Centralstationen tur och retur

Nyinflyttad i Stockholm fann jag mig snart boende – i Södertälje. Efter en kringflackande tid i andrahandsboenden och hyresrum hade jag oväntat funnit en vilopunkt. Strax efter gågatans generiska lådor, desamma som i varje stad – Domus, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Systemet – fanns en rest bevarad av den atmosfär jag hade förväntat mig av ”Kringlornas stad”. Den vackra Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget flankerades av ett stiligt hus i nyrenässans. Inte stort som i Stockholm men med alla de typiska attributen. Där kom jag av en lycklig slump att få ett kontrakt på en stor etta.

Vad hade jag för kopplingar till Södertälje? Strängt taget inga, men den gatuadress jag hade som barn var ”Täljevägen”, efter Södertäljes historiska namn Telge. Och ännu tidigare, under mina första månader i livet, fick jag mina första varseblivningar av världen en bit utanför staden, i en ultramodern och välutrustad sommarvilla som förmögna vänner ställt till mina föräldrars förfogande. Så trots det relativa avståndet till Stockholm kände jag ändå en viss förankring.

Känslan av sammanhang och tillhörighet förstärktes ännu mer när jag på omslaget till en roman av den tidens mest populära författare kände igen kyrkan (vars klockringningar natten igenom höll mig underrättad om tidens gång) och just det lilla fasadparti av nyrenässansfastigheten bakom vilket min etta med bröstpaneler var belägen. Av bokens beskrivningar att döma tycktes författaren – Sven Delblanc – under en tid i sin ungdom hade bott i precis samma rum som jag. Där satt jag nu, i väntan på transport av mitt sparsamma bohag, på en lånad säng och lyssnade på de två enda ägodelar jag hunnit förvärva, en ”bergssprängare” modell större och en väckarklocka i Brauns svarta och smarta design.

Efter en tid flyttade N in, och strax därefter M. Det väl tilltagna köket och den breda korridoren, som lät ana att lägenheten en gång tillhört en bra mycket större våning, gjorde att vi fick “var sitt rum”. Varje kväll flyttades stolar och utrullades madrasser. Men hur mycket jag än funderar på saken så kan jag inte riktigt komma ihåg var vi sysselsatte oss med – bortsett från några promenader i den vackra sörmländska hösten och ett ambitiöst marmeladkokningsprojekt. Marmelad – av allt! En gång uppsökte vi ett dansställe men kände oss gravt underåriga.

Bristen på tydliga minnesbilder beror förmodligen på att vi alla arbetade olika tider, det blev inte mycket tid tillsammans. Jag arbetade dagtid och varje morgon i ottan promenerade jag till stationen där jag tog tåget – bara för att några minuter senare kliva av för det tågbyte som på den tiden var nödvändigt om man ville ända bort till Stockholm. Vid Stockholms central bytte jag till buss 47 och nådde fram efter gott och väl en timmes resa. Jag minns att jag just det året hade börjat betrakta mig som vuxen ”på riktigt”. Men jag var lite för tidigt ute; vid ett tillfälle när det var ganska tomt i kupén hade jag lagt fötterna på det motstående sätet, vilket var bekvämt. Jag förstod inte varför konduktören blev så arg. Jag var fortfarande i uppsträckningarnas åldersfas. Ung och dum.

Det starkaste minnet av färden var bytet mellan tåg och buss. Gången mellan perrongerna och stationsbyggnaden var bred och inte helt kort, och under den lilla promenaden, insöp jag i fulla drag urbanitetens tjusning. Det var smockfullt med folk, alla raskt gående, lätt zombie-artade, i en kvardröjande halvvakenhet. För en som dittills levt ett bohemiskt studentliv var mötet med det arbetande kollektivet – just så kändes det, med en fras som känns typisk för epoken: En skrämmande tjuskraft, en omslutning, främmande men trygg.

Det var många år sen. Centralstationen finns kvar, utvändigt nyrenoverad och invändigt ombyggd flera gånger. Den omgivning jag tycker mig minnas från anno dazumal är präglad av tung betong och sparsamt ljus; ingenting var insmickrande. Det mest tillmötesgående jag kan komma ihåg var att det fanns ett eller annat kafé, där man kunde ta sig en kopp om tågets avgång inte var så nära förestående. Om jag idag fick se en serie bilder från miljön som den var då, skulle jag förvånas. Över att det var så längesen, så omodernt, så grått och tröstlöst. Tänk bara på alla de ringlande och långsamt framflytande köerna utanför biljettluckorna – numer ersatta av automater.

Nuförtiden har jag inte så ofta anledning att besöka Centralstationen. Fast jag minns en gång för tre fyra år sen. Vid den informationsdisk som ersatt de många biljettluckorna förklarade att jag ville köpa tågbiljett till Rom. Den unga tjejen bakom disken blev alldeles tyst, och se sen med andäktig röst: Så romantiskt!

Ja, så går snacket numera på järnvägsstationer, en glosa som för övrigt har slutat användas. Nu är det tågstation, kort och gott. Och resorna är också korta, de transkontinentala ett minne blott. Fast det arbetas i kulisserna för att de ska komma tillbaka.

I den avlägsna tid när jag i rusningstid hastade fram genom den långa gången under markplanet var flyget sinnebilden av lyx och komfort; tåg var ett långsamt och mödosamt sätt att resa – fast inte ens då helt utan romantik. Nu är flyget masstransport utan minsta glamour, stunden i kabinen en trång, hälsovådlig och tråkig vistelse i flera gånger återanvänd luft, en smältdegel för baciller och virus. Vilken skillnad mot den avslutande scenen i filmen Höstsonaten från sent 70-tal. Den bekväma förstaklasskupén; Ingrid Bergman och Gunnar Björnstrand; det förbiglidande, undersköna landskapet.

För någon vecka sen, en vanlig dag i februari, tog jag en serie bilder från Centralen med omgivningar. Kanske kommer någon att titta på dem efter många, många år, och tänka: Å, så länge sen det känns! Så annorlunda! Men redan när jag formulerade tanken – en helt vanlig dag – slog det mig att det inte finns några sådana. Varje dag har sitt utmätta mått av lycka och sorg, av förändring, början och slut.

Några få dagar efter min fotopromenad knivhöggs en yngling på Centralen. Några timmar senare avsomnade han för evigt på ett sjukhus. Vad som för en kan vara en början är för en annan ett slut. Och aldrig vet vi vilket som är vad.

Translate »