Elementor #12749

                           EN NY DAG GRYR ­ – SENT SKALL DEN GLÖMMAS

Vilken skakande nyhet ­­­– ­Sveriges kronprins död! Prins Karl August, blott 42 år gammal, hade fallit av sin häst och kort därefter dött. Luften virvlade av rykten, denna molniga och kyliga sommardag.

Dödsorsaken skulle snart klarläggas, under övliga former. Men folket ville ha klara besked, utan att vänta. Någon måste ställas till svars!

Av en ödet nyck har flera skiften i Sveriges historia inträffat runt midsommar. Gustav Vasa, nationalstaten Sveriges grundare, red in i Stockholm en midsommarafton.

Nu förberedde sig Axel von Fersen, en av rikets herrar, för sorgeprocessionen. Från lantliga Liljeholmen, strax söder om Stockholm, skulle färden gå till Kungliga slottet. Men von Fersens ankomst till Stockholm strax före midsommar kom att sakna varje tänkbar likhet med Gustav Vasas intåg.

Som seden bjöd bar Riksmarskalk von Fersen en svart, ankellång sorgedräkt; Serafimerordens blåa band var hans enda utsmyckning. En värdig syn.

Föga anade han att det var sista gången han såg sig själv i spegeln.

                                       INRIKESPOLITISKT RÄVSPEL

Det var den 20 juni 1810. Alla kände på sig att just denna dag skulle något ovanligt hända. Sverige befann sig mitt i en kris. Den oro som nu nådde sin kulmen hade legat och grott i nära två årtionden, sedan mordet på Gustav III.

Ett falskt rykte var i omlopp. Greve Axel von Fersen, Riksmarskalken, en av rikets excellenser, påstods ha mördat kronprinsen. En tidning hade rentav infört en dikt i form av en fabel, där syskonen von Fersen beskrevs som rävar. Det talades om “rävjakt”. Släkt och vänner varnade honom, men han lät sig inte påverkas.

Axel von Fersen hade släktband till flera kungahus, han var en av Sveriges rikaste män och arvtagare till fyra slott. Vänner agerade för att förmå kungen att befria von Fersen från uppdraget att leda processionen. Men själv var von Fersen inte särskilt orolig, han var ju oskyldig till anklagelserna! Och värre strider hade han stått inför. Han hade besökt Frankrike under revolutionen, och dessförinnan varit frivillig under den amerikanska revolutionen. Som anhängare av en ”upplyst despot”, Gustav III, hyllade han principer som frihet och förnuft.

Fransmännen tog parti för amerikanerna, och von Fersen traktade efter både erfarenhet och befordran. Eftersom han talade både engelska och franska flytande tjänstgjorde han som tolk mellan den blivande presidenten, George Washington, och den franska expeditionens ledare. Sedan utmärkte sig i ett avgörande slag. Och befordrades till ledare för det kungliga svenska regementet.

Men 1810, vid 54 års ålder, representerade von Fersen principer som de styrande efter Gustav III hade lämnat bakom sig för länge sen. I Frankrike, där han var nära vän till kungaparet, avvek hans hållning från den han haft i Amerika. I Amerika hade han stött de radikala medan han i Frankrike var konservativ. Men tiden hade gått; han var runt 25 när han anmälde sig som frivillig i Amerika. Under franska revolutionen närmade han sig de 40 och såg annorlunda på saker och ting. Och den avgörande faktorn ­– Marie-Antoinette, drottning av Frankrike!

Under von Fersens år i Paris, där han vistades, frånsett några kortare avbrott, mellan 1785 och 1791, hade han med all sannolikhet en kärleksförbindelse med Marie-Antoinette. Det gjorde honom världsberömd, anser somliga. Från och med nu var han konservativ. Efter kungens avsättning gjorde utvecklingen i Frankrike honom fientligt inställd till upplysta ideal som frihet för alla. Han motsatte sig till och med idén om en konstitutionell monarki, en kung med begränsad makt.

Men tiden gick. Snart tillhörde den franska republiken historien; nu styrde en kejsare landet. Napoleon Bonaparte, politiker och militär ledare under revolutionen, grep makten i en statskupp 1799 och utropade sig till första konsul. År 1804 upphöjde han sig själv till kejsare.

Napoleon undvek ordet “kung” på grund av dess negativa konnotationer. Hans försiktighetsåtgärder var rigorösa. Innan kröningen hade han i hemlighet låtit undersöka hur hans mått och steg skulle uppfattas bland vanligt folk. Man tycktes inte ha några invändningar.

Från 1804 i Frankrike, tillbaka till Sverige 1810. Allra först en liten tillbakablick. 1809 hade Sverige mist en betydande del av sitt rike. Fram till dess hade Sverige omfattat dagens Finland och dessutom delar av nordvästra Ryssland.

Som en omedelbar följd av förlusten störtades den regerande kungen Gustav IV Adolf av officerare i hans armé. Det var en kupp med liberala tendenser – i någon mån en parallell till mordet på Gustav III, 17 år tidigare. En ny konstitution antogs; den avskaffade kungens absoluta makt.

Gustav IV Adolfs regeringstid betraktas som ett misslyckande. Samtida beskrev kungen som neurotisk och nyckfull. Dessutom var han inbilsk och trodde att han aldrig kunde störtas eftersom makten var ”honom given av Gud”.

Men realpolitiskt var förhållandet med Frankrike under kejsar Napoleon den avgörande faktorn. Gustav Adolf hyllade Bourbon-dynastin, som förlorat makten genom revolutionen. I det avseendet delade han sin fars synsätt – men han stod främmande för hela upplysningsarvet.

Gustav Adolf allierade sig med Storbritannien, Frankrikes ärkefiende, när Napoleons makt var som störst. Svenska folket såg hans politik som våghalsig och dum – stödet för honom minskade. När han på grund av nederlaget i finska kriget förlorade en tredjedel av Sveriges territorium, Finland, brast tålamodet. Hans undersåtar avsatte honom.

Under de första åren efter mordet på Gustav III 1792, innan sonen Gustav IV Adolf blev myndig, ledde hertig Karl, Gustav III:s yngre bror, en förmyndarregering. I den rollen tillskansade han sig obegränsad makt – i strid med kung Gustav III:s sista vilja. Men ironiskt nog var han för kort i rocken för att sköta rikets affärer. Sveriges styrdes i praktiken av kungens gunstling, Gustaf Adolf Reuterholm ­– ofta beskriven som en avskyvärd person.

Men åter till 1810, det sena 1700-talet tillhörde nu historien. Den medelmåttige hertig Karl var regerande monark vid namn Karl XIII. Nyligen hade den danske prinsen Kristian August utsetts till svensk tronföljare, men under ett nytt namn: Karl August. Namnet Kristian klingade alltför danskt – förde tankarna till Kristian II (besegrad av Gustav Vasa). Den nuvarande kungen Karl XIII:s barn hade dött i späd ålder. Och tragiskt nog dog även den nye prinsen i förtid. Som redan berättat avled han under en militärinspektion utanför Helsingborg.

Protokollsenligt planerades en procession för den döde kronprinsen – med Kungliga slottet som mål. Greve Axel von Fersen skulle som riksmarskalk delta i processionen. Paraden skulle komma att omges av en stor folkmassa, där många på fullt allvar trodde att greve von Fersen var en mördare. von Fersen hade dödat kronprinsen! var den allmänna meningen.

Det gick rykten – den danskfödde kronprinsen skulle inte ha dött en naturlig död. Onda tungor förmälde att Axel von Fersen, riksmarskalken, hade förgiftat honom. Men obduktionen visade att prinsen hade dött av slaganfall.

Nej, Axel von Fersen var ingen mördare – vilket rättegången senare skulle bekräfta – men gustavian var han! En gång hade han stött Gustav III, och senare sonen Gustav IV Adolf – snart avsatt. Nu tycktes han stödja den avsattes son. Förmodligen låg detta bakom de fasaväckande händelserna denna dystra sommardag 1810. 

Det fanns två fraktioner, och Axel von Fersen hade valt fel sida. Nej, det fanns nog aldrig något val. von Fersens historia förband honom ohjälpligen med Gustav III och dennes ättlingar – på gott och ont.

                             TILL STOCKHOLM I ROKOKO-EKIPAGE

Där stod den och väntade – den gyllene sjuglasvagnen! Enligt tidens protokoll skulle riksmarskalken i sin vagn, dragen av ett fyrspann, eskortera vagnen med den döde kronprinsen genom Stockholms stad. Medan den döde kronprinsens vagn med svart kläde hade smutsats under färden, var von Fersens gyllene fordon blankt och skinande. Att riksmarskalken åkte före kronprinsens likvagn ansågs stötande. Dessutom saknade von Fersens ekipage alla svarta utsmyckningar, visste senare en fjortonårig skräddarlärling berätta. Det väckte ont blod.

I svensk historia har det från tid till annan funnits en stark länk mellan kungamakt och allmoge – medan aristokratin från båda sidor sågs som en börda. Det var en mekanism som kungar när tillfälle yppades kunde utnyttja. Det förstärkte dynamiken i Sveriges inrikes affärer.

                                   KVINNORNAS GUNSTLING

Redan vid fjorton års ålder väckte Axel von Fersen uppmärksamhet med sin resliga gestalt, sina stora ögon och regelbundna ansiktsdrag, tillika med sitt behagfulla uppträdande och sin känsla för mode. Men han gifte sig aldrig. Orsaken var hans stora kärlek, den franska drottningen Marie-Antoinette. Med henne utvecklade han en intim relation, så nära att han aldrig kunde förmå sig att gifta sig med en annan kvinna.

Hans relation med den franska kungliga familjen var så förtrolig att han gjorde kungaparet sällskap under det famösa, misslyckade flyktförsöket år 1791. Han hade själv varit med och ordnat det praktiska. Den italienska regissören Ettore Scola har skildrat denna dramatiska episod i historien i en delvis fiktiv men mycket hyllad film – Natten i Varennes, 1982.

I ett brev till sin syster förklarade von Fersen senare att hans kärlek till den avlidna drottningen Marie-Antoinette var så stark att han aldrig skulle gifta sig med någon annan kvinna. Det kan givetvis vara helt sant, men privata brev kan vara en bedräglig källa. Sigmund Freud, psykoanalysens fader cirka hundra år senare, hade ett talesätt: “Ordens funktion är att dölja sanningen.” Axel von Fersen var känd kvinnokarl. Kanske ville han bara njuta av friheten.

Nu när Marie-Antoinette hade varit död i över 15 år satt han åter i en hästdragen vagn. Han kände till det vitt spridda ryktet. Struntade han i det? Eller kände han hur döden nalkades? Kanske tänkte han att hans höga position, hans släktband till olika kungahus och hans stora rikedom skulle skydda honom – och att han med sin erfarenhet som militär skulle kunna bemästra situationen vad som än hände.

Resan började i Salem, en socken runt tre mil söder om Stockholm. Nu hade man nått Stockholm. De första glåporden kom strax efter att vagnen passerat bron som förband den lantliga Liljeholmen, strax utanför stadens hank och stör, med det fortfarande ganska lantliga Södermalm. Barfota rackarungar och slynglar sprang fram till den gyllene vagnen med den ädla kronan på taket och spottade på de sju glasrutorna.

                                           HISTORIENS LÅNGA KLIV

Som jag redan antytt kan det ha handlat om något djupare än den danskättade kronprinsens oväntade frånfälle. Visst hade Karl August på kort tid lyckats bli mäkta populär, men i bakgrunden fanns något annat: de brutala klassklyftorna i ett land fortfarande styrt av sin aristokrati.

Borgarklassen stod mot adeln. Det var samma frontlinjer som under franska revolutionen. Axel von Fersen personifierade den privilegierade aristokraten – han blev en lämplig måltavla för de intensiva klasskonflikterna. Men även mer personliga angelägenheter kan ha spelat in. Låt mig förklara.

Paraden bestod av ett tiotal vagnar. Längst fram generaladjutant Isaac Lars Silfversparre, som hade i uppdrag att upprätthålla ordningen i staden. Men den avgörande frågan är hur långtgående befogenheter han hade. Här finns ett frågetecken, ett dunkel att rikta ljuset mot.

Generaladjutant Silfversparres högste överordnade, kung Karl XIII, sägs ha avskytt von Fersen, som många år tidigare hade haft ett förhållande med kungens gemål, drottning Hedvig Elisabet Charlotta. Det bör man ha i åtanke när man överväger varför kungen gav generaladjutant Silfversparre order om att inte bruka våld mot potentiella bråkmakare och om att soldaterna längs paradrutten inte skulle förses med skarp ammunition.

Och fanns det kanske ännu fler motiv bakom Karl XIII:s ovanliga beslut? Ett troligt sådant kunde vara att han fruktade att en politisk fraktion i hemlighet försökte bana väg för en annan kung, sonen till den förvisade ex-kungen Gustav IV Adolf. Som tidigare nämnts har flera historiker ifrågasatt Karl XIII:s lämplighet som rikets kung. Han hade på grund av sin vacklande hälsa sett fram emot att överlämna makten till den nyvalde kronprinsen – men han ville inte till något pris medverka till en gustaviansk restauration. I gustavianen Axel von Fersen såg han ett hot.

Kungens mördade äldre bror, Gustav III, hade starkt motsatt sig den franska revolutionen. Sonen, kung Gustav IV Adolf, delade sin fars avsky för revolutionen. Detta ledde till en farlig situation där Sverige och Portugal till slut var Storbritanniens enda allierade. På fiendesidan fanns stater som Frankrike och Ryssland, för att bara nämna några.

Under statskuppen 1809, även kallad revolutionen, när kung Gustav IV Adolf avsattes, förhöll sig von Fersen neutral, åtminstone offentligt. Ändå torde Karl XIII ha haft misstankar om att von Fersen tillhörde fiendesidan och föredrog Gustav Adolfs son.

Ända sedan Gustav III död 1792 fanns det två tydliga politiska fraktioner. Den första, känd som gustavianerna, höll fast vid Gustav III:s principer och politik, där frihet och förnuft var hyllade principer – åtminstone till en viss punkt.

Gustaf Adolf Reuterholm, en adelsman från Finland, tillhörde den andra fraktionen, oppositionen mot Gustaf III – åtminstone sedan hans far, en av herrarna i rådet, den tidens regering, fängslades under Gustav III:s statskupp 1772.

Efter mordet på Gustav III kom Reuterholm till makten tack vare en vänskapsrelation. Redan i unga år närde han ett intresse för mystik och seanser. Så småningom blev han nära vän med hertig Karl (sedermera Karl XIII), Gustav III:s yngre bror. Hertig Karl delade Reuterholms intresse för denna särskilda form av andlighet.

                                                ARVET FRÅN ANTIKEN

Det hela kan också ses i ett annat sammanhang: Romantiken hade efterträtt upplysningen som dominerande tankefåra. Det var ett komplext tankebygge kännetecknat av ett särskilt motstånd mot begrepp som förnuft och universalism. Nationen ställdes i motsatsförhållande till mänskligheten i stort. Det var en livshållning där känsla hyllades mer än förnuft.

Men bortom motsatsparet romantik och upplysning anar man något ännu mer grundläggande och uråldrigt än två filosofiska hållningar för ett par hundra år sedan. I bakgrunden skymtar två gudar från den grekiska antiken. 

Apollon och Dionysos representerar de två ytterligheter som tillvaron pendlar mellan: ordning och kaos; måttfullhet och måttlöshet. Dionysos är vinets gud och står för ruset och det måttlösa. Och mörkret. Apollon däremot är harmonins gud och representerar proportion och måtta. Och ljus! Från början tros Apollon ha varit en solgud. Precis som djurens och växternas värld utvecklas från det lägre till det högre genom evolutionen, utvecklas de religiösa föreställningarna genom en förändring i etapper.

Platon, själva sinnebilden för en filosof, skrev att Gud ville göra världen lik det mest fullkomliga som finns i tankens värld. Och vad kunde det vara? Jo, proportionerna! Proportion kan tillämpas på allt. Det är en apollonisk tanke. Apollon säger: “Ingenting till överdrift.” Och: ”Känn dig själv.” Då kan du bemästra tillvaron.

Apollon är sträng: Övermodet är det farliga – och leder till gudarnas vrede. I nutida tänkande står miljön och klimatet i fokus: I sin iver att sätta sig över planeten (gudarna) har människan drabbats av övermod (hybris) och löper nu risken att drabbas av straffet, en klimatkollaps (nemesis). 

Likt en gång Ikaros, som skaffade sig vingar för att han ville flyga, har människan svingat sig alltför högt upp och utmanat gudarna. Ikaros kom för nära solen och svedde vingarna och föll tillbaka mot jorden och krossades. Så nära den grekiska myten befinner vi oss fortfarande. Ingenting är nytt under solen.

Dionysos berättar en annan historia. Den om kaos och tygellöshet. Storm och oväder är en sinnebild för Dionysos. Eller att göra natten till dag. I den dionysiska skönheten finns en koppling till döden. Skönheten står och vajar vid gravens brant. Och kanske står skönheten egentligen lägre än det oerhörda – det fruktansvärda – det sublima: ett stormande hav, ett skepp som går under, döden inför fiendeeld.

Sådana tankar tilltalade 1800-talets romantik. Och Friedrich Nietzsche fångade dem i sin filosofi. Senare gav Thomas Mann tanken litterär form i novellen Döden och Venedig, där den havsomflutna staden representerar en särskild sort av skönhet, på gränsen till förruttnelse och förstöring.

Poeten Baudelaire före honom gick ett steg längre och tycks upphäva gränsen mellan fult och vackert.

”Hon är rätt ful. Hon är förtjusande i alla fall! Tiden och kärleken har märkt henne med sina klor och grymt inpräntat i henne vad varje minut och varje kyss tar ifrån henne av ungdom och fräschör.

Hon är verkligen ful; hon är myra, spindel om ni vill, ja till och med skelett; men dessutom är hon elixir, trolldryck, häxbrygd! Med ett ord, hon är utsökt.”

Långt tidigare, ett århundrade efter Kristus, 500 år efter Platon, sällar sig Pseudo-Longinos (identitet oklar) till dem som misstror det alltigenom rationella, när han talar om litterär storhet.

”Det upphöjda leder inte åhörarna till rationell övertygelse utan för dem utanför sig själva, och med sin förmåga att hänföra tar det förunderliga alltid loven av det rent övertalande och behagfulla.”

                                 HARMONI OCH KAOS I POLITIKEN

Jag har med exempel från litteraturen försökt beskriva skiljelinjerna mellan upplysning och romantik. Men pendlingen mellan harmoni och kaos finns inte bara i konstens värld utan lika mycket inom politiken. Förenta staterna, ett barn av upplysningen, har i nära 250 år sedan präglats av en förnuftig författning med fristående maktcentra i balans. Men plötsligt uppstiger ur intet en demon, en demagog från Kaos och hotar att slunga världens mäktigaste land, ja en hel värld, in i ett tillstånd av kaos, katastrof och krig. Den sköna princip som Platon tecknade: av en värld präglad av proportioner är ständigt hotad, på varje plan. Sådana är mänsklighetens villkor.

Men tillbaka till Sverige i den begynnande romantikens tidevarv. Hertig Karl var stormästare för frimurarna, en rörelse omgiven av hemlighetsmakeri, och Gustaf Adolf Reuterholm fick 1782 den högsta graden inom sällskapet. Vid Gustav III:s död var sonen omyndig. Den formella regenten under Gustav IV Adolfs barndom var hertigen. Men eftersom han tycks ha varit mindre lämpad för sin ställning, var det Reuterholm som de facto styrde Sverige. Den Reuterholmska regimen varade i fyra år. 1792-96 styrdes Sverige alltså av en finländare, även om begreppet är något av en anakronism – fram till 1809 var ju Finland en helt integrerad del av Sverige: den ”östra rikshalvan”.

Gustavianerna hade alltså effektivt avlägsnats från makten, som det tycktes. Ändå fick Reuterholm snart oroande rapporter från sina spioner: Gustavianerna planerade en statskupp! Detta var i mitten av 1790-talet. Reuterholm och hertig Karl, den blivande kungen, var nära allierade; vad gällde gustavianerna delade hertigen Reuterholms hat och fruktan. De måste bort!

                                       VÅDLIG FÄRD I GYLLENE VAGN

Axel von Fersens sista resa började i lantliga omgivningar tre mil söder om Stockholm. Nere vid Röda slussen, en del av dagens Slussen, var gatorna fulla av människor. Vädret var ganska kyligt för årstiden, runt 14 grader. Det var regn i luften.

I folkmassan syntes många kulörta sidenparaplyer. Borgarklassen var ute och spatserade. Men de flesta var fattiga; Sverige var inte något rikt land. Fast kanske ändå i en viss mening. Nationen hade något annat, en immateriell tillgång. Varje familj hade åtminstone en medlem som kunde läsa och skriva. Det tillhörde inte vanligheterna i den tidens Europa. Svenskarna var ett bildat folk.

En av orsakerna var protestantismen, där en grundtanke var att Bibeln skulle vara tillgänglig för alla. Detta kom att spela en roll för det välstånd som senare växte fram i Sverige. Gamla Testamentets Jesus Syraks prisar visheten. Av tradition är vishet (kunskap, insikt) av kvinnligt kön, som klockan, kyrkan och båten, men i den citerade översättningen har ordet ”hennes” [ok] inte tagits med.

“Böj nacken under oket, så skall era själar få lärdom; den kan ni finna på nära håll. Se på mig: en kort tid ansträngde jag mig, och jag har vunnit stor frid. Ge gärna en stor summa silver för lärdomen, med den kan ni skaffa er mycket guld.” (Bibelkommissionens översättning.)

För den katolska kyrkan var föreställningen om ett personligt förhållande mellan Gud och människan främmande. Men även bortsett från det finns det anledning att vara på sin vakt: Rikedomen kan vara bräcklig. Guld kan förvandlas till sten.

Kyrkklockornas dån, hovarnas klapprande, folkets skrik och vrål. Oväsendet fick riksmarskalken att svettas. En stor folkmassa slöt upp kring vagnen, trästycken och järnskrot kastades mot den. von Fersen hukade, men än så länge bjöd karossen skydd. Några pojkar skrek när Riksmarskalkens galavagn rullade över till Kornhamnstorg på Stadsholmen – Gamla stan.

“Stenar på Fersen!”

                                              ETT ÖDE BESEGLAS

När man nådde Stora Nygatan blev det ännu värre. Medan von Fersen satt hopkrupen inne i vagnen och drog den svarta ordenskappan över sitt huvud som skydd, skrek en äldre kvinna.

“Döda honom!”

Några finsktalande män klädda som sjömän sprang fram till hästarna och löste tyglarna, vilket fick hela vagnen att stanna. Detta skedde ungefär där jazzklubben Stampen ligger idag.

Klockan var ungefär halv ett. Riksmarskalken hade ungefär en timme kvar att leva.

Det exakta händelseförloppet är oklart. Vittnesmålen under den efterföljande rättegången var motstridiga. Men det kan ha gått till så här.

Plötsligt rusar en uniformerad man fram till von Fersens stillastående vagn och drar ut honom på gatan. Medan han leder den blödande Fersen mot Hultgrenska huset, nuvarande Stora Nygatan 1, bombarderas de med stenar och stockar.

Generaladjutant Silfversparre kommer till undsättning och uppmanar riksmarskalken att gå in i byggnaden, som hyser en enklare krog. Fersen leds uppför en smal och vindlande trappa till en liten kammare.

Väl inne i kammaren torkar greven svett och blod från sitt ansikte med en näsduk, dricker ett glas vatten och hämtar andan.

Oväsendet från de berusade i rummet utanför kammaren blir starkare. Situationen blir alltmer spänd. Människor strömmar in.

En man i sjömansklädsel, med ansiktet märkt av ärr och yviga polisonger, banar sig väg genom den stimmande folkmassan. Det var Otto Johan Tandefeldt, bördig av en gammal finländsk adlig ätt, men klädd som en man av folket.

Även om detta är en tolkning som vann tilltro, uppstod en viss osäkerhet under rättegången. Det fanns vittnen som under processionen påstod sig ha sett Tandefeldt i adlig dräkt. Det skulle alltså enligt dem ha rört sig om en förväxling: Tandefeldt skulle ha varit oskyldig. Flertalet vittnen stödde dock den andra versionen, som alltså föreföll riktig.

Tandefeldt gjorde en åtbörd mot Hultgrenska krogen och medan de omkringstående stämde in med hejarop skrek han: 

“Han skall brytas ned!”

Tandefeldts ord skulle snart besannas i kusligt bokstavlig mening.

“I nationens namn kräver jag att greve von Fersen anhålles!” ropade en välklädd köpman och hans röst klingade myndigt från folkmassan utanför Hultgrenska huset. Det var troligen på förhand uppgjort att orden skulle falla just så.

Uppe i kroglokalen var atmosfären laddad. Riksmarskalken stod inför hotfulla män. Silfversparre lyckades lugna situationen – för ett ögonblick. Snart var tumultet i full gång igen.

Någon tog tag i von Fersens svarta sorgekappa och slet den av honom. Tandefeldt, som nu hade kommit in i byggnaden, grep manteln och kastade ut den genom fönstret till den jublande folkmassan nedanför på gatan. Ingen ägnade längre generaladjutant Silfversparre något intresse.

En man i en brun kappa uppmanade flera män i lokalen att övermanna Fersen:

“Prinsmördare, du förtjänar att dö!”

Till sist beslutade sig Generaladjutant Silfversparre för att agera. Han steg av sin häst och tog den branta trappan i några snabba steg.

De få tappra själar som vågade hjälpa greven lotsade honom tillbaka till den lilla kammaren. Han var nedblodad över hals, ansikte och händer. Hans kläder hängde i trasor och var smutsiga av spott.

Generaladjutant Silfversparre tog hand om von Fersen och ledsagade honom från den lilla kammaren. Han uppfattade att han hade försäkrat sig om folkmassans löfte om trygg passage, i utbyte mot att han förde riksmarskalken till häktet.

Men han hade misstagit sig. Nästan med en gång riktades mot Fersens huvud ett slag så kraftfullt att påken bröts.

Misshandeln fortsatte medan de gick nerför trappan. Folk slog honom varhelst de kunde. Axel von Fersens långa, svallande hår erbjöd en möjlighet – en man grep tag i hårmanen med kraft. Stora tofsar lossnade och blodet rann i strömmar från hans skalp.

“Jag ser att min tid snart är ute,” stammade Fersen.

Med knuffar, sparkar och smällar drevs greven, vanställd och blödande, genom folkmassan i en takt som fick det att verka som om han flöt fram. Man nådde Riddarhustorget och närmade sig Bondeska Palatset, vid den tiden Stockholms Rådhus.

Med bruten stämma ropade von Fersen till det främsta ledet av soldater från Svea livgarde. De stod bara några meter bort.

“Pojkar, rädda mig!”

En grupp livgardister fattade sina bajonetter och gjorde utfall mot folkmassan. Men de tvangs omedelbart retirera.

Så gick det till. Soldaterna stod stillatigande och såg på medan en av rikets excellenser trycktes framåt av en berusad pöbelhop – uthärdandes slag och attacker. Tills han så småningom leddes till vaktrummet under trappan till Rådhuset.

                                              ETT SISTA ANDRUM

Med hjälp av några av de modiga som hade bistått honom under tumultet förpassades Fersen in genom porten som låstes inifrån. Han sjönk ihop på en bänk, mera död än levande. I vaktrummet fick riksmarskalken några minuters vila.

Han använde detta korta andrum till att dricka vatten ur ett enkelt träkärl. En vänlig man svalkade hans pulserande, misshandlade huvud med en slev vatten.

Det var det sista uttrycket för välvilja som Axel von Fersen skulle uppleva i sitt liv. I nästa ögonblick slogs dörren våldsamt upp, och en grupp män klädda som sjömän stormade in.

                                               ETT LIV SLÄCKS

von Fersen stapplade fram, skälvande av skräck och utmattning. Han tryckte sina handflator mot sitt blodiga, nästan nakna bröst. Den plågade mannen tycktes be en stilla bön.

Sedan sträckte han desperat ut sina händer mot sina plågoandar. Hans röst var knappt hörbar.

“Go’vänner, slå mig inte!”

Det var greve Axel von Fersens sista ord.

En man som hade levt ett liv i yppersta överdåd – i Sverige, Frankrike och Amerika – behandlades nu som en paria. Det gavs ingen nåd. En hop människor, dyngfulla av gratis brännvin, hade glidit in i ett tillstånd av hysteri.

I närvaro av två hundra stumma soldater och officerare från Svea Livgarde blev von Fersen skuffad runt gården. Han föll till marken, lyftes upp, föll igen och reste sig återigen. Enligt vissa vittnen blev han släpad av hästar, däribland sina egna.

Misshandeln fortsatte i några minuter under skrik och skrän. Till slut fick von Fersen ett tungt slag mot nacken. Han föll livlös framåt.

Stöten när hans panna mötte den stenlagda gårdsplanen var så kraftig att skrällen genljöd över hela platsen, trots allt oväsen.

                                                               ***

 

Inför lidandets bråddjup blir orden stumma.

Bilderna viker undan.

Det är sanningar som består. En krigskorrespondent slog fast: Varken ord eller bilder kan förmedla den ändlösa skräck som krig, eller dödligt våld över huvud taget innebär.

Inför våldet utan gräns – dess lukter, dess ljud, dess bottenlösa rädsla – räcker orden inte till.

Denna sommardag greps en folkmassa av ett raseri utan slut; en härjande hop rände fram och slet sönder och samman en av rikets främsta män, falskeligen anklagad för mord.

Män och kvinnor riktade sparkar mot hans huvud. De stack hans ögon med sina paraplyspetsar. De slet sönder hans kläder.

De försökte till och med slita lemmarna från hans kropp.

Nu väljer jag att beskriva med ord – de är bara bokstäver, tecken. Som man dessutom kan sluta ögonen inför, om man så vill. Bilder är något annat; med sina speglingar av verklighet tränger de sig på, tvingar sig på. Det är svårt att värja sig.

Men det finns ett annat slags bilder. Som reser ett värn mot det alltför verkliga; som talar i symboler. Med tecken som antyder verklighet. Bilder som Guernica.

Men ännu en sorts bilder finns. Sådana som blivit ikoner – bestått tidens prövning. Bilder som kan se helt annorlunda ut. Men som ändå rymmer detsamma. 

Likt det tunna, vitmenade bröd som sägs vara Kristi lekamen förmedlar de allt som behöver sägas. Allt som sticker i ögonen.

Absolut brutalitet. Avsaknad av rättvisa. Avgrundsdjup.

                                                           SLUTET

Det hade inte varit någon rättegång, det vet vi. Och i efterhand vet vi att anklagelserna var falska.

När ögonvittnesskildringar låter förstå hur offret ligger på gatan, är det en uppenbar parallell till en annan död. Som på samma sätt motsäger allt det vi kallar rättvist.

De lämnade honom liggande på rygg med armarna utsträckta – som hade han korsfästs.

I detta ögonblick kliver sjömannen Tandefeldt fram. Med ett språng landar han på den livlöse adelsmannens bröst samtidigt som han vrålar.

“Detta är vad du förtjänar, du prinsmördare!”

Hela tyngden av den till sjöman utklädde Tandefeldt krossar revbenen med ett knakande ljud. Men obduktionen skulle komma att visa att von Fersen redan var död när hans revben krossades.

                                                        EFTERSPELET

Vad som hände sedan väcker många frågor. I den efterföljande rättegången blev ingen dömd för mord. Inte ens dråp.

Att rätten stod inför en utmanande uppgift råder det ingen tvekan om. Händelseförloppet var kaotiskt. Flertalet inblandade var kraftigt berusade. Kameran var ännu inte uppfunnen; varje bild med fotografisk prägel i denna berättelse (se den engelska versionen) är en rekonstruktion baserad på allmänna fakta, minnesbilder och fantasi.

Bevisningen bestod i vad människor berättade, ömsom lögner, ömsom sanning. Vilka personer hade varit åsyna vittnen till vilka händelser?

I rättssalen fanns en brokig skara vittnen. Vaga minnesbilder, de flesta uppluckrade av måttlöst drickande. Långt ifrån den prydliga uppställning av fakta som en domare helst skulle vilja ha som stöd för sin dom. Intrasslade nät av personliga vendettor och dolda motiv. Undanflykter från sanningen.

Och det tragiska offret i centrum för allt detta, riksmarskalken, hade sin särskilda historia. Med både tidigare och nuvarande allierade och fiender, och inte bara i kungariket Sverige, utgjorde han ett påtagligt hot mot kung Karl XIII. 

Men kungen tycks ha saknat modet att konfrontera honom öppet. I stället tycks han ha valt att hemligen manövrera genom ombud. Det är dolska strategier som påminner om vår samtids tyranner – i en värld två århundraden framåt i tiden.

Trump som söker rensa sin sump. Putin som smider sina spetsialnaya rutiner.

                                                      BLYÅLDERN

Var Karl XIII huggen ur samma block som de? Antydningar förekommer om att mordet var iscensatt på högsta ort. Samtidigt är Karl XIII:s sjukdom känd. Det kan tyckas som att det inte går att med visshet slå fast vem som drog i trådarna.

I allt detta speglas den tidlösa klarsynen i Machiavellis “Fursten”, manualen för den som blodat ned – eller vill bloda ned – sina händer. Detta mörka kapitel i svensk historia, ibland kallat Blyåldern, avspeglar machiavelliska metoder. En era av list, intriger och dolda allianser. 

De begreppen är väl värda att lägga på minnet: list, intriger, agerande i det fördolda. Det är de tre kryckor som de svaga och fega använder sig av i sin strävan att utöva inflytande. De starka och kapabla låter sin röst höras tydligt och utan mellanled. De strider med blanka vapen.

Det mesta tyder på att lynchningen inte var en spontan handling. Det fanns en noga uttänkt plan. Fakta talar sitt tydliga språk: alkohol i stora mängder tillhandahölls gratis för den som ville ha. Det tillhör inte vanligheterna. Till det kommer de frekventa rapporterna om en viss adelsman som utklädd till sjöman deltog i flera faser av det dödliga spelet. 

Vid radikala samhällsomvandlingar grips makten ofta av personer som beskriver sig som representanter för “underklassen”, “proletariatet”, “de förtryckta” – fast de egentligen har varit tämligen välbeställda i det gamla samhälle som de nu försöker avskaffa, med hänvisningar till att makten måste tilldelas “de förtryckta”. De använder de undanskuffade som fikonlöv för sina egna streberfasoner och maktanspråk. De hänvisar till moral och etik. Samtidigt som de mer än de flesta andra bryter mot varje tänkbart bud.

Det är en tragikomisk fars. Egentligen – i själ och hjärta – tillhör dessa potentater folket, låter de förstå. Ja, de inte bara tillhör folket – utan på samma sätt som folket självt gråter de sig till sömns varje kväll över de orättvisor som de undanskuffade, undanskaffade tvingas uthärda. Pajaskonster! Det är bara att betrakta de skeenden som pågår runtom i världen. 

Betrakta dem som med falska ord söker makten! Lita aldrig på dem! De må heta Lenin, Trump, Putin – eller bära något folkligt svenskt namn, som på intet sätt gör dem mindre farliga. Bedragare är de alla.  

Men tillbaka till Sverige och året 1810. Ryktet om att kronprinsen skulle ha blivit förgiftad av Axel von Fersen och hans syskon framstår som långsökt. Men det hade en styrka: konspirationsteorier lockar. Det vet de manipulativa.

Det är inte alltför djärvt att påstå att kung Karl XIII bar ett moraliskt ansvar med sin order att militären till varje pris skulle avstå från att ingripa mot potentiella oroshärdar. Det var en ovanlig order. Och den åtlyddes till punkt och pricka. 

Om ifall kungen också var ansvarig för de övriga momenten i planeringen är oklart. Men en iakttagelse återberättad i dagböcker från tiden är värd att lägga på minnet. Axel von Fersen, riksmarskalken, ska kort innan den högtidliga processionen ha uppsökt kungen, som på grund av sin bräckliga hälsa bodde utanför händelsernas centrum, på Haga Slott. Där ska han ha begärt företräde hos konungen, inte bara en utan två gånger. I båda fallen förvägrades han audiens. Han tvingades återvända hem med oförrättat ärende. Vad han troligen ville ta upp var frågan om ifall det verkligen var lämpligt att han skulle delta i processionen – mot bakgrund av de rykten som florerade.

Det finns en universell logik – härskare är benägna att hålla fast vid vissa principer, machiavelliska eller ej. Framför allt vill de behålla makten. Kung Karl XIII var inte en stark regent, delvis på grund av en tidigt utbruten demens. Det berättas att han ofta under konseljer föll i sömn, och inte hade kännedom om vilka beslut han satte sitt namn under. Han hade goda skäl att tro att han kunde störtas i det vakuum som uppstått efter kronprinsens död.

Sett i ett bredare historiskt sammanhang har dramat vissa likheter med franska revolutionen, den Stora revolutionen. Karls äldre bror, den ärorika kung Gustav III, var vän med den franska kungafamiljen. Han var en engagerad motståndare till franska revolutionen. Han gav till och med Axel von Fersen i uppdrag att rapportera om händelseutvecklingen i Frankrike.

Hertig Karl, sedermera kung Karl XIII, var nära knuten till oppositionen mot sin bror, kung Gustav III. Han kan till och med ha känt till och stött planerna att mörda kungen – men det är inte bevisat.

Kung Gustav IIIs regeringstid beskrivs ofta som en guldålder i svensk historia, en upplyst era när de sköna konsterna blomstrade, även om bilden grumlas av tydliga tecken på envälde.

Mordet på kungen förändrade allt. “Blyåldern” tog vid. Den kombinerade element från det revolutionärt jakobinska idéarvet med hänsynslöst envälde.

                                           BÖRJAN PÅ EN NY ERA

Kung Gustav III mördades; tre svaga eller till och med fördärvliga ledare följde efter honom; en pöbel lynchade Axel von Fersen, kanske den siste bland de upplysta gustavianer som motsatte sig den franska revolutionen.

Slutligen valdes en ny kung bland “revolutionens barn” – de franska generaler som utmärkte sig under krigen som följde på revolutionen.

Stora förändringar, som inträffade på mindre än 20 år! Vägen hade kanske varit krokig. Men en tydlig riktning framträder när man jämför resans startpunkt med dess slutpunkt.

Den stora bilden av ett händelseförlopp – kanske rentav historiens mäktiga flöde självt!  – kan vara lättare att urskilja om man vidgar tidsintervallet, perspektivet. Om vi söker en djupare förståelse – ”sub specie Aeternitas”, ur evighetens synvinkel – kan vi kanske ana historiens mönster.

Vad jag berättar om är en övergångsperiod. Den börjar med Gustav III, en upplyst despot – en spegling av ett tankegods som förenar absolut makt med upplysta principer, åtminstone några sådana: förnuft, rättvisa, utbildning, individens frihet, tolerans, empirism. Men idén om en konung med absolut makt är ingen upplyst princip; upplysningen kräver maktdelning. Gustav III mördades 1792 av en kapten Anckarström, en adelsman som ogillade att kungen stärkte de lägre klasserna på aristokratins bekostnad.

Det rör sig om en av många dramatiska incidenter i en kedja av rivalitet mellan adel och monarki. Båda sidor strävade efter kontroll, auktoritet och inflytande. Även om mördarens familj, Anckarström, bröt alla band till honom, saknade han inte stöd. Ett tecken på det är de oväntat milda domarna för de inblandade i mordet på Gustav III. Det för tankarna till rättegången efter mordet på von Fersen 18 år senare.

Tjugo år före sin död genomförde Gustav III en statskupp. Då, år 1772, hade monarkin varit i stort sett maktlös ända sedan Karl XII:s död – som markerade slutet på Sveriges stormaktstid. Efter mordet på Gustav III följde en försvagning av monarkin, representerad av tre svaga ledare, 1792–1812.

Men efter denna stora oreda, sammanfattad i lynchningen av Axel von Fersen –  när till och med tanken om republik fick stöd! – gjorde Rikets ständer en oväntad manöver.

För att undvika attacker från ivriga republikaner lämnade man Stockholm för Örebro. Där utnämndes en ny kronprins utan koppling till tidigare svenska kungar – även om Karl XIII formellt adopterade honom. De olika turerna kring valet av Bernadotte var dramatiska och delvis rent dråpliga, men här finns inte utrymme att skildra det förloppet.

Den blivande kungen representerade varken adeln eller monarkin, eftersom hans avancemang började med den franska revolutionen. Den stora revolutionen hyllade principen att vem som helst, oavsett bakgrund, kunde nå de högsta positionerna, bara de var dugliga. En princip som Karl Johan personifierade.

Valet av en fransk marskalk markerar en helt ny riktning i svensk politik jämfört med Reuterholmska regimen, Gustav XIV Adolf och Karl XIII.

Karl Johan, den nya kungen, regerade under en konstitution enligt maktdelningens princip – i motsats till Gustav III. Men efter en tid tog även Karl XIV Johan ett fast grepp om makten. Trots det betraktas han som en av de främsta kungarna i svensk historia.

Det skulle inte vara en överdrift att påstå att Sverige fortfarande åtnjuter en fred som kom med Karl Johan – en  ”Pax Carolus Johannes”. Sverige har inte varit invecklat i något krig ända sedan Karl Johans tid. Även om den välsignelsen flera gånger har haft sitt pris i form av politisk integritet.

Sammanfattningsvis är händelseförloppet talande, när man sätter in det i sin tidsram. Mordet på Axel von Fersen – anhängare av den avlidne Gustav III och en nära vän till det franska kungaparet, mördad under revolutionen – ägde rum bara en månad innan Karl Johan valdes till kronprins.

                                             OVÄNTAD LJUSNING

Sverige hade stött ‘l’ancien regime’ – det förrevolutionära Frankrike. Sedan, över en natt, allierade sig landet med Napoleons Frankrike, som vuxit fram genom revolutionen.

Gustav III:s yngre bror banade inte bara väg för mordet på den felaktigt anklagade Axel von Fersen, utan han adopterade också Jean Bernadotte och gjorde därmed ett barn av revolutionen till arvinge till den svenska tronen. Franska revolutionen, en gång så avskydd, hade hjälpt fram den man som skulle bli Sveriges konung. Revolutionen möjliggjorde för en man av enkel härkomst att stiga till den högsta officersgraden. Ja, ännu högre. Det sägs att Karl XIII blev förfärad när han förstod att sonen till en sakförare i den franska landsorten skulle bli svensk kronprins.

Det skulle ha setts som en ytterst besynnerlig tanke att den svenska perioden av kaos, nederlag – och starkt motstånd mot alla radikala idéer – skulle mynna ut i valet av en kronprins formad av den franska revolutionen. Ändå var det precis det som skedde. Och till allas förvåning valde den nye kungen att inte försöka återerövra Finland, vilket Karl XIII och de flesta med honom önskade. Kanske var det nyckeln till hans framgång. Karl Johans regeringstid inledde en period av mycket långvarig fred.

                                                               ***

Denna berättelse har haft som syfte att visa hur snabbt historiens mäktiga flöde kan omforma skenbart fasta strukturer. Och jag publicerar den i ett historiskt skede när en känslig balans mellan världens mäktigaste krafter har börjat krackelera.

Perioden vi har gått igenom kallas Pax Americana och kommer troligen att bära samma namn i framtidens historieböcker. Den har präglats av USA:s militära styrka, kombinerad med principerna om rättsstatlighet och demokrati. Och den har som en grundförutsättning haft beslutsamheten hos alla stormakter att avstå ifrån användandet av kärnvapen, eftersom ett kärnvapenkrig inte skulle ha någon segrare. Men denna jämvikt, återhållsamhet, som har rått ända sedan andra världskrigets slut, är nu hotad. Och hotet kommer från flera håll.

Det som verkade möjligt för tjugo eller trettio år sedan, att demokrati skulle kunna växa fram i tidigare auktoritära stater, att mänskliga rättigheter skulle införas i tidigare antidemokratiska länder, har visat sig vara inte stort mer än en vacker dröm, en illusion.

Det handlade aldrig om frihet, bara om makt. Det handlade inte heller om folket, bara om deras ledare: tyrannerna, om man talar klarspråk: Vi ser tecknen på väggen: att tidigare demokratier kan bli diktaturer.

Frasen “tecknen på väggen” kommer från Gamla Testamentet, och skall uttydas: “Du är vägd och befunnen för lätt.” Den karakäristiken passar in på flertalet nu aktiva världsledare. De är inte rustade för att klara av utmaningarna de står inför.

                                             VAD STYR HISTORIEN?

En avgörande filosofisk fråga är om ifall historien styrs av starka individer eller något annat. Är det personliga aktörer som styr skeendet – eller anonyma processer i bakgrunden, bortom allt som människor kan påverka? Den sistnämnda ståndpunkten intogs av vissa filosofer på 1800-talet. Till exempel Hegel och Marx, som båda till viss del baserade sitt tänkande på spekulativa resonemang.

Uppfattningen om historien som formad av osynliga mönster, endast urskiljbara genom intelligent spekulation, och överordnade allt empiriskt (erfarenhetsmässigt), har djupa rötter i religiöst tänkande. Just detta synsätt, som framstår som transcendent – bortom vad människor kan veta – sätter fokus på hur mycket som hade förändrats sedan upplysningstiden.

Under den romantiska perioden blev det naturligt att grunda sin förståelse i något mer subjektivt än bara empiri, iakttagande av verkligheten. Känsla värderades högre än förnuft. Det ledde till uppkomsten av esoteriska (förborgade; hemlighetsfulla) perspektiv. Och även till politiska utopier utan grund i historisk erfarenhet.

Högst oväntat finner vi reflektioner av religiös spekulation, inte minst talmudisk logik, i tillvägagångssättet hos filosofer som Hegel och Marx. De står för abstrakta resonemang snarare än studium av verkligheten. I marxismen kan man också hitta inslag som påminner om begreppet ”upplyst despot” – vilket i Marx teori översätts till “proletariatets diktatur”. Men som vi sett är “upplyst despot” en contradictio in adiecto: “en motsägelse i sak eller i sig själv”. Gustav III, och hans morbror i Preussen, Fredrik den Store, smyckade sitt envälde med frasen “upplyst”, för att göra brygden lättare att svälja. Marx svalde drycken. Och Lenin följde receptet.

Vad gäller historiens gång finns det de som lyfter fram kraftfulla eller rentav visionära ledare. Personligheter som tar rodret, och beslutsamt manövrerar i händelsernas flöde: omformar omständigheterna bortom vad någon annan kunde tro var möjligt. Andra, mer skeptiska, lyfter fram hur sällan en politisk ledare verkligen lyckas genomföra sitt program.

Emellertid kan frågan vara fel ställd eller åtminstone förenklad. Det kan ju vara så att olika krafter, bland dem både abstrakta agenter och personliga aktörer, nära sammanflätade, kan vara det som ligger bakom historiens invecklade väv. Vad kom först, hönan eller ägget? Det vet vi inte.

Men vi vet vad världen nu bevittnar: en kapplöpning, där flera dåraktiga ledare försöker konfrontera varandra på ett sätt som gör det omöjligt att förutse något självklart utfall. Det finns bara en mängd tänkbara fallgropar – och en dimma vars rätta namn är kaos. Vi navigerar i samma töcken som fördunklade synen för människor i Sverige under “blyåldern”.

Och vi upplever, precis som de gjorde, hur irrationella känslor, ibland sammanflätade med kyligt kalkylerande, dödar människor. Goda och onda, utan urskillning.

Jag började den här berättelsen med en nyhet: en kronprins oväntade och förtida död. Jag avslutar den med en känsla omskriven till ordstäv: Inga nyheter är goda nyheter.

Den där tungt ödesmättade junidagen som jag har beskrivit låg det regn i luften. Nu, en dag drygt tvåhundra år senare, är luften full av bly.