Blåmålaren

Ibland öppnar sig oväntade perspektiv. Svindlande siktlinjer som förlorar sig långt tillbaka i tiden. Plötsligt har man något för ögonen, något man glömt. Två valv i en pelararkad – nyckelhål till det förgångna. Jag finner nyckeln, drömmer mig tillbaka.

 

En gång satt jag, nyinflyttad i Stockholm, på Riddarholmen och betraktade en tegelborg uppe på Söders höjder, längst ut mot vattnet. Där ska jag bo! tänkte jag i ungdomligt övermod.

 

Nej, jag hamnade aldrig i Laurinska huset, så klart inte. Men lustigt nog inte så långt därifrån. Ett stycke bort på samma gata – en gång tänkt att bli Söders Strandvägen – står ytterligare två tegelborgar. De fyller nästan upp hela valvet till vänster på bilden. Jag råkade komma över en lägenhet i byggnaden till höger.

 

Det var fyra trappor utan hiss och ”halvmodernt”, vilket betydde wc men inte centralvärme. Alltså elektriska element och varmvattenberedare (modell mindre). Men vad spelade det för roll – det fanns ju vackra rum med kakelugnar och hisnande stuckaturer. Skulpterade änglar i varje hörn! Jag var förflyttad hundra år tillbaka i tiden, och det älskade jag. Det var under min nostalgiska period. När jag gick fram till vardagsrummets bågformade fönster med den vidunderliga utsikten stannade tiden.

 

Jag hade många gäster – och alltid blev de stående vid de där fönsterbågarna som inramade Stadshuset och natthimlens undertryckta men kallt glödande färger. Det blev så tyst.

 

Sen fick jag veta något nytt av min granne som hade målarateljé i lägenheten bredvid. Jag förstod plötsligt varför det fanns en överdimensionerad korridor i den lilla lägenheten – för många år sen hade ateljén och min lägenhet hört ihop. Allt det storvulna i rummens utformning fick sin förklaring.

 

Jag minns förresten en morgon när jag vaknade efter en månads resa i Tyskland och Holland. Jag hade bilat från Bremerhaven till Stockholm i ett enda svep och kommit hem sent. När jag vaknade kände jag inte igen mig. Jag betraktade det konstfullt arbetade taket och sömndrucket sa jag mig själv att jag måste ha tagit in på ett riktigt fint hotell den här natten. Tills jag lite förläget insåg mitt misstag.

 

Men vad jag så småningom fick veta var att våningen för knappt hundra år sen hade bebotts av en viss målare, någon som av en ödets nyck fick sitt internationella genombrott – utställning i Paris – just det året då jag tagit hans lägenhet i besittning: Eugène Jansson, ofta kallad ”blåmålaren”. På målningen här intill syns inte Stadshuset, som blev klart först efter målarens död. Men däremot Riddarholmskyrkan, Storkyrkan och Tyska kyrkan.

 

En annan granne berättade att målaren då och då fick besök av sin namne, prins Eugen. Det kunde förstås ha varit en skröna, men senare har jag förstått att prinsen, om man ska tro källorna, var helt fri från kunglig högfärd och prestige. Han hyllade blott Konsten, hävdas det. Han kan mycket väl ha besökt Eugène Jansson, trots de fyra trapporna. Men min granne kan knappast ha bevittnat detta, även om han var till åren. Jansson dog 1916. Min granne återberättade nog bara något som han hört av någon annan. Varje gammalt hyreshus är en ekokammare.

 

Min tid i blåmålarens våning blev tyvärr inte så lång. Saker hände, problem uppstod och till slut var jag tvungen att till varje pris göra mig av med boendet. De flesta har väl någon gång upplevt något liknande, att plötsligt går allting emot en, hur mycket man än försöker hålla tungan rätt i mun, göra allting rätt.

 

Det första som hände – jag minns att det var en söndagsmorgon och att jag vaknade och behövde besöka toaletten. Varmvattenberedaren förde alltid lite oväsen men nu lät det värre en vanligt. Jag lämnade badrummet, men precis innan jag hunnit ut kom smällen. Maskinen exploderade till följd av övertryck och mitt ena ben träffades av en fruktansvärd stråle.

 

Senare hände ännu värre saker, jag ville ha fram de gamla trägolven och tog därför bort linoleummattorna, men något – förmodligen mögelsporer – fick mig att utveckla allergi, faktiskt så stark att jag hostade blod så snart jag hade vistats några minuter i lägenheten.

 

Men nu går jag saker och i ting förväg, vid det här laget hade jag ännu inte rivit upp köksgolvet. Nej, jag låg gipsad till följd av brännskadorna och var tvungen att hålla mig i stillhet. Det är märkligt vad påtvingad orörlighet kan göra med en. Även om jag försökte läsa – Montaignes essäer – så låg jag i en märklig dvala stora delar av dygnet. Nu när jag tänker tillbaka undrar jag hur jag lyckades få i mig näring – kanske var det någon god vän som handlade åt mig, jag vet inte. Minnen är så fragmentariska.

 

Men så inträffade något en kväll eller natt – senare räknade jag ut att det var allhelgonahelgen. Jag blev alldeles stel i min dvala. Jag förstod något; jag var inte ensam. En gastkramande känsla.

 

Jag blickade ut i rummet, lamporna var tända och allt var sig likt, i yttre måtto. Men ändå, hur mycket jag än tittade var jag säker: Det är någon här i rummet! Jag kände rädsla. Vad är det som händer?

 

Men efter en stund uppfattade jag något lika oväntat som själva känslan av närvaro: det var någon här, någon som jag inte kunde se – men denna någon ville mig inte illa. Det var en närvaro, men en vänlig närvaro. Den möjligheten hade jag inte riktigt räknat med.

 

Aldrig, varken förr eller senare har jag haft en liknande förnimmelse. Jag förstår nu vad folk menar när de säger att ”det spökar”, men spökerier ingår inte i min tillvaro. Vem var spöket? Blåmålaren, död sen mer än 70 år? Ingen aning. Men jag är glad över känslan av fullständig trygghet som jag erfor under närvaron. Jag hade lika gärna kunnat känna tvärtom, och det hade varit förödande.

 

Jag låg alltså för det mesta och läste Montaigne, som i sina böcker serverar otaliga citat, som får tjäna ledstång i hans framställning. Shakespeare kunde han dock inte citera, det var för tidigt.

 

Men jag tänkte i min förvirring på Hamlet: There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy.

Translate »