Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.

nyårsresa

Efter tillvarons mönster orienterar vi oss, uppfattar helheter, strukturer, snarare än detaljer. På långt håll kan man känna igen någons rörelsemönster, motorik, gestalt – även om man är en aning närsynt, som jag. På liknande grund vilar datorernas artificiella intelligens, bland annat på Facebook: ”mönsterigenkänning” läser ut strukturer ur skenbart kaos. Juridiken har termen ”mönsterrätt”, som tillkommer den som tillverkat något på nytt sätt, enligt nytt mönster. Oftast handlar det om industridesign, där tillverkaren vill behålla rätten till sin idé. Mönsterrätt är ett slags patent. Konstnärliga alster omfattas också av mönsterprincipen: originalitet, ett tidigare okänt mönster, nyskapat. Upphovsrätten talar om ”verkshöjd”, men utan värdering. Begreppet handlar inte om konstnärlig kvalitet utan syftar bara på att något är unikt, det enda i sitt slag, inte en upprepning av känt mönster. Ett alster med verkshöjd har individualitet och skyddas av upphovsrätten.

Jag trodde att jag hade köpt allt jag behövde för att klara helgen, men upptäckte att allt ätande hade fått mig att behöva en medicin jag hade recept på. När jag öppnade dörren ut mot trapphallen uppfattade jag något som avvek från mönstret. Det var nyårsdagen och det lät som ett gäng hantverkare som fixade och donade i entréhallen, jag uppfattade också den kalla luften från en öppen port. Vad är det för hantverkare som arbetar på nyårsdagen?

När jag kom ner såg jag en kille i arbetskläder. Han sa ”tjena”, också det ett slags avvikelse, hantverkare eller hemtjänstpersonal på tillfälligt besök brukar sällan hälsa. Men jag förstod snart varför. När jag kom ända ner var det ett antal personer i febril verksamhet. Men det mest avvikande, nyårsdag eller ej, var båren halvvägs in i den öppna hissen. En människa låg fastspänd. En känsla av diskretion fick mig att inte titta in i hissen, jag såg stint på de två fötter som stack längst ut, och som jag måste runda. Fotografer uppfattas ibland som voyeurer, och något ligger det i den karaktäristiken, kritiken. Men för mig, så fotograf jag är, gick här en gräns – inte ens utan kamera ville jag inkräkta på dödens domän, som sällan kommit mig så nära. Ambulansmannens hälsningsfras var ett sätt att förvarna, markera att här rådde något bortom det vanliga. Dödens majestät.

För någon timme sedan hade jag sett ambulansen med påslagna blåljus, sådant gör mig alltid illa berörd – fast de flesta utryckningar nog mynnar ut i något ganska odramatiskt. När jag hastigt gick ut genom den öppna dörren såg jag inte bara en ambulans utan också en polisbil.

Det här kändes inte bra, inte alls bra. Mitt första möte med yttervärlden denna nyårsdag – en död människa.

Ett visst mått av vidskepelse har alltid ingått i min psykiska konstitution, den bara finns där och går inte att göra mycket åt. För en bekännande kristen är det något av en pinsamhet; kyrkan betraktar vidskepelse som ”övertro”, som något man bör avhålla sig ifrån. Ett magiskt tänkande – framsprunget ur känslan av att något avviker från det förväntade – mönstret – och att det därför måste betyda något. Jag hade svårt att slå bort tanken. Kanske är mekanismen, som så mycket hos människan, ett arv från stenåldern. Jämförd med den är vår kultur, jordbrukets och skriftens, som en droppe i oceanen. Ändå behöver ju sådana här tillfälligheter inte betyda något. Inte ett dugg.

Just idag hade Fältöverstens apotek stängt redan klockan tre. Jag fick ta mig till apoteket Scheele som alltid är öppet. Det ligger nära Centralstationen, en promenad på tjugofem minuter. Men den här gången blev det tunnelbanan, det regnade och jag hade inte tagit med mig paraply. Jag tog rulltrappan ner och missade avgången med mindre än en minut. Det retade mig, jag har en viss oro i kroppen, en rastlöshet som får mig att avsky väntan – vilket leder till att jag lever med snäva marginaler och inte sällan kommer för sent. För att fördriva de tio minuterna tog jag fram mobilen, som onekligen har en förmåga att fylla tillvarons små tomrum, på gott eller på ont. Att bara en enda människa förutom jag befann sig på plattformen var visuellt tacksamt: den i längdsträckningen perspektiviskt krympande hallen som pekade hän mot tunnelmynningens svärta. En enda gestalt – en mörkklädd kvinna – var precis vad som behövdes. Något grafiskt vilade över scenen – eller olycksbådande, en association som anmälde sig.

Den som sett Alfred Hitchcocks Sabotören minns hur handlingen på ett mystiskt sätt antyds genom några ord på en och annan skylt som ilar förbi under en nattlig landsvägsfärd med lastbil. Min sensibilitet var precis som filmen inriktad på meningsfyllda tillfälligheter. Längst till vänster på bilden satt en stor gul skylt med texten ”Gå på toa.” En sådan trivial fras – vad för slags reklambudskap kunde det vara?  Den lånade sig inte gärna till tolkningar. Jag tänkte på Döden och Gå på toa – sällan önskade men ofrånkomliga avbrott i livets virvelström, ibland en lättnad. Just då tänkte jag inte på att jag – helt enkelt – var på väg att köpa laxativ.

Mina tankar gick i stället till tunnelbanornas tunnelbana: Londons, över 150 år gammal. En gång på 90-talet var jag nyss hemkommen från staden där jag tjusats och oroats av de klaustrofobiskt labyrintartade och trånga gångarna med pilar att följa. Då kom nyheten om en förödande brand på en av stationerna – den fasa som de inneslutna måste ha upplevt är obeskrivlig. Under ett annat besök i London utbröt en brand på hotellet där jag bodde. En märklig känsla av ont varsel, av obestämt hot hade fått mig att före sänggåendet lägga fram det viktigaste i händelse av snabb avfärd. Just då knackade det på dörren – en flaska mineralvatten som jag beställt men glömt. På sin väg till nattduksbordet vidrörde den uniformerade ynglingen mitt enda kvarvarande plagg. Jag var blyg på den tiden och låtsades ingenting märka – fast gesten var uppenbart avsiktlig. Jag måste bli bättre på det där, tänkte jag senare. Någon timme senare knackade han en gång till – nu för att varna för branden. Jag var förberedd och den första som lämnade byggnaden.

När hotellgästerna samlades på trottoaren utanför branden, tänkte jag på Umberto Ecos beskrivning av det sublima – till skillnad från det sköna: det måttlösa, skrämmande, kanske en katastrof – men betraktad på betryggande avstånd. För Kant var det sublima förknippat med fantasin, och därmed en motpol till rationaliteten, förnuftstron. Så upphöjt att det inte kan jämföras, beräknas eller mätas. För antikens Longinos representerade det sublima en intensitet som låg extasen nära. För mig har London kommit att bli förknippat med brand – och avvisat närmande. Som om Blitzen – numera i färg – aldrig hade upphört. Någon månad efter hemkomsten nåddes jag av ett brev, en faktura på en flaska mineralvatten.

Just idag, den första januari, trädde Brexit i kraft. De brittiska öarna seglar iväg från Europa. Någon beskrev känslan som en sorgeprocess, andra har talat om svek. Men hur man än beskriver och upplever skiftet så kan man inte låta bli att reflektera över örikets som det verkar nästan ödesbundna deklinering. Den obevekliga utförslöpan för riket där, en gång, solen aldrig gick ner. Storbritannien var en av andra världskrigets segrarmakter, men det var en seger utan sötma. Imperiet gick snart förlorat, de stora industristäderna förföll, välfärden kom men urholkades efterhand. Landet var utarmat efter kriget – men det var den brittiska insatsen som räddade Europa; det erkännandet är ofrånkomligt. Efter imperiets sönderfall stod Förenade kungariket kvar, med ”Great Britain” (England, Wales, Skottland) och Nordirland. Svenskans ”Storbritannien” är missvisande. Den irländska ön omfattar två olika stater, men med Brexit riskerar även den större ön att falla isär. Det är vad många skottar vill – och särskilt efter skilsmässan från EU. Ett självständigt Skottland, medlem i EU.

Under ett besök i Venedig tillbringade jag en kväll med en skotte som anlänt till staden en dag före sina vänner. Han pluggade arkitektur och musik, intressen som jag delar. Jag blev förvånad över hans totala ovilja att förknippas med det folk vars språk han talade. Men ni är ju ändå britter…! Äh, vad är ”brittiskt”! Mer än flaggan? Om den avvisande hållningen är representativ för skottarna, vilket mycket tyder på, är unionens dagar räknade. Med tiden märkte jag också att även irländarna har svårt för det engelska, att på minsta sätt förknippas med det. Irland och England är lika lite detsamma som Sverige och Finland, sa någon, på en irländsk pub, för att jag skulle förstå. Men han sa det på sitt engelska modersmål. Övriga Europa har ofta sett det brittiska i ett rosenskimmer. Och det är, om inte annat, ett urstarkt varumärke – en efter en pumpas de ut, serierna med ”Good old England”, idyllen, som ständigt charmerande kuliss. Är det inte miss Marple så är det någon annan rar gammal dam som säger Oh, poor little darling! Over a nice cup of tea. Eller poliser som kör runt i regnet i en vacker, gammal Jaguar Mk II med instrumentpanel i ädelträ. I Venedig avslutade vi kvällen på Markusplatsen. Vi var kaféets enda gäster, säsongen var redan över. Vinet var hutlöst dyrt, men den lilla orkestern spelade bara för oss.

Men tillbaka till andra världskriget, vattendelaren. USA klev fram som den dominerande makten i väst. Förenade kungariket räknades fortfarande som stormakt, men mest på grund av kärnvapeninnehavet. Och senare som centrum för värdepapershandeln (som från och med idag kringskärs av tullhinder). USA:s kulturella dominans blev i och med efterkrigstiden överväldigande. Men på sextiotalet kom ett oväntat uppsving för brittisk populärkultur: ”Swinging London”. Inom musiken Beatles och Rolling Stones och en lång rad andra, och inom filmen inte minst den extremt långlivade James Bond – man undrar om den, till skillnad från Sean  Connery, ”Bond, Mr Bond”, kanske har evigt liv. Den första James Bond-filmen från 1962 försökte etablera en ny bild av det brittiska – man nästan anar PR-agenterna i kulisserna. I stället för det gamla klassamhället, med rottrådar i Dickens värld och världsfrånvända herresäten, vill filmsviten frammana bilden av brittisk modernitet – sådant som en tekniskt häpnadsväckande Aston Martin och flera exempel på då hypermodern arkitektur. Hoten var tidstypiska, skräcken för ”bomben”, radioaktiviteten – som efter alla dessa år ännu inte är övervunna.

Antalet James Bond-filmer är uppe i runt 20, inspelade under mer än ett halvsekel. En av titlarna fascinerar mig: ”Quantum of Solace” från 2009. Den lyfter inte fram moderniteten, utan det motsatta: engelskans ursprung. Landets mångskiftande historia som letar sig ända bort till Romarrikets tid – en kontinuitet som på sitt sätt varat nästan lika länge som Katolska kyrkans. Ordet ”Solace” är medelengelskt (middle english), 1150-1500, högmedeltid till senmedeltid. Då, efter den normandiska erövringen, fick den germanska fornengelskan viktiga tillskott från franskan. Det är Chaucers epok (Canterburys sägner) till skillnad från den nästa fas, den tidigmoderna engelskan, som tillhör Shakespeare. Språket har från och med nu en fot i det latinska och en i det germanska, kanske en förklaring till att det anammats som andraspråk på så många håll. Periodens kraftiga uttalsförändringar förklarar varför engelskans skriftbild avviker så kraftigt från det talade språket.

Men alltså – Quantum of Solace! Latinets ”solari” förvandlades en gång till gammalfranskans ”solas”, ”solacier” som blev medelengelskans ”solace”: Enligt ordboken ”the comfort you feel when consoled in times of disappointment”. Tröst i sorgen. ”Quantum” kommer naturligtvis från latinet men introducerades sent i engelskan – av fysikern Max Planck år 1900. Sammansättningen ”quantum mechanics” (1922) är detsamma som svenskans kvantmekanik. Namnet på filmen, hur språket används, sänder ett budskap. Det avviker ju från mönstret – filmtitlar (särskilt på en massmarknad) är i regel lättförståeliga och klatschiga, men den här titeln är nog snudd på obegriplig för många med engelska som modersmål. Jag tror att den valdes av två skäl – dels för att den låter bra rent ljudmässigt och dels för att den reser en osynlig barriär mot amerikansk kultur och amerikanskt språk; båda vidsträckta, rikhaltiga, men med en rikedom som är ny – nyrik. Man kan tänka på Oscar Wildes kvickhet: ”Amerikaner och engelsmän har nästan allt gemensamt. Utom språket förstås.” (I Wilde har vi förresten en av alla dessa irländare som knutit starka band med England.) Med den gåtfulla titeln signalerar britterna att här har vi kultur och anor som amerikanerna inte kan mäta sig med. En reflektion i annan riktning är att 1960-talets brittiska våg inom populärkulturen (James Bond och allt det andra), satte fokus på öriket, tjänade just som en ”tröst i sorgen” – i ett land där fornstora dar gått förlorade, där tillvaron på slott och herresäten (i vår föreställningsvärld) hade förvandlats till betongkasernernas diskbänksrealism. Quantum of Solace.

För att återvända till min lilla färd till ett apotek i nyårsregnet så var jag lite orolig för att medicinen skulle bli dyr. Den kunde enligt apotekssajtens receptlista hämtas ut först 2 januari, det var en dag för tidigt, men texten kunde betyda två saker, visste jag: antingen att högkostnadsskyddet inte gällde, att jag skulle få stå för kostnaden själv, eller alternativt, att receptet inte alls kunde expedieras. Då var jag hänvisad till den icke-receptbelagda varianten, som innehåller åtta doser och kostar över hundra kronor. Den receptbelagda varianten innehåller 100 doser och kostar inte mycket mer. Jag frågade tjejen bakom coronaväggens transparens vilket som gällde. Hon sa att innebörden var just det jag misstänkte: att receptet inte kunde expedieras. Inte ens om jag betalade själv. Men så frågade hon, förvånande nog med tanke på att apoteken sällan eller aldrig ruckar på regelverket: Behöver du medicinen idag? Ja, det gör jag. Då kan vi göra ett litet undantag, det skiljer ju bara en dag. Då blev jag glad – mina hundra doser kostade bara sex kronor.

På perrongen stod det lite fler människor nu. På långt håll anade jag en gestalt som jag ville fotografera, eller ”avporträttera”. Jag har som fotograf förelagt mig en ny uppgift. Den skiljer sig från den dolda kamerans koncept – candid camera-principen växte fram under 1900-talets första halva, inte minst tack vare mästaren Henri Cartier-Bresson. Han ville avbilda en situation eller människa oförvanskad – omedveten om att den var iakttagen. Jag kan inte tänka på denna tradition inom fotografin utan att associera till den nästan exakt samtida kvantfysiken. Heisenbergs osäkerhetsprincip (1927) gjorde gällande att en partikels läge inte kan mätas utan att rörelsemängden störs. Iakttagelsen förändrar alltså det iakttagna – vilket ju också är tanken bakom dolda kameran. Jag har själv tagit många bilder i den andan men med tiden utvecklat en annan metod: spontanporträttet. (Heisenbergs princip är för övrigt numera reviderad.)

Ett porträtt är, som jag förstår ordet, ett resultat av en samverkan mellan den avbildande och den avbildade. Urtypen av porträtt visar ett ansikte, men jag inbegriper också porträtt i helfigur. Det gäller att etablera kontakt med motivet, men helst ordlöst – ord stör (två ord som lite långsökt påminner om låttiteln ”Love hurts”. Killen jag fått syn på bar keps men var i övrigt suddig. Kanske kan man säga att jag på håll uppfattade ”ett mönster” – att fotografera. Jag gick lite närmare och tog ett par bilder på perrongen, mest för att antyda en avsikt. Det kändes som att jag blev förstådd. När dörrarna öppnades gick jag in först och bestämde mig för att sätta mig en bit bort och låta det hela bero. Ville han inte bli fotograferad skulle han sätta sig en bit bort och kanske bortvänd – vagnen var nästan tom. Nu gjorde han inte det, han satte sig diagonalt från min plats och vänd mot mig.

Människoögat, tänkte jag, är ett annat av tillvarons gåtfulla fenomen. Om man tänker i termer av kommunikation, typ radio, så är ögat ”mottagare”, något som uppfattar, registrerar, medan munnen (tungan) är ”sändare”. Men det är mer komplext än så. Om man tänker sig en signal från människa till människa, ett leende, så är det primärt lokaliserat till munnen. Men det är bara halva sanningen – ett leende utan ögonens medverkan saknar innehåll, laddning. Det tänker jag ibland på när jag tittar på tv, inte minst nyheterna. Seden föreskriver att människor ska le i vissa situationer, även om sammanhanget är negativt laddat. Om man då bortser från den talandes leende mun, och i stället enbart tittar på ögonen så är det sanningen man ser, kanske sorg eller vrede, och den dementerar läpparnas lögn. Ögat är själens spegel, heter det ju – men jag förstår inte exakt hur det går till. Bara att det fungerar. När både munnen och ögonen drar åt samma håll uppstår välbehag och ett slags band.

Min färd till apoteket och tillbaka en regnig nyårsdag blev en märklig resa. Den började – i husets trapphall (precis som Albert Camus’ Pesten) – med Döden. Och slutade med en serie bilder tagna i ett samförstånd som tydligt avtecknade sig i ögonen på en medmänniska. En sådan interaktion mellan två människor – förbehållslös, obehindrad, friktionsfri – är inte det, om något, en bild av Livet, dödens motbild?

Ett mått av tröst.

Translate »