Gråmunkeholmen

Ingen av Stockholms centrala stadsdelar är lika tyngd av allvar som Riddarholmen. Förskansad bakom en motortrafikled ruvar den lilla ön över sitt stumma arv.

Jag vandrar över bron som en gång fick ersätta den vindbrygga som förband riksrådet Totts hus med Riddarhuset. Snart är det alldeles tyst. Men något, tänker jag – något – måste väl ändå försiggå här.

I den gotiska kyrkan, Stockholms äldsta byggnad, ligger 15 svenska monarker begravda, från Gustav II Adolf till Gustav V. I raden fattas bara drottning Kristina, som efter tio år som regent abdikerade och konverterade till katolicismen. Hon slog sig ner i Rom och ligger begravd i Peterskyrkan.

Flera av öns månghundraåriga byggnader disponeras av rättsväsendet, jag tänker framför allt på Svea Hovrätt. Före inrättandet av Högsta Domstolen på 1700-talet var Svea Hovrätt rikets högsta dömande instans. Domarna utfärdades i konungens namn och kunde inte överklagas. Numera förfogar Hovrätten inte bara över det magnifika Wrangelska palatset utan även över flera grannbyggnader. Merparten privatpalats från 1600-talet.

Men kyrkan är värd särskild uppmärksamhet. Den byggdes runt år 1300 som katolsk kyrka åt Gråbrödraklostret (Franciskanorden); de äldsta delarna är från 1280. Det är Stockholms enda bevarade medeltida klosterkyrka. Under lång tid var det klostret som gav namn åt ön – Gråbrödraholmen eller Gråmunkeholmen. Ännu tidigare talade man om Kidhaskär, efter det fornsvenska ordet för killing. Här betade getter.

Exakt när ön bytte namn till Riddarholmen är inte klarlagt. Men i den svenska stormaktstidens gryning såg kronan till att gårdarna revs och att marken styckades upp i stora tomter vilka donerades till adelsmän som utmärkt sig i fält eller i administrationen. På så sätt försäkrade sig kungamakten om viktiga personers stöd, lojalitet och närvaro. Med tiden etablerades det nya namnet.

Riddare var ett medeltida namn på ädlingarna i den aristokratiska krigarklassen – i begynnelsen var adelskap knutet till rusttjänst; den som kunde ställa upp en fullt utrustad ryttare befriades från skatt och kallades frälse. Seden blev att adliga ynglingar dubbades till riddare i samband med konungakröningar eller bröllop.

Den lilla ön, Stockholms minsta stadsdel, på armlängds avstånd från stadens buller, fick den förnäma prägel som fortfarande består. Bland aristokraterna fanns fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel, under en fas av trettioåriga kriget svensk överbefälhavare och därefter riksråd. På en känd målning av David Klöcker Ehrenstrahl avbildas han till häst i van Dycks ståtliga 1600-talsmanér. Titlarna amiral och ambassadör, för att bara ta alfabetets första bokstav, fanns också företrädda i kvarteren.

Riddarholmens omdaning ingick i ett större sammanhang. Det var en brytningstid för Stockholm, nu huvudstad i ett rike med stormaktsambitioner. Den urgamla motsättningen mellan adel och kungamakt hade tonats ner när Gustav II Adolf 1611 i sin kungaförsäkran gick adeln till mötes med privilegier och ökat inflytande. För Stockholm innebar det att de rika köpmän som sedan medeltiden styrt och ställt i staden miste sin makt.

I och med Axel Oxenstiernas författningsreform efter Gustav II Adolfs död reglerades riksrådets delaktighet i riksstyrelsen. Organet fick karaktär av regering, där riksämbetsmännen styrde över de nya ämbetsverken. Till saken hörde att endast personer av adlig börd hade rätt att inneha höga ämbeten.

Men nog var det en ödets ironi eller helt enkelt fräckhet, när just adeln, som ursprungligen fått sin position i gengäld mot att man utrustade krigsmakten, nu med hänvisning till sina privilegier vägrade att ekonomiskt bidra till krigskostnaderna och stadens löpande utgifter. Cirkeln slöts.

Stockholms utveckling under 1600-talet är anmärkningsvärd, från misär till överdåd. Efter Gustav II Adolfs död 1632 hölls ett rådslag: ”Diskuterades om några främmande Potentater och Herrar skulle inviteras till sahl. Kongl M:tz begravning. Mentes nej; komma deras Gesanter [sändebud] hit, så se de vårt armod.”

Staden var alltså några decennier in på stormaktstiden så märkt av fattigdom att inga utländska gäster ansågs kunna inbjudas till krigarkungens begravning. Ceremonin i Riddarholmskyrkan blev en rent inhemsk angelägenhet.

Den ursprungligen katolska helgedomen hade under Gustav Vasas regering (givetvis) förvandlats till protestantiskt gudstjänstrum. En intressant byggnadshistorisk detalj från senare tid är att byggnaden på 1800-talet, precis som Notre Dame, kröntes med en ny spira. I det här fallet rör det sig om en för tiden närmast futuristisk konstruktion i gjutjärn. Konstruktör var svensk-brittiske Samuel Owen, en industriman som har kallats ”den svenska verkstadsindustrins fader”. Han var bland annat mannen bakom Sveriges första ångbåtar.

Att Owen hamnade i Stockholm berodde på att han efter ett par tidigare äktenskap till slut hade gift sig med en svenska. Bruden, med smeknamnet ”Lisette”, var faster till den blivande nationalskalden August Strindberg – till yttermera visso född just på Riddarholmen.

Det Strindbergska huset vid ångbåtshamnen hade tidigare inrymt ett bageri. Där bakades bröd till kungafamiljen, som sedan slottet Tre Kronor brunnit ner residerade i Wrangelska palatset i ett drygt halvsekel. Den blivande teatermannen Strindberg föddes således i grannhuset till det palats där ”teaterkungen” Gustav III en gång sett dagens ljus. Många trådar löper samman på Riddarholmen.

Den historiska miljön är sällsynt välbevarad, och ibland, när frånvaron av människor blir som mest påträngande, kan det kännas som vandrade man runt i en jättelik men övergiven teaterdekor. En filmstad, ett Cinecittà.

För 150 år sedan sjöd stadsdelen av liv. Ångbåtar och slupar trafikerade hamnen där den blivande skaldens far (och svågern till båtkonstruktören) var ångbåtskommissionär – på 1800-talet en hypermodern titel.

Men tiden gick, näringarna förändrades och ön började tömmas på folk, sakta men säkert. Efter andra världskriget accelererade utvecklingen, ofta kallad smygkontoriseringen. En efter en lämnade de boende ön. År 2010 avled Riddarholmens allra sista invånare, en pensionerad maskinist. Kvar fanns ämbets- och tjänstemännen, de i domstolarna men också på Riksarkivet och Norstedts förlag, Sveriges äldsta.

Avfolkningen av Riddarholmen är en process som nästan kan jämföras med skövlingen av Klarakvarteren under samma tid – även om den framstår som svårare att analysera, och inte drabbade själva byggnadsarvet. Men levande kulturmiljöer, sjudande av liv, blev anonyma förvaltningskvarter. Ingen bor här. Blott vardagar, dagtid, lever området upp.

Men om man varsamt skjuter undan den döda handen över stadsdelen, framstår Birger jarls torg (hur många känner ens till namnet?) som en utsökt miljö, fullt jämförbar med de finaste i hela Europa. Låt mig citera en samtida röst. Omkring 1670 besökte den italienske aristokraten Lorenzo Magalotti Stockholm. I rollen som inofficiell kunskapare skulle han rapportera om den nya stormakten.

Utvecklingen sedan Gustav Adolfs död hade varit svindlande. Italienaren skrev: ”Den som kommer till Stockholm skall där finna byggnader som inte endast saknar motstycken i Tyskland utan även – jag tillåter mig att säga det – i Frankrike och varje annat land i Europa med undantag av Italien.”

Magalotti syftade då på ”arkitekturens regelbundenhet” som mer än på andra håll ”närmade sig det italienska byggnadssättet”. Han skrev vidare: ”Husen i Stockholm är alla uppförda av murad sten och av ansenlig höjd vid breda gator.”

350 år senare reser sig frågan: Varför tas inte områdets potential tillvara? Statsförvaltningen borde inte få förfoga över mer än ett fåtal byggnader; kontorsverksamhet som stänger till kvällen dränerar ett område på liv och måste balanseras med andra aktiviteter.

Rättsväsendet har förvisso särskilda behov, det finns ett drag av publikt skådespel när rättvisa skipas och exempel sätts. Att rättegångar i en högre domstol ska försiggå i värdiga lokaler är en självklarhet. Men det gäller den publika sidan av det hela – den administrativa apparaten behöver däremot inte äga rum i 1600-talspalats.

Inom stadsplaneringen används det inte okända begreppet ”funktionsseparering”, som har blivit något av ett skällsord förknippat med utvecklingstendenser där modernismen slog slint. Bostäder separerades från arbetsplatser och sterila, från sammanhanget avskurna miljöer blev följden. På Riddarholmen har detta modernistiska raster lagts över en historisk miljö, som på sin tid rymde ett myller av olika verksamheter. Det är besynnerligt – nog borde ett nationellt arv som detta kunna komma flera till del!

Eller ska man hylla friheten från vulgär turism och högljudd kommers? Kanske det, men vem ska njuta av detta om ingen levande själ lägger märke till det? Ett alternativ vore onekligen att lära av Rom där folkliv och kulturarv mycket väl kan samsas.

Och paralleller finns till den stadens Piazza del Popolo. I båda fallen anslås tonen av ett par 1600-talsbyggnader, fastän dimensionerna i Rom är större och effekten mer teatral. En av scenerna mellan Anita Ekberg och Marcello Mastroianni i den klassiska filmen La Dolce Vita utspelas just här. Och precis som på den romerska piazzan finns även på Birger jarls torg förutsättningar för ett vitalt socialt liv – kanske som i Rom, ett ”folkets torg”, med en kafékultur av det värdigare slaget. Och varför inte en restaurang med rötter i det klassiska svenska köket? En sådan i något av palatsen – kanske det Hessensteinska – skulle kunna bli ett riktigt smycke. Med en åtminstone antydd interiör från svenskt 1600-tal, kanske med gyllenlädertapeter och skurgolv med breda tiljor, skulle en sådan institution kunna levandegöra en lite undanskymd del av det svenska arvet.

Det slår mig plötsligt att jag hört sägas att scenerna på Roms gator i La Dolce Vita i själva verket spelades in i studiomiljö. Men än sen – det visar ju bara vad lite skaparkraft, detta livgivande trollspö, kan åstadkomma!

Särskilt lyckat skulle det kunna bli om även andra aktiviteter kunde beredas plats. Kanske ett mindre museum och en dito teater – på somrarna förvandlad till friluftsscen! Och varför inte utnyttja det centrala läget för båtar i linjetrafik? som när Strindberg växte upp. Gatorna i Stockholm, vars bostadsområden kantar Mälarens stränder, skulle förvisso behöva lite avlastning.

En gammal lustyacht vid kajen tjänar sen många år som restaurang och hotell. Fartyget, Lady Hutton, byggt 1930, ägdes av arvtagerskan Barbara Hutton, som till vardags höll till i en 28-rummare på Femte Avenyn i New York, där hennes farfar en gång låtit uppföra Woolworth building, stadens då högsta byggnad. Bland Huttons många äkta män, varav tre dog i bilkrascher, fanns skådespelaren Cary Grant. Hur lustyachten hamnade i Stockholm är för mig oklart, Ägarinnans öde kom att bli tragiskt, hon dog utblottad efter att bit för bit avyttrat hela sin gigantiska förmögenhet. Märkt av sprit- och tablett missbruk och anorexi levde hon eremitliv, där den enda kontakten med yttervärlden var barbesöken på kvällarna. Hon efterlämnande inget annat än en bankbok med 3500 dollar. 

Kanske kunde också något annat stilfullt, gammalt fartyg tas i anspråk som hotell. Den stilla ön behöver fler injektioner av mänskligt liv, men inte bara det. Att ön skurits av från Stadsholmen med den tungt trafikerade och bullriga Centralbron är ett stadsplanemässigt olycksfall i arbetet. Biltrafiken kunde i stället – som på så många andra håll i staden – grävas ner. Riddarholmen skulle återigen bli en sjöomfluten ö.

Stockholm har en lång historia av tunnelbyggen. Den första tunneln, sammanbindningsbanan mellan Slussenområdet och Södra station, är cirka 600 meter lång och invigdes 1870. Numera är tunnelbyggen det självklara sättet att skydda känsliga miljöer. 

Den planerade motorvägen Förbifart Stockholm kommer, om den blir av, att bli 16 kilometer lång, och mot den bakgrunden skulle en nedgrävning av Centralbron vara rimlig. Den beräknade kostnaden för de 16 kilometrarna – som ska skydda den känsliga naturen – är 25 miljarder kronor (2009 års kostnadsläge). Kostnaden för en Mälartunnel, 1200 meter lång, har inte beräknats, men bör sättas i relation till de 337 miljarder kronor som stadens turistnäring omsatte 2018. 

Riddarholmen i sin nya skepnad skulle kunna bli en knutpunkt för turistnäringen med kaféer, hotell, restauranger och båtförbindelser. Några gondoler har Stockholm förvisso aldrig haft, men däremot roddarmadamer – tänkt på Peter Dahls målning! 

På Bellmans tid fraktade muskelstarka kvinnor mot betalning fraktade gods och människor över Stockholms vattendrag. Ett antal vackra roddbåtar av 1700-talssnitt, framdrivna av “roddarmadamer” av båda könen skulle kunna bli ett pittoreskt inslag i en vitaliserad stadsmiljö som genom Centralbrons nedgrävning skulle vara än mer inbjudande än förut.

Den nya Riddarholmen – Gråmunkeholmen; Kidhaskär – skulle kanske inte ha några gråmunkar eller betande getter, men väl ett stimmigt sorl av glada människor ostörda av tung trafik. I andanom hör jag en fanfar och stridsropet Stolta stad!

Translate »