Stad och land

Smått fascinerad läste jag häromsistens Lena Anderssons lovsång till stenstaden, asfalten. Jag är själv en stark anhängare till Staden. Och Lena A skriver bra, helt klart. Ändå blev jag förbryllad. Ja, här passar ett mycket ovanligt ord, jag blev konsternerad, bragt ur fattningen. Kände avsmak. Lena A gick (möjligen för att provocera) för långt – vilket nog är något av hennes varumärke. Exempelvis är parker en anomali i en stad, anser hon. Natur, även om aldrig så lite, är så att säga emot stadens själva natur. Men parkerna är ju grädden på moset – pricken över i! Ja, kanske uppfattas jag som mossig, men det är min bestämda åsikt. Den våg av utflyttning till de nya förorterna som ägde rum under decennierna efter kriget var en följd av att staden just var detta – alltför mycket stad, vilket ska uttydas hälsofarlig. På den tiden var förortsboende inte någon underklassmarkör – det var komfort, här och var snudd på lyx. Läser man om Stockholms historia kan man se att staden under flera sekler, fram till tidigt nittonhundratal var mörk, stinkande, farlig. Överbefolkad, smutsig, sjukdomsalstrande. Överklassen bodde allt som oftast på sina lantställen långt utanför staden, påSödermalm eller Norrmalm.

Framåt förrförra sekelskiftet kom nya ideal – den engelska villastaden, modernismens idé om ”hus i park” –allt framvuxet ur vetskapen om sambandet mellan hygien och hälsa. Trångboddhet och ohyra – bort det! Fram för ljus och luft! Redan Strindberg iakttog (kluven) fenomenet – ett Stockholm danat med det moderna Paris som förebild. Stockholm har på området något av en ”minor classic”: arkitekten Holger Blom, stadsträdgårdsmästare från 1938 till 1971. Han formulerade och omsatte sociala riktlinjer för Stockholms parker. Det blev en internationellt uppmärksammad storhetstid. Stockholmsstilen. (Senare kom Stockholmssyndromet, med motsatta förtecken.) Men Blom sysslade inte bara med parker och grönska, han var också upphovsman till ”Svampen” och (numer rivna) ”Rotundan” på Norra Bantorget. Jag minns den cirkelformiga byggnadens förfallsperiod – en halvsunkig Kinakrog.

Jag har bosatt mig i 1900-talsvisionen ”hus i park” – eftersom jag inte vill välja bort vare sig staden eller naturen. Stockholm har ett äss i rockärmen: världens enda nationalstadspark. Vi som bor där stortrivs – och skulle känslan tillfälligtvis avta, kan vi alltid nå City till fots. Om man som Lena A renodlar stadsbegreppet, stenstadens idé, borde man kanske (rentav?) gå tillbaka till en tid före allehanda regleringar, för till exempel avgaser. Jag råkar ha en viss vurm för veteranbilar, särskilt ovanliga sådana. Men passerar en sådan slås man av avgasstanken. Men när det begav sig representerade bensinoset för många något av stadens själ –ångorna man anar men inte känner i en film noir. Många njöt av den farliga gasen i fulla drag.

Jag har inte direkt något emot Lena A:s stadsvision, drömmar och utopier tillhör människans livsluft. Men påen punkt gör sig Lena A sig skyldig till ett brott som måste påtalas, ett brott mot allt som heter anständighet och humanism. Hon är estet (jag med), och hon irriteras (som jag) av taggtrådsbarriären ovanför Västerbrons räcke. Den gör det svårt att med kamera fånga den storartade vyn mot Kungsholmen, Gamla Stan – Nordens Venedig. Vi förstår båda, hon och jag, varför stängslet är uppsatt. Otaliga människor har under brons snart nittioåriga existens, som sista handling i livet, hoppat över räcket. Den ganska nya taggtråden gör strömhoppen svårare.

Lena A tycker i extremliberal anda att självmord är den resandes ensak. Verkligen? Vet hon inte att merparten av självmord sker under inverkan av tillfällig sjukdom? Jag funderar, hur många människoliv är en vacker vy värd? Kanske inte ett enda. Hos mig övertrumfar etiken estetiken i en fråga som denna. Motsatsen är cynism – en mycket långt driven sådan. Ett farligt övertramp. Minns läsaren den på många sätt monstruösa baron Charlus (i Prousts roman). Bland alla sina egenskaper hade han en som var värd att hedras – under första världskriget ömmade han inte för förödda monument och byggnader; han ömmade för de dödade. Bortom sin yttre persona som ytlig hyperestet och sprätt fanns en kärna av mänsklighet.

Europas arv till mänskligheten är inte alltid så mycket av yvas över – utom på en punkt: föreställningen om människolivets helgd, ansvaret för medmänniskan (känd eller okänd). Här har kristenheten ett övertag över andra religioner – ingen nämnd, ingen glömd. Kärleken till nästan, som genomsyrar oss, även dem som är kristna bara i kulturell, inte konfessionell mening. Kanske bör man kalla det en ”nästan-kärlek” – eftersom den även omfattar främlingen, den vi inte rimligen kan hysa personliga känslor för. Men kärlek likafullt.

För att renodla begreppet stad, och ställa det i motsats till landsbygd, natur, kan man använda ett enkelt motsatspar: geometriskt kontra organiskt. Visst har Staden under vissa epoker hyllat organiska former – tänk Paris metrostationer från Belle Époque! Men det är undantag som bekräftar regeln. Jag har i en bild försökt fånga stadens karaktär av geometri i komplex samverkan. Med tanke på känsliga läsare har jag dock låtit Berzelii Park hamna utanför bildytan. En fotograf formulerade greppet väl: ”Många fotografier bygger på att betraktaren måste gissa vad som ligger utanför bildens kant – och att gissningen blir fel.”

Fast så klart kan jag inte lura Lena A på just denna punkt. Hon vet exakt vilket tokigt påfund som ligger där: anomaliskt – jo, ordet finns – och på naturens vis, animaliskt. Där finns också en obehaglig påminnelse om vad som sker när nästankärleken slås ut. Här har Lena A, helt klart, satt fokus på viktiga samband. När människan reduceras till det rent animaliska, förvandlas till kreatur. Respektive slaktare.