GIII

När oktober övergår i november kan vackra scenerier uppstå, särskilt i skymningen. Meteorologins ”vackert väder” är inte alltid liktydigt med bildkonstens vackra väder. Redan romantikens målare visade övertygande att oväder kan vara de vackraste av väder. På Skeppbron står i höstskymningen en av den svenska historiens viktigaste kungar staty.

Gustav III, som tillträdde tronen 1771, har ansetts vara en av de mest begåvade, aktiva och kontroversiella kungarna i den svenska historien. Men bedömningen har skiftat genom tiderna. Bildhuggaren Tobias Sergel avbildar honom klädd i skärgårdsflottans uniform efter att ha kommit tillbaka från kriget när han skänker fredens olivkvist till Stockholms borgare. Gustav avbildas som Apollo di Belvedere – ljusets och konsternas gud.

1770-talet var en viktig vändpunkt i världshistorien, Upplysningstidens författare och filosofer hade formulerat principerna om de mänskliga rättigheterna, till stor del på basis av den kristna tanken om ett okränkbart människovärde, grundat i föreställningen att människan var skapad som Guds avbild.

I Sverige förknippas kung Gustav III med upplysningens idéarv. Som många andra av 1700-talets kungligheter var han influerad av de franska upplysningsfilosoferna. Som kronprins hade han brevväxlat med Voltaire. På så vis framstår han som en framtidens man, men hans gärning hade motstridiga sidor.

Med kung Gustav upphörde Frihetstiden – en beteckning som syftar på att det kungliga enväldet upphävdes efter Karl XII:s död. Perioden avslutades med Gustav III:s statskupp 1772, genom vilken han stärkte kungamakten och fråntog riksdagen dess ledande ställning.

Den nya konstitutionen var ett uttryck för kungens önskan om en stark kungamakt – men kombinerad med upplysningens idéer om tolerans och frihet. Han beskrivs som en upplyst despot. Det var ett envälde, men med viss respekt för de mänskliga rättigheterna. Han avskaffade tortyren, förbättrade hälsovården och rensade förvaltningen från missbruk – vilket vann folkets gillande. Men snart infördes begränsningar, bland annat i tryckfriheten.

Det är inte helt ovanligt i historien att en monark står i opposition till aristokratin men vinner folkets sympati. Så blev det för Gustav III. Vid årtiondets slut framträdde en ny opposition mot hans ökande benägenhet för envälde. Högadelns position var hotad – och till slut föll kungen offer för ett attentat utfört av några sammansvurna inom adeln.

Gustav III var samtida med den amerikanska självständighetsförklaringen. 1777 erkände han som den första statschefen USA som ny stat.^[5] Om Amerikanska revolutionen yttrade han sig så här redan i oktober 1776.

”Detta är kanske Amerikas århundrade. Den nya republiken, som knappast har en bättre sammansatt befolkning än Rom hade till att börja med, kanske en dag kommer att utnyttja Europa, på samma sätt som Europa i två sekler har utnyttjat Amerika. Hur som helst kan jag inte låta bli att beundra deras mod och livligt gilla deras djärvhet.^”

Den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 – som bröt med det brittiska väldet – är inspirerad av upplysningstidens idéer, och innehåller flera berömda satser:

”Vi anser dessa sanningar självklara: att alla människor är skapade lika; att de av sin Skapare utrustats med vissa obestridliga rättigheter; att till dem hör liv, frihet och strävan efter lycka.”

Ett drygt decennium senare fick Nordamerikas förenta stater en demokratisk författning. Den reglerade hur makten skulle fördelas mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt.

Länge betraktades USA som en av världens stabilaste demokratier, men under några decennier, och framför allt under Donand Trump, har USA:s demokrati börjat vittra sönder. Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt har studerat ett antal demokratiers sammanbrott i Europa och Latinamerika. Med hjälp av historiska exempel – 1930-talets Europa, 00-talets Venezuela och nutidens Ungern – visar de hur demokratier dör, men också hur de kan räddas.

”Ofta tänker vi oss att övergången från demokrati till diktatur sker med väpnade styrkor över en natt. Men det stämmer inte längre”, menar Levitsky och Ziblatt. ”Sedan kalla kriget sker det istället genom en försvagning av institutioner, såsom domstolor och medier, och urholkning av politiska normer.”

”Det sorgligt paradoxala med den parlamentariska vägen till ett auktoritärt styre är att demokratins lönnmördare använder demokratins egna institutioner – steg för steg, utstuderat och rent av lagligt – för att ta död på den”.

Utgångspunkten är demokratins kris i USA i dag – författarna listar fyra kriterier på en auktoritär ledare och konstaterar att Trump är den enda amerikanska president som uppfyller samtliga kriterier, bland annat genom bristande engagemang för demokratiska rättigheter, vägran att erkänna politiska motståndare som legitima, och tolerans för våld.”

Kanske kan man se något av en parallell till Gustav III:s Sverige. Nationens ledare står i opposition till aristokratin (i vår tid den liberala eliten) men vinner stod hos gemene man – de beklagansvärda – ”the deplorables”. En fras som rentav kan ha kostat den liberala elitens (aristorkratins) kandidat segern 2016 – och därmed banat väg för despoten. Men denna gång en despot som aktivt bekämpar upplysningen.

Efter attentatet mot Gustav III, som först verkade lindrigt skadad, dog han inom loppet av ett par veckor. För att gå drygt 200 år framåt i tiden väntar nu någon tids ovisshet om despoten – Trump – är undanröjd för gott eller inte.