Tillbakablick Slussen

när gamla slussen gick hädan

Så var den här då – dagen då gamla Slussen oåterkalleligen gick i graven. Eller ska man kanske säga ”i vallgraven” – med tanke på de stridande fraktionerna och de låsta positionerna? Nu har vindbryggan hissats ner. En period vidtar, när såren läks, ärren bleknar bort. Det är klart att det blir så – staden glömmer. Det är regeln.

Sett i ett lite mer känslomässigt ljus är detta som nu tar slutgiltig form ett tecken på att en epok som skulle kunna kallas ”film noir” har nått vägs ände. De mörka skuggornas, ruffighetens och de sträva ytornas tid tonar bort. Betongens sträva textur slipas ner och ersätts med blank metall. Det ligger helt i linje med en utveckling som pågått i många år. Innerstaden – en gång i tiden farlig, hotfull – har domesticerats, blivit slätkammad och glänsande. Farligheten har flyttat ut till det som skulle bli framtidens miljö, förorterna – projekterade av framtidsinriktade politiker med drömmar om folkhem.

Det finns något paradoxalt i Slussens öde. I det allmänna medvetandet var den en symbol, en ikon för det 30-tal då den byggdes. Men på ett annat sätt stod den för något rakt motsatt till detta årtiondes modernism. Jämför med Le Corbusiers och Mies van der Rohes jämngamla byggnader. Deras ytor är blankt glatta, utan sprickor eller textur, utan strävhet – ett slags arkitekturens Lego. 1930-talets modernitet var en vision om det som inte skulle åldras, det evigt nya: likt plasten, eller glaset, det blanka stålet. Slussens betong var otypisk för funktionalismens estetik, det som brukade favoriseras var i stället slät puts, den slätaste släta. Som handen behagfullt kunde smeka.

Samtidigt är Slussen något annat – en maskin. Den är ju, var ju, prototypen till de planskilda motorvägskorsningar som senare skulle prägla modernitetens landskap: klöverbladen, där trafikens flöde aldrig skulle behöva dämmas upp – det fanns ju inga korsningar! Nu återuppstår på platsen ett mer traditionellt nät av transportleder, kvadraternas och linjernas mer tvådimensionella lösningar. Kommer allt att flyta lika smidigt som förr?

Nya Slussen – märkligt nog – är på många sätt ett barn just av just det 1930-tal som den ger sig ut för att vara ett alternativ till: släthet, geometri och transparens. Åtminstone till en viss gräns – för att skapa nya nivåer för byggnader och samlingsytor med planteringar döljs en del av det nya maskineriets inre. Kanske svär den tanken en aning mot 1930-talets funktionsinriktade estetik – Bauhaus-principen ”form follows function”, där ingenting som har ett syfte behöver döljas.

Än så länge kan vi inte föreställa oss slutresultatet. Har inte metallens så kallade guldfärg en viss, lätt sjuklig grönaktighet i tonen – kommer den verkligen att som tänkt samspela med Gamla stans ockra ovh terrakotta? Det återstår att se. Raden av nya hus – som skymmer KF-komplextet och Glashuset – kommer de verkligen att smidigt smälta in? Eller framstå som en mur som skymmer vattnet?

Jag nöjer mig med att – än så länge – inte veta. I stället riktar jag blicken bakåt, åtminstone för ett tag. Jag har dykt ner i mitt stora fotoarkiv. Att gamla Slussen var ett slags film noir-miljö, skrev jag, och då kan det tyckas konstigt att jag har valt att illustrera den med bilder i färg. Men även om filmgenren använde sig av svartvitt handlar det psykologiskt om något bortom färg och svartvitt. Det är ett själslandskap – av skuggor, av omedvetet, av farlighet. Och kanske framför allt: frånvaro av ljus. På ett märkligt sätt utgör film noir själva motstycket till den ljusets och framtidens vision som 1930-talet bar på – ett kort ögonblick innan skuggorna tog över – dödsskuggans dal. Film noir är krigets barn.

På samma sätt stod gamla Slussen för en skuggornas och mörkrets estetik – parallellt med och på tvärs mot sin tids glättiga handlag. Som om den visste vad som snart komma skulle, som om den redan ruvade på detta hemska.

Från och med nu är detta stadslandskap borta. Trafikmaskinen där en gång Isak Borg i gryningen färdades i sin uråldriga och värdigt gungande limousin. Klöverbladen som inte minst förknippats med Stieg Trenters deckarvärld, där en viss Harry Friberg, kalkerad på den verklige fotografen K. W. Gullers, introduceras i en roman från 1944, ”Farlig fåfänga”. Se där – åter dyker det upp, ordet farlighet! Så tätt sammantvinnat med krigstiden och den långa natt som nästan alltid rådde i den gamla Slussens inre – som fanns det en koppling till The Big Sleep, från ondskans år 1939, av genrens verklige gigant, Raymond Chandler.

Det enda som nu återstår av denna värld av mystiska män i trenchcoats och neddragen hatt är kanske Stomatolskylten. Nu är det, för att associera vidare i termer av tuber, färgtuber, något helt annat som tagit över – något som med postmodernistiskt nyspråk kallas ”guld”.

Men inte är det guld! – som målaren Ernst Billgren, i en parallell med H. C. Andersens barn, konstaterade under invigningen. En av de svenska arkitekter som bistått brittiska Foster & Partners föll Billgren i talet – bildligen – när han i en intervju liknade färgen vid Slotts Senap.

Spot-on!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »