En av tre städer

Min mor var i sin krafts dagar en fin målare. Tre drag röjde enligt min mening mästaren i vardande: känslan för färg, som var utsökt; förmågan att fånga själen, en människas väsen, som var på kornet; kraften i kompositionen, som fick hennes bästa målningar att lyfta, utöva en magnetisk verkan.

Hade hon valt, eller haft möjligheterna att ägna sitt liv åt måleriet, skulle hon ha gjort ett avtryck i tiden. Men ödet ville något annat, något mer jordbundet: en karriär inom ett helt annat område. Nu blev det ändå så – till slut – att hon trots ett nästan allt uppslukande yrkesliv och ett familjeliv med sina särskilda prövningar, lyckades åstadkomma ett antal starka arbeten. Några av dem hängde på våra väggar under uppväxten. Jag minns dem som fyrbåkar. Skutan, trädet och pappa i sydväst. Då och då blev det en ny kraftsamling och hon lyckades få till en ny serie bilder, ofta i en stil eller anda som skilde sig från de tidigare.

Efter pensioneringen fick hon till slut ihop material till den utställning som hon måste ha drömt om hela sitt liv – men också värjt sig för. Galleriet var ett av de mer kända och hon sålde bra – vilket så här i efterskott väcker ett visst vemod, några av de där målningarna i vilka hennes personlighet fick sitt mest fullödiga uttryck finns inte längre inom räckhåll. Ja, responsen var god, faktiskt så pass att hon fick en bra recension i den viktigaste tidningen. Kritikern frågade sig förundrat var denna konstnär med sitt helt egna bildspråk hade hållit hus i alla år.

Vi hoppades alla att det skulle bli en utställning till, förutsättningarna fanns ju. Men något hände, pappas död. Mamma dränerades på kraft och åldern och krämporna tog allt mer av hennes krafter i anspråk, flyttade in med bohag och allt i hennes föreställningsvärld. Skaparkraften gav vika, och livets gråhet tog över. De små men tärande detaljerna. Det var de onda dagarna som nalkades, åren som ingen glädje har att ge.

Det var ganska stor åldersskillnad mellan mina föräldrar och mamma hade alltid tänkt sig att det skulle komma en ensam tid, med utrymme för skapande – och visst kom den, den ensamma tiden. Den gav avtryck i form av en tavla som nu hänger på min vägg och föreställer den allé vid vilken först mamma och pappa bodde, och sen bara mamma. Det är en lek med ord, med ursprung hos Strindberg. Han målade efter en svår skilsmässa en allé – jag råkar bo ett stenkast från den – och titeln “allen”, uttalat “allén”, är en ålderdomlig form av ordet allena, ensam. Jag berättade om Strindbergs allé och mamma förvandlade den till sin. Den blev hennes och min.

I ungdomen kände sig mamma med sina konstnärsdrömmar som en främmande fågel hemma i officersfamiljen. Hon kallade sig rentav pacifist – i juvenil upprorslusta eller i den alltför enkla föreställningen att en officer vill krig. I mammas vilsna tillvaro ingrep så hennes moster, diplomatfru och grande dame i Rom. de Sicas och Cykeltjuvens stad, brukar jag tänka, för att kunna leva mig in i tiden, i platsen.

Ett helt år, under en epok strax efter kriget när utlandsresor var sällsynta, fick mamma vistas i ett 1500-talspalats med utsikt över hela Rom. Där förkovrade hon sig i måleriet och lärde sig så småningom italienska. Den stora familjen hade en barnjungfru – sex barn skulle snart bli sju – en ung kvinna från Sardinien. En gång, tidigt under vistelsen, satt mamma vid sitt staffli och målade. Den bara något äldre barnflickan kom in och utbrast: “Fiasco!” Mamma blev bedrövad.

Senare lärde hon sig det italienska ordet fiasco – enkel flaska med rund botten i stödjande bastkorg – och många andra. Hennes språkkunskaper blev en tillgång under ett yrkesliv med täta affärsresor. När det gällde konsten föredrog mamma det enkla och rustika snarare än det förfinade och elaborerade. Hon hade också gåvan att snabbt, i ett inspirationens rus åstadkomma en målning som hon sedan inte filade på så mycket. Ibland blev det en fullträff, ibland en känsla av något ofullbordat.

Kanske var parallellen till den bulliga typen av flaskor för lantvin inte så dum. Med sina friska och spontana penseldrag leder en målning av mamma tankarna snarare till en enkel men vacker “fiasco” än en stramare och elegantare “bottiglia”..

Tre huvudstäder präglade mammas ungdom, ja hela hennes liv: Helsingfors, Stockholm och Rom. En ödets nyck gjorde att hon tidigt i livet under långa perioder kom att bo hos släktingar snarare än hos sina föräldrar. Under kriget fick hon, som det otryggaste av syskonen, en tillflykt undan kriget hos släktingar på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Redan då låg restaurang Prinsen där. Som barn och ung vuxen besökte jag “tant Elsa”, vid det laget änka, i hennes grosshandlarvåning i två etage med ett slags mumifierad 1800-talskänsla. Senare kom hon att bo hos släktingar i Helsingfors, under min morfars tid som militärattaché i Stockholm. Men det var i Stockholm hon efter studentexamen kom att skaffa sig sin konstutbildning, sätta bo och föda sitt första barn.

Pappa brukade säga att de gifte sig i ett “gammalt bollhus”, lokal för bollsporter och teatersällskap. “Lilla bollhuset” vid Slottsbacken, byggt under 1600-talet, köptes med kung Fredriks medgivande 1725 av Finska församlingen, en icke-territoriell församling i Svenska kyrkan. Finland, och särskilt Egentliga Finland med Åbo som viktigaste stad, var en central del av Sverige. Havet var i äldre tid en sammanbindande länk, betydligt lättare att forcera än de täta skogar bortom vilka till exempel det perifera Småland var beläget. 

För mamma var båtresorna mellan Helsingfors och Stockholm många, senare blev det flyget. En resa berättade hon om, hon var sjutton år. Jag tror inte att hon reste ensam men just vid det här tillfället var hon ensam. Det var kväll och en man kom fram och inledde ett samtal. Han var medelålders och hon kände genast igen honom, en känd skådespelare. Jag räknar ut att han var tre gånger så gammal som hon. Mamma kände sig smickrad och intresserad men inte på det sättet. Hon höll honom på armlängds avstånd, starkt präglad som hon var av tidens sedlighetsbegrepp. Men det avgörande var, tror jag, känslan av integritet. Mamma hade en vilja av stål. 

Jag var fascinerad av berättelsen, av flera skäl. Ett av dem var att skådespelaren, Edvin Adolphson, under en period, i och för sig kort, varit gift med skådespelerskan, aktrisen! Harriet Bosse som i sin ungdom varit gift med August Strindberg. Ett hisnande perspektiv, en konstellation av personer från tre länder, Sverige, Norge och Finland.

Bandet mellan Sverige och Finland var äldre än det mellan Norge och Sverige. Redan 1533 hölls Stockholms första gudstjänst på finska språket – bara några få år efter Gustav Vasas brytning med påven, som öppnade för folkspråket som gudstjänstspråk. Gudstjänsten ägde rum i Svartbrödernas, Dominikanernas kyrka, som kan beskådas på Urban Målares magnifika Vädersolstavla från 1535. Svartbrödernas kyrka revs senare på order av Gustav Vasa, medan den andra tiggarordens, gråbrödernas kyrka omvandlades till luthersk helgedom och står kvar som Riddarholmskyrkan, låt vara med tillägg och ombyggnader. Av Svartbrödernas kyrka återstår blott några källarvalv.

Min egen släkt är ett exempel på de nära banden mellan de två länderna, forna “rikshalvor”. Min pappas farfar emigrerade från Sverige till Finland för drygt hundra år sedan, liksom min mammas mormor. Hon bodde i mer än sextio år i Finland utan att någonsin tala finska. En intressant iakttagelse är att Finland, trots sin nya ställnings som storfurstendöme under Ryssland, fortsatte att betraktas som nära besläktat med Sverige. Det svenska språket hade under den ryska epoken (1809-1917) en stark ställning i Finland. Långt senare, vid tiden för min födelse var planen att familjen skulle bo i Stockholm, men känslan av tillhörighet och solidaritet med Finland, landet som lidit så svårt under kriget, tog överhanden och jag och mina syskon växte upp i Helsingfors.

Mammas syster, min moster, gifte sig och blev kvar i Stockholm. Jag försöker föreställa mig staden som den var då, Stieg Trenters, K W Gullers eller den tidige Ingmar Bergmans Stockholm, oftast avbildat i svartvitt. Mamma som ung “dekoratris” på NK och pappa som läkarkandidat på ett sjukhus.

Från en långt senare tid minns jag ett samtal med mamma om bildkonst. Jag sa att jag föredrog att fotografera arkitektur i svartvitt. Mamma höll med – trots att koloriten är så viktig i hennes eget måleri. Men arkitekturens verkningsmedel är i första hand form och struktur, enades vi om. Ljus och mörker är ofta viktigare i gestaltningen än färgen, som inte saknar betydelse men är sekundär.

Mamma och hennes syster, “Picki” och “Sesse”, representerar två olika livshållningar, det jordnära förnuftet, det praktiska, respektive det fantiserade eller kända –  visionerna. Eller förnuftets domän kontra känslans; “sense and sensibility”, som min fyndige bror sa. Det har förekommit krockar systrarna emellan, även om de hållit liv i kontakten fram till helt nyligen.

Mamma har, för att antyda en väsensolikhet, livet igenom möblerat om gång på gång hemma hos sig, skapat dekorer, oftast vackra och atmosfärrika – som den gången på NK. Min moster däremot är helt främmande för att flytta på möbler – i hennes gamla villa ser det exakt likadant ut som det gjorde det år på 60-talet när familjen flyttade in. Att besöka henne är att gå in i en tidskapsel. Elvaårsåldern, trettonårsåldern, tjugoettårsåldern. Allt finns bevarat som årsringar.

De två systrarna är intellektuellt begåvade och jag står dem båda nära – befryndad som jag är med deras respektive kynnen. Min moster står med sin bakgrund som journalist för ordet; mamma står för bilden. “Sesse” står för det reellt existerande; “Picki” för visionen. Det som skulle kunna vara. Det som kunde ha varit.

Ändå, paradoxalt nog utspelade sig mammas yrkesliv i en miljö där fakta och siffror stod i fokus. Hon var framgångsrik, därför att hon hade förmågan att lära nytt. Men lika mycket tack vare karisma och temperament. Jag reflekterar över att hon hade en märklig förmåga att komma i kontakt med legendariska personligheter – en åldrad Mannerheim, den unga republiken Finlands mest inflytelserika och vördade person, hos vilken hon helt oväntat fick audiens; den blivande hustrun till Olof Palme, en jämnårig kvinna som hon i ungdomen umgicks med (hon berättade förundrad om en bjudning där den enda dryck som bjöds på var mjölk); en P. G. Gyllenhammar, på sin tid legendarisk företagsledare, som yttrade något spirituellt och vänligt retsamt riktat till henne; en Jean Sibelius som råkade bo granne till de släktingar hos vilka mamma bodde åren innan studenten.

Nu har skymningens tid kommit för två starka kvinnor, min mamma och min moster, änkor sedan många år. Ålderdomen tar sig skiftande uttryck, mamma har försvunnit in i en egen värld. Hennes syster har tappat sitt stora intresse för politik och världsfrågor, sådant hon och jag så ofta diskuterade. Hennes livssfär har krympt ihop till familjen, barnen, barnbarnen och framför allt barnbarnsbarnen. Den åldrande människans perspektiv smalnar av, snävas in mer och mer.

Min moster har eller hade ett starkt intresse för staden Stockholm. Hon kunde berätta exakt och målande om Klarakvarteren och livet som journalist. En anekdot höjer sig över de andra. Det var under Ingrid Bergmans tid som världsstjärna, med ett för tiden skandalöst privatliv. Min moster var utsänd till flygplatsen, Bromma förstås, för att få några ord inför resan och inte minst en bild. Hon uppsökte flygplatschefen, en på sin tid känd profil, vars namn kunde öppna dörrar. Hon framförde artigt sin fråga om ifall hon fick besöka filmstjärnan i kabinen strax före avfärd. Svaret var ett bestämt nej.

Vad gjorde hon då? Jo, tillsammans med fotografen stegade hon ut på startbanan, och klev resolut uppför trappan till planet. För kaptenen förklarade hon myndigt att hon “hade pratat med flygplatschefen” och blev omedelbart insläppt i kabinen, där ett utomordentligt foto togs på stjärnan från Casablanca och Notorious.

Staden Stockholm har ända sen tidig barndom intresserat mig, staden representerade ju min tidigaste barndom och förekom i många historier som berättades i mitt föräldrahem. Min moster vidmakthöll mitt intresse och skickade böcker med bilder från stan. Dessutom utspelade sig många av de böcker jag läste i Stockholm. Att jag valde att slå mig ner i Stockholm var förebådat sen många år. Stockholm var en sida av mig – men på samma gång, med ett begrepp från Goethe, en valfrändskap.

Den där gåtfulla tiden efter kriget som jag bara kunde föreställa mig – genom fotografier, böcker och journalfilmerna med den gammaldags rösten spänd som en fiolsträng – var jag alltid på jakt efter. Det var ju den mylla där jag blivit till. När jag som ung vuxen besökte staden var den redan förvandlad – skövlad, enligt vissa. Mycket hade gått förlorat, ändå fanns en hel del kvar. En oväntad detalj var något min moster sa, nämligen att en av alla de förändringar som staden genomgått var att fasaderna fått färg. De gamla bilderna var ju svartvita, så det var inte så lätt att veta. Men hon berättade att fyrtio-, femtio- och sextiotalens Stockholm var smutsgrått. Det hade aldrig fallit mig in.

Vad gäller fotografi så föredrar jag fortfarande arkitekturbilder i svartvitt, avskalade ända ner till nästan intet. Ibland tycker jag nästan att arkitekternas fasadritningar är det allra bästa. Men igår tog jag en promenad i det av coronasmittan förvandlade Stockholm. Jag kom till Gamla Stan och hörde bakom mig tre byggjobbare i samtal. “Det är som klockan sju en lördagmorgon”, sa en av dem. Och det var ju sant. Men på de tomma gatorna blev en sak så tydlig: fasadernas starka färger, oftast ockra och terrakotta. Färger, kanske egentligen hemmahörande på sydligare breddgrader, där det intensiva ljuset får dem att glöda. Jag funderade på mammas Rom kring 1950 – hade färgerna lyskraft, eller hade kriget gjort allting grått? I samtidens Stockholm, och särskilt en dag i slutet av april, lyser det starkt om alla dessa byggnader från 1200-talet och framåt. Det fick bli en serie bilder i färg, som komplement till alla de andra.

Ett gammalt synminne har jag. Jag var sju år och stod med mamma och min syster på Kornhamnstorg. Det var mörkt, för det var december. Den branta klippväggen på Söder var svart. Ett tunnelbanetåg avtecknade sig mot den. Jag trodde att tåget passerade strax intill klippväggen, på Södermalms sida. I mörkret kunde jag inte uppfatta tunnelbanebron, som låg ett bra stycke från klippväggen. 

Det var en av barndomens bilder, tydligt utmejslad men inte helt korrekt. Mörkret dämpade färgerna nästan till svart. Och fortfarande står det för mig ett särskilt skimmer om det svartvita, för att det har avlägsnat sig ett stycke från det konkreta, för att det lyfter fram det drömska, det som flytt men går att besöka i fantasin. I det till gråtoner reducerade uppstår en glipa där fantasin får spelrum. Ett London försänkt i 1940-talets smog, ett Paris där en och annan “gangstercittra” står parkerad. Sådant som får betraktaren att fritt lägga till och dra ifrån. Färgfotografiets kraft är av annat slag, den skapar känsla av närhet, verklighet. Att det kunde vara här och nu.

Just igår, samma dag som jag tog bildserien, fick jag i en Facebook-grupp se ett klassiskt foto från 1940-talet. Jag har alltid sett bilden i svartvitt men den här gången var den i färg. Det handlade om den legendomspunna, kungliga avåkningen i vad artikeln beskriver som Segeltorp – på den plats som senare skulle få heta Kungens kurva. Kungens limousin, en Cadillac från 1939, hade hamnat i ett dike, genom vilket det åldriga majestätet fick vada i sina höga jaktstövlar. Jag räknar ut att han var ungefär i samma ålder som mamma är nu. Om orsaken till olyckan förekommer olika teorier, ingen av dem bekräftad. Jag lämnar dem därhän, och nöjer mig med att uppleva känslan av närhet i tiden genom bildens naturtrogna färger. 

Bland de många kommentarerna under bilden fanns en från dottern till pojken i grön kofta längst fram. Han ska ha varit först på platsen, men av dotterns berättelse framgår också vilket år han var född. Han var, visar det sig, årsbarn med min mor. Genom bilden kommer hennes så avlägsna ungdom ett litet stycke närmare. Kanske kan de bistra tiderna efter kriget anas i hur gestalterna på bilden är klädda, precis som fattigdomen och rentav nöden träder fram i de Sicas filmer. Men nu, i den dag som är, skrivs det i coronans spår att Italien kan komma att sjunka ner i en fattigdom lika djup som den efter kriget. Och hotet är inte begränsat till Italien. Det finns överallt – i Rom, Helsingfors och Stockholm.

Vem vet vad som komma skall? Ibland tystnar man i sina försök till beskrivning och förståelse. Då kan ett citat kanske bryta tystnaden, lösa tungans band.

Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt. Ögat blir aldrig mätt på att se, örat får aldrig nog av att höra. Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen.

Translate »