Söders höjder utövade en särskild lockelse. Jag var nyinflyttad i stan och fascinerades av hur bebyggelsen samspelade med topografin. På Södermalms nordligaste remsa hade naturen spelat ett spratt. Branta berg reste sig just här, och med tiden uppfördes en särskild sorts ålderdomliga hus som klättrade uppför sluttningarna. Åtminstone där bergväggarna inte var alltför branta, nästan lodräta, vilket de var här och där.

Stockholms mest centrala kvarter var vid tiden svårt märkta av en rivningsvåg som utplånat flerhundraåriga kvarter. Det var som om den av kriget skonade staden nu måste visa sig vara lika fri från sitt förflutna, ett lika oskrivet blad som Dresden eller delar av Berlin. Mitt i stadens centrum fanns helt folktomma zoner. Fram till helt nyss täta och folkliga bostadskvarter, vilket gamla fotografier vittnade om.

Men en bit utanför centrum, i modernitetens namn kallat City, hade viljan till progressiv förnyelse upphört. Gamla Stan undgick med en hårsmån att bli utplånad. Och likadant med Söders nordligaste remsa. 

Jag bodde där några år. Den dramatiska topografin, med angränsande kvarter som inte bara var åtskilda i sidled utan också i höjdled, satte märkliga spår i mitt medvetande. I flera år efter att jag flyttat från stadsdelen återkom topografin i mina drömmar. Jag antar att geografins olika våningsplan representerade skikt i mitt eget inre, med de lägsta planen som en ekvivalent till det gåtfulla omedvetna.

Några år senare återkom jag till kvarteren, men inte för att bo. Jag hade hittat en bra terapeut, och logiskt nog höll hon till på den lägsta nivån i de kvarter som en gång varit mitt grannskap. Mitt omedvetna var satt under luppen. Psykologin var fortfarande präglad av föreställningar om sådant som själens dolda rum, personlighetens källarplan.

Södermalm kan ibland kännas som ett separat annex till storstaden Stockholm, stadens största stadsdel som en egen mellanstor stad. Gamla stan, ”Staden mellan broarna”, det som från början var Stockholm, är en handfast vattendelare som skapar ett norr och ett söder. I äldre tid var kommunikationerna besvärliga och det blev som två olika kulturer. 

I modern tid framstår Götgatan och framför allt Medborgarplatsen (med ett namn som taget från efterkrigstidens DDR) nästan som ett slags eget City, som man inte alltför ofta behöver lämna. På samma sätt har stadsdelen sina egna sociala miljöer, högreståndskvarter med patricierprägel, enklaver för de rika, och gamla arbetarkvarter som mer och mer övertas av rörlig medelklass, klassresenärer, hipsters. Och andra områden som nästan liknar förorter, ja, åtminstone för en tid. Här går förändringarna fort.

Fortfarande skiljer mycket norr från söder. Stilidealen, förebilderna skiljer sig åt. Man klär sig olika. Den gamla sociolekten ekensnacket, som den rätt nyligen bortgångne Jerry Williams behärskade till fulländning, är nästan borta, det som återstår har flyttat till de södra förorterna, Men något av tonfallet lever kvar, tillsammans med ett slags familjär kompisattityd som man sällan möter norr om Slussen. 

Som fotograf dras jag till Söder, för folklivets och bebyggelsens skull. Nästan varje epok från 1500-talet och framåt finns representerad. Och alltså topografin, och den märkliga upplevelsen av att det som kallas tätorten Stockholm, med 1,5 miljoner invånare, i närheten av sitt absoluta centrum har områden som liknar landsbygd, nästan ödemark. 

På så vis är Stockholm en mäkta märkvärdig stad, Sida vid sida med den allra brutalaste förstörelselusta lever en närmast unik pietetskänsla kvar. En vilja till bevarande som förbluffar.