Om man undantar antiken var gotiken, renässansen och barocken den italienska konstens guldålder. Någon italiensk stat fanns inte, men en förenande anda och mentalitet, kanske med undantag för Syditalien men dess grekiska inslag. Det var namn som Giotto, Botticelli, Leonardo, Michelangelo, Tizian, Caravaggio. I konstnärlig hållning kan Italien stå som motpol mot Europa norr om Alperna. Om Italien – och hela det katolska Europa – i konstnärlig mening representerade överdåd och idealiserad skönhet, stod Nordeuropa, med Luther och Calvin och reformationen, för en konst som var nedtonad och realistisk. Där en italiensk målare rentav kunde tillåta sig att förvränga människans anatomi om det ledde till en vackrare, mer harmonisk bild, var nordeuropeerna helt främmande för allt som inte bottnade i sanning – realism. Dührer är ett bra exempel. I detta ligger ingen värdering; det är konst av olika slag men i båda fallen med lysande höjdpunkter.

Reformationen vände blickarna mot religionens inre aspekter snarare än de yttre – som man menade hade korrumperat den katolska kyrkan: Den var för världslig. Kyrkan finansierade den gigantiska och konstnärligt överväldigande Peterskyrkan med så kallade avlatsbrev. Mot en summa pengar kunde en privatperson vinna Guds förlåtelse, var tankegången. Och pengarna strömmade in till kyrkobygget.

Av reformationens fyra huvudriktningar var det framför allt kalvinismen (de reformerta) som stod för en stramhet som närmade sig det torftiga. Avsaknaden av utsmyckning i kyrkorna gjorde att konstnärerna fick vända sig åt andra håll – och då uppstod en annan guldålder än den italienska: den nederländska. Målarna började avbilda vardagliga företeelser, så kallat genremåleri. Och i stället för kyrkorna var det välbärgade privatpersoner som var köpare. I detta låg grunden till Rembrandts, Frans Hals och Vermeers överväldigande starka bilder av vanligt samhällsliv. Rembrandt avbildar visserligen episoder ur Bibeln, men infallsvinkeln är psykologisk snarare än teologisk

Men hos de reformerta (i högre grad än övriga protestantiska kyrkor, till exempel den lutherska) fanns också något helt annat: fröet till demokrati och konstitutionalism. Före reformationen var Bibeln en angelägenhet för prästerskapet, ingen annan. Men protestanterna lyfte fram Skriften som trons grundval, och översättningar till folkspråken gavs ut. Med referens till Gamla Testamentets tankar om ett förbund mellan människa och Gud (förbundsarken), med förpliktelser för bägge parter, menade man att ett liknande politiskt förbund fanns mellan folket och kungen. En kung som begick övergrepp mot befolkningen var det därför tillåtet att revoltera emot – fastslog man med Bibeln som grund. Tanken om ett förbund mellan kung och folk fick så småningom sitt bestående uttryck i begreppet konstitution, som sätter gränser för kungens makt.

Men de reformerta bidrog också på ett annat sätt till samhällsutvecklingen. Den för många stötande predestinationsläran (en reformert grundtanke) som innebär att bara vissa människor är förutbestämda för frälsning, andra inte, fick praktiska konsekvenser. Ångesten för att inte tillhöra de utvalda kunde nämligen dämpas. Ett framgångsrikt yrkesliv sågs som ett tecken på att man tillhörde de lyckliga få. Det främjade välstånd. Och till detta kom en annan omständighet. Protestanterna (särskilt de reformerta) fördömde lyx och överdåd. Det ledde till att de ekonomiskt framgångsrika inte spenderade sina pengar utan lade dem på hög. Så ackumulerades de jättelika förmögenheter som kapitalismen och mer specifikt industrialiseringen byggde på.

I ett globalt perspektiv har protestanterna varit bäst på att bygga samhällen med både rikedom och sociala rättigheter.  De här tankarna utvecklades för drygt hundra år sedan av religionssociologen Max Weber.

Vänder man blicken mot Europa kan man se att de övervägande protestantiska nationerna under det krigiska och instabila 1900-talet aldrig blev diktaturer – till skillnad från bl. a. Grekland, Italien, Spanien och Portugal. Tyskland är trots det protestantiska norr ett land där katolikerna är i majoritet, och Hitlers framfart tog sin början i det katolska Tyskland. Frankrike är något av ett särfall – med revolutionen 1789 kom den dominerande katolska kyrkan i skottgluggen, som en priviligierad zon i samhället. Under Napoleon stärktes protestanterna och redan 1905 förklarades Frankrike vara ett sekulariserat land. Frankrikes auktoritära epok under 1900-talet blev bara fyra år lång – den nazistvänliga Vichyregimen 1940-44.