Elementor #15198

Hits: 54

Maj 2024

vårens modus – förväntan

(scrolla förbi texten för fler bilder)

Ibland krävs ett snabbare, journalistiskt perspektiv, om man ska hålla jämna steg med tiden. Det som skapas med högsta excellens i sikte måste i någon mån stå över tiden, det kan inte forceras fram. Det måste väntas in, växa, med årsringarnas princip som föredöme. Slagg mönstras ut, efterhand. Journalistiken är något annat: samtidskommentar, aktuell information, i bästa fall sann. Den typiskt journalistiska texten innehåller felaktiga ord, grammatik- och stavfel. Det ligger i sakens natur, det går fort, skribenterna är ofta under inkörning, saknar ännu mycket kunskap. Den fasen är ofrånkomlig.

Tidningar har förstås olika avdelningar, vissa väger tyngre, tillåts ta mer tid. De överlåts ofta åt intellektuella. Eller mästerskribenter, som slipat sina verktyg intill fulländning, och sylvasst tränger in i samtidens mysterier. Tidigare fanns också kultursidor, som premierade djup och vetande. Några sådana förekommer fortfarande, men i det stora hela har dagspressens kulturjournalistik vittrat bort; den ger för lite i pengar. Inblickar “i vimlet” ger mer. Genomsnittsläsaren är inte intresserad av vad människor uträttar. Desto mer av vad de gör på fritiden. Artiklar har inte existensberättigande om läsarna är få – även om det i detta fåtal, som nu leds in på andra spår, funnes en Proust eller Shakespeare.

Tidningsjournalistiken skulle behöva en public service-lösning, förslag i den riktningen har lagts fram. Det är en idé i linje med det meritokratiska tänkande som ofta brukar hyllas – att skicklighet hjälps fram, för samhällets bästa. Vardande skicklighet bör därför tas väl omhand, vårdas. Det är sköra plantor.

I den politiska debatten förekommer ständiga ifrågasättanden av public service. Medan samhället, en organism som behöver skicklighet och kunskap, ropar på mer public service. I bemärkelsen fri tillgång till näring. Det är en paradox. Ett mått på den intellektuella nivån i dagens Sverige är att skräpmat och godis brännmärks i långa, välmatade tidningsartiklar. Medan tidningsvärldens motsvarighet till fast-food får full exponering. Fram med skiten!

De flesta människor har vissa områden där de söker djupare vetande. Och vem vill, handan på hjärtat, tillhöra ett folk som vet allt om säsongens färger, trender och dagscelebriteter – och det politiska spelets kortsiktiga dramaturgi? Men därutöver intet.

Inget om det mänskliga vetandet, under årtusenden ansamlat, ackumulerat – men om det vill sig illa, snart tömt på sin laddning. Vilket ansvar har en generation för att blicka utöver de snäva perspektiv som ibland kan råda? Stort ansvar, varje generation bäddar för de kommande.

Nå, kanske behöver jag inte oroa mig. Det kommer alltid finnas de som skaffar fram det vetande de behöver, och håller samhällsskutan flytande. Men vill vi ha det så? Att en snäv elit, och inga andra, sitter på nycklarna till kunskapen och det goda styret?

Om politik ska kallas statskonst, behöver vi en annan politisk kultur. Som inte bygger på bluff och falsarier. Samhället behöver relevanta fakta, kunskap, vetande. Och rentav en smula vishet. En övermakt som ingriper, men bara när det behövs. Den politik vi har nu hetsar – ljuger – förvillar. Faktiskt trycker politiken på oss uppfattningen att den egentligen inte behövs, eftersom den förleder. Vem behöver förledas? Och varför?

Missförstå mig inte, ett samhälle behöver myter, skrönor, berättelser som helt och hållet emanerar ur fantasin. Men inte med politiken som leverantör. Ju mer falskt det politiska samtalet blir, desto svårare blir det för väljarna att fullgöra sin skyldighet: att välja rätt företrädare. Vilket ju var själva idén med demokrati.

Det var aldrig tänkt att politiken skulle manipulera väljarna. Att politikerna med lögn och knep som verktyg skulle tillsätta de väljare de behöver för sitt omval. Vi behöver inte närma oss Putins eller Trumps metoder, vi behöver fjärma oss från dem.

Det finns ett parti som kom till makten genom att punktera en skönmålning som det dåvarande etablissemanget ägnade sig åt. Det behövdes, och var i linje med det demokratiska samtalets regler. När viktiga perspektiv försummas, behövs motsägande röster. Men när nu partiet ifråga blivit en del av etablissemanget tycks verklighetsbeskrivningen behöva frisering, ett annat ord för lögn, om platsen vid köttgrytorna ska kunna behållas.

När retoriken ändrades och lögnen i nästan moraliserande tonfall idealiserades som maktens självklara rättighet bytte jag fot – på sekunden. Den mannen kommer jag aldrig mer att lyssna på, jag knäppte av. Du kan babbla på, Jimmie – mitt öra har du inte längre. Jag drömde aldrig om att rösta på dig men jag lyssnade på en del av vad du berättade. Den tiden är över – jag stänger av bruset, också på den kanalen.

Min artikel skulle inte alls handla om Sverigedemokraterna, men de råkade poppa upp den här månaden, och det är ju val snart. – Men annars handlar mitt inlägg om bilder, tagna i maj i år, eller maj i lite vid bemärkelse, någon dag från april och juni kom med på köpet.

Bilderna kommer, det är min hoppfulla tanke, i sinom tid ses av folk med perspektiv. Framtidens folk – det är mycket av charmen, att fotografier är tidskapslar. Vad kommer man den dagen att tänka om det som nu är ”nu”? Det kan man inte veta.

I eftervärldens perspektiv överlagras förgångna tider med sådant som inte fanns när det begav sig. Eller åtminstone inte uppfattades. Det är till exempel tänkvärt att den tid då damer bar krinolin, detta förunderligt opraktiska plagg, av samtiden betraktades som helt och hållet normal.

Kan man inte därav dra slutsatsen att ”normal” är ett ord näst intill tömt på substans? Lika lite värt att läggas på minnet som artiklar om förhandsspekulationerna om säg ”mellon” i fjol. Precis vad som helt kan, när dess tid kommer, kallas normalt.

En annan förvandling vad gäller ordet normalitet har att göra med könskaraktärer. Vår tid definierar begreppet “kön” mer strikt än tidigare epoker. Den som faller – eller tycker sig falla – det minsta utanför de stipulerade gränserna för “typiskt manligt” eller “typiskt kvinnligt”, anser sig behöva omdefinieras som människa. Med ordens hjälp, vårdens hjälp. Här ska klippas och skäras!

Framtiden kommer att likna detta vid den sterilisering i syfte att “befria” samhället från “undermåligt material” som förekom för knappt hundra år sedan. Där har vi en förbindande länk – olika tider “utdefinierar” människor av viss sort. “Imbecilla” (ett ord som ofta användes helt utan rimligt fog); “asociala”, med en udda livsstil; svåranpassade; ångestdrivna, som lobotomerades. 

Och nu alltså: de som inte motsvarar de två benhårt definierade könens specifika drag, åtminstone inte i varje hänseende. Och förresten: tror någon att resultatet av ingreppen kommer att bli individer som sömlöst integreras i kollektiven “man” eller “kvinna”? Det är i så fall oförlåtligt naivt.  

Tiden gör konstiga krumelurer, då som nu. Men tiden som filosofiskt fenomen, som behållare för något (fast vad?) är värd funderande. Vad är det för fluidum som stryks över det förhandenvarande, och en dag kommer att få det nu innevarande att framstå som så annorlunda än alla andra epoker – och särskilt med tanke på alla de utmärkta lagringsmedier som tiden (!) har gett oss?

Vad visste en sjuttonhundratalsmänniska om forna tiders seder? Inte mycket. Rembrandt målade Jesu samtida klädda som 1600-talets holländskt-judiska köpmän. Det gjorde förstås inte hans konst mindre värd, men så annorlunda mot det dokumentärt giltiga perspektiv som ses som så viktigt i vår samtid. Men faktiskt stöder han en av mina teser – att människor överallt och alltid är sig lika. Bortom plaggen. Attityderna. Fraserna.

Efter många långa timmar framför datorn, med bildbearbetning, har jag nu i kvällningen (känslan av övergång, passage!) satt mig i den avsvalnade parken med en läsplatta som gör skrivandet ganska lätt. Jag söker en utsiktspunkt bortom datorns.

Mitt ärende, tror jag, är att för framtiden (med bilderna) berätta att vår tid, egentligen, är precis som deras. Människans moden och verktyg förändras men människan själv är sig lik. Existensen.

Eller tänk om jag har fel! Jag behöver ju bara minnas 1980-talet, vilket jag kan, för att hamna i en era med helt andra värderingar. I jämförelse framstår samtiden som hypermoraliserande, med dess ständiga (på lösan grund vilande) gränssättanden om vilka benämningar på ting och människor som är acceptabla.

Eller jag behöver bara associera till en annan tid eller plats, där döden är omedelbart närvarande. Som hot – verklighet – förluster bortom ord – ruttnande kött. Hur ska jag i mitt inre kunna föreställa mig känslan hos den förälder vars spädbarn inför hennes, hans eller bådas ögon, dränks i bensin som antänds? Jag kan bara tänka att det hat som då tänds aldrig någonsin kan släckas. Det kommer att brinna i släktled efter släktled. 

Vår tid (eller vår del av världen) har på intet sätt eliminerat föraktet för människor som av varierande skäl anses ha lägre rang, vara mindre värda – men genom ett språkbruk som liknar järnkorsetter skyms besvärande fakta. På 1700-talsvis parfymerar man bort det illaluktande.

Samtiden är grön, berättar mina aktuella bilder. Jag pratar inte om miljöpartiet, det är det mest avskydda partiet, enligt opinionsinstituten. Antagligen för att folk i gemen känner intuitivt motstånd mot det in absurdum tillspetsade, det tvärsäkra. Samma mekanism som väcker motstånd mot Sverigedemokraternas “svepande” demonisering av det främmande. Nej, när jag skriver grönt, menar jag kulören. Den som också finns på träden, just nu.

Jag läste en engelsmans iakttagelser från ett besök i Stockholm. Han, eller om det var hon, upprördes över den närmast terroriserande tendens till likriktning som innerstans stockholmare uppvisade. Alla klädda på samma sätt! Först efter några rader insåg jag att besöket som beskrevs inföll på 1940-talet. Men helt klart kunde samma vändningar ha använts 80 år senare.

I England, och förstås än mer så på 1940-talet, styrde klasstillhörigheten allt i en människas beteende, och det pikanta var att tillhörigheten – oavsett klädedräkt – inte kunde döljas. Inte i ett enda annat land väcker en landsmans sätt att tala antingen förakt eller hat på samma sätt som i England, skrev en författare från landet för hundra år sedan. Jag använder ordet England, eftersom mitt intryck är att Förenade kungadömets andra delar är mer flexibla. Varför har svenskan förresten tappat distinktionen mellan Storbritannien och Förenade Kungadömet, UK? Orden syftar ju på olika saker.

Fast sanningen att säga härskar klasstänkande också i den irländska kontexten, även om omformulerad i religiösa termer (koder för klass). Jag minns ett radioprogram jag hörde på ett hotellrum i Irland för länge sen. Temat var Protestanten, som varelse. I allt, börjandes med hur motoriken styr gångstilen, avslöjar sig Protestanten, detta ”finare slags människa”. Det handlade inte om teologi, föreställningarna om Protestanter och Katoliker står över religiösa begrepp. Det handlar om ekonomi, position på samhällsstegen. Som så ofta. I korthet hade Irlands protestanter ett närmare samröre med övermakten England, som bröt med katolicismen på 1500-talet. Det gav status.

Jag minns en i Sverige boende irländare som argt konstaterade att svenska nyhetsredaktioner ägnade sig åt felöversättningar, under tiden före Långfredagsavtalet (som gjorde slut på “The Troubles”). Konflikten handlade om lojalister som ville tillhöra det brittiska väldet, och republikaner som ville ha ett enat Irland. Lojalisterna kallades också unionister, och republikanerna nationalister. Men i Sverige översattes begreppen konsekvent med religiösa termer: “katoliker” och “protestanter”.

Att helt enkelt beskriva det som felöversättningar är för snävt. Det var medvetna val – om man så vill “ideologiproduktion”. Ett sätt att omskriva en konflikt om statstillhörighet till en antydd fråga om religiösa dogmer. Kanske för att tillrättalägga, kanske som dramaturgi. Nyhetsförmedling har alltid haft ett moment av underhållning i sig, narrativ som väcker associationer, gärna bjärta. Idag visar det sig genom kultursidornas successiva omvandling till rapportering om nöjeslivet. Vi ska lära oss trivas med trivia. Med Svenne Banan som Svenne Banal.

Det är svårt att se beskrivningen av den irländska konflikten som något annat än ett självgott, sekulariserat lands översittarfasoner mot ett annat land, som antyds sitta fast i tänkesätt härstammande från trettioåriga kriget.

Ingen irländare betraktade “The Troubles” (eufemismen som användes) som ett religionskrig. Tanken sågs som barock. Även om protestanter tenderar att tillhöra högre samhällsskikt än katoliker (men inte av teologiska skäl). Varje tid och varje nation sitter fast i oförsonliga missförstånd. Det tycks vara en naturlag.

I det ”klasslösa” Sverige behöver man bara förflytta sig mellan huvudstadens malmar för att hamna i vitt skilda samhällen. Men behöver bara lyssna på hur tonfallet skiljer sig på Söder från det på Östermalm. Synen på oviktigt respektive viktigt. På rätt och orätt.

Jag har haft anledning att studera Sverige som det var för drygt tvåhundra år sedan. Fattigt, förstås. Men där fanns också något oväntat: utbredd läskunnighet. Minst en i varje familj kunde läsa. Det var något nästan oerhört i den tidens Europa. Och visst – det hade koppling till religionen: i Luthers värld skulle Bibeln vara tillgänglig på folkspråket. I nästan varje hem stod en Bibel, oftast som enda bok, och den lästes. Och tänk vad svårt språket i Karl XII:s bibel var! I varje familj fanns åtminstone en som med hunger tog till sig de förunderliga berättelserna, ofta stor litteratur. Idag är nog Bibelns skrifter i stort sett glömda. Citat lever kvar, men få kopplar dem till Bibeln.

Men berättelsen om Bibeln i ensamt majestät i stugorna berättar en vacker historia – om hur det nästan i varje familj fanns någon som brann för litteraturen, även när den var så svår, så hög i sin syftning. Det finns människor som brinner för vishet – glöm inte det! Låt inte just dem hungra!

Sveriges bokliga bildning skulle senare vara en av byggstenarna bakom Sveriges ekonomiska under. Länge fanns en föreställning om att kvalificerad litteratur skulle nå var och en. I skolor, bibliotek och tidningar, även de mindre kvalificerade. 

Så länge det varade. Skolorna gick i bräschen: ut med det som inte alla förstår. Nu är yxan framme på tidningsredaktionerna. Det som är “al dente” (har tuggmotstånd) – ett ord som nog förstås av fler än ordet Alighieri – mönstras ut. Varför recensera en roman, som så få läser. (Och utan recension kanske ingen.) När man i stället kan recensera en bok om droger – skitdålig i och för sig, enligt kritikern. Men droger är kittlande. Så måste den där redaktionen ha tänkt.

Sverige är ett riktigt klassamhälle. Fast kanske inte lika mycket som Sovjetunionen, där alla hade ungefär samma lön, men där överklassen handlade i butiker med mycket låg prisnivå. För de andra fanns nästan inget att köpa. Kanske en vision av den högre kulturen i ett Sverige som närmar sig? Att ha läst rätt böcker är en subtilt lömsk klassmarkör. Nästan omöjlig att ens uppfatta för den utanförstående.

Jag hade här tänkt resonera om begreppet ondska – om ondskans uppenbara existens. Vår samtid har gjort den svår att blunda för. Som så ofta inledde jag med ett litet samtal med AI. Jag behövde lite fakta, men jag snavade på tangenterna: i stället för ”the concept of evil” fick jag en utläggning om ”the concept of level”, prydligt uppställt i punkter.

Nivåer? Det enda jag själv kom att tänka på var uttrycket ”self-leveling”, om bilar som med hjälp av luftfjädring, hydraulik eller andra system säkerställer konstant markfrigång, oavsett last.

Jag visste inte att Kierkegaard hade sysselsatt sig med frågan om just nivåer. I Sverige tänker man kanske på det lite omoderna ordet nivellering, som uttrycker tanken att ”en ann är lika god som en ann” Men Kierkegaard hade inte rang eller rikedom i åtanke, utan något mer intressant: tankemässig likriktning, en strävan att tycka som och prata om samma saker som andra. Vad han efterlyste var autenticitet. Äkthet.

Egentligen vet jag för lite om dansk mentalitet för att uttrycka mig om saken, men spontant (fördomsfullt) skulle jag tro att svensken är mer lagd åt det konforma än dansken. Fast nu kommer jag att tänka på en iakttagelse som jag för länge sedan läste hos någon. Tesen var att både svenskar och danskar ”håller sig på mattan” på liknande sätt. Men att mekanismerna är olika: i Danmark härskar den sociala kontrollen, grannen håller koll på sin granne, ser till så att denne inte svävar ut. I Sverige är närsamhällets sociala kontroll nästan obefintlig, men de sociala myndigheterna är desto mer livaktiga. Vad som kommer ut i andra änden är ungefärligen detsamma.

Jag associerar till ett land ännu ett snäpp längre bort, präglat av kalvinismen. En holländare, gästregissör på Dramaten, beskrev kravet på ”insyn” som påfrestande. I ett holländskt hem skulle det finnas ett vardagsrum som i varje stycke tålde att visas upp: gardinerna fick aldrig vara fördragna; inget ljusdunkel à la Rembrandt. I praktiken har därför holländska hem ett vardagsrum som liknar en tittskåpsteater, men utan agerande. Familjen håller till i andra rum.

Visst är det märkligt hur religion – luthersk, kalvinistisk, katolsk – sysslar så mycket med ytan. Som om inte religionen alls handlade om relationen till Gud eller kärleken till nästan, utan i stället om utanverket, seder och bruk. Om att slå ner på varje avsteg. Jag glömde visst Rysslands ortodoxa kyrka. Som uteslutande tycks verka för legitimering av våld och krig.

Här kommer Kierkegaards tankar om ”nivåer” in. Jag ser det som helt i linje med det journalistiska anslaget att ta genvägen via AI när jag beskriver Kierkegaards tankar. Som jag för övrigt känner igen från tidigare läsning – användning av AI kräver nog att man har en övergripande kunskap i ämnet. Sen kan AI bidra med detaljfakta, och inte minst det välgörande med korrekt stavning av namn, ett gissel för journalister. Fast språket måste förstås tuktas. AI är en maskin, och uttrycker sig alltsomoftast som en sådan. Den stilens enhetlighet som hos en människa vittnar om detta ospecifika som vi kallar själ har ingen motsvarighet hos AI. 

Det så kallade Turing-testet (1950-tal) handlade om att ifall en dator kunde uttrycka sig så att den mänskliga motparten trodde sig stå inför en människa, då hade datorn lyckats härma mänskligt beteende. 70 år har gått men fortfarande är AI maskinmässig. Det slog mig att AI har begränsad kapacitet, så jag ställde frågan om min bot föredrog att jag lät bli att tacka för de svar jag var särskilt nöjd med. “Ja, låt bli att tacka. Min kapacitet är ansträngd.” Så skulle aldrig en människa tänka. AI saknar känslor.

Efter hård omformulering och i stark förkortning återger jag nu vad AI skrev.

”Kierkegaard utforskar idén om existensens olika skikt och de val individer gör. Antingen–eller kontrasterar två nivåskilda livshållningar: den estetiska och den etiska. Den förra söker nöje, skönhet och omedelbar tillfredsställelse, medan den senare drivs av plikt, ansvar och hänsyn till moraliska principer.

Enligt Kierkegaard måste individen träffa ett val – avgörande för identitet och karaktär. Han understryker vikten av självstudium och behovet av att i sin existens överskrida den estetiska nivån för att nå en högre syftning: etisk eller religiös.

Kierkegaard studerar personlig identitet, moraliskt ansvar och kampen för autenticitet – äkthet – i en motsägelsefull värld. Läsaren uppmanas att reflektera över sina val och de värderingar dessa uttrycker. Vad som står på spel är individens utveckling och självförståelse. Kierkegaard inspirerade den existentialistiska filosofin hundra år senare. Med Albert Camus som den som kanske åldrats vackrast. 

När Kierkegaard använder ordet ”estetisk” lägger han en lite annan innebörd i ordet än vad vi gör. Estetik är för oss liktydigt med konst, det skönas principer. För Kierkegaard står ordet för det sinnliga, njutningen, hedonismen. Sådant som jakt på pengar, nöjen och snabb behovstillfredsställelse. Kanske också föreställningen om att livets själva längd är av större vikt än vad det ägnas åt. Just den tanken minns jag från en urgammal kinesisk vishetsbok, I Ching.

“Grytan symboliserar näring och förvandling – här utveckling av karaktär och dygd. Den upphöjde liknas vid en gryta som används för att laga och förbereda näringsrik mat. Precis som grytan är avgörande för matlagning, är den upphöjde avgörande för att främja harmoni och dygd i samhället.

Den upphöjde är inriktad på resultatet av sina handlingar. Att uppnå något meningsfullt och bidra till andras välbefinnande är mer värdefullt än att leva ett långt liv. Genom att prioritera det gemensamma bästa framför ett långt liv för sig själv kan man lämna ett positivt arv till kommande generationer.”

Spontant föreställer jag mig att den ”estetiska” livshållningen är mer utbredd idag än under Kierkegaards tidiga 1800-tal. Men vad vet man på djupet om en svunnen tid? Kanske var den tiden, i och för sig starkt präglad av kristendomen, på samma sätt som vår inriktad på det yttre, fastän understundom draperad i en mer kristen kontext.

Andra, filosofiska och kanske psykoanalytiskt orienterade riktningar har gett sig i kast med medvetandets eller medvetenhetens nivåer. Antagandet har varit att individer kan uppnå högre nivåer av förståelse eller upplysning genom introspektion och självreflektion. Vissa filosofiska skolor tänker sig olika nivåer av verklighet bortom den fysiska världen, helt andliga sfärer. Förvisso inbördes ganska olika. Om det hinsides, oavsett om det finns eller ej, är det svårt att uttrycka sig med bestämdhet. Även om det förvisso (inte heller) bestämt kan uteslutas att ett mindre antal människor äger förmåga att överskrida sedvanliga gränser för mänsklig perception. Ett annat fält där vår kunskap inte räcker till för entydiga slutsatser.

Fysiken – på dess nuvarande nivå – lär oss att före ”Big bang” existerade ingenting, inte ens Tiden. Om detta tillstånd kan inget sägas. Bara om vår relativa samtid, de 13,8 miljarder år som förflutit sen Big Bang, kan något med fog hävdas. Frågan om vad som existerade före Big Bang är en av kosmologins och den teoretiska fysikens stora mysterier.

Man kan tala om ett Wittgensteinskt ögonblick: “Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.” Om sådant och annat liknande kan ingen meningsfull kommunikation förekomma. Men detta hindrade ändå inte Wittgenstein från att uppmana kollegan och vännen Betrand Russell att tro på Gud. Wittgenstein hade en intressant vinkling på det gudomligas maningar. Det är inte så, menade han, att Gud förespråkar något för att det är rätt och sant. Snarare är det så att något är rätt och sant därför att Gud förespråkar det.

För W. är alltså Gud absolut transcendent, oåtkomlig för mänskligt förnuft. En hållning som den förre påven Benedikt riktade skarp kritik mot i en berömd föreläsning med udden riktad mot islam, där Gud, enligt honom, måste åtlydas blint. Utan förnuftets – logos’ – vägledning.

Berättelsen om hur Abraham av Gud befalldes att offra sin son Isak ses ofta som vägledande. Enligt berättelsen testade Gud Abrahams tro genom att befalla honom att offra sin älskade son Isak. Abraham, känd för sin starka tro, ifrågasatte inte Guds befallning utan föresatte sig att lyda.

Tidigt nästa morgon tog Abraham med sig Isak och två tjänare till landet Moriah. När de nådde den bestämda platsen byggde Abraham ett altare, arrangerade veden och band Isak ovanpå bålet.

Men precis när Abraham stod i begrepp att offra sin son, hindrade en Herrens ängel honom och tillhandahöll ett ersättningsoffer, en bagge som fastnat i snår.

Berättelsen har tolkats på olika sätt. Ofta som ett tecken på att Gud aldrig begär det som människans samvete förbjuder. Det är också innebörden av tanken att människan skapades med Gud som avbild. Genom sitt förnuft och samvete har människan en gnista av Gud i sig, och förmågan att avgöra rätt och fel. Men genom sin fria vilja har människan också möjligheten att gå emot sitt samvete.

Denna senare möjlighet begagnar sig den ryske patriarken Kirill av, när han med kraft stöder Rysslands anfall mot Ukraina. Om Kirill är troende, och inte bara en marionett tillsatt på politiska grunder, får vi förmoda att han medvetet går emot sitt samvete. Vi får också förmoda att betydande värdsliga belöningar lockar. I det långa perspektivet ter sig följderna mer besvärande.

Kirill är inte ung, men jag citerar ändå Predikaren: “Gläd dig, yngling, medan du är ung, njut i fulla drag av din ungdom. Följ ditt hjärtas vägar, gå dit ögat leder dig. Men tänk på att för allt du gjort skall du ställas till ansvar av Gud.”

Men tillbaka till Big Bang och det tillstånd av icke-existens som ska ha föregått explosionen. Enligt den allmänt omfattade tankefiguren att allting måste ha en orsak leder konstaterandet in tanken på att detta ”ingenting” (i fysikalisk mening) rimligen ändå måste ha haft en orsak – även om inte fysisk, eftersom fysiken (tiden inbegripen) inte existerade.

Orsaken skulle kunna tänkas vara Gud – den “Gudsvind” som var vad som skapade världen, enligt Första Mosebok. Enligt judisk spekulation uppstod världen genom att Gud ”förminskade” sig. Eftersom han fram till denna punkt var ”allt” måste han avstå från något av detta allt – för att ge rum åt skapelsen. Vilket han alltså ska ha gjort.

För att ändå ge utrymme åt något av den diskussion som först var tänkt att vara ämne för min journalistiska betraktelse – ondskan – kan jag antyda idén om att Guds förminskning inbegrep att han överlät något av sin suveränt fria vilja åt människorna, Som därmed gavs den farliga möjligheten att välja det onda. Att många också utnyttjade möjligheten kräver ingen ytterligare bevisning.

Det ofta citerade teodicé-problemet består i frågan hur Gud, god och allsmäktig, kan tillåta ondskans existens. Ett nära tillhands liggande svar är att Gud i och med skapelsen överlät något av sin allmakt åt människan. Han kunde också ha kunnat låta skapelsen befolkas av änglar. Men eftersom änglar saknar fri vilja (de kan bara göra det goda) skulle det ha varit en sken-skapelse, där Gud behöll makten. Men vad Gud ska ha velat, menar teologerna, var att bemyndiga människan. Som alla vet äger den myndige makten att själv välja sina handlingar. Må så vara att de onda handlingarna kan komma att få sitt straff i efterhand.

“Tänk på att för allt du gjort skall du ställas till ansvar av Gud,” skriver Predikaren, och anger livets villkor. 

Kanske kan man avsluta med att konstatera att det finns den Stora Ondskan, som Hitlers, Stalins eller Putins. Och den Lilla Ondskan, vardagselakheten. Filosofen Hannah Arendt kallade den kraft som drev nazismens hantlangare till att utföra de mest vidriga handlingar för den ”banala ondskan”. Med detta menade hon att individerna i sig inte var särskilt annorlunda än folk i gemen – en egentligen kuslig tanke. Därför väljer jag varianten ”vardagselakhet”, för det som vi upplever runtomkring oss dagligen och stundligen, och bara sällan handlar om det bestialiska.

Dock vill jag hålla ifrån mig det som jag uppfattar som relativiserande i Hannah Arendts beskrivning. Jag tror fullt och fast på att människor skiljer sig ifrån varandra när det gäller benägenheten att göra det onda (oavsett skala). På att samvetet existerar, som möjlighet.

För somliga kan det räcka med att de som ondskans motivering har att göra med en motpart som i kristen terminologi skulle kunna beskrivas som saktmodig, som inte höjer rösten, som låter andra använda de skarpa tillmälena. 

Andra kan behöva det avstånd som en mobiltelefon ger. Sätt en smartphone i handen på en människa med vissa brister, kanske för mycket ego och för lite empati – och du har ett potent aggressionsaggregat. Men skyll inte på maskinen, skyll på den som trycker på knapparna.

Jag föreställer mig att vardagselakheten har sin grund i bräcklig självkänsla. De stöddiga och högljudda brukar vackla på den punkten. Men varför? En klok kvinna med många barn berättade – det kan ha varit i ett samtal på sociala medier – att hennes erfarenhet pekade på att människor föds med ett bestämt mått av självkänsla. Denna kan, menade hon, inte uppfostras fram. Inte heller speglar den nödvändigtvis svåra upplevelser eller brist på goda omständigheter. Tvärtom kan den frodas hos människor som har sitt på det torra.

Det kan påminna om tanken om ”fuck off-money” – vikten att spara ihop till en tillräckligt stora summa pengar för att vid behov kunna säga Fuck off! till chefen och bara dra.

En huvudkudde av pengar gör att man kan sova gott även när man dragit på sig andras ilska. På motsvarande sätt skulle man kunna tänka sig att den som haft det motigt och har anledning att känna sig bitter skulle häva ur sig oförskämdheter mot omvärlden. Och visst förekommer det, men min erfarenhet pekar på att det är mer ovanligt. Den som livet behandlat hårdhänt, har lärt sig att hushålla med ilskan. I så fall en välsignelse i efterskott.

Men en svår utgångspunkt kan förvisso vara alltför höga förhoppningar – anspråk – på livet, jämfört med de faktiska förutsättningar man har att nå upp till de drömda bragderna.

Ibland har jag en känsla av att det ändå finns något av ett samband mellan de i och för sig högst olikartade begreppen nivå och ondska. Jag skrev ovan att jag gjorde en association till vissa bilars ”self-leveling”, kapaciteten att automatiskt bibehålla markfrigången oavsett belastning.

För vissa människor, som kanske saknar den mänskliga motsvarigheten till finessen ”automatisk nivåreglering” är kanske det elaka utfallet mot någon i omgivningen (som gjort sig obekväm) en ren nödvändighet. Tappar man markfrigången riskerar man stå på näsan. 

Då kan en snärtig avhyvling mot den man retar sig på göra det lättare att glida fram motståndslöst. Med högrest huvud pekar (den med skinn försedda) näsan i vädret. Det kan nog kännas ganska gott. När allt annat slagit fel.

På mitt urmodiga sätt vänder jag mig till Bibeln för tröst, när de övermodiga bråkar. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

***

Min serie bilder, ett journalistiskt svep från den dryga månad som nyss passerats, uttrycker väldigt lite ondska. Inte mycket om nivåer heller. I min värld är alla lika, och gott humör premieras.

Existensen är sammansatt av onda och goda upplevelser. Som fotograf kan man ta sig friheten att fokusera på de goda. Kameran avbildar mekaniskt, har det sagts – men ingen kan komma ifrån att fotografen är den som väljer att trycka på utlösaren. Eller att låta bli.

När jag för drygt femton år sedan bestämde mig för att försöka mig på genren gatufoto, av någon beskriven som fotografering “på samtalsavstånd”, kände jag mig lite förskräckt. Skulle jag verkligen ha modet. Nej, så klart inte!

Men jag förutsätter aldrig att jag har något gratis. Har jag inte modet, tar jag mig modet. Som konstnär (lite pretentiös är jag) måste man drivas av en högre syftning än bekvämlighet.

På Sveriges Radios bibliotek – jag var anställd på SVT men ville pröva mina vingar – lånade jag en bok med artiklar av en kulturskribent på Aftonbladet som hade foto som specialitet. Artiklarna var rätt gamla redan då, men principerna för hanteringen är densamma. Jag blev imponerad av skildringen av en utländsk fotograf på besök i Stockholm som obehindrat fotade vackra kvinnor i Kungsträdgården, som han sedan tackade med ett leende. Aldrig att jag skulle kunna uppnå denna höga nivå i konsten att vara obesvärad!

Men ändå: numer kan jag uppleva att just detta sker, när många år gått och diverse konfrontationer avstyrts. Det blir ofta ett leende. Och det är inte ens säkert att leendet bara kommer från mig. Nu ristar jag i sten en princip som jag aldrig tidigare formulerat eller ens tänkt: fotografens första plikt är att avläsa en själ! Det mänskliga ansiktet är riktigt intressant bara när det avspeglar ett inre.

Finn vägen till det inre!

Har mina bilder någon mening? Jag får ofta frågan, och lika ofta blir jag svaret skyldig. När jag läste filosofi fascinerades jag av en tanke hämtad från estetiken. Dels för att den var snitsigt formulerad, och dels för att den antydde något dunkelt spännande. “Det intentionella felslutet.” 

Det låter som en sådan där hemlighetsfull formel som inte går att förstå – säg “cirkelns kvadratur”. Men det är enklare. Det är den förledande tanken att en bild uttrycker upphovsmannens avsikt.

En bild, kanske alla konstverk, åtminstone om de är något att ha, uttrycker något mer än det kalkylerade. Jag ser det på mina egna bilder, ibland. Bilder som tas blixtsnabbt, vägledda av stundens ingivelse, rymmer ett otal aspekter som fotografen omöjligen hinner inregistrera vid själva fotograferingsögonblicket. Det kan vara en skylt någonstans – vid efterbearbetningen kan man (ja, det händer!) fatta att skyltens ord uttrycker bildens mening. Det är obegripligt, visst. Men det fungerar. Det behöver förstås inte vara en skylt. Bara något fyllt av mening.

Henri Cartier-Bresson, gatufotografins fader, med rötter i surrealismen, återkommer jag ofta till. Hans kungstanke är “the decisive moment” – ögonblicket när allting stämmer. Ofta har jag undrat om han med “allting stämmer” menar kompositionen, alltså det rent visuella, eller om han menar den djupare mening som bilden förmedlar. Jag vet inte riktigt hur han menade. Men när allt faller på plats stämmer båda sidorna. Fotografi handlar om att sätta samman saker som inte alltid naturligt hör samman. I det typiska fallet att förena tid och rum, på ett ovanligt sätt. Fotografens penselföring är tiden, eftersom tiden transformerar ljuset. Fotografi betyder ordagrant: “måla med ljus”. Det är den tålmodiges konst – först med tiden (i rätt ögonblick) framträder bilden. Kameran som solur. 

När bildkonsten avbildar människor kan man urskilja två komponenter: den estetiska och den psykologiska. Annorlunda uttryckt: form och innehåll. Idealet är när båda finns där, men i allmänhet närmar sig en konstnärlig bild det ena eller det andra. Jag gissar, mer kan jag inte, att mina bilder framför allt fokuserar på känslan. I lyckliga fall drar kompositionen åt samma håll, och förstärker känsloinnehållet.

Det är förstås bara de bilderna jag skulle publicera – om nu inte detta var ett journalistiskt försök, bilder tagna i stunden; publicerade i stunden. Jag gör inte konsthistoria, jag uppvisar verklighetens flöde, ett kort stycke tid. Framtida gallringar kan kanske avslöja några guldkorn.

Jag minns att jag under de där tidiga åren läste mycket fototidningar. En fotograf, i en småstad i Irland, tror jag, berättade att han alltid stod i samma gathörn och fotade och att han till slut blivit bekant med folket som passerade. Det skulle aldrig funka i en storstad som Stockholm, tänkte jag. 

Men när femton år gått så har något hänt. Folk känner igen mig, de frågar om de får posera framför min kamera. Häromdagen var det till och med en a-lagare som insisterade på att bli fotograferad (även om hans kompis flydde fältet). Märkvärdigt. It’s a long way to Tipperary.

Ibland uppstår stunder av delad glädje. Det tycker jag kan stå allra sist i denna text om våren – om nivåer, om motsatsparet ondska och glädje. Fotografin säger något viktigt om glädjen, att den förstärks i utbytet människor emellan. Det är parallellen till, eller det omvända mot det onda. Som förstärks när man förstår att det inte bara var något tråkigt som hände, utan att det också var avsett.

Motstycket är det goda som inträffar, och gör det som en akt av god vilja. Vilket är just precis det som gör livet värt att leva.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Translate »