Blasieholmen

Det var på läktarplats, mitt första sommarjobb i Stockholm. Platsen var Blasieholmen, en halvö omgiven av Saltsjön. Som nattportier på Grand Hôtel mitt emot Kungliga slottet fick jag en smitväg in i stadens finare salonger.

Ibland, när gästerna lagt sig till ro och mina viktigaste göromål var överstökade – gästernas slutnota skulle alltid vara uppdaterad, intill minsta nattfösare, för att möjliggöra utcheckning på momangen – slog jag mig ner vid ett bord på en av de två verandorna, dåförtiden provisoriska paviljonger, numer integrerade med hotellbyggnaden. All trötthet sopades undan och jag lät blicken vandra och fantasin spela; i den uppstigande solens skimmer framträdde slottets vackert arbetade norra fasad, den man så sällan ser solbelyst, i hela sin barockprakt.

Vad jag hade framför ögonen var återskenet av stormaktstidens Sverige, ett palats tänkt som manifestation av makt och rikedom. Av en ödets ironi hade riket redan förlorat sin stormaktsställning, och kungen sitt envälde, när byggnaden stod klar. Men vad gjorde det – jag blev betagen, nästan bokstavligen bländad. Och min känsla för den vattenomslutna stadens skönhet har jag burit med mig ända sen dess.

Stadens styre har inte alltid varit så bra på att förvalta skönheten och särarten, ofta har praktiska överväganden och pengar fått styra, snarare än respekten för historien. Det kan man beklaga men det är svårt att se hur det skulle kunna vara annorlunda. Pengar är en ändlig resurs, likaså utrymme. Och behovet av effektiva kommunikationer är ofrånkomligt.

Man kan leka med tanken att historien hade frysts vid en given tidpunkt – staden som museum. Men en del av tjusningen med gamla storstäder är just blandningen av nytt och gammalt. En stad är i praktiken aldrig resultatet av en allomfattande plan – staden, varje stad, är organiskt framväxt: ett resultat av praktiska behov, arkitekturtrender och tillgången till eller (oftast) bristen på ekonomiska medel.

Själva hotellbyggnaden är ett typiskt exempel på hur olika lager av tid lagts till varandra. Hotellet stod klart 1874 men har därefter byggts om och byggts till i omgångar. 1926 gjordes en stor och i tidens sparsmakade stil utförd ombyggnad, signerad Ivar Tengbom, konserthusets arkitekt. Den nuvarande fasaden från 2017-18 följer äldre förlagor. Invändigt är också mycket av det skenbart 1800-talsmässiga helt och hållet ombyggt. Det finns idag inga spår av portierlogen som den såg ut när jag arbetade där. Lika lite som av “linjetagarna”, de ålderdomliga bakelittelefonerna som kunde hantera flera telefonlinjer parallellt.

Den anrika spegelsalen finns dock kvar, den som sades vara en kopia av spegelsalen i Versailles, om jag minns rätt. Detsamma gäller den överdådiga vinterträdgården i den lite nyare delen av komplexet som heter Grand Hôtel Royal, eftersom kungahuset disponerade lokalerna. Under mellankrigstiden var det dansrestaurang med “thé dansant”, och nattklubb insvept i rök från cigaretter med munstycke och tonerna från saxofonernas swing.

Ett särskilt minne som jag har är en hiss som sades vara Stockholms första. Den hade aldrig tagits ur bruk; med ädelträpaneler, förgyllda beslag och väl tilltagen soffa liknade den snarare en elegant hästdragen vagn, kanske en “barouchet”, än en vanlig hisskorg. En annan ofattbar modernitet, som jag läst om, var luftkonditionering.

Men om hotellet som byggnad i någon mån har vänt kappan efter tidens skiftande vindar är Blasieholmen som stadsmiljö desto mer välbevarad. Den kan med sina palats från 1600-talet kännas som en värld för sig. Ändå kunde det helt nyligen ha blivit en stor förändring, nämligen om projektet för ett jättelikt Nobelcenter hade blivit verklighet. Planerna ändrades efter massiva protester.

Skrinläggningen av projektet påminner om en annan episod i Stockholms stadsbyggnadshistoria. Den gången gällde det ett kanske ännu galnare byggprojekt, bara ett stycke därifrån. Men det tilltaget hade ändå något fantasieggande över sig. 1927 presenterades planerna på en trappstegsformig skyskrapa med 40 våningar, lite som Empire State Building, men bredare i basen. Stadsbyggnadskontorets avslag blev kort: “Luftslott.”

På ett märkligt sätt har halvön förblivit oförändrad i sina huvuddrag, trots att staden i övrigt har förändrats så mycket, inte sällan till oigenkännlighet. En atmosfär av förnäm avskildhet vilar över kvarteren – trots några moderna inslag, bland annat en tunnelbanestation från 1980-talet.

Efter den berömda almstriden i Kungsträdgården, där den aktuella t-banestationen var tänkt att ligga, backade staden från planen, för att tillmötesgå den starka opinion som till slut hade fått nog av rivningsraseriet under decennierna efter kriget.

Stationsbygget försenades med mer än tio år men fick en intressant utsmyckning med byggnadsdetaljer från palats som en gång legat i närområdet, bland annat en manlig och en kvinnlig torso som tidigare stått på palatset Makalös – en byggnad där Karl XII:s staty nu står. Namnet beskriver väl det egendomliga adelspalatset, som i själva verket var en byggnad av konungslig rang. Det blev sedermera teater och förstördes i en brand 1825.

Men jag vidgar perspektivet och riktar blicken mot en ännu äldre tid. När det begav sig hade Stockholm betydligt fler vattendrag än i modern tid. Nybroviken omfattade både Berzelii park och Birger Jarlsgatan ända upp mot Stureplan. Halvön Blasieholmen var som namnet antyder en ö, ja faktiskt två öar, eftersom den del där Nationalmuseum nu ligger var en egen liten holme, Myntholmen.

Blasieholmens äldsta kända namn är Käpplingen, efter en medeltida berättelse om en brutal händelse kallad Käpplingemorden. Enligt sägnen ska ett antal stockholmsborgare ha tagits tillfånga av tyskar och bränts inne. Det tyska inslaget i Stockholms befolkning var betydande. Tidpunkten ska ha varit 1389 eller 1392.

Strax därefter bildades Kalmarunionen, som drevs av danska intressen. Unionen utmanade Hansan och de svenska stormännen. Staden Stockholm stödde än den ena sidan, än den andra.  Det blev ett krigets århundrade. Slaget vid Brunkeberg är kanske det mest minnesvärda. På ena sidan Kristian den förste och på den andra riksföreståndaren Sten Sture.  Den danska huvudstyrkan strategiskt placerad på krönet av Brunkebergsåsen ryckte ner för att stödja en mindre styrka nere på gärdet. Men danskarna blev omringade och led ett svårt nederlag. Käpplingeholmen – Blasieholmen – kom att få en huvudroll: Sten Stures män raserade bron mellan Norrmalm och Käpplingen. Många flyende danskar drunknade. Sten Sture efterträddes några decennier senare av sonen Sten Sture d.y. Men hans lycka blev kortvarig. Kristian II besegrade i slaget vid Bogesund 1520 Sten Sture, som sårades och dog. Många av Sten Stures anhängarna halshöggs under Stockholms blodbad.

Men bara några år senare skiftade makten. Stockholm under den danske kungen belägrades av en viss Gustav Eriksson, rebellisk riksföreståndare. Det blev en tid av nöd och armod för Stockholm. År 1521 utbröt pest. Staden som 1520 haft 1000 skattebetalande hade 1523 bara 308. Men med stöd av Hansan, som ville utmanövrera unionen lyckades Gustav – snart krönt som Gustav Vasa – besegra Kristian 1523. Det blev nationalstaten Sveriges födelse. Gustav byggde upp en stark centralmakt och har under senare epoker idealiserats. Men han styrde med hänsynslöshet och maktlystnad, och hans  politiska skicklighet låg helt i linje med den italienske politiske filosofen Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt – vilket en äldre svensk historieskrivning förteg.  

Men åter till Käpplingen! Vid mitten av 1500-talet flyttades en örlogsstation invid slottet Tre Kronor till holmen som därmed blev “Skiipholman”, Skeppsholmen. Men på 1600-talet anlades ett nytt varv på en intilliggande ö, nuvarande Skeppsholmen. “Gamble Skepzholmen”, som man sade, kom så småningom att kallas Blasieholmen, ett namn som på 1670-talet blev allenarådande. Men det har aldrig klarlagts vem denne Blasius, som skänkte ön sitt namn, var.

Sedan örlogsbasen lämnat området upprättades en ny stadsplan. Runt nuvarande Blasieholmstorg avstyckades på Drottning Kristinas initiativ tomter vid den rektangulära torgytan. Under 1650- och 1660-talet uppfördes flera palats. Ett exempel är Bååtska palatset, i fonden på bilden.

Riksskattmästaren Seved Bååth hade fått tomten i gåva av drottning Kristina, på villkor att han skulle bygga något ståndsmässigt där. Det lyckades han med. Byggnadens holländsk-svenska barockstil skulle bli stilbildande för många av adelns hus i Stockholm.

Till det yttre har miljön kring torget bibehållit sin karaktär. Faktiskt tycker jag mig minnas att det under mina första år i Stockholm tjänade som vanlig gata med biltrafik. Så är det inte längre: med stark känsla för pietet har man låtit torget återfå gammaldags stenläggning och dessutom prydas av ett par hästar i form av bronsrepliker, med intressant ursprung.

Utanför Markuskyrkan i Venedig står bronskopiorna av fyra hästar, ursprungligen förgyllda, som medfördes som krigsbyte efter det fjärde korståget år 1204. Hästarna har en lång intressant historia efter det att de stals från Hippodromen i Konstantinopel. 1797 lade Napoleon beslag på dem för att pryda sin triumfbåge efter att ha besegrat Venedig. Men 1815 de återlämnades de.

De mycket naturtrogna hästarna har med tiden inspirerat till repliker runt om i världen. Förlagan till de två på Blasieholmstorg är avgjutningar som finns i Glyptoteket i Köpenhamn. Hästarna på torget, där de liksom fångats i steget, är inte fjättrade och drar inget fyrspann.

Kopplingen till sjöfart finns kvar på ön som sedermera blev en halvö. Från Strömkajen utanför Grand Hôtel avgår skärgårdsbåtar. Faktiskt kan jag minnas en särskild känsla som jag erfor när jag på midsommarafton betraktade båtarna som var pyntade med björkris och den långa kön med väntande passagerare.

Det måste ha varit min andra sommar, jag var inte längre nattportier utan “riktig” portier, en betydligt mer arbetstyngd syssla, som bland annat inbegrep uppgiften att skicka vaktmästare, “piccolor”, till rätt rumsnummer för att hämta bagage. Det fanns runt 300 rum.

När jag såg de “somriga” båtarna greps jag av melankoli, för jag visste ju hur helgen skulle bli för mig, arbetspass efter arbetspass – i en stad som sakta tömdes på folk.

Jag tänkte på en novell av Strindberg, som visst ingår i Giftas, där han skildrar hur stadens fattiga med sina medhavda matsäckar under sommaren intar överklassens Djurgården. För ett ögonblick kände jag mig besläktad med dessa arbetare utan sommarnöje, som en gång ensamma befolkade det sommartomma Stockholm. Men tiden har gått, staden töms inte längre på människor på sommaren, utom möjligen Östermalm.

Under en period prövade jag på livet i Stockholms skärgård – precis som Strindberg. På somrarna är det lite som en extra stadsdel – på vintrarna förvandlad till glesbygd – där den aldrig sinande strömmen av bilar ersatts av ett lika outsinligt flöde av båtar.

Men senare kom jag att betrakta staden som mitt naturliga element. Ibland blev det någon sommarvecka i en sydlig storstad, alltför varm men liksom elektrifierande. Oftast blev det ändå Stockholm, vars årstider och naturliga rytm jag lärt mig tycka om.

Ganska nyligen, för bara några år sen, hade jag en period när jag brukade besöka Cadier-baren på Grand Hôtel. Baren var vid det laget inrymd i vad som på min tid var matsalen. Jag minns fortfarande restaurangchefen, en äldre man med tärt och jagat utseende. Alla hade sina särskilda titlar, i en gammaldags hierarki, en veritabel nomenklatura.

Men just den här mannen utmärkte sig genom att titt som tätt ta en liten promenad genom lobbyn. Han var spelare, berättade man för mig så småningom, och promenaden gick till den enarmade banditen i den dåvarande baren, platsen där jag några timmar senare kanske skulle få slå mig ner under en paus i arbetet.

Men nu, långt senare, hade jag blivit ett känt ansikte i baren, den nuvarande, vars arkitektur, särskilt det magnifika taket, är väl värd ett besök. Av någon anledning blev jag lite favoriserad av personalen, som alltid ordnade så att jag fick ett bra bord med bekväma fåtöljer fast jag var ensam.

Servitörerna var professionella men inte formella. De lyckades förena vänlighet med korrekthet på ett sätt som fick gästen att trivas. Några av dem lärde jag känna ganska väl efter en lång rad kortare eller längre samtal. En var utbildad cellist; en annan kunnig i allt som gällde marinen, särskilt ubåtar; en tredje med sin standardfras när han dukade av: “Nu skaffar vi undan bevismaterialet!”

Hade jag lite tur ordnade man ett bord på den numera inbyggda verandan, motstycket till “min”, den på andra sidan entrén. Där, på motsatta sidan, kunde jag nu sitta och betrakta Slottet.

I skymningen genomgick det en metamorfos: fasadbelysningen lyfte fram helt andra linjer i arkitekturen än dem jag mindes från så många år tidigare, de där morgnarna då ett naturligt gryningsljus fick det gamla Slottet att vakna till liv och inbjudande le.

Om det rosa skimret över slottsfasaden väckte någon specifik tanke, den gången i gryningstimmen, något mer än det självklara, att det var vackert, så var det kanske ett löfte. På den motsatta sidan funderade jag sedermera på det där löftet, vad det kan ha gällt för något, och om det ännu hade infriats.

Translate »