UTSTÄLLNING på PRIMO CIAO CIAO

Bondegatan 44

Fotoutställningens bilder är till salu. De levereras efter beställning, i standardformat eller valfritt utförande: på klassiskt ljuskänsligt fotopapper med svart ram och passepartout; som skimrande aluminiumtryck; på grängat papper (textur)  i  museikvalitet.  Hållbarhet runt hundra år. En prislista med bilder i standardutförande storlek är under arbete, priserna kommer att sättas lågt, från cirka tusen kronor. Priset på bilder i specialutförande, till exempel stora kopior, exklusiva papperskvaliteter eller tryck på särskilda material, beräknas från fall till fall. 

Förfrågningar skickas till staffan.wigelius@bildsprak.nu.

Temat för en fotoutställning på en italiensk krog på Söder ger sig självt.

En mix av fotografier från Italien, främst Rom, och Stockholm, främst Söder. 

övre planet

Överraden

Stockholms Sjömanshem – Midsommar nalkas  – Cinquecento x 2 – Pantheon svart och rött – Fredrikshov  

Karl Johan – Tvenne – Stadshuset ad finito – President Obama & Fältöversten – Duva och glas

nederraden

Abruzzernas kullar – Tibern i regn – Katarinas höjder – Lykta och Laurinska 

 The Girl from Bairro Baixa – Cyklande kvinna

Tio av övre planets bilder i stort format - bildtitlar ovan

Ett fotografi är bara till en mindre del resultatet av en medveten viljeakt. Så att säga att jag hade Norman Rockwell i tankarna när jag tog den här bilden vore en överrationalisering. Vad som föresvävade mig var midsommaren, den nordiska sommarens magi. Det paradisiska. Men någonstans i bakhuvudet måste Rockwell ha suttit och lurat.

Illustratör kallades han. Ingen riktigt “fin” konstnär. Men jag gillar honom, och att hans bilder liknar foton (som de skulle kunna se ut). Som ingen annan materialiserar Norman Rockwell den amerikanska drömmen. Han tillhör ungefär samma tid som landsmannen Edward Hopper (absolut favorit). Ändå kommer de som från skilda planeter. Medaljens framsida; dess baksida. Eller för att uttrycka det väldigt enkelt: Gemenskap. Ensamhet. Livets två poler.

Trappan

En fotograf kan inte låta bli att vid ordet “trappa” associera till Alfred Stieglitz “Steerage” (Mellandäck, 1907) – en ikonisk framställning av den tidens immigrantvåg till Amerika. Ständigt aktuell. Trappan finns där – som tecken. Den representerar både uppstigande och nedstigning (jag böjer orden olika för att betona deras väsensolikhet). Trappan står rentav för transcendens – Jakobs stege. I mina drömmar, särskilt förr, förekom ofta trappor. Det kunde vara gigantiska entréer i sekelskifteshus, svängda trappor kring en ombonad hiss, glänsande mässing, mahogny och röd sammet. Vida bågar, lockande, ruvande på dolda skatter, därovan. Trappan är också karriär eller klassresa. Eller livstrappan – med sitt krön vid 50. Men framför allt är trappan passage – från något till något annat. Den står för överträdandet av gränser, till exempel gränsen mellan livets olika faser. Därmed kan trappan också vara en prövning. Port till det okända.

 

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Erik Gustaf Geijer, 1830

nedre matsalen

Primo Ciao Ciao i SoFo är en restaurang som vuxit fram steg för steg. Första gången besökte jag den precis när jag hade börjat fotografera. Det var en fredag, minns jag, vinter. På gränsen till snöfall, men inte riktigt. Grå asfalt, grå himmel. Då fanns bara den yttre avdelningen, med sin rustika vägg av grovt tegel. Och nivåskillnaderna. Jag satt uppe i ett hörn och åt en sen lunch. Fast jag bodde i en annan del av stan drogs jag till Söder på grund av pulsen. Människor i rörelse. Sånt gillar min kamera.

Långt senare övertogs krogen av ett krögarpar jag känner. De drev en restaurang på Östermalm som blev mitt stamställe. Trivsel och bra men inte lyxig mat. Kompromisslösa råvaror. Italienskt då också.

För drygt ett år sen övertog de Primo. Jag minns överraskningen. Jag hade stämt träff med D för en fika på eftermiddagen. Jag satt och väntade på stället vi kommit överens om och hade precis fått in lite mat när jag fick ett mess. “Kom till Primo Ciao Ciao!” Jag blev lite irriterad – varför byta? – och fick en påse för maten som jag inte hunnit röra. Kan jag äta medhavd mat på en restaurang? funderade jag. Nej, var det självklara svaret.

När jag kom fram beskrev jag problemet för D. Inga problem, sa han.  “Jag har köpt stället.”

Va?!

Nu var det inte längre bara den rustika hörnan med vedugnen. Lokalen hade vuxit med ett rum med minst fem meters takhöjd. Längst in ett entresolplan, men närmast entrén bevarad takhöjd. Mot gatan kakelväggar från 1930-talet som inte fick förstöras. En egenartad färg som med ljuset skiftade mellan turkosblått och gulgrönt. I övrigt en arkitektritad inredning i mörka toner och mycket läder.

Här kan jag sätta upp mina bilder! tänkte jag. Idén var inte ny – vi hade kommit överens om det redan på Östermalm. Men sen kom en massa annat emellan. Ekonomi, byråkrati, corona. Det var uppförsbacke.

Men nu körde vi i gång! För den rustika väggen valde jag en bild som jag tyckte mycket om men trodde jag aldrig skulle få användning för. I Siena hade jag – sommaren efter första besöket på Primo – fotograferat några fresker i domkyrkan i Siena. Renässansens klart gnistrande färger, så avlägsna från vår tids nedstämda, subtila toner. Nu förstod jag – mot den grova och ganska vackra tegelväggen skulle den göra sig utmärkt. På aluminium – lite 2020-tal också. Jag hade valt ett utsnitt av en fresk som bland annat visar en viss Aeneas Piccoliminis kröning till hovpoet. Tiden var 1400-tal och det Heliga Romerska riket (eller Tysk-romerska riket), en diffus stadsbildning. Kröningen ägde rum i Wien. Piccolomini, lärd renässansädling och senare påve, knäböjer inför kejsaren. Hela historien – en påve med oäkta barn, tillika författare av historiska, geografiska och skönlitterära verk – skildras på svenska i Göran Stenius “Pius II. Påven som älskade skogarna.” (2010)

Kakelpartierna krävde bilder med speciell färgskala. Och höjd. Koppar, läder och turkos-grönt var en intressant kombination. Jag förstod att det skulle bli svårt för mina bilder att märkas i den visuellt expressiva miljön. Men det är så det är – man får göra vad man kan. Vad annars?

Ytterväggens turkos-grön-blåa vägg med kopparinslag fick tre bilder.

 

“Graffiti”

“Nils Ferlin”

“Gatans foto & musik”

Busen Fabian.

Att Nils Ferlin står staty på Klarabergsgatan är ingen tillfällighet. Han var en riktig Stockholmsprofil och räknades som en av Klarabohemerna. Klara – den sägenomspunna stadsdel som en gång förintades och nu bara finns på gamla fotografier.

Ferlin stämde kanske inte riktigt in i bilden av en typisk poet: stor och stark och bra fotbollsspelare. Han hade ett hett temperament och kom ofta i klammeri med “andra gossar och rättvisan”. Och kallades “busen Fabian”.

Men senare blev det många dikter. Jag citerar en.

INFALL (Barfotabarn 1933)

Man dansar däruppe – klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

den rustika entrén på hörnet

Europas norr och söder som två olika filosofier

Om man undantar antiken var gotiken, renässansen och barocken den italienska konstens guldålder. Någon italiensk stat fanns inte, men en förenande anda och mentalitet, kanske med undantag för Syditalien men dess grekiska inslag. Det var namn som Giotto, Botticelli, Leonardo, Michelangelo, Tizian, Caravaggio. I konstnärlig hållning kan Italien stå som motpol mot Europa norr om Alperna. Om Italien – och hela det katolska Europa – i konstnärlig mening representerade överdåd och idealiserad skönhet, stod Nordeuropa, med Luther och Calvin och reformationen, för en konst som var nedtonad och realistisk. Där en italiensk målare rentav kunde tillåta sig att förvränga människans anatomi om det ledde till en vackrare, mer harmonisk bild, var nordeuropeerna helt främmande för allt som inte bottnade i sanning – realism. Dührer är ett bra exempel. I detta ligger ingen värdering; det är konst av olika slag men i båda fallen med lysande höjdpunkter.

Reformationen vände blickarna mot religionens inre aspekter snarare än de yttre – som man menade hade korrumperat den katolska kyrkan: Den var för världslig. Kyrkan finansierade den gigantiska och konstnärligt överväldigande Peterskyrkan med så kallade avlatsbrev. Mot en summa pengar kunde en privatperson vinna Guds förlåtelse, var tankegången. Och pengarna strömmade in till kyrkobygget.

Av reformationens fyra huvudriktningar var det framför allt kalvinismen (de reformerta) som stod för en stramhet som närmade sig det torftiga. Avsaknaden av utsmyckning i kyrkorna gjorde att konstnärerna fick vända sig åt andra håll – och då uppstod en annan guldålder än den italienska: den nederländska. Målarna började avbilda vardagliga företeelser, så kallat genremåleri. Och i stället för kyrkorna var det välbärgade privatpersoner som var köpare. I detta låg grunden till Rembrandts, Frans Hals och Vermeers överväldigande starka bilder av vanligt samhällsliv. Rembrandt avbildar visserligen episoder ur Bibeln, men infallsvinkeln är psykologisk snarare än teologisk

Men hos de reformerta (i högre grad än övriga protestantiska kyrkor, till exempel den lutherska) fanns också något helt annat: fröet till demokrati och konstitutionalism. Före reformationen var Bibeln en angelägenhet för prästerskapet, ingen annan. Men protestanterna lyfte fram Skriften som trons grundval, och översättningar till folkspråken gavs ut. Med referens till Gamla Testamentets tankar om ett förbund mellan människa och Gud (förbundsarken), med förpliktelser för bägge parter, menade man att ett liknande politiskt förbund fanns mellan folket och kungen. En kung som begick övergrepp mot befolkningen var det därför tillåtet att revoltera emot – fastslog man med Bibeln som grund. Tanken om ett förbund mellan kung och folk fick så småningom sitt bestående uttryck i begreppet konstitution, som sätter gränser för kungens makt.

Men de reformerta bidrog också på ett annat sätt till samhällsutvecklingen. Den för många stötande predestinationsläran (en reformert grundtanke) som innebär att bara vissa människor är förutbestämda för frälsning, andra inte, fick praktiska konsekvenser. Ångesten för att inte tillhöra de utvalda kunde nämligen dämpas. Ett framgångsrikt yrkesliv sågs som ett tecken på att man tillhörde de lyckliga få. Det främjade välstånd. Och till detta kom en annan omständighet. Protestanterna (särskilt de reformerta) fördömde lyx och överdåd. Det ledde till att de ekonomiskt framgångsrika inte spenderade sina pengar utan lade dem på hög. Så ackumulerades de jättelika förmögenheter som kapitalismen och mer specifikt industrialiseringen byggde på.

I ett globalt perspektiv har protestanterna varit bäst på att bygga samhällen med både rikedom och sociala rättigheter.  De här tankarna utvecklades för drygt hundra år sedan av religionssociologen Max Weber.

Vänder man blicken mot Europa kan man se att de övervägande protestantiska nationerna under det krigiska och instabila 1900-talet aldrig blev diktaturer – till skillnad från bl. a. Grekland, Italien, Spanien och Portugal. Tyskland är trots det protestantiska norr ett land där katolikerna är i majoritet, och Hitlers framfart tog sin början i det katolska Tyskland. Frankrike är något av ett särfall – med revolutionen 1789 kom den dominerande katolska kyrkan i skottgluggen, som en priviligierad zon i samhället. Under Napoleon stärktes protestanterna och redan 1905 förklarades Frankrike vara ett sekulariserat land. Frankrikes auktoritära epok under 1900-talet blev bara fyra år lång – den nazistvänliga Vichyregimen 1940-44.

Renässansmålaren Pinturicchio förknippas med födelsestaden Perugia och den umbriska skolan som också den unge Rafael tillhörde. Pinturicchio har inte nått samma rykte som epokens tre störste: Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, men är ändå en av de yppersta. Han hade en magnifik förmåga att berätta i bilder och uttrycka sig med klart lysande färger. Hans fresker i domkyrkan i Siena, där han i bilder berättar tio episoder i påven Pius II:s liv är ett storverk. Jag har här avbildat hans kröning till hovpoet år 1442.

Trots att bilden bara är ett utsnitt häpnar jag över den suveräna kompositionen – på samma gång välordnad och fullkomligt naturlig. För en fotograf, särskilt gatufotograf, är det något liknande som är det hägrande målet. Att fånga en vy, en konstellation, där varje bit perfekt faller på plats. Harmoni parad med dynamik.

Den strävan pekar på den grundläggande skillnaden mellan måleri och foto. Målaren ordnar sina bilder fritt, efter eget skön. Fotografen får hålla till godo med det givna – man tager vad man haver. Fast fotografen å sin sida gynnas förstås av möjligheten att fånga bilden snarare än mödosamt bygga upp den från grunden.

Men för både fotografen och målaren gäller samma fundamentala maning: Se!

Translate »