Hits: 797
Tre grepp för ett bättre City
Området kring Sergels Torg och Brunkebergstorg – Stockholms mittpunkt – är ett distrikt som folk undviker. Ibland när jag med min kamera tar mig ner till ”Plattan”, tänker jag att här borde jag egentligen inte vara, instängd mellan trappor och ett klientel som drar till sig väktare och polispiketer. I dystra stunder känner jag: några steg till i samma riktning och platsen förvandlas till en no-go zone.
Ändå går jag dit, för jag lockas av platsens exotism, lokalfärgen, i denna enklav för dem som inte känner sig hemma på andra håll i innerstan. Här strålar alla tunnelbanelinjer från förorterna samman och ytterstadens folk möts ”mitt i smeten”.
Jag ifrågasätter ingens rätt att hålla till på platsen, en storstads innersta kärna är ju till sitt själva väsen en plats för alla. Jag tänker inte så mycket på dem som är där utan på dem som inte är där: den vanliga blandningen av folk från olika samhällsskikt som man bland annat möter i tunnelbanan. Av någon anledning känner sig bara ett litet fåtal lockade av Sergels Torg.
Hur man än vrider på saken är det ett skakande misslyckande för stadsplaneringen. Jag tänker på ett uttryck från 1990-talet: ”etnisk rensning”. Ska det som ändå är Stockholms själva hjärta vara kringgärdat av osynliga etniska barriärer? Mina bilder uppvisar tydligt en frånvaro av det tvärsnitt av Stockholms befolkning som borde vara självklart vid den knutpunkt där stadens trafik löper samman.
De ansvariga för dagens City hade högtflygande visioner åren efter andra världskriget. Ett stadsbyggnadsborgarråd utbrast extatiskt: ”För mig handlar denna stadsbild om kraft att skapa och tro på framtiden med den musikaliska uttrycksfullhet som tillhör den stora arkitekturen /—/ ett Händelskt festspel. Jag kan redan höra det.”
Mot den högstämda bakgrunden är dagens tillstånd ett gravt underbetyg. Musiken uteblev. En stadskärna så otillfredsställande eller frånstötande att få vill besöka den. Hur kom det sig att Stockholm – trots allt en av världens vackraste storstäder – kunde få en mittpunkt som inte lockar utan stöter bort?
En del av bakgrunden är tunnelbanan. 1933 hade Stockholm fått sitt första embryo till det nya färdmedlet: Slussen – Södra Bantorget (Medborgarplatsen) – Ringvägen (Skanstull). Banan låg strax under gatunivå och trafikerades av vanliga spårvagnar. Benämningen tunnelbana användes ännu inte. Knappt tio år senare fattades beslutet att bygga en tunnelbana under Norrmalm. Några år senare, 1946, presenterades det gigantiska projektet ”Norrmalmsregleringen”, numer ofta kallat “skövlingen av Klara”.
Projektet var delvis inspirerat av en internationell arkitekttävling 1933 om Norrmalms framtid. Några förslag förordade en rivning av hela området. Le Corbusier tänkte sig ett system av meanderformade höghus i parkmiljö. Idéer om att jämna Gamla Stan med marken fanns också. 1930-talet var, väl att minnas, de totalitära ideologiernas tid, nazismens och kommunismens. Även den svenska socialdemokratin hade starka tendenser till överhetsperspektiv och detaljstyrning. 63 000 svenskar steriliserades, för “folkstammens” bästa. Samtidigt infördes barnbidrag. Tidens socialdemokrati var en ganska märklig mix av gott och ont, som inte helt motsvarar bilden som numera förmedlas.
Att inte bara sanera ”folkstammen” utan också bebyggelsen låg nära till hands. Mycket social misär ansågs ha sin grund i undermåliga bostäder. Det kan man reflektera över i dag, när det jättelika miljonprogrammet, med hus med hög sanitär standard, är halvsekelgammalt och inte sällan har förvandlats till just det slags halvgammal slum som för 70 år sedan dömdes ut som rivningsfärdig. Ska allt jämnas med marken – eller räcker det med punktinsatser? Om det senare gäller, så kunde det mycket väl ha gällt för det gamla Klara också.
Den nya planen för Norrmalm 1946, framför allt de fem höghusen, hade mer släktskap med ”The International Style” och Mies van der Rohes Lever House i New York än Le Corbusiers idéer. ”Klarabohemernas” klassiska mark skulle saneras, “hela rasket” skulle bort. Tidsandan var framåtblickande, och en författare som senare ömsint skildrat Stockholm i flera omistliga böcker, och som numera kritiserar den samtida glasarkitekturen – Pär Wästberg – ansåg i sin ungdom att Klaras halvgamla bebyggelse inte var ”till någon glädje”. Men bebyggelsen omfattade också ett antal 1600-talspalats – när Gamla Stan var färdigbyggd började aristokratin söka sig till Klara där de byggde sina palats. Nu fraktades de till soptippen. Det enda motstånd som fanns kom från Stockholms handelskammare, som representerade stans näringsidkare, som inte ville se sina jaktmarker skövlade. Klara var ett område med små butiker, kaféer och krogar.
Kring 1950 fanns inte tekniken att bygga tunnelbana genom att borra sig fram under marken, utan man var tvungen att riva befintliga hus eller gator för att sedan lägga tunnelbanan i ett dike som senare överdäckades. Bara några år senare, 1957, fanns en ny teknik och anslutningen T-Centralen–Gamla Stan kunde byggas under Riddarholmsfjärden.
Eller – misstänksamma tanke – fanns tekniken redan 1950? Kanske sopades den under mattan därför att det ju egentligen var det “gammaldags undermåliga” man ville åt. Man ville inte rusta upp, man ville riva. Man var övertygad om att det nya som komma skulle var överlägset det gamla. Det modernas lockelse var så stark att man gärna offrade kulturvärden och levande sociala miljöer. I det krigshärjade Europa pågick samtidigt uppförandet av nya stadskärnor där de gamla bombats sönder. Tanken är bisarr – men kan det ha kommit en viss inspiration från det? Ut med det gamla!
Hur man än tänkte och vad man än önskade sig för resultat så kan det inte vara det som råder idag. En segregerad miljö, förknippad med olika slags brottslighet. Hur kunde det bli så? I grunden och framför allt var Sergels Torg en trafiklösning – för tunnelbanan, men också för bilismen. Här skulle trafikflödena regleras och smidigt flyta fram. Men Stockholm och svenskarna är känsliga för trender; vad som ena årtiondet höjs till skyarna fördöms i nästa årtionde som reaktionärt. Därför har biltrafiken kring Sergels Torg strypts, och förbindelsen under Kulturhuset till Brunkebergstorg stängts av.
För ögonblicket är cyklismen (tillsammans med elskotrar) den magiska formel som ska rädda stan. Antalet körfält för bilar minskas och fotgängarna känner sig jagade av små tysta fordon som dyker upp överallt och fran varje tänkbar vinkel. Var och en som ägnar några timmar åt vandringar i stan har upplevt ett antal olyckstillbud – en del skrämmande. Men i själ och hjärta är stockholmarna ett trygghetsälskande släkte – nya restriktioner kan förväntas. Problemet är för övrigt inte nytt. Under krigsåren fanns inte bensin att tillgå så cyklarna plockades fram den gången också. Följden blev cykelkaos, men ett stort antal trafikpoliser sattes in och snart var trafiksäkerheten återställd. Men nu – när polisen inte ens hinner med den råaste våldsbrottsligheten…?
Norrmalmsregleringen var ett ingenjörsprojekt, tekniskt och socialt. I den centrala cirkulationsplatsens mitt finns Sergelfontänen i form av en matematiskt sofistikerad superellips tillsammans med en glasobelisk med det otympliga men tidstypiska namnet “Kristallvertikalaccent”. Men eftersom hela idén med en smidigt flytande biltrafik snart ansågs stendöd, i ett nytt politiskt landskap, liknar den en maskin tagen ur bruk. Som ett i förtid nedlagt kärnkraftverk står ellipsen och vertikalaccenten, så innovativa, som ett monument över förfelade ambitioner.
Egentligen var planerna ännu mer långtgående än vad som förverkligades, byggnaderna i fonden av Gustav Adolfstorg står kvar. I början av 1970-talet kom en reaktion från det dittills så fogliga folket: almstriden. Nu får det vara nog! ansåg demonstranterna, när Kungsträdgårdens träd var hotade. Och den tysta majoriteten höll med. Projektet lades ner. Det handlade inte minst om ekonomi, de nya och anonyma fastigheterna var svåra att hyra ut.
Att de protesterande i almstriden fick stöd av moderaternas Gösta Bohman, sen länge negativ till skövlingen av Klara, var i själva verket en av flera orsaker till att Socialdemokraternas 44-åriga maktinnehav bröts. Andra orsaker var rapporteringen kring Astrid Lindgren och Ingmar Bergman, som ansågs trakasserade av skattemyndigheterna. Bergman, som senare friades från alla misstankar, häktades av polis under en repetition på Dramaten, och Astrid Lindgren avkrävdes 102 procent i skatt. Sammantaget tre frågor som alla berörde kulturlivet gjorde att socialdemokratin plötsligt förlorade sitt självklara stöd hos det som brukade kallas kulturarbetarna. Begreppet “betongsossar” myntades.
I ett ännu vidare perspektiv kan 1970-talets strömkantring i Stockholm ses som ett uttryck för att modernismen höll på att övergå i postmodernism. De stora ideologiernas anspråk började ifrågasättas på ett nytt sätt. Perspektivet förändrades, den självklara riktningen framåt ersattes av en tillbakablickande eklekticism. Plötsligt förvandlades historien från att ha varit ett ont man äntligen sluppit ifrån till att vara något med charm och kvaliteter som samtidens rationalism hade avskaffat. Det förflutna blev ett smörgåsbord där formgivare och arkitekter kunde välja vad de gillade. Alla kombinationer var plötsligt tänkbara.
Men 2020, ett halvsekel efter bygget av Kulturhuset, Sergels Torgs arkitektoniskt främsta byggnad, har en rad nya byggnader ersatt en del av 1970-talsbeståndet. I år står de färdiga. De har fasader i glas och stål, som är rådande arkitekturmode. Nymodernismen kan ses som en modernism i postmodern andra – man lånar visuella uttrycksformer, men utan att dela pionjärernas helhetsvision. Resultatet har en viss kylig elegans, som stämmer ganska bra med Mies van der Rohes anda – “less is more!” – som svävade över Cityprojektet ända från början.
Vad som nu rivits är, åtminstone som jag ser det, några anonyma och menlösa produkter från ett 1970-tal där den arkitektoniska gnistan redan slocknat av brist på syre. Den nya miljön är mer monumental, vilket en gång var den avgörande tanken, fast den bara förverkligades till hälften. En stor trappa i västerläge ingår i projektet – kan den bli lika populär som Konserthusets? Där 1970-talet mest bjöd på puts och rå betong tillhandahåller samtiden glas och stål. Det ligger helt i linje med “Norrmalmsregleringens” anda av geometri och grafik.
Men trots alla goda föresatser – Sergels Torg har inte blivit den självklara mötesplats som måste ha varit tanken. I stället har en segregerad yta uppstått, ett förortstorg i kolossalformat. Att de nya byggnaderna vid Hamngatan och Sveavägen skulle kunna ändra på den saken är tvivelaktigt. Aktiviteter som skulle kunna locka ett bredare klientel saknas helt enkelt. Varför besöka Plattan? Om man nu inte råkar vara fotograf i färd med att dokumentera stadens olika miljöer.
Under en period dominerades platsen av knarkhandel, något som åtminstone i mina ögon inte tycks dominera på samma sätt som förr. Men det samlade intrycket av Plattans nedsänkta torg är nedslående: frånvaro av aktivitet. Här står eller sitter klungor av människor som kanske egentligen vill något annat än den totala sysslolöshet som deras oftast tysta och orörliga närvaro avspeglar.
På sätt och vis är de en pendang till superellipsens, kristallvertikalens och cirkulationsplatsens blodomlopp för en smidig trafik – som har dämpts upp, såsom icke önskvärt. Den mörkaste tolkningen av Sergels Torg är bilden av återvändsgränd – en blindtarm för trafik, en blindtarm för tragik. Kanske är samhällsmaskineriet numera så invecklat och sofistikerat att bara de mest effektiva och välutbildade efterfrågas – på samma sätt som dagens bostadsmarknad, trängd av konjunktur och corona, gör allt annat osäljbart än det som i läge och standard är perfekt.
Lösningen på det sociala problemet är inte enbart arkitektonisk. Snarare handlar det om injektioner av liv i form av verksamheter som drar till sig ett bredare klientel. Men bekymren är inte bara Sergels Torg och Plattan. Området kring Klara kyrka, instängt bakom låga byggnader utan urban utstrålning (fina om de stått i Vällingby eller Farsta) är ett annat problem. Liksom Brunkebergstorg, en gång ett levande torg med bland annat bostäder (Stieg Trenters deckare bodde där!) och många krogar. Båda platserna är idag stendöda miljöer, sällan besökta.
Där krävs radikala grepp. Klara kyrka måste lyftas fram, som den vackra och genuina miljö den är – tillsammans med de vackra byggnader som den flankeras av. Vad gäller Brunkebergstorg, av arkitekturhistorikern Fredric Bedoire träffande kallat ”konservburksarkitektur”. Här räcker det inte med att fila och fixa – det krävs drastiska åtgärder. Kanske måste bebyggelsen helt enkelt rivas. Jag lutar åt det. Riksbankens uttrycksfulla och majestätiska granitbyggnad – ritad av Peter Celsing liksom Kulturhuset – ska självklart bevaras. Men den slätstrukna arkitektur som i övrigt kantar torget saknar existensberättigande. Att från tomma intet bygga upp en raserad stadsmiljö utifrån existerande dokumentation kan inte vara omöjligt. Det man mäktade med i efterkrigstidens Warszawa, måste man väl kunna klara av i 2020-talets Stockholm.
Det finns en joker i leken: det ökande distansarbetet. Coronakrisen har snabbat upp en process som redan var i gång. Distansarbete i stor skala har visat sig fungera väl. Det rör sig om inget mindre än en helt ny modell för arbetslivets organisation. Näringslivet kommer att dra nytta av detta genom att minska sitt dyra lokalbestånd i City. All affärsverksamhet handlar i grunden om att successivt minska kostnader. Ekonomiskt blir effekten lägre hyror och tomma lokaler.
Det är ett gyllene tillfälle att ”bostadifiera” City. Femte höghuset skulle kunna göras om till hotell, studentbostäder, vanliga bostäder eller en kombination av allt detta. På taket skulle grönytor kunna anläggas. Många skulle väldigt gärna vilja bo i stadens absoluta centrum – när och om det väl givits livet åter. Och Brunkebergstorg är som gjort för ett intimt bostadsområde i centralaste läge, tillsammans med restauranger och kaféer. Biltrafiken är gles och torgets form gör det möjligt att anlägga en fin park. Ett tyst och lugnt bostadsområde ett stenkast från Slottet, Gamla stan och Hamngatans kommers.
De tokigt placerade 1950-talshusen som skymmer Klara kyrka skulle, trots smärre kvaliteter, kunna avlägsnas till förmån för en park i anslutning till grönskan runt kyrkan – ett självklart promenadmål för den som vandrar längs (den idag så ödsliga) Klarabergsgatan. Faktiskt är det gaturummet det dystraste problemet. Åhléns gigantiska byggnad, som upptar ett helt kvarter, hyllades en gång av arkitektkåren för sin genomförda estetik – fasadens subtila rytm och det goda detaljarbetet. Men bland konstarterna skiljer sig arkitekturen från de övriga – den är tillkommen i ett syfte, ska tjäna ett ändamål. Det räcker inte med estetik. Och det handlar inte enbart om verksamheten i huset utan också om byggnadens funktion i stadsrummet. Och anlägger man ett kritiskt synsätt framstår varuhusbyggnaden helt enkelt som en jättelik köplada – mer genomarbetad än de vid motorvägarnas avfarter, men ändå en död hand över hela gaturummet mellan Sergels Torg och Centralstationen.
Här kan man efterlysa en liten aning av den brist på sentimentalitet som 40- och 50-talets beslutsfattare hade. Fastigheten behöver inte rivas – det vore synd på dess otvivelaktiga kvaliteter, men dess slutna fasad behöver brytas upp, åtminstone ett stycke ifrån Sergels Torg. Om de två låga motstående byggnaderna rivs, vilket vore ett lyft, uppstår nya siktlinjer. Längs det avsnittet av gatan borde Åhlénshuset förses med nya fönsteröppningar, gärna placerade så att den ursprungliga rytmen får bestå.
Jag utgår ifrån att stadens styrande i det här fallet skulle ställa betydligt högre estetiska krav än vad man gjorde vid en rad påbyggnader av befintlig bebyggelse för några år sen. Det som kallas ”Departementets hus” – epokens enda hus med bågfönster, som för tankarna till Roms EUR – och Mercedeshuset är de värsta exemplen i närområdet. Här borde ha genomförandet ha vägletts av en fast hand från de stadsvärnande myndigheterna. I Åhlénsfallet krävs arkitekter med fingertoppskänsla och sinne för skönhet och helhet. Nyckelordet eller mottot bör vara att arbeta ”med” den ursprungliga byggnaden, inte ”emot”, som var 2010-talets modell.
Om en sönderbyggd stadsdel repareras på detta sätt, blir det en injektion av nytt liv. Det rör sig om fyra projekt: Konvertering av Femte höghuset till någon form av boende; en väl genomförd rekonstruktion av det ödelagda Brunkebergstorg; tillskapandet av en öppen vy mellan Klara kyrka och Åhléns inre, där kaféer och restauranger kan ge varuhuset ny attraktionskraft, och där avlägsnandet av de små kontorsfastigheterna som skymmer kyrkan lyfter fram en av Klaras vackraste miljöer och skänker den ett nytt grönområde, som förvandlar Klarabergsgatan från transportsträcka till promenadstråk. Den kontorsyta som går förlorad kan – om den behövs – lätt ersättas med en påbyggnad på Åhléns jättelika byggnad, där den rentav kan göras osynlig från gatunivån
Den självklara invändningen är att det kostar pengar. Det stämmer förstås, men i en tid när efterfrågan på kontorsyta i City kan förväntas minska trendmässigt, en utveckling som började före coronakrisen och som därefter accelererat, lär det ändå uppstå ett stort behov av ombyggnader. Att konvertera gamla och allt tommare kontorshus utan kvaliteter till bostäder lär inte bli billigare än att bygga nya bostadshus, med det forna Klaras småskaliga bebyggelse som förebild – och samtidigt med moderna lösningar som bergvärme och solpaneler. Målet måste vara en bebyggelse som stämmer med de behov som bostadsköparna har och som kan skänka Cityområdet ett folkliv av det slag som 1900-talets sanering blåste bort.
Trivsel och charm, men också yteffektivitet. I en tid när kraven på att få låna är högt ställda och varje kvadratmeter dyr är det viktigt att kunna erbjuda lägenheter med få men bra kvadratmetrar. Många av dem som vill bo i City är unga. Den gruppen måste erbjudas billiga boenden. Man kan tänka sig nya upplåtelseformer, ett slags mellanting mellan hyresrätter och bostadsrätter: insatslägenheter. Köparen betalar mindre än för en bostadsrätt, vilket finansieras av högre avgift. Lösningen borde övervägas, kapitaltillskottet skulle kunna komma från Stockholms stad. Yteffektivitet och rimlig kostnadsnivå är nyckelfrågorna.
Men samtidigt – det huvudsakliga ärendet för den här texten är behovet av integration, och då menar jag inte bara etniskt utan också åldersmässigt och socialt. Man kan utomordentligt väl skapa en mix av olika slags boenden. Allt från det enklaste enkla på 18 kvadratmeter till takvåningar med terrass för dem som har möjligheterna. Därtill butiker, kaféer och restauranger. Och vips har en levande stadsmiljö uppstått från de döda!