Rom

VINTER I PARADISET

För mig har Rom alltid varit förknippat med den tidiga våren, ibland sommaren. Men så kom jag ett år att besöka staden i februari.

Ibland önskar jag att jag kunde välja inte bara en annan årstid utan en helt annan tid – epoken innan turisterna helt fyllde staden sommar som vinter. Då satt det inga revolvermän i gatans regn. Åtminstone inga fejkade.

En vaktkur. Vad som vaktas och varför vet jag inte.

Italienarnas vurm för kaffe i olika former, berättas det, tog sin början efter andra världskriget. Folk var fattiga och kunde inte unna sig mycket, tänk Cykeltjuven. Vin var för dyrt men kaffe överkomligt; kring detta utspann sig en hel kultur. På restaurangerna märker man fortfarande att romarna inte dricker vin i några större mängder, ett glas eller två. Men kaffe finns det alltid utrymme för. Och glass.

Plasttältet på Piazza Cola di Rienzo skyddar hjälpligt mot kylan därute. Men om hetta handlar den klassiska svenska dikt som jag kom att tänka på.

Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer, då han sin första makt i unga hjertan röjer.

Gustaf Philip Creutz

Pantheon är det antika Roms bäst bevarade byggnad. Under 1 900 år har den ständigt varit i bruk, först som ett alla gudars tempel under Romarrikets religiöst pluralistiska tid och därefter som kyrkobyggnad. Ett halvtannat årtusende senare inspirerades arkitekten Bramante av Pantheon när han utarbetade sitt förslag till Peterskyrkans kupol. Förslaget godkändes men kom aldrig att förverkligas.

Första gången jag besökte Rom var tiggare ett okänt fenomen hemma i Norden. Alla dessa arma människor, ofta unga kvinnor med spädbarn, som satt hopkrupna intill någon husvägg var en skakande syn. Men sedan hände något – kanske var det 90-talets svåra ekonomiska kris – och uteliggarna blev lika många eller fler i en stad som Stockholm.

Många av Roms uteliggare har hundar, som sällskap och beskydd.

Sedan jag tagit den här bilden slogs jag av ett märkligt faktum – tiggare har inga namn. Men här sitter Mariella.

Kan kyrkan rå på det som det världsliga samhället inte klarar? Jag vet inte. Möjligen underlättar själva stället, Petersplatsen med kristenhetens främsta helgedom, för tiggarna. Kanske tänker turisterna att de åtminstone här, inför Guds vakande öga, måste leva upp till trons krav på barmhärtighet. Eller kanske har mänskligheten redan lämnat bakom sig all sicken sentimentalitet. Det ligger ju i tiden.

Kyrkan Santa Maria in Trastevere fick sitt nuvarande utseende på 1140-talet. Men grunden lades redan på 200-talet. På platsen sprang en gång en oljekälla upp ur marken. Händelsen tolkades av Trasteveres judiska befolkning som ett förebud om den utlovade Messias. Tidpunkten, år 39 f. Kr,. gjorde att tilldragelsen i efterskott även uppmärksammades av Roms första kristna. På grund av Trasteveres relativa isolering på “andra sidan Tibern” (“trans Tiberim”, latin) och en befolkning som ända sen Romarrikets fall varit mångkulturell utvecklade området en egen kultur.

“Den eviga staden” skulle inte vara vad den är om den inte också levde i nuet. Det gör den, fullt ut. Blandningen av evigt och förgängligt präglar Rom.

En gråmunk som nästan tycks framväxt ur gatan, stenarna, arkitekturen.

Piazza Navona är ett torg som följer konturerna av Domitianus stadion från år 86 e.Kr. Platsen kallades också “Circus Agonalis”; av grekiskans agṓn, “tävling”, “kamp”. Här barockkyrkan Sant’Agnese in Agone med bland annat Francesco Borromini som upphovsman. Språkforskarna tror att “in agone” förvandlades först till “in avone”, sedan till “navone” och till slut till “navona”.

Den här bilden från barockepoken visar att den kringliggande bebyggelsen var lägre då, vilket förstärkte effekten av den överdådiga kyrkan.

Hur mycket man än anstränger sig för att hitta vardagens folkliga Rom, så har man snart turisterna där.

I en intervju klagade en butiksinnehavare över turisterna, att de bara blir fler och fler: “De står där och fotograferar, men aldrig stan utan bara varandra och sig själva!” Intervjuaren sa att det väl ändå måste vara bra för affärerna att de är så många. “De köper inget, inte ett jävla dugg.”

En vanlig busshållplats bara, i uppehållet mellan skurarna.

Fontänen invid obelisken på Piazza del Popolo är en plats där folk samlas. Obelisco Flaminio restes i Heliopolis (i Egypten) på 1200-talet f. Kr. Den fördes till Rom år 10 f. Kr. på order av kejsar Augustus.

Renässans- och barockkyrkan Santa Maria del Popolo. Piazza del Popolo fick sin nuvarande utformning 1816, men de tre kyrkorna, förutom den på bilden även tvillingkyrkorna Santa Maria in Montesanto och Santa Maria dei Miracoli (nedan), är från 1600-talet.

Porta del Popolo uppfördes 1475 på platsen för den norra porten i Aurelianusmuren från 200-talet. Före järnvägarnas epok var stadsporten det första som mötte besökare från norr – Goethe, lord Byron, Shelley, Gustav III och Sergel. I dagens Rom markerar porten skiljelinjen mellan det historiska Rom, Centro Storico, och de nyare stadsdelar som nås med trafikleden Via Flaminia. Faktiskt kallades porten en gång i tiden Porta Flaminia, eftersom Via Flaminia under antiken löpte ända fram till vad som nu är Piazza Venezia. Portens inre fasad gavs 1655 en ny utformning av Gian Lorenzo Bernini, för att hedra den abdikerade svenska drottningen Kristina. Jag tänker mig att den antika Via Flaminia, som utgick ifrån en punkt nära Forum Romanum, måste ha varit ett slags landsväg som förband rikets centrum med landsbygden. Kopplingen till Sveriges drottning Kristina får mig att associera till August Strindbergs sena verk Den stora landsvägen, om det Stockholm där han levde sitt liv. Titeln står för nuvarande Drottninggatan och dess förlängning Norrtullsgatan – allt detta som i en äldre tid helt enkelt var en lantlig väg som bar till Stadsholmen (Gamla Stan) – som ju på sätt och vis är Stockholms motsvarighet till Roms Forum Romanum, platsen där allting började.