Hits: 686
Promenad sent i juli
Gå på tur, säger norrmännen när de är ute och vandrar. Det kom jag att tänka på idag. Fotopromenader handlar väldigt mycket om tur. Utan tur går det inte.
Såklart handlar det inte bara om tur – utan om seende, tekniskt handlag och ett fasthållande vid rutiner. Som att alltid återställa exponeringskompensationen till normalvärde. Som fotograf måste man vara beredd. Allt handlar om – nu!
Men framför allt rör det sig om psykologi – att kunna se rätt igenom människor – fast det (som man kan tro) bara är utsidan som fastnar.
Att opåkallat fotografera folk på stan kan ibland uppfattas som en provokation. Konfrontationer förekommer – i efterhand har jag försökt analysera dem.
En typsituation är en kvinna som reagerar med ilska. Du fotade mina bröst! sa en hätsk yngre kvinna till mig. Nej, jag fotade din kompis, hon som äter glass, sa jag sanningsenligt.
Du ska veta att jag är polis! sa den uppretade kvinnan. Hon var inte i tjänst men ställde i utsikt att jag kunde få träffa några av hennes tjänstgörande kolleger. Om du är polis, sa jag, så måste du veta att det är fullt tillåtet att fotografera folk på stan. Det har jag fått höra av både poliser och jurister. Du får läsa på, sa jag och lämnade platsen.
Samma situation, men annorlunda vinklad är när en man kommer fram till en och anklagar en för att fotografera kvinnor. Det hände mig häromveckan. Jag satt på mitt stamställe, kaféet, med ambitionen att försöka ”fånga” sommaren, ett av mina projekt.
Några yngre kvinnor satt och samtalade ett stycke ifrån. Jag tog några bilder, för att de fångade atmosfären. Och utbytte några leenden. Det vanliga när man fotar en tjej är ett litet leende. Utan sådana inslag skulle verksamheten vara olidlig.
En kille i yngre medelåldern som satt på ungefär på samma avstånd från mig som tjejerna men i en annan riktning ställde sig plötsligt bredbent framför mitt bord och frågade: Vad håller du på med? Dricker öl, sa jag. Och fotar.
Du fotar tjejer! Du fotar tjejer i smyg! sa han. Attityden påminde ganska exakt om en ordningsvakt. Skillnaden var förstås att han inte var vakt, utan gäst.
Du fotar dem för att de har korta kjolar! Du fotar ben! Jag sa att jag hade ögonkontakt med tjejerna och att de var med på att jag fotade.
Nu dricker du upp din öl och så går du härifrån, direkt! Det tänker jag inte alls göra, sa jag. Att en självutnämnd vakt försökte dirigera mitt beteende på mitt eget stamställe gjorde mig ordentligt ilsken.
Annars kanske du blir av med din kamera! sa han. Leican representerar ett betydande ekonomiskt värde. Jag spände ögonen i honom och sa skarpt: Där gick du ett steg för långt!
Jag gick bort till disken och bad om att få prata med A. Han är boss och jag hade tidigare sett hur han såg till att få en bråkstake att lämna stället. Effektivt.
En bråkstake hotar mig, sa jag. Vem? Han längst bort, med snaggat hår. Han är där med sin tjej. Ok, jag ser honom. Jag låter det lugna ner sig lite, sa A. Sen tar jag itu med honom.
Jag satte mig vid mitt bord. Den snaggade killen och hans tjej hade fått sällskap av ett annat par och den stöddiga killen pratade med den andra killen. Efter en stund gick han bort till baren, för att köpa öl eller vad det kan ha varit. Jag förstod vad som väntade.
Det nytillkomna paret hade hund och jag gick fram till de två tjejerna och frågade om de kunde ha hunden på andra sidan bordet eftersom jag var astmatiker. Jo visst, svarade de vänligt, absolut. Jag anade att den snaggade killens tjej inte var så helt nöjd med pojkvännens ordningsvaktfasoner. Men det var bara en känsla.
Så småningom återkom han. Satte sig vid sin kompis, utan att uppvisa någon reaktion, och fortsatte samtalet, ett lättsamt sommarsamtal.
Men så småningom lade jag märke till att han oavbrutet strök sig över låret, upp och ner i en långsam men jämn och aldrig avstannande rytm. Gång på gång upprepade han den meningslösa rörelsen.
Jag förstod att det var ett tecken, så gott som något, på frustration. Han hade gjort bort sig, och han visste om det. Då och då såg jag honom rätt i ögonen. Jag försökte ladda ett par ögon med förakt. Ögonen som är själens spegel. Efter en stund flyttade sällskapet till ett bord under tak.
Jag antog att det var den snaggades sista besök på stället. Jag hade ju tidigare bevittnat hur en bråkig och framfusig person blev portad. Han insisterade alltid på samtal – fast jag gjorde klart att jag ville läsa i fred. Säkert betedde han sig likadant mot andra.
Efteråt undrade jag vad snaggisen skulle säga till sin flickvän nästa gång hon föreslog besök på kaféet. Han skulle garanterat inte medge att han blivit portad. Han skulle slingra sig och kvällen skulle komma att tillbringas på annan plats. Något sa mig för övrigt att de två var ett omaka par. Fast sådant vet man ju så litet om. Kärleken är blind. Om den nu är för handen.
Sen finns det personerna i gråzonen. En variant, om min analysförmåga håller, är illegala flyktingar, folk utan uppehållstillstånd. Eller värre: som tror sig vara bevakade av den regim som de flytt ifrån. Då kan det hetta till ordentligt.
Fördelen av att befinna sig på allmän plats är uppenbar. När man med skarp röst säger: ”Ge fan i min kamera!” och blickar vänds mot dem går luften liksom ur dem. Jag iakttar numera en viss försiktighet vid val av motiv. Jag vill inte tas för någon som jobbar åt en ”regim”.
Yrkeskriminella är en annan sort. Om man fotar ett sällskap där någon sådan befinner sig kan vederbörande omärkligt lösgöra sig från sällskapet och följa efter fotografen. Han lägger en oroande hand på min skuldra.
Fotar du mig? Ja, bland annat. Är du polis? Tvekan. Ja, jag är polis. Då borde du veta att en polis alltid visar polisbricka när han ingriper. Och förresten är det inget brott att fota. Det vet alla poliser. Nästa gång du ingriper, visa brickan först. Som proffsen.
Att jag i sådana situationer uttrycker mig som jag gör beror på att jag blir heligt förbannad när någon försöker hindra mig i min konstnärliga verksamhet, som sker under iakttagande av grundlagsenliga rättigheter. Vad vore livet, världen, utan högre själsförmögenheter? Konst, filosofi, religion? Ett kravlande i dyn. En saga berättad av en dåre. Låter stort, betyder intet.
Jag har ingenting till övers för personer som sätter sina egna (ljusskygga) intressen framför den som försöker spegla livets verkligheten i konstnärligt syfte (med eller utan att lyckas).
Självklart inser jag att de här skuggfigurerna ger blanka fan i konsten och det andra, men grundlagen är som den är, med sin yttrandefrihet med mera. Den måste alla kunna. Hela lagstiftningen bygger på den outtalade premissen att envar kan lagen. Okunskap om lagen ger ingen strafflindring.
Jag har föga till övers för personer för vilka driften att skapa, gestalta, eller det där andra, är obegriplig, ett terra incognita. Människor som sover, äter, arbetar. Väljer de enklaste teveprogrammen. Jag accepterar dem. Men i mån av möjlighet undviker jag dem.
Eller en annan variant: Radera bilden! Varför då? Det tänker jag inte alls göra. Tystnad. Om jag nån gång får se den där bilden så ligger du risigt till! Passa dig!
Återigen känns gatuvimlet som en trygghetsfaktor.
Vid ett tillfälle var jag på Plattan, Sergels Torg. Arkitekturens sätt att – medelst ett nedsänkt torg – gestalta den undre världen. Tre killar satt på en bänk, som tagna ur en film. Jag tog ett foto.
I ögonvrån såg jag när jag passerade bänken att reaktionen var negativ. Blixtsnabbt raderade jag bilden. Killarna kom fram till mig, en av dem tog min mössa – min mössa!?
Du fotade oss, visa bilden! Jag visade mina bilder. Killen som frågade kom av sig när han inte hittade något. Jag såg ju hur du tryckte på knappen! En kamera har så många knappar, sa jag.
Killen bytte plötsligt språk: gangsta lingo, Harlem style. Det lät autentiskt. Från ingenstans fick jag ett infall. Jag spände ögonen i honom och sa med ett särskilt väsande tonfall, som jag (utan att alls vara särskilt bra på att härma) i stundens hetta lyckades få till: ”Don’t fuck with me!”
Den oväntade effekten blev att killen sjönk ihop. Helt spak. Med en omärklig bugning räckte han fram mössan. Jag var fri.
Andra incidenter har också förekommit. I samband med den tidsmässigt mest utdragna tillkallades polis till platsen av utomstående. I väntan på polisernas ankomst höll en ordningsvakt mig sällskap. Han sysslade också med street photo och var ivrig på att diskutera strategier och tillvägagångssätt.
När poliserna kom förklarade de att fotografering på allmän plats (med undantag för särskilda skyddsobjekt) är tillåten enligt grundlagen. Dock uppmanade de mig att radera bilden om någon uttryckligen begärde det.
Nu finns det särskild mjukvara som kan ta fram raderade bilder – så länge kortet inte omformaterats. Viktiga bilder kan alltså oftast återskapas. Den mest riskabla incidenten inträffade i Rom. Olyckligt nog befann jag mig på en öde gata. Den provocerade killen sa att han också var ”a camera man”.
En kollega! tänkte jag, men med frasen menade han att han visste att det inte räckte med att radera en enskild bildruta utan att hela kortet behövde formateras om. Gör det! krävde han. Det blev en del munhuggande – jag ville inte förlora frukten av flera dagars mödor i Rom.
Det snurrade i skallen. Jag visste inte hur jag skulle kunna klara mig ur situationen. Jag sa att det var mitt jobb, att fota. Det var det enda jag kom på. Men oväntat, lika plötsligt som ilskan infunnit sig försvann den. Den uppretade killen slappnade av och lämnade platsen utan ett ord. Vad stämningsskiftet kan ha berott på har jag aldrig kommit på.
I går var jag på tur. Och hade tur. En efter en utspelade sig små tablåer. Och jag lyckades fånga de flesta – trots att det ofta rörde sig om fraktioner av sekunder. Med minsta otur kan sikten skymmas exakt i det avgörande ögonblicket. I går var det inte så. Saker och ting anpassade sig efter min kameras behov. Och små leenden tillföll mig.
En ovanlig sak fick jag uppleva. Två killar kom fram till mig och frågade vad jag fotade. Lite av varje, svarade jag. Kostar det? frågade de. Nej, det kostar inget. Kan du ta kort på oss? Absolut!
Bilden blev inte så tokig. Det var på Skeppsbron och Söders landmärken blev en bra bakgrund. Typiskt nog fick stressen mig att glömma att sänka iso-talet. Jag blir störd när någon förväntar sig något särskilt av mig – att fota spontant är lättare.
Bildkvaliteten i detaljerna blev därför inte perfekt. Men bra nog. Jag fick ett telefonnummer och lovade skicka bilden.
Jag funderade senare på den ovanliga frågan: ”Kostar det något?” Och tänkte, att affärsman, det blir jag aldrig.
Avslutningen på dagen – en finfin sommardag – avlöpte i en anda som en aning påminde om situationen på Skeppsbron. För att använda exakt terminologi är mitt ”modus operandi” normalt det som med en svåröversättlig term kallas ”candid photography”.
”Taking photos of people when they have no idea that you’re doing it is called candid photography. One of the beauties of photography is being able to catch someone in the act. It adds life to your pictures.”
På hemvägen fick jag syn på en person som jag inte känner, men konstigt nog har vi börjat hälsa på varandra. Orsaken är oklar. Vid något enstaka tillfälle har jag sett honom på kvarterspuben men utan att någonsin komma i samspråk.
Vid ett tillfälle såg jag honom stående på en trottoar, utanför några stora fönster där fascinerande artefakter från hans långa konstnärliga verksamhet exponerades. Jag fick ett infall – fotografera ”mannen och hans verk.”
Men hans kändisskap gjorde mig blyg och jag avstod att fråga, trots att jag hade en stark känsla av att han inte skulle ha haft något att invända.
Ofta sitter han på en uteservering nära arbetsplatsen. Gatan är ganska tom på trafik. Ibland har han sällskap, ofta sitter han ensam. Han har en intelligent blick och verkar sympatisk. I en intervju berättade han, minns jag, att alkoholen har ett positivt inflytande över hans skapande. Jag förstår tanken – själv dricker jag inte när jag arbetar, men att ta några öl en och annan kväll har positiv verkan.
Ett kreativt temperament gör att hjärnan ständigt går på högvarv. Alkoholen får en att växla ner till ett mer kontemplativt läge. Ungefär som vandringar – utan kamera. Jag tror att han under de sena eftermiddagarna på serveringen låter tankarna vandra och infall brytas mot varandra. Skapande handlar om att göra, förstås. Men kanske ändå framför allt om att tänka.
Den här mannen representerar i sitt arbete motsatsen till den praktik som mitt fotograferande står för. Det är minutiöst uppbyggda miljöer, laddade av sällsam atmosfär. Egentligen den typen av situationer som jag själv hoppas på att kunna fånga – fast då med annat tillvägagångssätt. Som resultat av sällsynta tillfälligheter.
Jag har som jag skrev arbetat med en liten serie bilder från kaféet i parken där jag ofta håller till. Där råder en speciell atmosfär som jag gärna vill fånga. Den charmiga personalen, delvis ny i år, har jag lärt känna allt bättre. Och nu hade jag kommit fram till att jag ville kröna min dokumentära uppgift med att fotografera de anställda där de står bakom sin disk med en dekorativ bakgrund av flaskor och burkar av allehanda slag – ordnade av någon med känsla för det visuella.
Sådana bilder kan inte tas utan ömsesidig acceptans. Scenografin finns där men det räcker inte – det krävs regi. Jag frågade om det gick för sig, om jag kunde få fota. Jovisst, sa de glatt.
Men de undrade vad de skulle göra – hur de skulle agera. Den frågan hade jag också grunnat på, utan att riktigt komma på något bra svar. Poserade bilder ligger utanför min sfär. Anspänningen får mig att ibland missa viktiga tekniska moment för att jag känner mig stressad av andras förväntningar. I värsta fall smittar stressen av sig på motivet.
Jag är van vid att nöja mig med vad situationen erbjuder – ljus, position och bakgrund. Nu gällde det att styra och ställa. Backa lite, ljuset på ditt ansikte är för starkt för bakgrunden. Sådana saker. Tänk: att här är jag, och här är mitt arbete.
Det blev några bilder, ganska bra, fast inte tekniskt. Jag skulle få fixa till dem i efterbearbetningen, inte idealet. Den ena tjejen sa: Du fick med så mycket av bakgrunden! Det var precis min mening.
Jag frågade om de hade någon hemsida, det hade de inte. Vad ska du ha bilderna till? Ska du ställa ut? Ja, förhoppningsvis. Och jag arbetar också med en fotobok. Men de här bilderna ska bli något som ni kan ha hemma på väggen. Jag tänker inte ge mig förrän jag fått till några som är tillräckligt bra för att ni ska vilja det.
När jag skulle betala min sista öl, sa jag att det var fel pris på kortterminalen. Nej då, det är rätt, sa Emily med ett leende. Å, jag tackar!
Under en period av mitt liv, präglat av hektiskt liv, åtnjöt jag en liknande förmån. Det var under ett par tre år, fram till för ungefär tre år sedan – då trista omständigheter fick mig att lägga om livsstil. Jag besökte ställena vid Stureplan och av någon orsak brukade personalen dra av några tior från priset på ölen. Dyrt förvandlades till billigt.
Det var en märklig känsla och ett starkt välbehag. Jag kände mig som ”somebody special”. Som om jag var någon. Att jag inte visste anledningen var lite störande – men jag tänkte på annat. Och var glad.
Plötsligt dök K upp vid mitt bord. Jag hörde inte att du var här! Jag jobbade i det inre rummet. Spisen står innanför disken men sallader tillreds i det inre av den väldigt lilla byggnaden (inte mycket mer än en kiosk), berättade han.
Jag berättade om min ambition att fota personalen. K var med på noterna. Han lovade att kolla med kollegerna att det var okej. Vilket de i och för sig redan sagt att det var. Han satte sig på huk under vårt samtal, vilket jag antog berodde på att han annars fick stå hela tiden. Plötsligt var hans pose perfekt.
Nu är din position perfekt för ett foto! sa jag. Jag tog bilden, den blev ganska bra.
Jag ser arg ut. Nä, det gör du väl inte. Jag är alltid glad, sa han. Ja, jag har märkt det, det gillar jag. Han tyckte att jag skulle ta fler bilder när han inte la märke till kameran. Det var en god idé som passade som hand i handske med mitt arbetssätt.
K berättade att han inte visste mycket om konst men att foto kändes som en ingång till området. Något som var lätt att förstå. Han kommenterade bilder i en fotobok som jag hade med mig. Jag pekade på några armar som bildade trianglar, sa att det var en viktig detalj.
Å, måste man tänka på sånt också! Egentligen inte, sa jag. Men geometrin gör att bilden fångar ögat mer effektivt. Man ska dras in i bilden.
Jag tänker på den lite konstiga repliken i en bok: jag ska göra er till människofiskare! Som fotograf kan man känna något i den vägen. Det här var en dag med ett bra fiskafänge. Några “fiskar” lägger jag ut här, som en liten sommardagbok. Den 26 juli 2020.
Egentligen håller jag på med ett annat projekt, försommaren i Stockholm. Det är ett mycket större projekt, som tar tid. Det här improviserade svepet blir ett stycke högsommar, som en prolog. Ibland kommer årstiderna, som allt möjligt annat, lite huller om buller.
Bilderna är mitt sätt att hålla fast sommaren, hindra den att rymma sin kos, plötsligt bara försvinna. Det gör den ju annars så ofta, utan att man märker ordet av.
Konsten – att i en heroisk akt försöka förmå det flyktiga, dömt att dö, att bestå.