Gärdets tre ansikten

De allra första dagarna, första vintern, nyårsnatt. 28 grader kallt. Utan mössa vandrade jag och N över Klarabergsviadukten. Vart var vi på väg? Vart som helst! Vi var helt nya i stan.

Stockholm var en hård nöt att knäcka. Vi flyttade runt mellan andrahandsboenden, alltmedan vi hoppades på något eget. Snart förstod vi att det var omöjligt. Stockholms hyresmarknad satt fast i ett skruvstäd av välvilliga ambitioner och krass verklighet.

Vid ett tillfälle tycktes en lösning hägra. På Nybrogatan låg en liten förmedling, driven av en kille som inte var så mycket äldre än vi. En av bostadspolitikens vinnare, skulle jag förstå.

– Kanske Gärdet?

– Kanske det.

Var det inte lite off? Jag ville rota mig i asfaltsdjungeln. Avgas, bensin, sträv romantik.

– Alla vill bo på Gärdet! slog den prydligt klädde mäklaren fast.

Saken var avgjord. Vi behövde bara betala en liten anmälningsavgift, för att komma in i systemet. Så småningom skulle ett kontrakt utfalla. Så behändigt.

Vi firade med glasstrut med chokladströssel, på Sturekatten. Till sist bosatte jag mig faktiskt på Gärdet – fast mäklaren återsåg jag långt tidigare. Jag hade fått jobb (på Gärdet!) på en nyhetsredaktion. Ett inslag handlade om en bluffmäklare som jag kände igen. Under många år hade han lurat bostadssökande, inte på några jättebelopp, men många små.

Nu när jag skriver ner detta, tänker jag, som någon sagt: ”Antingen vinner man, eller så lär man sig något.” För mig gällde det senare. Livet är en räcka lärdomar. Lycklig den som kan tillgodogöra sig näringen. Lärpengar.

Något år senare, en försommar, hade jag ett förhållande, halvt om halvt. Våra möten i ett höghus på Gärdet fick mig att tänka om, från asfalt och rök. Sitta på en balkong, nästan varje lägenhet hade sin, och äta frukost. Vi var en del i en stor frukostklubb sittande på var sin balkong. 

Gärdet är en tulipanaros: förortens grönska och luft, med innerstans gångavstånd till Stureplan. Eller varför inte till Klarabergsviadukten, på vars postterminal man kunde lämna ett brev framåt gryningen och veta att det kom fram samma dag. Den lilla detaljen naglar fast, röjer en helt annan epok.

Den blev en vid, kringgående rörelse, innan jag – trots allt, och nästan av en slump – hamnade på Gärdet mer permanent. Andrahandsboenden i Stockholm, förstahandskontrakt i Södertälje. Järvafältet hos kompisar, nästan-kontrakt i Sundbyberg (sket sig), Mariatorget, Mariaberget och Östermalm.

Jag stod i en tunnelbanevagn och kramade sedlarna i fickan. För en jämförelsevis svindlande summa skulle jag förvärva ett eget hyreskontrakt nära Mariatorget – arbetarstadsdelens kanske mest borgerliga kvarter. Lite tur hade jag haft, råkat sammanföras med en av Södertäljes stora hyresvärdar som erbjöd mig en stor etta i stadens kanske bäst belägna hus. Och nu den här mannen vars systerdotter jobbade på en teater och gav mig tipset. Men jag lämnar de där åren bakom mig och fäster blicken på nuet.

Gärdet är på visst sätt motpolen till Söder, som jag fortfarande ofta besöker, inte minst för stadspulsen – fotopromenaderna! Och Bondegatan 44, med min lilla fotoutställning.

När jag tänker på stadens geografi slås jag av en förbisedd omständighet. Nästan alla hus är upprustade och tiptop. Även de gamla – som en gång var försummade hyreskaserner för fattigt folk. Trenden att hus ombildas till samfälligheter som ägs av de boende (oftast bostadsrättsföreningar) gör att även enkla hus förvaltas med pietet. Ingen förening går samman för att riva huset man bor i! Men sådant kunde forna tiders hyresvärdar ofta göra – skedde med det så kallade Strindberghuset, en romantisk tegelborg som revs av exploateringsskäl. (Ingmar Bergman flyttade in!)

Det fanns en tid när innerstad och gamla hus inte var så lockande. Det var grått, bullrigt, dålig luft och bostäder med sanitära missförhållanden. Det fanns inte alltid wc, ibland bara torrdass på gården. Trångbott ansågs det bara om man bodde fler än två i varje rum.

Vår tids arkitekturromantiker tänker sällan på bakgrunden till visionen “Towers in the Park”, formulerad av Le Corbusier för runt hundra år sedan. Bakom den låg en Dickensk verklighet – som också kunde ligga i Berlin. Rikshuvudstaden hade på kort tid blivit en miljonstad med framför allt arbetare. De fick bo i jättelika, djupa kvarter, där den ena huslängan följdes av den andra, upp till sju stycken. Ju fattigare man var, desto längre in bodde man. Mellan husen en strimma asfalt, knappt något ljus. Då, på en sådan plats, föddes visionen om ljus och luft.

Det finns gamla ortnamn, namn på stadsdelar, som ofta dyker upp i historiska sammanhang. I Stockholm tänker jag just nu på tre: Ladugårdslandet, Ladugårdsgärdet och Gärdet. Det sista behöver ingen närmare presentation. Men de två första? Ladugårdslandet är ett historiskt namn på Östermalm. Stadsdelen, eller snarare förstaden, som började byggas genom ett dekret av drottning Kristina, och fick sin prägel på 1600- och 1700-talen. Bebyggelsen var låg, inslaget av militär verksamhet starkt och kronan hade två ladugårdar. Ett antal praktfulla byggnader uppfördes: Fredrikshovs slott (bara en flygel uppfördes, sägs det), och Kronobageriet, Östermalms enda 1600-talsbyggnad.

Ladugårdslandets bebyggelse lär ha påmint om de nuvarande kvarteren runt Katarina kyrka. Men utan vår tids varsamma renoveringar – stadsdelen började förslummas på 1800-talet. Det – misär, kriminalitet – har bland andra Strindberg färgrikt skildrat i flera romaner. 1885 ändrades namnet till Östermalm – fast det gamla namnet lever kvar i namnet Ladugårdslandsviken, vattnet söder om Strandvägen.

Den äldre bebyggelsen revs och rivningen pågick fram till slutet av 1890-talet. Det nya Östermalm bebyggdes snabbt och med industrialiserad byggnadsteknik, vilket gjorde att husen fick ett helt annat utseende än Ladugårdslandets hantverkspräglade byggnader. Byggherrarna hade “mönsterböcker” att följa när fasaderna ritades upp. Tidens modestilar var uppdaterade versioner av de gånga seklernas formspråk: nygotik, nyrenässans, nybarock. Man gick ganska hårdhänt fram. Tyskbagarbergen, i trakten av nuvarande Östra Real, jämnades med marken. “Man river för luft och ljus! utbrast Strindberg med beska.

Det tidiga Östermalm uppfattades som lite själlöst och karaktärslöst, vilket Hjalmar Söderberg låter framskymta i sina romaner från sekelskiftet 1900. Vår tids Östermalm har en elegant och luftig framtoning, arkitekturen är i allmänhet påkostad, och nästan varje decennium efter 1880-talet har lämnat åtminstone några riktigt högklassiga exempel på det främsta i sin samtid. Här finns allt från brutalism till palatsliknande nationalromantik, men decennierna runt 1900 dominerar fortfarande. Ett vackert exempel på bevarat 1700-tal är huset där det anrika konditoriet Sturekatten låg, ett stenkast från Birger Jarlsgatan.

Under Karl Johans tid röjdes det militära övningsfältet, som varit i bruk sedan 1600-talet, för att även kavalleriet skulle få plats. Men hundra år senare flyttades militären ut till Järvafältet – staten erbjöd Stockholms stad ett stort och centralt beläget område att bebygga. En konflikt uppstod – 1926 tillskapades den nya stadsdelen, en avsöndring av Östermalm, men staten, inte staden stod för planen. Stadsfullmäktige gjorde tummen ner – av orsaker som jag inte lyckats utreda. Det fanns ett tidigare förslag med skyskrapor ännu högre än de hus på runt tio våningar som blev slutresultatet. Var det vad staden ville ha? Jag vet inte. Riktigt höga hus har många gånger planerats i Stockholm, men bara sällan blivit av.

Men det blev en ovanlig lösning. En mycket stor del av de öppna ytorna, jaktmark, övningsfält och betesmark för “kungens får” (egentligen stadens), som omärkligt går över i Djurgården, bevarades i naturtillstånd. Sedan 1995 ingår de i vad som är världens enda “nationalstadspark”. Anorna är gamla – området har sedan 1400-talet tillhört monarken, det är skogar med många ädelträd. För att skydda hjort och rådjur från varg, björn och tjuvskyttar uppfördes ett flera mil långt staket. Här ordnades stiliga jaktpartier! Det var visthusboden för köttet som skulle hamna på de konungsliga borden.

Den här gången presenterar jag en bildserie från Gärdet – officiellt ”Ladugårdsgärdet”. I den tid som är urskiljer man lätt (minst) tre väsensskilda delar – som ändå alla bidrar till en fungerande helhet. Längst bort från stadskärnan ligger hamnverksamheten – som fram till 1936 också inkluderade en maritim ”flyghamn”. I flygets barndom var verksamheten ofta vattenbaserad. Den tiden hörde också zeppelinarna (luftskeppen) till. Men bara en zeppelinare landade på Stockholms flygplats på Gärdet. Dessa farkostar var stöpta i samma funktionalistiska anda som den nya bebyggelsen. Glas, stål, välvda ytor – ballong eller balkong. Det var rationalitetens triumf, så länge det varade – till Hindenburgkatastrofen i New York. Nästan ett förebud om den kommande världsbranden.

Gärdets första årsring är Nedre Gärdet, med Erik Dahlbergsgatans allé och Tessinparken. Byggandet tog vid 1930, med början vid Valhallavägen. Ett enda hus har ren 1920-talsstil, men mycket vacker sådan, just där Erik Dahlbergsgatan börjar. Därefter sköljer den djärva funktionalismen – International Style – över betraktaren, allt längre driven till sin spets. Vid andra värdskrigets början var ”första ringen” byggd. Brave New World.

Kriget kom att förändra smaken, åter sökte man sig till mer traditionella, mindre radikala uttryck. Det blev anspråkslösa smalhus med sadeltak, med rötter i äldre byggande. Den röda stugans formspråk, i större skala och andra material. Så Gärdets efterkrigsfas fick annan karaktär, men byggandet skedde nu i långsammare tempo, decennium lades till decennium, och bebyggelsen blev blandad. Känslan är närförort, snarare än innerstad, även om innerstaden officiellt sträcker sig ända fram till Lilla Värtan.

När jag går runt med kameran funderar jag på avståndens betydelse. Från Nedre Gärdet promenerar man lätt till city. Men från de bortre delarna tar man buss eller tunnelbana – om man inte har mycket gott om tid. Jag tror att det betyder något för områdets anda. Ett mycket bra bostadsområde är det hur som helst. Även om man bor perifert och har tio minuters promenad till Gärdets tunnelbana är restiden till Sergels Torg under 20 minuter – tunnelbanan tar bara åtta minuter.

Bortre Gärdets bostadsområde följs av ett annat slags bebyggelse: först storskaliga kontorshus från decennierna efter kriget, men därefter något alldeles annorlunda: Frihamnen.

Vad är Frihamnen? Enkelt uttryckt, ett område som rättsligt sett inte är svenskt territorium. Varor och förnödenheter skeppas till Sverige och förs i land, men först när de lämnat frihamnsområdet sker förtullning. Praktiskt – tänker jag – med tanke på ordet “bananmogningsrum” som står på en av fasaderna. Ruttnad frukt kasseras och behöver inte förtullas. Området började byggas strax efter första världskriget och bebyggelsen står i stort sett kvar. Det har länge talats om bostadsbyggande, men inte mycket har hänt. Atmosfären lockar mig och driver tankarna långt bort, till tider jag bara läst om…

“Jag slog mig ner på en upp och nervänd låda och såg ut över Lindarängsviken. Vid första anblicken stod det klart att detta måste vara ett idealiskt läge för en flyghamn. Genom ett smalt gatt flöt Lilla Värtans oljiga vatten in mot hangaren och bredde ut sig i den nästan cirkelrunda viken. En nordisk lagun, tänkte jag. Sländorna blixtrade omkring där borta i de blekgula vassruggarna över vilka vitnade algrenar spretade fram ur den mörka barrskogen som kantade östra stranden. Bortom grantopparna skymtade något grönbrunt och skugglikt, som från flyghamnen tedde sig som överdelarna av väldiga kulisser. Det var de skyddsfärgade cisternerna vid Oljehamnen.” (Stieg Trenter, Lysande landning 1946.)