Mamma

Bara tre ord. Tre ofattbara ord. Som inte missförstås. 

När min bror ringde hade jag mobilen på tyst läge men inom synhåll. Hans namn lyste upp displayen men det var ett annat namn jag såg – jag visste. Tre år i dödens väntrum var till ända. Mamma – som alltid funnits. 

Mamma är död.

Det här var första juli. Andra juli satt jag ensam på ett parkcafé. Plötsligt tittade folk upp mot himlen. Jag gjorde som de. Exakt ovanför mitt hus – ett av de åtta som jag satt vänd emot – avtecknade sig ett hjärta. Planet som med sin kondensstrimma tecknat figuren syntes som en främmande insekt, väldigt liten. Bara långsamt skingrades vattenångan som format tecknet.

En populär essäist, vår finlandssvenska Merete Mazzarella, kom i en artikel häromveckan in på ämnet “själ”. Hon hade alltid tänkt sig att föreställningen om en själ bygger på upplevelsen av att ha sett en människa dö. Den erfarenheten har inte jag – men hon hävdade att i samma ögonblick som döden inträder, förvandlas kroppen. Den blir – så att det märks – ett tomt skal. Även om den döende bara ligger stilla, sovande, händer något. Dag förbyts i natt.

Just så mötte mamma döden – sovandes. Den nåd jag, vi alla, hoppats på.

Vad är döden? Det vet vi inte. Jo, vi känner den sida av döden som den vänder mot oss: upphörandet. Något förvandlas – till ingenting. För mig är döden som ett porlande, flödande vatten, med ens fryst till is. Ett levande kaos – fastän ordnat – stelnar, antar en ny form. Steken slutar fräsa och kocken som just ska ge kökspojken en örfil träffar honom inte utan båda faller i sömn.

En av mina lärare på gymnasiet lärde mig mycket, ofta med svag koppling till ämnet. Han berättade att någon beskrivit arkitektur som ”frusen musik”. Jag, som hade planer på att utbilda mig till arkitekt, lade detta på minnet. Musiken, ständigt rörlig, likt vågors svall, likt fontäners strålar, skimrande i solsken – bringas till stillhet. Rörelsen fångas i språnget och återuppstår – som arkitektur. Eller bild, om man är fotograf. Iskristallen, till exempel i snöflingans form, är fulländad geometri: vattenmolekyler i regelbundna hexagoner.

Det bottenfrusna, stelnade, liknar det av människan skapade, som följer ett schema. Om Skaparens verk är organiskt, med ett överflöd av aldrig sinande, skiftande former, brukar det av människan skapade följa vissa scheman, framväxta vartefter. Geometrin är en av de kryckor med vilken människan skapar sitt återsken av skapelsens virrvarr, ymnigt men ordnat. Jämförd med naturen framstår också den arkitektur som är allra minst schematisk och fastlåst i formler som minimalistisk. Den upprepar vad som redan fanns.

Så framstår, åtminstone för mig, skiftet från liv till död – det av döden som vi kan se. Om livet är som solen är döden som månen, med en ständigt bortvänd frånsida.  Och vad finns där – hinsides? Vi kan bara gissa, ana. Så långt kan ingen rymdfarkost nå.

Tron på ett liv efter detta har löpt parallellt med människosläktets utveckling, även om vi förstås inte vet när de första tankarrna om högre väsen artikulerades. Tron har en evolutionshistoria lik naturens. Animismen var början. De första bilderna var grottmålningar, troligen med religiös, eller magisk innebörd.  I de mörka grottorna – troligen upplysta av oljelampor (eftersom öppen eld skulle ha lagt ett lager av sot över målningarna) avbildades oxar och andra djur, antagligen i ett försök att frambesvärja god jaktlycka.

För några år sen fastställdes med ny teknik åldern på målningarna i Spanien och Franrkike till 65 000 år. Så långt tillbaka i tiden förlorar sig konstens födelse. Så långt tillbaka att vi måste inse att det inte var vår art, homo sapiens som skapade bilderna. Våra förfäder kom till Europa från Afrika först 20 000 år efter bildernas tillkomst. Bilderna skapades av neanderthalarna – vilket kullkastar vår syn på dem som djuriska varelser i avsaknad av högre intellektuell förmåga. Målningarna visar att de kunde tänka i symboler.

Det handlar om det avgörande språnget från djur till något högre, som kan tänka, och skapa. En palenteolog säger så här: Det är när vi blir medvetna om vår egen död, och avskildhet från naturen, som behovet att avbilda naturen och vår omgivning uppstår.

Orden “vår avskildhet från naturen” är laddade. Människan är inte, som det är på modet att säga, ett djur bland andra. Redan språket antyder det. Människa respektive djur är ett grundläggande motsatspar. Som glad och ledsen; svart och vitt; liv och död; folk och fä. Jag tror att tre saker hänger ihop: att måla (skapa) – ha dödsmedvetenhet – och hoppas på ett liv efter döden. I människans tidiga historia kunde döden slå till när som helst. Människorna kunde inte uthärda tanken att deras kära var borta för alltid.

När mamma åren runt 1950 började måla gick hon in i mänsklighetens äldsta manifesta tradition. Jag minns från mina första skolår att min lärare (”lärarinna”) berättade att forntidens pigment var så hållbara att inga moderna färgämnen ens kom i närheten. Jag tror färgen var purpur. Mamma hade en naturlig fallenhet för måleri, ärvd efter Memé och Bido – som några av oss mött. Och så klart, bröderna von Wright, födda i Finland men verksamma i Sverige. Av fem bröder var tre virtuosa fågelmålare – som ingen av oss mött, fast vi är släkt.

Jag kan inte låta bli att associera till några andra bröder som bar ett namn stavat men inte uttalat på samma sätt: flygarbröderna Wright. Det finns en slående parallell mellan von Wrights fåglar och Wright’s flygande maskiner. I båda fallen är det något som svävar i spänningsfältet mellan den primitiva människans motsatspar – jord och himmel – lika viktig som mörker och ljus. Den primitiva människan föreställde sig himmelriket som en geografisk plats. Även om vägkarta saknades.

Men tillbaka till ordet Wright/Wright. Stavningen vittnar om engelskt ursprung, trots tyskans ”von”. Men vad betydde det, finns det en etymologi? Jo, den ålderdomliga betydelsen var “maker”, “builder”. Man talade om “shipwrights, “wheelwrights”. Skeppsbyggare, hjulmakare.

Mitt i prick! Att tillverka och bygga är det specifikt mänskliga – och att fortlöpande utveckla det tillverkade. Människan tillverkar inga fågelbon – som är sig lika årtusende efter årtusende. Människan har förmågan att alstra nytt. Eller kanske bör vi tillägga: vissa människor har den förmågan. Mamma var en av dem.

De som fått gåvan, att skapa fritt och utan förelagda scheman, skakar av sig människans bojor och närmar sig i benådade stunder något av Skaparens dignitet. Om Mozart har det sagts att varenda ton i hans verk är omöjlig att förutse utifrån vad som kom innan. Varje ny ton oväntad. Där – en tänkbar definition på geni. Att skapa, skapa nytt, oberoende av formler, scheman, mänskliga konventioner. Jag tänker mig att denna förmåga består i små rännilar av gudomlig alstringskraft. I mammas bästa målningar avspeglas något av detta – att nå utöver det som vanligen fjättrar människan.

Kreativiteten är en av de saker som gör att människan beskrivs som Guds avbild. Men människan är tvetydig – svävar i spannet mellan jordiskt och himmelskt. Mellan gott och ont, rätt och orätt. Människan kan och måste välja. Det är den andra sidan av Gudslikheten: det fria valet. Människan, till skillnad från djuret, är ingen marionett under instinkten. I kraft av det fria valet står människorna rentav högre än änglarna – om vi nu tror på dem. Änglar är det godas marionetter, i avsaknad av fri vilja. Människans adelskap ligger just i detta, att hon har en fri vilja. Inom teologin heter det kryptiskt att ”Gud förminskade sig själv”. I och med skapandet av människan med fri vilja överlät han (som ovärderlig gåva) ett fritt spelrum åt oss. Därmed naggades Guds allmakt i kanten. Samtidigt finns i denna frihet fröet till helvetet på jorden. Vissa väljer det onda. De allra värsta tvingar också in sina medmänniskor i ondskans krets. Hitler, Stalin. Med flera.

Vad är ondska? I det typiska fallet, tror jag, rör det sig om att handla med sig själv som enda syfte. Att använda medmänniskorna som medel (för egen vinning), inte som mål i sig. Ibland måste man tänka ett varv till – mamma upplevde både Hitler och Stalin. Inte personligen så klart, men när hon var barn fanns de. Hitlers genomträngande och högspända röst i radion. Den apparaten minns jag – uråldrig, från 1938 – hos mina morföräldrar. Bredvid den måste familjen ha samlats när kriget tornade upp sig vid horisonten.

Mamma berättade om sin – för tiden oerhörda – tågresa genom Europa till Rom. På de tyska stationerna strök utmärglade tiggare omkring, och sökte sig till tågfönstren som flugor till en sockerbit. Och bortanför dem – ruinlandskap. För ett barn som jag var det en exotisk och förfärande bild. Tyskland hade sedan lång tid lämnat nöden bakom sig – ”det tyska undret”. Men nu – långt senare – är vi åter omgivna av tiggare, som vore det 1940-tal.

Av en ödets nyck hade min far några få år tidigare gjort ungefär samma resa som hans blivande maka. Det var mitt under brinnande krig – det neutrala Schweiz som en humanitär åtgärd erbjudit hundra tbc-drabbade finländska frontsoldater sanatoriebehandling. Innan behandling med antibiotika kom 1946  fanns bara sanatorievård för sjukdomen som hade femtioprocentig dödlighet. Min far hade turen att vara bland dessa hundra. Under brinnande krig skulle de resa till Alplandet. Tågresan, till stor del nattetid, blev dramatisk. När man närmade sig Berlin stod staden i lågor. Allierat flyg rullade ut sina bombmattor. Pappa betraktade skådespelet, fyrbåkar i mörkret, vid ett fönster i det nedsläckta tåget som bara ökade farten. Tågklareraren hade signalerat passage under högsta fart. Två tågresor genom samma stad, bara några få år skilde dem åt. Ändå var skillnaden hisnande.

“Det som har blivit gjort, kommer att göras igen, och det som har hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.”

Gamla testamentets Predikaren – med sin pessimism en särling bland Bibelns författare – lär ut att vadhelst människan företar sig är meningslöst: ”Tomhet, idel tomhet”. Eller med den gamla översättningens större retoriska kraft: ”Fåfängligheters fåfänglighet.” Det är vad människolivet går ut på.

Inom konsthistorien används det latinska ordet ”vanitas” – förgängelse. Dödskallar, vissnande blommor, klockor var vanliga motiv i barockens Nederländerna och Flandern. Andemeningen var att människolivet inte har något annat slutmål än döden. Allt mynnar ut i döden. I mer modern tid kommer jag att tänka på Ingmar Bergmans Smultronstället. Isak Borgs dröm – med bland annat en klocka utan visare – är en överflyttning av 1600-talets vanitasmotiv till det svenska folkhemmets äppelkindade framtidstro. Som om Bergman ville säga: ”Minns din dödlighet!” Memento mori.

Om måleriet, en följeslagare livet igenom, var den första uråldriga tradition som mamma gick in i, så var kyrkan den första institution från urminnes tider som hon fick se inifrån. Som långvarig gäst hos sin moster och morbror, Finlands sändebud vid den Heliga stolen, fick hon uppleva Rom under jubelåret 1950 – ett av få tillfällen när ”den heliga dörren” öppnades. Mamma var med om denna dörröppning – som barnet (jag) bara hade dunkla föreställningar om. Numera vet jag att dörröppningen symboliserar övergången “från synd till nåd”. Där igen – ständigt dessa vägval! Ständigt denna vilja som söker sitt uttryck. Människan har alternativ: att välja det onda eller välja det goda – att handla själviskt eller osjälviskt. ”Man känner trädet på dess frukt”, säger Jesus. Våra handlingar definierar oss, inte våra ord.

Jag vet inte riktigt vilka uttryck mammas Gudstro tog sig. Hon var inte praktiserande kristen, gick i kyrkan bara till jul. Men hon hade sina uttryck – “När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster”. Eller helt enkelt: “Gud välsigne dig!”

Grunnade hon över Guds existens? Eller tog hon den för given? Mamma gick igenom svåra, rentav exceptionella, prövningar – skulle hon ha härdat ut om hon inte haft tron? Jag vet inte. Men i nödens tid kommer Gud nära. Eller kastas överbord – för att han inte kom med den hjälpen man bönade och bad om.

Vi minns mamma som en god människa, med en aldrig sinande generositet. Självcentrerad kunde hon vara, men aldrig självisk. Hon var en kärleksfull mor – och lämnade aldrig något åt slumpen. Hon ville vårt bästa – även när det krävde uppoffringar. Jag minns en episod i barndomen. Jag kan ha varit åtta, nio år. Vi hade besökt en skärgårdsö, Claras, mammas svägerskas, lantställe. Eller föräldrarnas. Under hemfärden lade vi till vid en allmän brygga, en sån med utskjutande partier, ungefär som bokstaven “E”. Lillasyster Lotta, i sin egen värld, missade kanten och trillade i.

Om det var grunt eller djupt kunde vi väl inte veta. Men innan jag visste ordet av hade mamma dykt ner i vattnet för att plocka upp Lotta. Det skedde så snabbt, under loppet av ett ögonblick kortare än mätbart.

Man läser då och då om vardagens hjältar som ingriper i kritiska lägen – till exempel när någon hamnat på en tunnelbaneräls. Just sådan var mamma – en vardagens hjälte, som inte tvekade ens en millisekund när fara hotade. Som gjorde det rätta.

Faktiskt var hennes rättskänsla så stark att hennes handlingar ibland saknade motstycke. Här återkommer klockan som symbol – mamma hade anmält till sitt försäkringsbolag att hon förlorat ett armbandsur och fått ersättning. Senare hittade hon klockan. Hon ringde fösäkringsbolaget och förklarade. Det blev en lång tystnad, som bröts av försäkringstjänstemannens ord: “Jag har jobbat länge med det här, men aldrig någonsin har någon ringt och velat återbetala en försäkring som fallit ut.”

Nu går mina funderingar om mamma in på ett nytt spår. Om barn sägs det, av fackmän, att de saknar konsekvenstänkande. Det är säkert sant – men har vi vuxna konsekvenstänkande…? Det har vi nog, men knappast genomgående. Alltför ofta visar det sig att vi handlar utan eftertanke, att vi dömer utan att väga in förmildrande omständigheter. Att vi saknar barmhärtighet. Inom rättsväsendet gäller principen “hellre fria än fälla”. Inte en enda oskyldig ska dömas. En grannlaga balansgång: barmhärtighet vägs mot rättvisa. Detsamma gäller inte i vardagen. Där dömer vi utan eftertanke och barmhärtighet – utan konsekvenstänkande. Tanklöst utgår vi från att alla har haft samma goda utgångsläge som vi själva. Vi mäter oss själva med generös måttstock – andra behandlar vi snålt, petimäteraktigt.

Mamma var inte alltid lätt att vara barn till. Hon hade ett sårbart psyke – var “lättantändlig”. Egentligen är det gåtfullt – i yrket var hon exemplariskt effektiv och socialt smidig. Men hemma visade hon – då och då – en annan sida. Hon kunde tappa behärskningen, ofta av oklar anledning. Då förvandlades den goda modern. För att sen – lika plötsligt – bli sig själv igen. Hon hade principen att aldrig gå till sängs utan att ha försonats. Utbrotten var häftiga men klingade snart av. Jag har grunnat på det koleriska draget. Vad berodde de på? Att hon tappade fotfästet. En tänkbar anledning (det fanns säkert flera) kom jag att tänka på för några år sen.

Mamma var alltid bra på att berätta och det gällde inte minst kriget. Jag minns en berättelse om en nattlig evakuering i lastbil med släckta lyktor. För ett barn – på avstånd – ett äventyr! Sedermera skickades mamma till släktingar i Sverige, känslig som hon var. Men innan dess hann hon uppleva svåra saker. Till exempel när hon och hennes lillebror var på väg hem över ett fält. Plötsligt dök ett jaktplan upp och försökte – som mamma uppfattade saken – att träffa de två små barnen (nio och tre år) med sina kulsprutor.

För oss som inte upplevt krig går det knappt att föreställa sig. En bestialitet i klass med den där amerikanska videon som läckte ut för ett drygt tiotal år sen – där soldater med sina automatvapen försöker pricka oskyldiga på marken, även barn. En meningslös grymhet bortom det fattbara.

Den här episoden återgav jag för en terapeut, en klok kvinna som oftast hade rätt. Men här kunde jag inte hålla med. Hon sammanfattade: “Ja, det är farligt att leva, man kan till och med dö.” Jo visst. Alla dör till slut. Men terapeuten gjorde det till en fråga om basala livsvillkor som gäller för oss alla – som om vi alla, i någon mening, som barn jagats av skjutande jaktplan. 

Ja, kanske var människans villkor så brutala en gång i tiden. Men vi har i tre kvarts sekel levt i Pax Americanas relativa trygghet. Visst kan vi dö plötsligt – men sällan pga mänsklig aggression, utan snarare av en ödets nyck. Ett blixtnedslag, en bilkrasch, oväntad sjukdom. Vi förstår – men kanske inte när vi är små – att döden är en hotande möjlighet. Men att i späd ålder jagas av medmänniskor med automatvapen i ett dånande plan är en upplevelse av helt annan magnitud. Det är inte naturens eller slumpens avsiktslösa skoningslöshet utan ren, kalkylerad ondska.

Att lära sig undvika naturens faror är värdefullt. Men att lära sig att man kan bli skjuten av medmänniskor – är det en bra lärdom för ett barn…? Jag tror att sådant kan efterlämna spår som aldrig går bort. Filosofen Nietzsche sa på sin tid: ”Det som inte dödar oss gör oss starkare.” Han hade fel. Det vet vi idag. Ett exempel är alla traumatiserade soldater efter ett krig. De har överlevt, men är själsligen stympade. En människa uthärdar inte allt. Nietzsche uttalade också att det ”inte finns några sanningar, bara tolkningar”. Hundrafemtio år före Trump. Filosof är ett svårt yrke. Ibland slår det sunda förnuftet spetsfundigheterna.

Nu har ju vissa människor ett skal av teflon, och tål det mesta – men sådan var inte mamma. Hon var sårbar, skör. Och alltså inte utan orsak. Men mitt i sin svaghet kunde hon vara förvånansvärt stark. Jag tror några av er har en aning om vad jag menar.

Jag försöker föreställa mig den panik, den ångest utan gräns som episoden på fältet måste ha väckt. Mamma blev ofta orolig, befarade det värsta. Pappa ansåg, med en psykiatrisk term, att hon hade ett katastroftänkande. I sitt psyke hade hon en dörr som då och då kunde slås upp på vid gavel. Ett tvärt kast från nåd till kaos.

Som en liten stuga, oskyddad högt uppe på ett berg. Ett plötsligt oväder, en storm – och människorna i det vinande och tjutande huset där fönster och dörrar sätts i okontrollerad rörelse, de känner skräck och ångest. Den bottenlösa förtvivlan glimtade stundtals till i mammas ögon.

Det mänskliga psyket är sällan en teflonpanna. Det syns inte alltid utåt, men inuti kan något ha gått sönder, ohjälpligt. Jag tror att det är vanligt, nästan en regel, att människor saknar den inlevelse och fantasi som krävs för att förstå vad någon annan kan ha gått igenom. Att vi i en grundläggande mening inte fattar. Vi ser och fördömer B men förstår inte att B föregick av ett A, skakande och hemskt – som vi själva har haft förmånen att slippa. Det sista – att ha undgått en katastrof – är en förmån som få eller ingen har vett att tacka för.

Tidigt under vistelsen i Rom för drygt 70 år sen satt mamma och målade av en flaska. Då kom en tjänsteflicka in och utbrast: “Fiasco!” Mamma blev nedslagen – hon visste ännu inte att italienskans “fiasco” på den tiden också användes om en särskild typ av vinflaskor med en en skyddande korg tillverkad av torkad starr.

Men snart nog lärde hon sig. Och i det yrke som senare blev hennes hade hon stor nytta av sina språkkunskaper. I en tid när de väldigt många bara behärskar engelska kunde hon även franska, tyska och italienska. Förutom svenska och finska.

Att mamma hamnade i cancerforskningens höga sfärer är snudd på obegripligt. Jag minns från barndomen hur hon plöjde igenom böcker för att lära sig vad jobbet krävde. Hon sa att hon ”pluggade”. Och hon var receptiv. Och, enligt henne själv, hade hon en viss förmåga att koka soppa på en spik. Spela en inövad roll. Men kanske var hon alltför blygsam i det. Hon var du och bror (eller syster) med många av cancerforskningens främsta. I Helsingfors umgicks hon i en krets av professorer.

Hon berättade om en episod i Sverige – hon hade på en middag blivit placerad bredvid en av de främsta, Jerzy Einhorn – legendarisk professor i radioterapi. Han sa att han hade märkt att läkemedelskonsulenter kunde ha vitt skilda utbildningar. Vissa är utbildade läkare. Med viss bävan berättade mamma att hon hade studerat – måleri. “Intressant, intressant…” blev Einhorns tankfulla kommentar. Mamma skulle säkert gärna ha haft en formell utbildning i ämnet, men genom självstudier blev hon förvånande välbevandrad i sitt ämne. En kusin till mig, disputerad inom området barncancer, berättade att till och med de främsta professorerna kunde komma till mamma med frågor som de ville ha svar på. Jag visste att hon kunde mycket, men att det var så mycket hade jag inte räknat med.

I mammas liv fanns det en tendens till oväntade möten. Den position som industrimannen PG Gyllenhammar hade fram till 90-talet var exceptionell, och det är svårt att hitta en samtida parallell. Som ledande kraft i Volvo under ett par decennier blev han legendarisk. I rang var han (informellt) nära nog jämbördig med statsministern.

I ett socialt sammanhang mot slutet av 90-talet träffade mamma honom. Han lade märke till henne eftersom någon sa något om formel 1-föraren Mika Häkkinens VM-seger och mammas kommentar avslöjade att hon inte hade en susning om hela VM och var likgiltig till om Finland vann eller inte vann. Det uppfattade Gyllenhammar, den svenska bilvärldens okrönte kung. Han fällde en retsam men inte ovänlig kommentar.

Mamma kunde vara en högst charmerande person, karismatisk – och i det låg nog en stor del av förklaringen till hennes ovanliga karriär. Hon hade stil och finess. Och var utpräglat social. Allt detta parat med djupa insikter i ämnet.

Jag var inne på det i början av mitt tal – fenomenet att ett namn berättar något – “Nomen est omen”. Namnet som förebud.

Svenskar har lite svårt att förstå varför finländare, framför allt finlandssvenskar, använder intima smeknamn offentligt. Björn “Nalle” Wahlroos är det mest kända exemplet. Han lyckades med mycket i Sverige men inte att få tidningarna att kalla honom “Nalle”. Det bar emot, kändes snudd på oförskämt.

Mamma gick alltid under namnet Picki. Jag grunnade på det – namnet som – trots att det bara var ett smeknamn från barndomen – blev synonymt med hennes person. Det måste finnas någon logik i det, spekulerade jag. Mamma avskydde sitt dopnamn “Britt-Marie” och än mer “Olga”, hennes första namn. Namnskicket i vår släkts tidigare generationer är något förbryllande. Att mamma ett drygt decennium efter skilsmässan från arvfienden Ryssland döptes till “Olga”, den ryska formen av Helga, är inte helt lätt att begripa. Inte heller att hennes mamma, min mormor, var döpt till “Glory”.

Nu råkar Picki, eller”Picky”, faktiskt betyda något – på engelska – nämligen “kräsen”, “sparsmakad”. Jag tror att alla vi som kände henne förstår vad jag menar. Mamma hade ett öga för det utsökta, hon nöjde sig inte med det som var bara nästan. Kvalitet, känsla, gehör. Hon uppfattade nyanserna. När mamma och hennes två syskon i min barndom skulle köpa en ny radio till sina föräldrar insisterade mamma på den snyggaste – legendarisk dansk design – medan de två syskonen (med bättre ekonomi) valde en billigare.

Och det var just det draget, känslan för proportioner, nyansering, det sköna i vardagen, som kunde ha gjort henne – om hon velat, om hon kunnat – till en framstående konstnär. Hon hade fulländad tonträff när det gällde färg och komposition och psykologisk inlevelse. Det man inte kan lära sig – det som måste finnas där från början. Parat med erfarenhet, övning.

Vi är glada att hon trots en tidskrävande karriär ändå hann med antal målningar, där inte så få är starka nog att leva kvar. Hon hann bara med en enda utställning, några år efter pensioneringen. Jag och de flesta av hennes nära och kära har nog tänkt:  “Om hon ändå blivit konstnär!” Men bäst som sker, heter det, och kanske inte utan anledning. Det vilar något slags logik över varje människoliv – ofta synlig först i efterskott. Även om mamma kunde ha gjort storverk som konstnär, tror jag att hon saknade en väsentlig komponent. Kärleken till ensamheten. De tysta timmarna. Att kämpa på tills verket är fullbordat. Det hon målade, målade hon i stundens ingivelse. Att dag efter dag, timme efter timme sitta och fila på detaljerna passade inte hennes kynne.

Att vara konstnär är att vara ensam. Skapandet sker i ensamhet. Men för mamma var ensamheten motbjudande, det var i samvaron med andra som hon levde upp. Ensam säckade hon ihop, luften gick ur henne.

Hon gifte sig med en man som i vissa stycken var hennes motsats, ofta inbunden – även om hans yrkesroll i läkemedelsbranschen hade varit omöjlig om han inte också haft en social talang. Men hemma var han ofta tyst, mamma hade ordet. Nyckeln till mina föräldrars långvariga liv tillsammans var att de var komplementära. Det fanns en period när äktenskapet verkligen knakade i fogarna. Skilsmässa måste ha varit ett alternativ som skymtade fram. Men mamma hade en grundmurad lojalitet. Och onekligen hade hon en poäng: ”Även om jag skulle skilja mig så kommer han att fortsätta att vara er pappa.” Hon ville inte skyffla över ansvaret på oss barn utan valde att härda ut. 

Precis som hon gjort den gången när vi barn var små, och vår pappa – med eller utan eget förvållande – invecklades i ett tragiskt händelseförlopp. Först på senare tid har jag funderat över vad som hände och vilka följder det hade. Ingen av oss hade blivit vad vi är om det som hände inte hänt. “En olycka kommer sällan ensam”, heter det ju.

Trots vissa släktingars insisterande valde hon att stötta pappa när han hade det som svårast, när han – för en tid – hamnat på botten. I den fasen framstod äktenskapet som en romans utan motstycke – orden ”vått och torrt” blev något långt mer än bara ord. Men ännu svårare var tiden när pappa gått i pension men inte mamma – som ständigt var på resande fot, med kongresser och symposier som han säkert uppfattade som glamorösa. Vilket de också var. Hon fick anmärkningsvärd framgång precis på det yrkesområde som varit hans. Själv satt han ensam hemma och ältade ettliv kantat av tunga upplevelser. 

Mamma tog långt senare upp en valsituation där hon tyckte han hade valt fel. Han var medicinare inom affärslivet. Han var chef för ett av de multinationella läkemedelsföretagens avdelning i Finland. När företaget slog ihop Norden till en enda avdelning förlorade han chefskapet men erbjöds att bli medicinsk chef. Mamma konstaterade realistiskt att en affärsverksamhet alltid i grunden handlar om ekonomi, ett område där pappa saknade meriter, men att han borde ha accepterat rollen som medicinsk chef, där hans kompetens inte var ifrågasatt. Men han kände sig kränkt och sade upp sig. De sista åren i yrkeslivet arbetade han inom ett företag utan internationell verksamhet och kände sig marginaliserad. Inom familjen upplevde vi alltid mamma som känslomänniskan – pappa som något annat. Men hennes sätt att långt senare berätta och analysera valsituationen ovan, när jag var för ung för att själv förstå,  fick mig att förstå att hon ibland hade en känsla för realiteter som pappa uppenbarligen saknade. 

För att återvända till frågan om konsekvenstänkande kan jag peka på mig själv – det var först sent som jag insåg att pappa aldrig lämnade de svåra händelserna i min tidiga barndom bakom sig. Tvärtom växte de med tiden, i och med pensioneringen och ensamheten tog de överhanden och vållade en ångest utan slut. Återigen gör sig den Nietzscheanska felbedömningen sig påmind – det onda som vi överlever gör oss inte alltid starkare. Ofta är det precis tvärtom.

Äktenskapet var starkt, men inte alltid lyckligt. Två människor som inte kunde leva utan varandra men kanske inte heller med varandra. Det var slitningar och gräl. Om någon borde klandras är svårt att veta. Antagligen är frågeställningen meningslös och omöjlig att besvara. Båda hade goda sidor och dåliga – en plattityd, eftersom den blandningen finns hos varje människa på vår jord.

Men under deras sista årtionde tillsammans, när mamma gått i pension, växte en ny harmoni sakta fram – det var åtminstone mitt intryck när jag besökte dem då och då. Då brukade de duka upp eftermiddagste och vi hade det trevligt tillsammans. De var inte lastgamla – det var en vital tid. För att åter knyta an till citatet ovan – från Selma Lagerlöf: “En olycka kommer sällan ensam. Den har alltid en liten lycka i släptåg.”

Mamma var ett drygt decennium yngre än pappa och anade att hon skulle bli ensam en dag. Då – tänkte hon sig – skulle hon ta upp måleriet. Ta igen vad som gått förlorat. Men det blev inte så – i och med pappas död dog också något i henne. Min tolkning är att ensamheten blev för tung. Ett slags livselixir tycktes ha tagit slut. Det fanns något symbiotiskt i våra föräldrars förhållande – den ena behövde den andra och vice versa. Mamma behövde pappas beundran och bekräftelse. Pappa behövde mamma som livsinnehåll. Han var inte bra på att odla vänskapsförhållanden. Han hade ingen hobby – utom att läsa, allra helst historia, men kvaliteten på litteraturen tunnades ut ju äldre han blev. Och ensamheten var vad han var allra sämst på, i den meningen var han utpräglat social. Med ensamheten kom ältandet, ångesten. Men det hände aldrig, slår det mig nu,  att han tog upp ämnet. Det var för laddat.

Mamma – liksom pappa – fick ett exceptionellt liv. Rikt på glädje, och rikt på vånda och sorg. Och kanske var det just detta hon var ämnad för. Ett smörgårdsbord med lite av varje, allt kräset utvalt.