jul

"yuletid" - den heliga natten

Den senaste veckan har jag ägnat en del tid åt att försöka ringa in begreppet jul. Så här års faller det sig naturligt. Men ju mer man fokuserar på saken desto mer komplext blir det. Till att börja med – när börjar julen? Första advent? På julafton? Eller på juldagen – den dag som firas som jul i kanske de flesta länder? Något entydigt svar finns inte. I England och Tyskland talar man om “julens tolv dagar”, och då börjar man räkna 26 december, alltså annandagen.

 

Men klart står – åtminstone i Norden – att julen är årets främsta högtid. Men redan här blir det komplicerat: kristendomen, som ger högtiden sitt ramverk, håller inte julen för den främsta högtiden, utan påsken. Kristendomens existensberättigande är miraklet: uppståndelsen från de döda. Att födas kan förstås också ses som ett litet mirakel – liv i stället för icke-liv – men det är onekligen mer vanligt, och firandet därefter.

I själva verket är julen, så som vi firar den, ett hopkok av förkristet, kristet och sekulärt. Modern engelska fokuserar (till skillnad från de nordiska språken) på det kristna elementet: Christmas. Fornengelskan, olikt modern engelska, som förenar germanskt och romanskt, var entydigt germansk: Ordet ”Gēola” – numer stavat ”Yule”, var namnet på den forngermanska vinterhögtiden. Där var guden Oden, också kallad Jólnir, föremål för firandet. Så sent som 1475 introducerades i engelskan ”yuletid”, som ett nordiskt eko.

För en språkman som sysslat en hel del med finska språket är det intressant att följa ordets utveckling genom århundradena. En rekonstruktion av urgermanskan gör gällande att ordets grundform var ”jehwlą”, som kan ha betytt fest eller högtid. Ordet lånades tidigt in i finskan, “juhla” betyder där fest, högtid. Senare har finskan lånat in ordet en gång till, “joulu” med betydelsen “jul”. Uppenbarligen fanns här redan en stor fest, sannolikt i samband med midvintersolståndet, som kallades jul.

Men på 1000-talet i England och 1100-talet i Tyskland började det kristna firandet kallas “Cristes Mæsse” (Kristi mässa) – ”christmas”. Respektive “wîhe nah” (vigda natten): “Weihnachten”. I Norden behölls ordet “jul”.

En märklighet med julfirandet i kristen skepnad är att den exakta tidpunkten för Jesu födelse är okänd. Men Lukasevangeliet anger indirekt att det var någon gång i december. Datumet för juldagen fastställdes år 354 till den 25 december. Enligt en gammal tolkning av Första Mosebok skapades världen vid vårdagjämningen – därför betraktades den 25 mars som Marie bebådelsedag och Kristi födelse infaller följdriktigt nio månader därefter. Ljusets återvändande till jorden efter midvintern har fått symbolisera det andliga tecknet för Jesu födelse.

I antikens Rom firades en festival den 25 december: “Den obesegrade solens födelsedag” – och här finns en koppling till den forntida persiska solguden Mitra, som överlevt och återkommer i zoroastrismen. Men sambandet med det kristna firandet är inte belagt. Dock symboliserar Mitra bland annat vänskap och harmoni, sådant som brukar förknippas med den heliga natten. Det är den mirakulösa anda som Jesaja beskriver: ”Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen.”

I modern tid har julen bland mycket annat också ekonomiska aspekter – julkommersen är av största vikt för handelns resultaträkningar. Men också detta, som kan uppfattas som rent sekulärt, har religiös bakgrund. Julklapparna delas ut till åminnelse av de tre vise männens gåvor. Och jultomten har kopplingar till den helgonförklarade Sankt Nikolaus, född på 300-talet i vad som nu är Turkiet. Nikolaus blev framför allt känd för sin givmildhet, och för att han vinnlade sig om att inte framhålla att han själv var givaren. När hans föräldrar dog skänkte han bort hela sitt arv till de fattiga, och han räddade tre döttrar till en skuldsatt man från att prostitueras genom att i tre nätter i rad kasta in en väska med guld till dem. Den senare berättelsen ligger till grund för dagens Sinterklaas, Santa Claus och jultomten.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »