Om man, som jag i denna dag, är stumt fixerad vid det förhandenvarande, i nuet låst till en viss geografisk belägenhet, några alltför fasta koordinater, så finns ju alltid möjligheten att sväva ut i erinringarnas värld – behagfullt utsträckt och hänförd på en flygande matta, knuten av ögonblicksbilder från ett skimrande förflutet. Det som var – vad det nu var.
Någon gång. Någonstans. Någon annanstans.
Jag tänker inte särskilt mycket på minnena av hisnande landskap eller bländande arkitektur. Nej, egentligen begrundar jag rätt sällan just det, denna Miljöernas och Monumentens Mångskiftande Myckenhet och Magnificiens.
Oftast går tanken till något helt annat, som skedde oplanerat och i förbigående. Som kanske kunde tas för det mest efemära, det allra flyktigaste. Dessa två andra M som, dock, på resan blir ens hem.