jag. Vad jag inte visste var att hans tid var snävt utmätt. På kortet som åtföljde den blomsterbukett som jag senare – alltför snart – skickade till prästgården i Småland använde jag, efter noggrant övervägande, ordet ”hedersman”.

När jag passerar den ockrafärgade byggnaden – bakom vilken Stadshusets tre kronor avtecknar sig – tänker jag ibland på W. Från sitt pojkrum i ett landshövdingsresidens i ett fjärran 1960-tal hade han en vidunderlig utsikt över Strömmen och hela raden av 1600-talspalats. Den venetianska byggnaden är inskriven i historien, politikens naturligtvis, men också i journalistikens. När tidningsvärlden höll till i Klara vid förra seklets mitt var bottenvåningens restaurang ett tillhåll för ”murvlar”. Med nykterheten var det på den tiden inte så noga, omvittnat bland andra av den legendariske signaturen Jolo. Men också litteraturhistorien har mutat in Rosenbad. Går vi ytterligare ett halvsekel tillbaka i tiden möter vi Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Det är i palatset vid Strömmen de återses och inleder en ”förbjuden” förbindelse – fylld av hopp och förtvivlan. Den allvarsamma leken.

Det vilar något visst över gamla flervåningshus i storstädernas kärnor, och inte bara de stora landmärkena. En gång bodde jag i ett ålderdomligt borgliknande hus som också vette mot vatten, Riddarfjärden. Historien satt i väggarna. Ja faktiskt så till den grad att – jag tvekar inför ordet: så till den grad att det spökade. Det hände (under min tid) bara en gång. Först blev jag förstås skrämd, men efter några ögonblick helt lugn, närmast fascinerad. Något ovanligt i det fullt upplysta rummet kunde jag inte se, bara förnimma. Vad jag erfor var att närvaron, eller vad man ska kalla detta okända, inte var fientlig. Jag blev förstås djupt berörd. Till följd av en olyckshändelse var jag bunden till sängen och använde tiden till att läsa Montaignes Essäer. Vad skulle jag tänka? Jag visste att en betydande konstnär hade bott i våningen nästan hundra år tidigare. Kan det ha varit hans vålnad? Och i så fall – vad var hans ärende? Det visste jag lika lite då som nu. Gåtorna består.

Men nu hade jag sedan länge lämnat den gamla borgen och bosatt mig i ett för sin tid hypermodernt funkishus. Eller – med en samtida författares dubbelbottnade ord – en av ”Gärdets lyxkaserner”. Från balkongen på sex trappor hade jag en vidsträckt vy över parken – på grund av sin form understundom kallad “Livmodern”. Åtminstone på den tiden. Den hade en särskild gestaltning: i söder tuktad franskklassisk stil med en cirkelrund fontän. Men i den norra delen, som vidgade sig solfjäderslikt, en naturliknande miljö med fritt uppväxande träd, klipphällar, plaskdamm och stimmande barn. Jag tyckte mig, där på min balkong, få ett fågelperspektiv över stilarnas och idéernas historia. I söder klassicismens strama aristokratism, med fäste i en hierarkisk världsordning, ”fåtalets supremati”, med förebilder hos Machiavelli och Montaigne; i norr en fri naturmiljö i det framväxande folkhemmets anda. De gamle kunde berätta att de nu stora kastanjeträden då var obetydliga och små. Tessinparken, anlagd 1932–1940, förkroppsligar sin tids ”stora språng” i politiska visioner.

Men varje era har skilda ansikten. I Tyskland projekterades vid samma tid en gigantisk stad, större än dagens New York: Germania, uppförd helt och hållet i klassicistiskt hierarkisk anda, men med modern infrastruktur: fyra flygplatser och en motorvägsring. Staden skulle genomkorsas av två axlar, en nord-sydlig och en öst-västlig. I mitten skulle de två linjerna korsas. Bygget, som Hitler börjat skissa på redan under sin fängelsevistelse, kom av sig i och med de allierades bombangrepp 1943. Men fram till dess hade – bistert nog – folkhemmets Sverige bistått det totalitära projektet med 5000 kubikmeter sten. Varje tid, och varje politiskt styre, har sina skilda ansikten. Ibland ristade i sten. Frågan har djup etisk klangbotten – vad är freden värd? Hur många människoliv på främmande botten får pacifismen kosta? Vilket handlingsutrymme tillåter begreppet neutralitet?

Germania var i mångt och mycket influerat av Paris, de stora boulevardernas stad – för Hitler en beundrad förebild. Men när tyskarnas ockupation hotades av de allierades framryckning, fattade Hitler beslutet att lägga Paris i ruiner. I augusti 1944 beordrade han sin militära befälhavare i Paris, general von Scholtitz, att när de allierade nådde Paris spränga dem i luften och sätta eld på hela staden innan han flydde med sin armé.

De allierades överbefälhavare, general Dwight D Eisenhower, som var medveten om riskerna för gigantisk förödelse och blodsutgjutelse, gav order om att hans trupper skulle förbigå Paris. Men när parisarna reste sig i ett spontant uppror var Eisenhower tvungen att agera. Han sände en bataljon från den fria franska armén till huvudstaden, under beskydd av amerikansk trupp. Det var den 19 augusti och världsstadens existens stod och vägde.

I det läget trädde en obemärkt svensk in på scenen, namne med en annan av Sveriges krigstida hjältar – Raoul Nordling, född i Paris, affärsman och svensk generalkonsul. Han var också styrelseledamot i illustra Cercle Suédois, en sammanslutning grundad av Alfred Nobel. Nordling hade redan tidigare utnyttjat sitt inflytande som representant för en betydelsefull neutral makt i syfte att rädda utvisningshotade politiska fångar. Nu vände sig upprorsledarna i sin nöd till honom. Uppdraget tycktes omöjligt: Han skulle övertala von Scholtitz att trotsa Hitlers order.

Nordling förfärades vid tanken på födelsestadens förstöring; från mötet på Cercle Suédois gick han direkt till närbelägna Hotel Meurice, där von Scholtitz hade sitt högkvarter. Vilken typ av påtryckningar och argument som han gjorde bruk av har förblivit okänt. Men mot alla odds lyckades Nordling övertala befälhavaren att skona staden.

När uppgiften om sveket nådde Führern blev denne utom sig av vrede och befallde SS-trupper att utlösa de redan utplacerade minorna. Men det var för sent – den 25 augusti blev Paris fritt. 30 april året därpå brändes kvarlevorna av Hitler i ett hav av bensin i centrala Berlin – just där Germania skulle ha stått som stoltast. Kremeringen var beordrad av självmördaren själv. Troligen ville han undgå ett öde likt den allierade Mussolinis: att hängas upp och ner i en stolpe. För att av folket bespottas och hånas, androm till varnagel. Hitlers order att i ett Ragnarök ödelägga även Tyskland – ”tyskarnas straff för att de förlorat kriget” – åtlyddes heller aldrig. Sekvenser av sena filmklipp – vid tiden bortklippta – visar skakningar som tyder på att Führern led av framskriden Parkinson.

Hans omfattande drogmissbruk, exakt förtecknat av hans livläkare, var med all säkerhet en bidragande orsak. De dagliga sprutorna innehöll allt från harmlöst druvsocker till kokain, opiater och metamfetamin. Sammanlagt kan det ha rört sig om ett sjuttiotal substanser, många numer narkotikaklassade. För att lindra smärtorna från skadorna från attentatet 1944 injicerades han med eukodal, en substans som liknats vid en blandning av heroin och morfin. Drogerna anses ha bidragit till hans grava strategiska misstag – felgreppen som räddade eftervärlden. Av det tänkta Germania återstår idag inte mycket: Ett antal gatlyktor formgivna av chefsarkitekten Albert Speer; och Berlin–Tempelhof, en rationellt utformad flygplats (byggd strax före nazismen). Den är numera nedlagd men inte riven. Av en nutida arkitekt, Norman Foster – mannen bakom Nya Slussen i Stockholm – har den beskrivits som ”alla flygplatsers moder”.

Om Germania, men än mer Brasília – namnlikheten är slående – handlade mina samtal med D, som var arkitekt. Något år efter pensioneringen besökte han och hans fru den legendariska moderniststaden i Brasiliens inland – ett annat Utopia. Brasília brukar förknippas med arkitekten Oscar Niemeyer. Men Lúcio Costa stod för den prisbelönta planen, som blev startskottet för projektet, och Roberto Burle Marx gestaltade landskapet. Tillsammans formade de tre en stad som saknar sin like. Två axlar bildar stadens skelett, en nord-sydlig med bostadsområden och en öst-västlig till vilken administrationen är förlagd. Korset symboliserar ett flygplan, med regeringen i ”cockpit”. Just detta säger något om tiden och andan – korset: ett flygplan! Denna geometriska omständighet, korsets profanering – i Brasília och Germania – kan ses som tecknet för beröringspunkten mellan fullgången socialism och nationalsocialism, modernitetens utopier; för den sociala ingenjörskonsten och den brutalitet som växte fram i dess skugga. Hitler hatade kristendomens daltande med de svaga. Stalin avskydde dess maningar till kärlek och tålmodighet. Och avståndstagandet från våld.

Brasília byggdes i högt tempo under sent 50-tal och invigdes 1960. Det rör sig om kompromisslös sydamerikansk modernism med rötter i europeiskt trettiotal, inte minst den av nazisterna stoppade Bauhausrörelsen. Betong och glas dominerar. Det senare blev ett problem i det brasilianska klimatet – glas av det slag som släpper in ljus men inte värme fanns ännu inte att tillgå. Brasília, symbol för ett framtida klasslöst samhälle, hade socialismen i sitt dna. Men förhoppningarna kom på skam – redan 1964 tog en militärjunta makten och behöll den i tjugo år. Och huvudstaden, planerad för 500 000 människor, växte alltmer. Brasília har nu 2,5 miljoner invånare, varav en miljon i slumområden. Klyftorna mellan samhällsklasserna har bara ökat. Men trots att tiden gått ifrån många av de bärande idéerna är staden fortfarande en vallfartsort för arkitekturintresserade.

Hänförda återkom D och hans fru till Gärdet. Som arkitekt hade D visserligen en invändning: trafiklösningarna fungerade inte, promenader i stadskärnan var inte att tänka på. Det var maskinernas epok, framför allt bilarnas. Men byggnaderna i sig, utplacerade i en stadsplan med monumental prägel och parker i Le Corbusiers anda, var enastående vackra. Själv har jag bara sett bilder. Trots sina dryga 60 år framstår Brasília fortfarande som själva kvintessensen av modernitet. Byggnaderna och planen representerar en skönhet som är svår att placera in i arkitekturhistoriens långa kontinuum – de liknar ingenting annat, om man inte inbegriper vad man bara kan föreställa sig – kanske rymdfarkoster strandade på jordens yta.

Några beskrivande ord skulle kunna vara: asymmetri, arkad, båge, cirkel, rektangel och valv. Det framstår som paradoxalt att en arkitekt så visionär, och synbarligen så föga styrd av repressivt tänkande, som Oscar Niemeyer bekände sig till den kommunistiska läran. Jag undrar vad den tillhörigheten bestod i. Allt i formspråket andas frihet, dynamik och frånvaro av hierarki och nomenklatura. ”Fåtalets supremati”, frasen som använts om klassicismens anda och syfte, och i rikt mått präglade nazismens och kommunismens stater, bär Brasílias plan inga spår av. Förslumningen i stadens utkanter är en tragedi – kanske symboliserar den nederlaget för den sociala ingenjörskonsten. Men i så fall, tyvärr, också för varje omtankens religion. Storstilade byggen, i tanken eller i rummet, får se sig slagna av verklighetens tröghet och inneboende brutalitet.  

Eller ska man göra en psykoanalytisk tolkning i Jungs anda – att en stad av Brasílias slag utgör kultplatsen för ett nytt slags dyrkan? Läkaren Carl Jung, som såg framväxten av både kommunismen och nationalsocialismen, och var i ropet vid tiden när Brasilia byggdes, framkastade tanken att staten i massamhället utträngt Gud, och därför omfattas med samma fanatism som medeltidens kyrkostat. Från en utsiktspunkt i det neutrala Schweiz gjorde han sina särpräglade iakttagelser.  Ju mer staten dyrkas, desto mer undertrycks friheten och moralen. Kopplingen mellan frihet och moral är viktig – utan frihet, ingen moral. En framtvingad handling saknar moraliskt värde. Jung, psykiatern som bildade skola, hävdade att detta på individplanet ger upphov till överväldigande känslor av marginalisering. (Ett begrepp som råkar likna marxismens ”alienation”.) Brasília stod klart ett år före Jungs död. Om staden med sina djärva former för psykets uttolkare skulle ha framstått som en symbol för statens allestädesnärvaro får vi aldrig veta.

För nazisterna, ett par decennier före Brasília, var modernismen anatema, liksom asymmetrin. Romersk arkitektur, klassicism och art deco var inspirationskällorna – hierarkiska former, (antydande fåtalets supremati). Nazisterna stängde i sin avsky ner den modernistiska arkitekturskolan Bauhaus. De kallade byggstilen själlös, kulturbolsjevistisk och otysk. Senare kom mycket riktigt modernismens arkitektur att kallas ”international style” – dess anspråk var icke-platsspecifika; universella. Under modernismens tidigaste epok hade, betecknande nog, anmärkningsvärt många av byggnaderna judiska beställare – av nazisterna fördömda som svekfulla kosmopoliter, internationalister. Hemma överallt och ingenstans. Å andra sidan var också nazismens anspråk universella. Det bär inte minst Welthauptstadt Germania sägen om. Och lika mycket som någonsin Brasília skulle Germania ha förkroppsligat den utträngning av Gud som Jung senare syftade på.

Men ett av nazisternas byggprojekt, kuriöst nog inte fritt från modernistiska drag, har fått nytt liv. 75 år efter den tillintetgjorde Hitlers ömkliga självmord i en bunker – där hans underlydande tappat all vördnad för människovraket och inte ens längre åtlydde rökförbudet – har ”kolossen på Prora” väckts ur sin slummer. Det rör sig om ett gigantiskt komplex beläget på ön Rügen. Tanken var att rekrytera arbetare till nazistpartiet genom att erbjuda billigt semesterboende (med nazistisk propaganda på köpet). Dimensionerna var gigantiska, 20 000 bäddar inrymda i ett komplex där varje rum hade havsutsikt – världens längsta byggnad. Biograf, teater, ”vågpool” och festivalpalats ingick i planerna. Under semestervistelsen skulle arbetarna följa ett strikt program i syfte att stärka deras nazistiska övertygelse. I händelse av krig skulle det 4,5 kilometer långa bygget kunna konverteras till sjukhus. Men projektet förblev ofullbordat. Komplexet – som på världsutställningen i Paris 1937 förärats Grand Prix-titeln – blev bara ett tomt skal. Under de allierades bombningar sökte boende i Hamburg skydd i det halvfärdiga bygget. Efter kriget tog den sovjetiska militären över, allt användbart byggmaterial avlägsnades och stora delar revs. Senare fick DDR ta hand om kolossen. Förstörda delar återuppfördes. Anläggningen användes militärt och fanns därför inte med på några kartor. Stridsträning förekom, under fältmässiga förhållanden. Partier av byggnadsverket lades i ruiner.

Efter Tysklands återförening övervägdes rivning men i stället k-märktes kolossen. Efter en period av förfall och vandalisering på 90-talet började man efter millennieskiftet sälja av bit för bit, för varierande ändamål. Det gick trögt, men 2004 försåldes i varje fall ”Byggnadskropp 6”, för runt 600 000 euro. Det anonyma, sifferbaserade namnet kan leda tanken till det framtida Brasília, eller Sovjetunionen, där man i stället för gatunamn hade kodindelningar. År 2008 fattades beslutet att återställa kolossen på Prora till sitt ursprungliga syfte. Ett kontroversiellt grepp – trots allt rörde det sig om ett från början nazistiskt projekt. Skulle det kunna avnazifieras? 2010 beslutade en grupp investerare att återuppbygga två av byggnadskropparna till en kostnad av 100 miljoner euro. 2013 sökte ett tyskt företag tillstånd att renovera Prora med avsikten att marknadsföra semesterboenden. Vid det laget såldes renoverade lägenheter för 700 000 euro. Tre av de åtta byggnadskropparna låg fortfarande i ruiner.

Ja, varje era har sina olika ansikten. 1930-talets Janusansikte tillhör socialismen och nationalsocialismen, två ideologier som båda i grunden bygger på föreställningen om individen som underordnad kollektivet: som i det stora sammanhanget irrelevant – ett kryp. Ideologierna förutsatte att samhället skulle betraktas ur fågelperspektiv – ungefär som jag blickade ut över Tessinparken från en balkong i ett höghus – ”en kasern” – från samma tid som Prora. Kollektivet, massan – bland annat med den 4,5 km långa kolossen med 20 000 identiska krypin som manifestation – var den spelbricka som tiden laborerade med. Spår av detta förmärks också i tidens demokratier.

Kolossen på Prora fick nazisterna inte se uppförd – kriget kom emellan. Ryssarna och östtyskarna kom senare att både riva ner och bygga upp. Det Prora som återuppstått är rent fysiskt något som den tyska folkmordsregimen inte haft befattning med. Men skulle jag kunna finna sinnesro i en byggnadsanläggning – hur vackert strandläget än är – som koncipierats av en mördarregim och därefter förvaltats av två andra? Varje byggnad har sin historia, sin emanation eller aura. Kan man komma ifrån den? Består den? Eller innebär återuppbyggnaden något ännu värre – en posthum hyllning?

Det finns några filmer som utspelar sig i hus som blir personligheter; stumma men dominanta rollinnehavare. Hitchcocks Fönstret åt gården och Psycho, Polanskis Rosemary’s baby och densammes Hyresgästen är några. Och i någon mening kanske också Bergmans Persona med sitt sommarhus i furu och dess vita gardiner. Byggnaderna är väsen som lever sitt tysta liv samtidigt som de, bakom stängda lägenhetsdörrar och fördragna gardiner, rymmer andra historier, de andras liv, om vilka vi ingenting vet. Bara sällan lättas det på förlåten.

Även mitt hus, ett av sexton snarlika invid parken, Stockholms högsta bostadshus vid sin tillkomst, bär på sina dunkla minnen dolda bakom de slätputsade fasaderna. I själva verket förkroppsligar de 1930-talets megalomana och maskinmässiga ideologi, men i en folkhemskt trygg tappning. En detalj man nu kan dra på munnen åt är att idealet var det industriellt tillverkade. Men eftersom tekniken inte fanns på plats gjordes allt hantverksmässigt, fast på sådant sätt att det skulle se fabrikstillverkat ut. Byggt i en demokrati vid tiden för modernismens genombrott – och vilande på bärande pelare som tillät lätta ytterväggar genombrutna av fönsterband – borde mitt hus ha kunnat förjaga mörkret på flykten. Men ingen och inget undgår den skugga som alltid och överallt följer människolivet tätt i spåren. Fortfarande fanns det en och annan som bott i huset ända sedan det var nytt – nu är alla döda – och de hade saker att berätta. Från balkongen till min lägenhet, där en familj, vars namn jag skyler med en glömskans slöja, flyttade in när huset var nytt, hade någon (till följd av droger och allmänt tygellöst leverne, sades det) kastat sig ned. Kroppen ska ha träffat taket på en parkerad bil.  Den tragedin låg redan långt tillbaka i tiden, liksom nu mina samtal med N, D och W – aktiemäklaren, arkitekten och landshövdingens son. Det var en tid från vilken jag avlägsnar mig mer och mer. Jag umgicks gärna med människor som var äldre – människor med en livshistoria, kanske rentav visdom. Numer har de äldres led tunnats ut, tänker jag med visst vemod och för övrigt helt irrationellt. Enkel matematik och statistik ger vid handen att de gamla är minst lika många nu som då. De är bara inte lika avlägsna i ålder.

En gång – jag hade redan flyttat till ett annat hus, fast vid samma park  – mötte jag D, arkitekten, som hade en gipsad arm. Han berättade att han hade skadat sig svårt när han, redan rörelsehindrad, med sin arm råkat slå sönder en fönsterruta som han allvarligt skurit sig på. Det var den typen av glasvägg som på 1930-talsvis försåg funktionella ”laboratoriekök” med vad arkitekterna kallade ”sekundärljus” – sådant ljus som på sin väg först passerat ett yttre rum. D sa stoiskt att vägen tillbaka – till tillfrisknande – nu hade blivit ännu längre. Så föll hans ord. Sällan eller aldrig har jag mött en människa som burit sina plågor med samma fattning som D. (Det skulle i så fall ha varit N.) Jag undrade, tänkte han sig verkligen möjligheten att kunna återgå till ett aktivt liv? Jag vet inte, men det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan. Alla vet vad som väntar, i denna ständigt föränderliga värld med en enda konstant, döden.

Jag mindes tillfället när han först berättade om sin sjukdom, vi satt i en buss på väg till Stadsbyggnadskontoret där vi skulle förhandla om ett bygglovsärende. Då bar han ännu inga synliga spår av sjukdomen, men de skulle inte dröja. Det låg en bitter ironi i att någon som livet igenom hade arbetat med avstamp i 1930-talets jungfruliga byggnadsarv – som ju präglade hela sitt sekel – skulle gå in i sin sista livsfas genom att själva arkitekturen vände sig emot honom. En av hans berättelser innan sjukdomen fått övertaget minns jag. Han hade på en klassträff träffat sina gamla kamrater från Södra latin och deras åldrige lärare. Denne hade begärt ordet – han måste ha varit runt de nittio – och läst lusen av sina forna elever. Jag gjorde ju allt för att inpränta i er, manade han, att ett gott liv handlar om något annat än jagande efter karriär och rikedom! Och ändå, dundrade han, har ni gått i precis den fällan! Inför Mammon och Äran har ni knäfallit! En av den gamle pedagogens forna adepter, advokat, begärde ordet och höll ett lågande försvarstal för vikten av positioner med inflytande och makt. Men en kamrat manade advokaten att sätta sig ner. Han nämnde det tidstypiska smeknamnet på läraren, som jag tyvärr glömt, och sa: ”[N] har ju rätt!”

D sympatiserade med lärarens livssyn. Ändå hade han en framgångsrik karriär bakom sig – som arkitekt men också som chef. Likadant med hans fru, som varit nära medarbetare till en sedermera legendarisk riksrevisor. Livet som utanförstående betraktare är inte ett alternativ för många. Pelarhelgonets, eremitens eller den helige dårens livsföring.  Men kanske en omutlig vandel; en karriär fri från korruption och fylld av rättrådighet vore mycket nog. Möjligen är även det kravet för högt ställt. Av de flesta fordrar livet aktiv handling, en kamp för positioner och pengar. En oförtröttlig motor formulerar ständigt nya mål. Hägringar? Jagande efter vind? Tills slutpunkten nås.

Själv hade jag så småningom lämnat arbetet i föreningen, bortsett från ett uppdrag i valberedningen. D däremot ville som arkitekt vara kvar. Men styrelsekollegerna sa ett absolut nej, sjukdomen var redan för långt framskriden, han kunde inte hålla sig vaken. Kanske såg han själv inte tecknen. Eller förväntade han sig av ledamöterna samma jämnmod med sjukdomen som det han själv lade i dagen? Det var i så fall en läxa som livet (ännu) inte hade lärt honom: att människors tolerans inför sjukdom är knappt utmätt. Det gäller all sjukdom, men i synnerhet andras sjukdom. Eller var det en annan läxa som inte gått in: att människan bara är en planta, som växer, blomstrar, vissnar och dör. Eller som ett fordon, som tas i bruk, gör tjänst men till slut utrangeras och skrotas. Olyckligtvis fick jag rollen som budbärare, jag var den som i egenskap av valberedning tog D ur trafik. När sjukdomen gjorde promenerande omöjligt fann han en lösning. Han började cykla. Efter en vurpa frågade jag hans fru om han inte borde sluta med det, det var ju farligt. Men hon sa att det var numer hans enda fortskaffningsmedel, det enda rörelseorgan han hade kvar. Senare blev det ambulanser. I rullstol baxades han in. Och den tunga dörren slogs igen.

N:s öde var annorlunda. Tidigt noterade jag att den gamle börsmäklarens synpunkter på förvaltningen av fastigheten inte togs på något större allvar av de övriga grannarna, trots hans erfarenheter. Regelverket behärskade han utan och innan. Jag anade en irritation över att en gamling tog sig ton, tillät sig ifrågasätta den aktiva generationens mått och steg, som nog inte alltid var så väl övervägda. Om han ändå åtnjöt respekt berodde det inte på klokhet och kunnande – sådant vägde lätt, om det över huvud taget noterades. Nej, det var hans vittberömda namn. W, som jag vid den tidpunkten ännu inte kände, (här blandas tidsplanen) höll kontakt med den gamle börsräven, och lade på minnet vad som sades. Av den gamle mäklaren hade W fått upplysningen att jag, som ditintills inte gjort något större avtryck hos grannarna, ägde ett gott omdöme och kunde vara en kraft att räkna med i styrelsearbetet. Fast – ska han ha tillagt med eftertanke – djupast sett var jag, med min reflekterande och filosofiska livshållning, egentligen inte skapt för den konfliktfyllda och ibland grälsjukt tarvliga hantering – det ormbo – som förvaltningen av gemensamägda fastigheter kan vara. Arvsskiften, sägs det, plockar fram det sämsta hos människan, men arbetet i bostadsrättsföreningar ligger inte långt efter. I båda fallen handlar det om människor som girigt bevakar sina materiella tillgångar i det enda men krassa syftet att vinna fördelar, förmera sitt timliga gods.

Så småningom hade jag alltså hamnat i styrelsen. Snart hade jag också lyckats genomdriva att W valdes till ordförande – för att några få år senare avgå. I och med att hans konsultuppdrag i Stockholm var slutfört ville han som nämnt tillbringa mer av sin tid i den vackra sydsvenska prästgård som han och hans fru (uppväxt på ett slott) hade förvärvat. I det läget fick jag överta ordförandeposten. Jag hade hellre behållit min roll som projektledare under en rättrådig ordförande och förstod inte varför avgången brådskade så. Men senare tänkte jag, inte utan rörelse, på W:s sista tid tillsammans med hustrun. Kanske fanns aningen där – att det brådskade.

För egen del var jag efter en period av isolering och nedsjunkenhet i böckernas värld nu inne i en handlingsinriktad fas och ville få saker gjorda. Ekonomin skulle stärkas – genom bättre isolering och bergvärme – och den forna 1930-talselegansen, fördold men fortfarande möjlig att ana, skulle fram i ljuset – sparsmakad och koncis. Husets förflutna som hyresfastighet, där varje ingrepp gjorts med besparingar i åtanke, hade avsatt improviserade tillägg och förvanskningar som sopat undan det mesta av atmosfären. Från tiden innan jag flyttat in, men passerade huset två gånger dagligen på väg till och från jobbet, minns jag de stänkmålade väggarna och de nakna lysrören med sitt grönaktiga ljus. Det var en interiör som från Sovjet och anblicken fick mig att rysa. Men igenom alltihop såg jag den oslipade diamanten. Numer, sedan jag flyttat, händer det åter att jag som utanförstående blickar in i huset som var mitt skötebarn. Tack vare en hängiven arkitekt med absolut gehör – D hade ännu inte flyttat in – kunde vi förverkliga vår vision. Jag kan inte låta bli att nu avundas de boende deras elegant strama entré, skenbarligen oförvanskat 1930-tal. Men jag tänker filosofiskt, att bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin. Var sak har sin tid.

N och D är numera borta. Likaså W. Två av dem dog i förtid, varav den ene utan förvarning. N hade däremot redan åldern inne. Inte för att åren skulle ha tagit ifrån honom den tankemässiga skärpan, inte alls, men krafterna började tryta och när en tumör tillstötte, fick han problem med både balans och hörsel. Det var då cykeln kom fram. För att slippa rollatorns stigma och förnedring ledde han sin cykel som fick tjäna som stöd. Vid den tiden, när slutet nalkades, kom en oväntad strimma av ljus in i hans liv. I parkens fritt anlagda ände, ”livmodern”, lärde han känna en, som han sa, “negress”. Låt inte ordet förvilla – för N låg det inget nedvärderande i ordet, det var helt enkelt så det hette under den tid som format honom. Det här var en kvinna han högaktade, och kanske mer. Hur historien utvecklade sig vet jag inte. Hon hade ett litet barn med sig, kanske var hon ensamförsörjare. Episoden injicerade nytt liv i honom. Egentligen kan jag inte påminna mig något som antydde att han såg slutet närma sig, eller att det på något sätt skulle ha besvärat honom. Men vad kan man veta om sådant? Kanske var det döden han försökte skjuta framför sig genom att tillbringa dagarna framför datorn i ett försök att tjäna pengar som ”daytrader”. Som en respit, ett parti schack? Han spelade högt, spekulerade i uppgång eller i nedgång – ”gick lång” eller ”gick kort”. I båda fallen krävdes fokusering. Och snabbhet.

Över ett glas whisky resonerade han och jag ibland om livet i hans spartanska vardagsrum. Gamla människor brukar ha belamrade hem; N tycktes däremot bara nyss ha satt bo, med ett hopplock av möbler. Följden av en orättvis skilsmässa? Jag satt på en pinnstol, där D och hans fru senare skulle ställa en Bruno Mathson-fåtölj på en matta signerad Märta Måås-Fjetterström – som jag i egenskap av ”blomstervakt” studerade under parets resa till Sydamerika.

Den gemensamma nämnaren för alla tre, N, D och W, var att de levde i skärningspunkten mellan de exakta siffrornas värld och visionernas. Kanske var N den som var mest vilsen av de tre. Å andra sidan stod han på sitt sätt närmast visdomen. Eller dårskapen. Nu när jag tänker tillbaka vilade det något av munkcell över rummet. Jag kan se honom framför mig som tiggarmunk. Kanske var detta hans bestämmelse, fastän han alltför sent insett det. Jag anade att hans tidigare liv hade förflutit i en helt annorlunda anda. En dag köpte han en aktiepost – tog en ”stor position” – att sälja samma dag när kursen var den rätta. Det krävde noggrann bevakning. Men där han satt framför datorn föll han i sömn. Han brast i skratt. Vad spelade pengar för roll för honom? Vi drack var sitt glas whisky. Stolen han satt på var ännu rangligare än min – men han insisterade på att gästen skulle sitta bekvämt. Senare skulle D slå ihop ”munkcellen” med köket till ett stort och komfortabelt vardagsrum – jag minns hans lättnad över att åtgärden fallit väl ut. Inte ens som arkitekt kunde han alltid förutse effekterna av ett ingrepp. En ödmjuk insikt, frukten av livslång erfarenhet – ömsom framgång, ömsom misslyckanden. Konstnären, författaren och aktiemäklaren arbetar i blindo. Och vem kan med visshet säga att ”han såg att det var gott”? Det kan bara tiden.

N var den ende av de tre som levde ensam. Jag visste inte om han var frånskild eller änkling, jag ville inte fråga. Kvinnorna tycktes vara hans livs obesvarade fråga – Kvinnan. En äkta maka i det förflutna fördes då och då på tal – om henne vet jag inte mycket. Hon representerade det fält där han ansåg sig ha misslyckats. Det var vad jag tyckte mig förstå. Veta kunde jag inte – framför allt inte veta varför. Jag gjorde några räkneövningar. Vi befann oss i det tidiga 2000-talet. Kunde en person vid den tiden verkligen ha en farfar född runt 1830 – under Karl Johans regeringstid? Det föreföll osannolikt, närmast absurt. Men till slut kom jag fram till att det trots allt kunde vara möjligt. Vissa män, inte minst sådana med framgång, berömmelse och välstånd, kan bli fäder – kanske inte för första gången, och knappast heller med den första kvinnan – i ganska sena år. Mannens biologiska klocka tickar inte så fort. Utom på slutet, där har kvinnan övertaget. Om det nu är ett övertag.

När jag tänker efter inser jag att jag inte heller fick någon klarhet i vad han hade arbetat med. Hade han verkligen varit aktiemäklare till yrket, ”bankir”, eller var aktier något som han börjat med som pensionär? Jag kan inte låta bli att tänka på den tvivelaktiga klang som titeln ”bankir” hade i Prousts värld – något som inte hängde samman med aristokrati eller nobless. N:s efternamn var en hybrid – av många spontant uppfattat som adligt, men egentligen borgerligt. Djupast sett tillhörde han inte den aristokrati som den unge Proust så beundrade. Jag var övertygad om att N inte hade några spår av samma beundran. Det var en av de saker som jag trodde mig förstå, annat förblev gåtfullt. Jag ställde frågor och fick många svar, men det fanns områden jag skyggade inför. Kanske fanns det också – på den punkten sviktar mitt minne – frågor som N inte svarade på. Och det han ville berätta om var inte alltid vad jag var mest nyfiken på. Ett viktigt minne var skolan vid Humlegården. Busstreck och rackartyg. Jag lyssnade och föll offer för en segsliten vanföreställning. Man har sett bilder från epoken, barn och unga; uppsträckta; i ålderdomligt strikt klädsel. Nutidens åldringar, timida och försynta; kanske värdiga, kanske prövade och brutna av motgång – en gång var de just rackarungar, slynglar. De använde slangord, vissa sådana skulle vi säkert inte ens förstå, de gjorde förbjudna saker. Dåtidens vuxna betraktade dem bistert, sägandes: ”De här blir det ingenting av.” Skakandes på huvudet.

Beskowska skolan räknade bland sina elever två högborgerliga ynglingar som senare skulle bli socialdemokratiska statsministrar, men också en rad kungligheter, bland andra Oskar II:s många söner, inklusive den blivande Gustav V. Sveriges siste kung som försökte öva politiskt inflytande. Skolan var inrymd i ett vanligt kvartershus, låt vara med påkostad och elegant fasad. Som skolgård måste bakgården ha tjänat. Men Humlegården bredde ut sig strax över gatan som överdådigt komplement. För min inre blick sökte jag mana fram det Stockholmska 1920- eller 30-talet – befriat från det förvillande filter som den tidens tillrättalagda filmsekvenser och fotografier är.

Med ett plötsligt språng i tiden berättade N att han och hans fru under ett antal år bott på franska Rivieran – av en eller annan anledning. Vid ett tillfälle färdades de i en bil längs en mindre väg, han och hustrun. Med eller utan skäl misstänkte N sedan någon tid att hustrun var otrogen. Plötsligt trädde en man in i synfältet, ryggen av en man, som gick längs vägrenen på deras sida. Tanken nådde N med blixtens hastighet – älskaren! Med en oförutsägbar gir gjorde han ett desperat försök att eliminera den avskydde rivalen – som räddade sig genom att kasta sig ner i diket.

Jag visste inte när denna historia utspelade sig. På 1960-talet, gissade jag. Än mindre visste jag om den var sann. Var den där farliga manövern han beskrev något som verkligen ägt rum – eller var det ett infall som kom och gick utan att åtföljas av handling? Något som liknade en dröm? Var mannen i vägrenen den han trodde? Och hade hustrun verkligen en älskare? Visserligen heter det att i Frankrike har alla älskare respektive älskarinnor. Det är antagligen en myt – dessutom var hans hustru svenska. Eller var hon det? Det var oklart – allt var oklart. Berättelsen kunde vara frukten av fria fantasier hos en man med benägenhet att grubbla och spekulera.

När något av upprördheten efter redogörelsen för den fortfarande laddade händelsen lagt sig förklarade N att den här mannen – (hur pass tydligt hade han kunnat se honom?) – var av den sorten som han själv hade velat vara, om han kunnat. Det här var, menade han, någon som motsvarade vad hans hustru traktade efter. Eller om han sade ”behövde”. En bra karl? Rejäl? Livsduglig? Vilka skäl kunde han ha för den gissningen? Och varför ifrågasatte han så sitt eget värde? Förloppet – om det verkligen hade inträffat – måste ha varit över på långt mindre än en minut, ja på sekunder. Jag försökte förstå hur han tänkte. På vilket sätt ansåg sig N vara underlägsen en person om vilken han i grund och botten inte visste någonting alls? I sin krafts dagar hade N säkerligen haft många förtjänster. Han var väl inte ekonomiskt oberoende men välavlönad, intelligent och bildad. Och även om han nu inträtt i ålderdomen gick det att ana att han en gång varit ”en stilig karl” – så tänker jag mig att den tidens kvinnor kunde ha uttryckt sig. Kanske fattade den afrikanska kvinnan visst tycke i honom. Visserligen var han gammal men han saknade inte stil, och dessutom hade han humor.

Jag kunde ha förkastat incidenten med diket som en fantasiprodukt, inte värd att fästa sig vid. Men det hade varit i strid med min djupaste natur – jag uppsöker mysterierna snarare än väjer för dem. Bara det man utsätter för tankens granskning kan man göra sig begrepp om, och i bästa fall förstå. Jag tänker mig bildligen tillvarons yttre skeenden, kalla dem öde eller slump, som ett slags materia stadd i tillväxt och rörelse. En substans, ett stoff, en utsöndring. Med tiden breder den ut sig – en väv varunder livets konturer avtecknar sig. Den väven ser jag inför min inre blick och det är gliporna i väven jag letar efter. Hålrummen där yta förbyts i djup. Svårare är det inte – den som söker skall finna, tänker jag trosvisst. Kort sagt förutsätter jag existensen av en sanning som inte är lika med världens, tillvarons, livets skal. Vad stort sker, det sker tyst. Och ofta oförmärkt. Men det är där gåtornas lösning finns.

Avståndet till den tid när N var ung och medelålders är stort. Inte bara tekniken och klädernas, bilarnas och arkitekturens yttre skepnad har förvandlats, utan också tänkandet, värderingarna, moralen, de mellanmänskliga relationerna och samhällets hierarkier. När N var ung skulle ingen afrikansk kvinna ha dykt upp i Tessinparken. Om inte som hägring. Och så mycket har ägt rum efter den där tiden på Rivieran, för så många år sedan. Det mesta har stöpts om i grunden. N, ännu ung – nu mycket gammal.

För ett par generationer sedan präglades synen på människans natur av djuppsykologin. Ännu tidigare av religionen. Livet var en enda obesvarad fråga, människans natur oöverblickbar. En gåta, insvept i ett mysterium. Är gåtan förklarad, mysteriet uppklarat? Kanske anser somliga det. Det slags syn på människan, där hon är sammansatt av skikt efter skikt, och avgrundsdjup, har knappast uttryckts mer koncist än av en man som var fängelsepsykolog och kurator. Han anade vidden av människans själ och avslöjade, med ord som upprepas gång på gång utan att mista sin kraft, likt bibelns: ”Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.”

Tomas Tranströmer, senare Nobelpristagare, frambesvor bilden av ett inre universum. Ett ymnighetshorn av liv. 1900-talets psykoanalys lärde ut att människans psyke till största delen är fördolt, gömt bakom konventionernas slöjor – dolt för omgivningen men också för subjektet – jaget. Detta fördolda, halvt eller helt omedvetna, hade föga likhet med den yttre masken. Jag tänker på filmen Persona, kanske från ungefär samma tid som incidenten på Rivieran. Om titeln ska upphovsmannen ha sagt så här: ”Persona är det latinska namnet för den ansiktsmask som bars av antika skådespelare. Filmen ska handla om människors masker och attityder.” Jag förstod att Ingmar Bergman hade läst Jung. Det gjorde många på den tiden, konstnärer och intellektuella. Även N, skulle det visa sig. En nyckelreplik i filmen kom att lyda så här: ”Jag blir aldrig som du. Jag ändras hela tiden, du kan göra med mig vad du vill, du når mig ändå inte.” I dikten heter det så här: ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Fyrahundra år tidigare skrev en essäist: ”Av masken och det yttre skenet ska man inte göra ett verkligt väsen, ej heller göra något främmande till sitt eget. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat.”

Bergman, Tranströmer och Montaigne talar alla om ytans bedräglighet. Om människans fördolda. För mer än ett sekel hävdade psykoanalysens skapare Freud gåtfullt att ordens syfte är att dölja, inte blottlägga. I Bergmans film är den ena av de två kvinnorna stum. Men Freuds och andra analytikers tvivel på ordens värde som sanningsvittne betyder inte att människans inre är oåterkalleligen förseglat – det kan pejlas på andra sätt: ”Den som har ögon att se med och öron att höra med kan övertyga sig om att ingen dödlig kan hålla en hemlighet. Om en människas läppar är tysta, pratar hon med sina fingrar; sanningen pyser ut genom människans alla porer.”

I andanom sitter jag i den där bilen på en liten landsväg i Sydfrankrike för kanske 60 år sedan. Jag föreställer mig en proper men inte uppseendeväckande bil – en Peugeot 404 eller Volvo Amazon snarare än en Citroën DS. Inte en deux chevaux, ”två hästar”. Och under inga omständigheter en Facel Vega, prestandamaskinen som bara tillverkades några få år – enligt somliga världens vackraste bil. I en sådans förvridna plåtrester mötte Nobelpristagaren Albert Camus och hans förläggare Gallimard en ytterst frånstötande död, bara något år tidigare.

Han kör, hon sitter bredvid. För mig saknar hon konturer – men jag uppfattar närvaron  av en stark kvinna. Jag tänker på Strindbergs Den starkare. Fy, hvad jag hatar dig, hatar dig, hatar dig! Men du, du bara sitter lugn, likgiltig; likgiltig.

Det måste ha varit en Volvo Amazon, förstår jag, en sådan som förekommer i Persona. En gestalt dyker upp i synfältet; en nästan, men bara nästan osynlig stöt går igenom kvinnan vid åsynen av mannen i vägrenen. Med hjälp av en stark men ändå inte unik psykisk känslighet förnimmer N det flöde av energi som blixtsnabbt förflyttar kvinnan från ett tillstånd av uttråkad likgiltighet till högspänning – som pyser ut genom varje por. Över hennes läppar kommer inte ett ord. Men kanske tittar N inte ens på henne just då. Fixerar blott vägrenen, främlingen. Allt väller över honom. Skakar om honom. Dynamiken. Dramat. Döden. Bilen girar en aning närmare vägrenen, det är åtminstone vad N upplever. Mannen vars ansikte är bortvänt uppfattar med hörseln hur bilens bana förskjuts en aning och kastar sig av ren instinkt åt sidan.

Då och då har jag tänkt på den där episoden, som inträffade eller inte inträffade. Den oavvisliga känslan av den vandrande mannens överlägsenhet, ”supremati” – för att än en gång frammana föreställningen om hierarkier, roller som den svagare eller den starkare – väcks blixtsnabbt hos N. Kanske beror den på att den okände, ansiktslöse, med sin gestalt, sitt sätt att röra sig, sin hållning utstrålar ett visst kynne: en själsart som N själv tror sig sakna. Jag bara gissar. Handlingskraft, praktiskt sinnelag, målmedvetenhet, fast förankring i yttervärlden? Detta som uttrycks med den bjudande frasen att hos mannen är tanke och handling ett. Med ett ord – en fackterm – extraversion. N anar existensen av en spelplan från vilken han är utestängd: dådkraftens, bragdernas. Den världen vill han tillhöra. Inte drömmeriernas, den ofullgångna ansatsens –

En dag kom tillfället att ställa frågan som jag burit på. Jag berättade för N att jag i mitt arbete höll på med en uppgift som hade samband med hans vittberömde släkting.

”Den gamla dynamitarden!” utbrast N med ett avfärdande skratt. Och efter en kort paus, utan skratt: ”Det måste vara tråkigt.” Nej, tvärtom. Jag ryckte om att syssla med sådant som rörde vetenskap och tänkande som vidgade min kunskaps gränser. Jag tyckte om att göra research och sakta med säkert vinna förståelse och hitta och erövra ett (facktermernas) språk för de nya insikterna. Men N talade hellre om den ryktbares bror, hans farfar, som även han, tillsammans med en tredje bror, hade en lysande bana, De gjorde affärer i dåtidens Ryssland, affärer som föll väl ut. Bolaget expanderade och var snart värderat till hundratals miljoner. ”Det var mycket pengar på 1800-talet”, sa N, med en effektfull fras.

Familjeförmögenheter som gått förlorade – i revolution, krig eller under galopperande inflation – yttrar sig i en fantomsmärta som inte vill ge med sig. Tanken biter sig fast, detta ”som-kunde-ha-varit” ger livet en grundstämning. Farfaderns förmögenhet upplöst genom revolution. Den barnlöse grandonkelns borttestamenterad. Över honom hade sedan länge en djup skugga vilat, en obevekligt framskridande sjukdom för vilken bot inte fanns. Något motsvarande kors hade inte N att bära, vad jag visste. Den börda, det sänke som till slut bröt sönder honom, kom så sent att det kanske kan liknas vid en befrielse. Fast vad vet jag – kanske var separationsångesten värre än vad han ville visa. Kanske fanns där ett stumt skri av förtvivlan eller ett rop mot mörkret och tystnaden. Vem kan veta?  En röd tråd tycktes sammanbinda N med grandonkeln: ensamhet, melankoli och leda vid livet. Genom böcker, aktiehandel och ett eller annat glas whisky höll N demonerna på avstånd. Hos honom, liksom hos anförvanten fanns en svävning: å ena sidan handling, yttre verksamhet; å den andra tänkande, spekulation.

Carl Jung, som N snart skulle fästa min uppmärksamhet på, förknippade utåtvändhet – extraversion (stavat just så) – med Dionysos, fruktbarhetens, vinets och det goda livets gudom. Det andra, inåtvändheten, tillhörde Apollon, ljusets och konsternas gudom.

Enligt den särskilda evolutionsteori som gäller för gudsbegreppens historia, som avtecknas genom människosläktets historia, särskilt konsthistorien, ska Apollon ha härstammat från solguden. I människans tidigaste gryning identifierades livets mest elementära poler, ljuset och mörkret. Bådas överväldigande makt måste härröra från en kraft mäktigare än människan. Den makten kallade man gud.

Genom sina kommentarer visade N att ämnen som fysik, medicin och kemi inte intresserade honom. De tillhörde inte hans värld, eller så tillhörde de en (yttre) värld som en gång varit hans, eller som han åtminstone traktat efter men nu hade lämnat bakom sig. Jag tror att den där svävningen på något sätt definierade hans levnad. Att inte vara antingen eller. Att vara både och – eller varken eller.

En dag berättade han utförligt om en dröm. Han kom gående längs en gata och nådde plötsligt fram till en dörr. En trappa ledde ner till en källare. En stor sal öppnade sig. I ljusdunklet satt längst fram en rad kvinnor. Det var han och kvinnorna, ingen mer. Han utsattes för en lång rad frågor. Det påminde om en rättegång. Vad bestod anklagelsen i? Kan det ha handlar om hans förhållande till kvinnorna – Kvinnan? Detta territorium där hans liv förblivit ofullbordat – i någon mening som jag inte kan sätta fingret på. Han försökte värja sig inför uppbådet av kvinnor men erkände sig till slut besegrad. Ändå hade drömmen skänkt honom lättnad. Han hade förstått något, fått vägledning. Kanske rentav frid i sinnet. Allt måste förbli gissningar. Eller ekon av gamla citat.

Kanske du, när allt kommer omkring, ser att jag i detta ögonblick verkligen är den starkare – du fick ju aldrig någonting av mig, men du bara gav ifrån dig – och nu är det med mig som med tjuven – att när jag vaknade, ägde jag vad du saknade.

Inom var och en lurar en skugga. Bakom den mask vi bär för andra, under det ansikte vi visar för oss själva, lever en dold sida av vår personlighet. På natten, när vi ligger hjälplösa i vår sömn, konfronteras vi ansikte mot ansikte med skuggbilden. Någon sade att det inte var viktigt om jag förstod mina drömmar. Det viktiga var att drömmarna förstod mig.

Likt sin sedan länge döde anförvant sökte N läkedom och vishet i böckerna. Traktade efter det idealiska. I sitt sökande hade N funnit Carl Jung, visionär psykoanalytiker, som utövade sitt kanske största inflytande årtiondena efter andra världskriget. Kanske hade N – som Bergman, Tranströmer och otaliga andra – mött honom redan då men inte fått tid att studera honom närmare förrän på äldre dagar. Han hade några tunga bokverk som jag fick se. Jag läste några meningar här och var. Dunkla, esoteriska. Jung – skulle jag senare förstå – stod för ett tänkande som var provocerande för sin tid, men kanske än mer provocerande ett halvsekel senare. Den vetenskap som bygger på experiment och jämförande studier hade han inte mycket till övers för – trots att han var utbildad läkare. Han var en särling – enligt sin egen tolkning introvert, till skillnad från den extraverte Freud. De två begreppen gav han sin egen tolkning. När han slog in på psykoanalysens väg, Freuds lära, vände hans kolleger i läkarkåren honom ryggen. När han senare tog avstånd från Freud, som han tyckte överdrev sexualitetens roll för psyket, tog även psykoanalytikerna avstånd från honom. Han stod ensam – och gick in i något som hade drag både av psykos och initiationsrit. Men det var omständigheter som jag först senare fick reda på. I en sen tv-intervju fick Jung frågan om han trodde på Gud. Hans gåtfulla svar, ofta citerat, var: ”Jag behöver inte tro. Jag vet.” Därmed tog han – på sitt vis – avstånd även från de troende; som just tror. Men otvivelaktigt hade han gått igenom något som ligger bortom vardagsmänniskornas domän. I samtiden – inte N:s, utan vår – passar Jung ännu mindre in än vad han gjorde i sin livstid. Han dog några år före 1960-talets studentrevolt. Det tänkande som följde i dess spår, med allt från marxism till poststrukturalism, genusteori och identitetspolitik, skulle han ha stått fullkomligt främmande för.

Kanske kan man säga att Jung inte intresserade sig för de maktkamper som utspelar sig i yttervärlden, mellan klasser, kulturer, kön. Han hade helt och hållet siktet inställt på de makter som härskar i människans psyke. Där liknade han Personas skapare, som frågade: “Kan man göra det här till ett inre förlopp? Antyda att det är en tonsättning av olika stämmor i samma själs concerto grosso?” Lika lite som Jung var Bergman användbar eller ens avläsbar i barrikadernas tid.

Det gick en tid. Byggnaden vi bodde i var mitt uppe i sin förändringsprocess, att bli det som den egentligen var – som om det hade rört sig om en ”individuation” i Jungs anda. På sex trappor, snett mittemot mig, arbetade en tumör med sitt förstörelseverk. En dag såg jag N stå och vänta på hissen. Jag stängde min dörr och hälsade med hög röst, som man gör när man tilltalar gamla. Bara långsamt vände han sig om. Han lyste upp och sa: ”Jag tyckte att jag hörde en sympatisk röst!” Av hörseln fanns knappast något kvar. Det finns en tid för allt, en tid att tala, och en tid att tiga. Tigandets fas var inne.

Jungs prosa är sagoaktig och dunkel. Hans centrala tanke är individuationen, självblivelsen: ”Den gamle kungen är den härskande symbolen, som vill lägga sig ned till den eviga vilan. Han väljer animas [själens] grav. Det visar sig att anima sover en sömn som liknar Törnrosas; den liknar döden så länge som en giltig princip (princeps, prins) reglerar och uttrycker livet. Men om kungen dör vaknar hon till liv igen och förvandlar sig till den svarta hästen, som redan i Platons liknelse gestaltar den passionerade naturens vildhet. Den människa som följer den kommer till öknen, ett vilt land långt bort från mänskliga boningar – en bild av andlig och moralisk isolering. Men i samma trakt återfinns paradisets nycklar.  Motsatsen öken – paradis står för en annan motsats: isolation mot individuation, självblivelse.”

Åter gick det en tid. Jag slog igen min dörr samtidigt som dörren snett mittemot slogs upp. Okända ansikten. En yngre man, kanske i min egen ålder, mötte min blick och nickade – uttryckte, tycktes det, tacksam vänlighet. Jag blev förvirrad, visste inte vad jag skulle säga. Vad var det för några? Förläget drog jag mig undan.

Det var bara det oundvikliga. Tumören hade slutfört sin uppgift. Sonen och hans familj besiktigade faderns sista bostad. För sonen hade N berättat, förstod jag, att han förde stimulerande samtal med en granne – jag. Barn till åldrande föräldrar gläder sig om utomstående kan ge något av det stöd som de själva inte mäktar med, och kanske ger dem dåligt samvete. Jag hade helt enkelt varit något av terapeut, men det var en terapi som i lika mått berikade mig.

Och åren gick. Mitt sista samtal med D, arkitekten, hade jag ganska nyligen, när han flyttat in på ett äldreboende. Där trivdes han bra och hans hustru berättade att han var omtyckt av grannarna. Samtalet var givande men jag uppfattade svaga tecken på inte förvirring men ett slags avlägsnande. Efter samtalet ringde min telefon. Det var D igen. Han började prata om saker, allvarliga sådana som jag inte förstod. Snart begrep jag att det nog inte var mig han haft för avsikt att ringa. Nej, det var det inte, medgav han förläget. Han trodde han pratade med någon annan.

En vecka senare såg jag hans namn i tidningen. Bara några dagar senare större jag ihop med hans hustru, som var en mycket vital människa. Stark var hon fortfarande, utåt tapper men inombords förkrossad. Hon berättade om den kommande begravningen, att det skulle spelas jazz, på den dödes begäran. Detta sade hon, tror jag, för att betona att det skulle bli modernt, med musik som inte legat och samlat damm.

När D och hans fru var i tonåren var jazz vad försigkomna ungdomar lyssnade på, nyckeln till en generation, och dess tänkande, kanske existentialismens. I min ungdom var musiken en annan – jazzen mötte jag senare och började förstå den sakta men säkert. Jag anade att hon uppfattade att referensen inte slog an på det sätt hon förväntat sig. Jag kan också tänka mig att jag själv, i en liknande situation, skulle kunna göra en referens till musik som för mig representerar ungdom, men som för någon annan inte har någon särskild innebörd. Kanske är det som en historisk händelse, som Palmemordet eller östblockets fall – de unga uppfattar det som historia, sedan länge stelnad, en angelägenhet för föräldragenerationen.

På kvällen spelade jag Miles Davis, Kind of Blue.

Några år tidigare hade jag sett W:s namn på den där sidan där man inte vill se sina vänner; förvandlade till historia, till två årtal. Jag ringde hans fru. Henne hade jag bara träffat henne någon enstaka gång, hon bodde ju inte i Stockholm. Hon var, tyckte jag, helt olik sin man, som hade något kvicksilverartat över sig. Själv var hon maklig, lugn och trygg. Hon förvånade och rörde mig när hon förklarade att jag var mer än välkommen att hälsa på i prästgården. Hon trodde jag nog skulle kunna trivas där.

Jag tackade för det vänliga erbjudandet, som mitt arbete kanske ändå gjorde det svårt att tacka ja till. Jag skulle gärna ha sett prästgården, en som jag gissar mycket vacker byggnad. Men jag trodde inte så mycket på tanken. För det första på grund av min starka allergi mot pälsdjur men för det andra för att vi inte kände varandra. Det hade nog känts konstigt – särskilt för någon som i grund och botten är introvert snarare än extravert. Men senare har jag tyckt mig förstå den mekanism som fick W:s fru att säga som hon sa, att jag var välkommrn. Livet – och döden – har fått mig att förstå hennes impuls. När man har förlorat någon nära, en älskad, vill man samla ihop allt som finns kvar av den man mist. Det kan vara människor som den döde men inte man själv kände. Hos dem hoppas man möta en avglans av den döde. Man griper efter ett halmstrå, ett embryo till pånyttfödelse, den dödes återkomst.

Jag har vänt och vridit på den tanken. Kanske kan man genom dessa som kände den döde lära känna honom eller henne ännu bättre. Varje människa är så sammansatt, äger så många skikt och är så kalejdoskopisk att man vid mötet med någon som den döde umgicks med kan finna en ny aspekt, komma den döde närmare.

Och kanhända, har jag mången gång funderat, är det den enda uppståndelse som vi vanliga dödliga kan hoppas på. Det vet vi ju inte.

Translate »