Den långa och vindlande historien om Italiens enande

Det finns en grundmurad föreställning om Italien som en sedan urminnes tider självklar etnisk enhet, en nationalstat bland andra. Landet med den karaktäristiska stövelformen, riket som förkroppsligar romantik och bel canto, pizza och pasta. Och ja – under 700 år från och med trehundratalet f. Kr. var den italienska halvön enad under det romerska riket. Detta rike omfattade förstås också andra delar av den då kända världen men Italien hade en särställning och räknades aldrig som provins.

Men enheten var bedräglig. Hela södra delen av det geografiska Italien hade under århundraden varit en del av Magna Graecia, Storgrekland. När ”Neapolis” till slut kom under romerskt välde fick staden behålla sitt språk och sin författning; Även under kejsartid räknades Neapel räknades som en grekisk stad.

Under senare epoker var stora delar av nuvarande Italien under utländskt styre – Spanien, Österrike, Frankrike och Tysk-romerska riket. Vad var det som hände?

År 476 störtades den siste västromerske kejsaren och den italienska halvön kom att styras av olika germanska stammar ända tills frankerna på 700-talet besegrade den sista av dessa, langobarderna. Därmed fick påvedömet juridisk myndighet över stora delar av centrala Italien. Kyrkostaten var bildad. 

År 800 kröntes Karl den store av påven till kejsare av det Heliga romerska riket. Påvedömet kom att få en komplicerad relation till denna statsbildning som betraktade sig som arvtagare till det romerska riket. En ständig dragkamp mellan kejsaren och påven gjorde maktförhållandena oklara, och Italien sönderföll så småningom i ett antal stadsstater. Undantagen var södra Italien som utgjorde Kungariket Sicilien – en gång grundat av normanderna – och centrala Italien som utgjorde Kyrkostaten, påvens världsliga välde.

Men Medeltiden gick mot sitt slut och med renässansen återföddes idén om ett enat Italien, så som det varit under Romarriket. Tongivande författare som Dante, Petrarca, Boccaccio och Machiavelli opponerade sig mot det utländska styret. Dock skulle det dröja ytterligare några århundraden innan en stark politisk rörelse för enandet växte fram: Risorgimento – återuppvaknandet.

I en scen i en roman av Gian Rinaldo Carli från mitten av sjuttonhundratalet förebådas känslan av en italiensk nationell identitet. En främling stiger in i ett kafé i Milano och förbryllar gästerna genom att säga att han varken är utlänning eller milanes. ”Vad är ni då?” undrar de. ”Jag är italienare.”

Det långa och vindlande händelseförlopp som till slut ledde fram till ett nytt italienskt kungarike, Italiens enande, började vid tiden för Franska revolutionen och Napoleonkrigen. Det var en tid när inga värden togs för givna. Allting kunde – och kanske borde – göras på ett annat sätt.

När jag läst in mig på materialet har jag gripits av en sällsam känsla. Det är bilden av något ödesbundet som avtecknar sig. Det är som om förloppet styrs av en på förhand framlagd plan, som bara behöver realiseras praktiskt. En saga, men en brutal sådan, med blod och ond bråd död. Och med ett slut som är lyckligt, eller inte lyckligt. Kanske helt enkelt med ett öppet slut.

Intellektuella hade längre förespråkat ett enat Italien men nu tillkom några nya faktorer som fick fart på processen. Rötterna fanns i upplysningstidens tänkande, som inte godtog enväldets princip. Den suveräna makten skulle tyglas med hjälp av en författning, maktdelningens princip. 

Tvåhundra år senare uppträder helt oväntat politiska krafter, inte minst i USA, som vill reversera förloppet. Konstitutionen, de demokratiska institutionerna ses som hinder för en härskare som vill vara suverän, enväldig. Italiens historia belyser de förfärande effekterna av ett sådant statsskick.

Med upplysningen lanserades ett demokratiskt tänkesätt; i stället för monarki förespråkade man republik. Som i revolutionens Frankrike. Som i nya Förenta staterna. ”Jämlikhet, broderskap och frihet” var ett stridsrop som fann genklang i Italien.

Men det rörde sig inte enbart om ett skifte i tänkandet, den politiska filosofin. Lika mycket handlade det om djupgående förändringar i samhällsmaskineriet, med grund i sådant som utbildning, tillverkningssätt, handel och kommunikationer. Ett effektivare samhälle knackade på dörren.

Med Napoleonkrigen raserades de gamla feodala strukturerna. Tendensen var att privilegiesamhället, med företeelser som förläningar, skattefrälse, ståndssamhälle och skråväsende, trädde tillbaka för ett rättvisare samhälle, där skicklighet och kunskap var utslagsgivande, inte vilken familj man var född i. Ett effektivt rättsväsende skulle etableras, med allas lika rätt inför lagen.

I bakgrunden skymtar en ny samhällsklass, etablerad under 1700-talet. Den bestod av kapitalister, företagsägare, köpmän – det ekonomiska borgerskapet, och vid sidan av detta ett skikt av advokater, präster, ämbetsmän, läkare, längre fram också ingenjörer. Det handlade om personer som levde på sin utbildning – det bildade borgerskapet. Kanske speglar de svenska begreppen ”kälkborgare” kontra ”spetsborgare” något av den skillnaden. Men borgerlighetens intelligentia omfattade också professorer, skriftställare och fria intellektuella.

Parallellt med upplysningens och moderniseringens principer framträdde en annan typ av tänkande: romantikens. Där upplysningen hade betonat förnuftet, lyfte romantiken fram känslan, ibland till den grad att den närmade sig anti-intellektualism. Ett viktigt drag var nationalismen, föreställningen om nästan ödesbestämda gemenskaper som bottnade i etnisk samhörighet, en folksjäl. Språket sågs som en bärande faktor, men inte den enda. En tänkare, Johann Gottfried Herder, menade rentav att alla kulturer är så olika att det inte finns någon enhetlig mänsklig natur. Med bland annat folkmusikens hjälp kunde folksjälen studeras, hävdade han.

Det kan tyckas förvånande att nationalismen, som en modern tid ser som ett konservativt, nästan reaktionärt tänkesätt, så otvunget kunde paras ihop med liberala drag som näringsfrihet och allas lika rätt inför lagen. Men sådan var tiden. Föreställningen om nationen, folket hade en politisk aspekt – den gjorde anspråk på makt.

Under de franska revolutionskrigen hade Napoleon framgångar i Italien och besegrade Sardiniens och Österrikes arméer. Österrike förlorade sina besittningar i Italien. Fransmännen introducerade moderna ideér, och med republikanska institutioner utmanades Bourbonernas och Habsburgarnas anspråk. Trots att Österrike återtog makten över nordöstra Italien efter Napoleons fall hade ett frö såtts som skulle leva vidare under hela processen mot Italiens enande – ett hägrande mål vars främsta motståndare Österrike och Habsburgarna var.

Romantikens nationsbegrepp var inte helt enkelt att anpassa till det geografiska Italien som i realiteten var mångspråkigt. På 1840-talet lanserade en författare en standardiserad version av den toscanska dialekten som ett gemensamt språk som alla borde lära sig. Projektet blev framgångsrikt på lång sikt men fortfarande på 2000-talet lever de gamla dialekterna kvar som parallella språk som bara förstås av de invigda.

Ett särfall var Sicilien och Neapel, som hade tillhört Spanien, och i alla tider hade varit främmande för övriga Italien. Vardera regionen hade sin egen, för andra obegripliga dialekt, som inte bara talades av vanligt folk utan också av den intellektuella eliten. Det existerande inte minsta spår av nationalkänsla – tvärtom hade man välkomnat Napoleon och fransmännen eftersom de erbjöd ett mer rättvist och effektivt styre än de inhemska dynastierna.

Efter 1815 växte ett hemligt sällskap fram i södra Italien – Carbonara, ”kolarna”. Till en början höll man till i Abruzzernas och Kalabriens bergstrakter. Rörelsen bars fram av de uppstigande samhällsskikten; mina källor är delvis motstridiga, den ”bildade medelklassen, köpmän och intellektuella” lyfts fram på ett håll, men på ett annat ”officerare, studenter, konstnärer och till och med präster”. 

Carbonara tog avstånd från Napoleon men hyllade revolutionens principer, ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Rörelsen lånade sin begreppsapparat från den kristna religionen – trots att den hade antiklerikala drag. ”Lammet” representerade Kristus, tyranniets främsta offer, medan ”vargen” stod för tyranniet, i Neapel det bourbonska styret. Med tiden spred sig rörelsen över hela Italien. Det främsta målet var att bekämpa enväldet och upprätta ett konstitutionellt styre. Vad som hägrade kan beskrivas som en borgerlig utopi inspirerad av upplysningen – enligt den tyske historikern Jürgen Kocka en av de få utopier som inte har komprometterats av historien.

Under decennierna efter 1820 var situationen labil. Bägge Sicilierna under huset Bourbon tycktes i spåren efter den spanska revolutionen 1820 vara på väg att införa en konstitution. Men efter en österrikisk intervention krossades revolutionärerna. I Piemonte (tillhörande kungariket Sardinien) skedde något liknande. Efter ett uppror 1821 abdikerade kungen och en konstitution infördes, men Österrike ockuperade Sardinien och enväldet återinfördes.

I spåren av den franska julirevolutionen 1830 utbröt uppror på flera håll i Italien, men åter intervenerade Österrike och krossade de upproriska. Emellertid protesterade Frankrike och österrikarna drog sig tillbaka tills vidare. Den nye franske kungen Louis Philippe, ”borgarkungen”, hade utlovat revolutionärerna stöd, men av fruktan för att förlora tronen avstod han.

Vid samma tid utbröt framgångsrika uppror på flera håll i Kyrkostaten. Trikoloren lanserades i stället för den påvliga flaggan. De upproriska provinserna utropade Italiens förenade provinser, vilket fick påven Gregorius XVI att söka hjälp hos Österrike. Den österrikiske kanslern furst Metternich varnade Frankrikes kung Ludvig Filip och gjorde klart att Österrike inte ämnade förbli passivt vad gällde Italien. Det fick Ludvig Filip att undandra all hjälp till revolutionärerna. Och han gick längre än så och fängslade en rad italienska revolutionärer som befann sig på fransk mark. År 1831 tågade fransmännen in och slog ner upprorsmakarna i provins efter provins. Många radikala ledare fängslades.

Men hur såg de folkliga stämningarna ut vid den tiden? Historikern Denis Mack Smith, som specialiserat sig på epokens italienska historia, framhåller att få utanför entusiasternas led trodde på visionen om en italiensk nation. På halvön fanns åtta stater, var och en med sina egna lagar och traditioner. Ingen hade viljan eller resurserna att upprepa Napoleons en gång påbörjade och delvis genomförda enande.

Samtidigt pågick en febril verksamhet i det fördolda. Av de fyra namn som eftervärlden förknippar med Italiens enande – Garibaldi, Mazzini, Cavour och kung Viktor Emanuel – var de två förstnämnda radikaler. Båda tvingades i exil. Mazzini grundade i Marseille ett underjordiskt sällskap, Det unga Italien, som i det tysta samlade alltfler medlemmar. Garibaldi för sin del flydde till Sydamerika och lärde sig gerillakrigföring – framsynt nog. Under åren 1848-1866 utkämpades tre regelrätta frihetskrig, men hela perioden var präglad av upprorsstämningar.

Av de intellektuella och politiska ledarna verkade flera i exil, till följd av revolutioner som slagits ner. Exilen blev ett tema i berättelsen om ett Italien som kämpade för oberoende. Föreställningen om nationalkaraktärer var tidstypisk. Det italienska förknippades med bristande manlighet och oföretagsamhet. Stereotyperna hade sin grund i upplysningstidens tänkande där en nations miljö och historia ansågs vara bestämmande. Patrioterna tog till sig somligt och tog avstånd från annat. De talade om politiskt förfall, degeneration. Man förklarade att ”manlig fasthet” skulle ersätta ”kvinnlig vekhet” som verktyg för en italiensk pånyttfödelse. Bilden av ett framtida Italien mejslades fram med den europeiska nationalismen som mönster. 

I enandets långa historia står en episod, från tidigt 1840-tal, fram med ett alldeles särskilt romantiskt skimmer över sig. Två bröder, Attilio och Emilio Bandiera, bördiga från Venedig, bestämde sig för att kämpa för Italiens enande genom att slå till mot kungariket Bägge Sicilierna. Deras far, baron Bandiera var amiral i den österrikisk-ungerska flottan, där de själva också tjänstgjorde. Bröderna hade förbindelser med Mazzinis Det unga Italien och värvade i hemlighet 20 edsvurna män bland officerarna, de flesta italienare. Samtliga svor eden – de var beredda att offra livet. 

De sammansvurna avseglade söderut och landsteg på den kalabriska kusten. Planen var att befria de politiska fångarna i Cosenza varefter en högtidlig proklamation skulle utfärdas. Tragiskt nog fann de edsvurna aldrig den grupp rebeller som de blivit utlovade. De fortsatte i stället mot La Sila, men förråddes av en av kamraterna, korsikanen Pietro Boccheciampe. En avdelning gendarmer och frivilliga skickades ut och övermannade upprorsmännen. Alla utom Boccheciampe dömdes av en militärdomstol och arkebuserades. Ryktet förmälde att de strax innan beskjutningen ska ha utropat ”Viva l’Italia!”. 

Händelsen sände chockvågor genom hela Italien och myndigheternas agerande fördömdes allmänt. Bröderna Bandieras hjältesaga och offerdöd kom att tjäna som inspiration under de uppror som skulle följa.

Revolutionsåret 1848 började i norr med civil olydnad. Genom att vägra röka cigarrer och delta i hasardspel försökte lombarderna minska Österrikes skatteintäkter. Snart jäste det på hela den italienska halvön. På Sicilien ledde en revolt till utropandet av det oberoende Kungariket Sicilien under revolutionären Ruggero Settimo. Men ett drygt år senare återtog huset Bourbon makten och Bägge Sicilierna var tillbaka.

I Toscana ledde oroligheter i februari samma år till att Storhertigen Leopold II gick med på att införa en konstitution. Senare samma månad följde påven Pius IX Leopolds exempel. Det var förvånande, det gick ju på tvärs mot påvedömets tidigare motstånd mot maktdelning. Tre italienska stater hade nu en konstitution. 

I Lombardiet kulminerade oroligheterna i mars med revolter i både Venedig och Milano, varifrån de österrikiska garnisonerna fördrevs efter fem dagars intensiva gatustrider. Österrike skickade en armé under marskalk Radetzky, som dock tvingades till ett snöpligt återtåg. I det läget ansåg kungen av Sardinien (som innefattade Piemonte och Savojen) att tiden var inne för ett enat Italien, och förklarade krig mot Österrike. Det var det första italienska frihetskriget. Kungen hade framgångar till en början men besegrades i juli av Radetzky. Österrike återtog kontrollen över Lombardiet och Veneto, dock inte staden Venedig.

Senare samma år blev situationen i Rom alltmer tillspetsad. Justitieministern föll offer för ett attentat och Pius IX flydde Rom strax innan Garibaldi och hans patrioter anlände till staden. I februari 1849 utropades den Romerska republiken. Strax dessförinnan hade en ung präst, Abbé Carlo Arduini, i ett sedermera berömt tal förklarat att påvarnas världsliga välde ”historiskt var en lögn, politiskt ett bedrägeri och religiöst ett brott mot moralen”.

Guiseppe Mazzini utnämndes till regeringschef och en ny författning tillerkände  medborgarna religionsfrihet och bekräftade påvens oberoende som den katolska kyrkans överhuvud. Därutöver avskaffades dödsstraffet och fri utbildning infördes.

 

I det läget trädde Frankrike in på scenen och skickade trupp till Rom. Efter två månaders belägring kapitulerade Rom den 29 juni och påvedömet återupprättades. Garibaldi och Mazzini flydde staden och gick i exil. 

I norr belägrade österrikarna Venedig som försvarades av en armé av frivilliga som tvingades kapitulera den 24 augusti. Stora skaror patrioter avrättades genom hängning. Österrikarna fortsatte söderut för att återinsätta avsatta furstar och ta kontrollen över Kyrkostaten. Därmed hade revolutionerna krossats fullständigt.

Bland patrioterna spred sig modlösheten men ändå dog inte drömmen om Risorgimento – ett enat Italien. Man drog lärdom av det fullständiga militära nederlaget mot Frankrike och Österrike. När nästa möjlighet yppade sig 1860 stod man starkare.

Patrioterna skaffade sig strategisk överblick över situationen och såg Frankrike som en tänkbar allierad. Men det första målet var en frigörelse från Österrike. I utbyte mot en militär intervention erbjöds fransmännen Nice och Savojen. Även påven betraktades numera som en fiende, som aldrig kunde tillåtas leda ett enat Italien. Vidare drog man slutsatsen att en republik inte skulle bli stark nog. Enandet måste bygga på en stark monarki – blickarna vändes mot Piemonte, alltså Kungariket Sardinien och dess nye kung Viktor Emanuel.

Men den verkliga spindeln i nätet var greven av Cavour. Han var ramstegsman men inte revolutionär. Som pragmatiker arbetade han för jordbruksreformer, banker, järnvägar och frihandel. I sin tidning Il Risorgimento propagerade han för ett oberoende Italien. Som premiärminister från och med 1852 ledde han en effektiv förvaltning som främjade ekonomisk utveckling och reformer inom armé, näringsliv och rättsväsende. Han sökte stöd hos patrioter runtom i Italien. Som allierad till Storbritannien och Frankrike under Krimkriget stärkte han kungarikets diplomatiska legitimitet.

Vid denna tidpunkt hade alltså de fyra namn gjort sig kända som eftervärlden förknippar med Italiens enande. Garibaldi och Mazzini representerade en revolutionär vänster, Viktor Emanuel och Camillo de Cavour en pragmatisk höger.

I april 1859 inleddes en ny fas. Cavour hade i Frankrikes kejsare Napoleon III funnit en allierad, och genom militära provokationer mot Österrike lyckades han framtvinga ett krig – Andra italienska frihetskriget. Cavour manade frivilliga att ansluta sig till kampen för ett fritt Italien.

Den österrikiska strategin var att besegra den sardinska armén innan fransmännen hunnit komma till undsättning. Österrikarna hade ett numerärt överläge men också ett oväntat handikapp – deras väpnade styrkor leddes av officerare som valts ut på basis av fina anor snarare än militär duglighet. Det var två synsätt som möttes; modern fördomsfrihet stod mot ett i grunden feodalt privilegietänkande. Österrikarna avancerade långsamt och fransmännen hann före. Österrikarna måste retirera och besegrades därefter i två viktiga slag. Frankrike och Sardinien tvingade Österrike till förhandlingsbordet. 

I ett parallellt skeende längre norrut lyckades Garibaldi och hans frivilliga besegra Österrike i Varese och Como. Vapenstilleståndet i Villafranca innebar att Lombardiet avträddes till Sardinien medan Österrike behöll kontrollen över Venedig. Frankrike övertog Nice (it. Nizza) och Savojen.

Till slut avgjordes Andra italienska frihetskriget genom statsmannaskap snarare än militära operationer. Varken Frankrike, Österrike eller Sardinien var rustade för ännu ett slag. I stället bidade man sin tid i avvaktan på den sista kraftmätning som naturligtvis komma skulle. Under mellantiden utökade Sardinien sitt område med Centralitaliens förenade provinser och Kyrkostatens nordliga territorier. 

Och så var de bara fem, de kvarvarande italienska staterna år 1860: Österrikes Veneto, Kyrkostaten minus de avträdda områden i norr, det nyligen utvidgade kungadömet Sardinien och Piemonte, Bägge Sicilierna och San Marino.

Garibaldi som var bördig från Nice var förbittrad över att staden gått förlorad och övervägde ett militärt ingripande. Cavour som inte för allt världen ville ha krig med Frankrike övertalade honom att i stället inrikta sig på Sicilien. Den 11 maj 1860 landsteg han med, ”I Mille”, sina omkring tusen frivilliga på Sicilien, där ett stort antal rebeller anslöt dig till styrkan, som på kort tid fyrdubblades. Efter ett antal hårda men framgångsrika sammandrabbningar tågade Garibaldi in i Palermo. En numerärt överlägsen neapolitansk styrka angrep staden med tungt artilleri men utan framgång. Med brittisk förmedling framförhandlades ett vapenstillestånd, som innebar att de neapolitanska trupperna drog sig tillbaka och att Palermo tillföll Garibaldi. Han utropade en diktatur i Viktor Emanuels namn.

Det militära förloppet visade hur svag den neapolitanska staten var, Garibaldi började få en hjältegloria. Nästan i panik erbjöd sig den neapolitanska regimen att återupprätta en tidigare konstitution. Men det var för sent, huset Bourbon hade förverkat folkets förtroende.

Sedan följde händelserna slag i slag. Efter en veckas strid föll citadellet i Messina, det sista motståndsfästet på Sicilien. Garibaldi tog sig över till fastlandet där Reggio di Calabria genast kapitulerade. Varhelst Garibaldi tågade fram möttes han av befolkningens jubel och lyckades nedkämpa den gamla regimens trupper. I augusti förklarade sig Basilicata och Apulien som delar av Kungariket Italien. Neapels kung tvingades retirera och den 6 september anlände Garibaldi med tåg till Neapel där han emottogs av folkets jubel. 

Men trots förlusten av huvudstaden höll kungen fortfarande några motståndsfickor. Forten Papua och Gaeta kunde Garibaldis irreguljära trupper inte besegra utan stöd från Sardinien. Men den sardinska armén var instängd bakom Kyrkostaten som sträckte sig tvärs över halvön. Mot den Heliga stolens vilja förklarade Garibaldi att han i Rom, påvens huvudstad, ämnade utropa ett nytt Kungarike Italien. Med ett teologiskt motdrag försökte påven rädda sina världsliga besittningar; Pius IX hotade med exkommunikation, bannlysning, av var och som stödde Garibaldi. Katoliker runtom i världen skickade pengar och frivilliga till den påvliga armén inför hotet från Garibaldi.

Avgörandet låg nu hos Napoleon III. Om han tillät Garibaldi tåga in i Rom skulle påvens världsliga välde krossas, men det var nog mer än vad den franske kejsaren kunde acceptera. Han glömde aldrig att han var härskare över ett katolskt land och att hans makt ytterst vilade på stöd från det högre prästerskapet. 

Men i det låsta läget hände något – två sardinska truppavdelningar under Fante och Cialdini började marschera mot Kyrkostaten, men inte i riktning mot Rom utan Neapel. De påvliga trupperna tågade mot Cialdini, men besegrades och kapitulerade 29 september. 9 oktober anlände Viktor Emanuel och tog befälet över styrkorna. Det fanns inte längre någon påvlig armé.

Garibaldi misstrodde Cavour som han höll skyldig för förlusten av Nice, hans hemstad, men gick med på att överlåta befälet till Viktor Emanuel. Kungen red in i Neapel med Garibaldi vid sin sida. Från och med nu låg Italiens enande i kungens hand.

Bägge Siciliernas kung Frans II förskansade sig i fortet Gaeta men hans allierade i Europa förvägrade honom stöd. Efter tre månader föll Gaeta. Enandet var nästan fullbordat. Bara Kyrkostaten och Veneto stod nu utanför det nya riket.

I februari konstituerades Italiens första parlament i Turin. I mars utropades Viktor Emanuel till kung över Italien. Strax därefter utropades Rom som huvudstad – trots att staden ännu inte tillhörde riket.

Tre månader senare dog Cavour, blott 50 år gammal. Hans livsverk var nästan fullbordat. På dödsbädden ska han ha sagt: ”Italien är fött. Vi står säkra,”

Men rörelsen för Italiens enande drabbades av inre slitningar. Den revolutionäre Mazzini var missnöjd och ville fortfarande ha republik. Kung Viktor Emanuel föll till föga för den katolska världens motstånd mot att erövra Kyrkostaten och avrådde patrioterna från alla sådana försök. Men Garibaldi räknade ändå med att han skulle få regeringens stöd om han anföll Kyrkostaten. I juli 1862 samlade han i Palermo omkring sig frivilliga för ett fälttåg under mottot ”Rom eller döden”. Med en styrka på tvåtusen man förklarade han att han skulle tåga in i Rom som en segrare eller dö utanför stadens murar. 14 augusti vidtog en marsch upp mot de kalabriska bergen.

Men Garibaldi hade misstagit sig – regeringen var helt emot hans företag. En armédivision skickades ut mot Garibaldis rebeller. Rebellerna led förluster men Garibaldi förbjöd de frivilliga att genom att besvara elden angripa sina italienska landsmän. Garibaldi sårades och fängslades. Men han släpptes efter en kortare tid.

Vid samma tid försökte Viktor Emanuel hitta ett säkrare tillvägagångssätt för att integrera påvens återstående territorium. 1864 lyckades han förmå Napoleon III att sluta ett avtal. Inom två år skulle han dra tillbaka alla sina trupper från Rom. Påven skulle i stället bygga upp en egen armé. 1865 flyttades kungarikets huvudstad från Turin till Florens.

Kriget mellan Österrike och Preussen 1866 gav Italien tillfälle att ta över Veneto. Italien allierade sig med Preussen och förklarade Österrike krig i juni samma år. Händelseförloppet betecknas som Italiens Tredje frihetskrig. Garibaldis försök att invadera Tyrolen misslyckades. Men trots Italiens uteblivna framgångar i kriget tvingades Österrike till följd av den preussiska segern avträda Veneto. Det skedde i utbyte mot att Frankrike tidigare fått Savojen.

Garibaldi hade inte gett upp hoppet om att erövra Rom. 1867 tågade han dit med en frikår men besegrades av påvens armé som fått franska förstärkningar. En fransk division blev kvar i Civitavecchia ända fram till det fransk-preussiska kriget 1870.

Men dessförinnan inträffade en dramatisk episod hösten 1867. Under ledning av bröderna Enrico och Giovanni Cairoli försökte 70 patrioter inta Rom. De anlände längs Tibern och väl framme anslöt de sig till ett pågående uppror inne i staden. Men trots vissa inledande framgångar tvingades de till slut retirera. Enrico Cairoli stupade, och Giovanni sårades och dog två år senare till följd av sina skador. På sin dödsbädd ska han ha åkallat sin döde broders namn och utropat: ”Vi kommer att vinna – vi ska tåga in i Rom!”

Kriget mot preussarna tvingade Napoleon III att än en gång dra tillbaka sina trupper från Rom. Påven stod alltså inte längre under deras beskydd. Vissa tolkningar av händelsekedjan gör gällande att det preussiska angreppet mot Frankrike den 19 juli skulle ha utlösts av påvens beslut dagen innan att fastställa dogmen om påvens ofelbarhet. Påvens teologiska tillkännagivande skulle alltså ha haft det bakomliggande syftet att försvara hans världsliga besittningar.

Trots en kaotisk situation i Rom förhöll sig Italien passivt ända tills den andra republiken i Frankrike föll. Viktor Emanuel sände då ett brev till påven med ett erbjudande om en hedersam och fredlig lösning. Den italienska armén skulle marschera in i Rom under förevändning att erbjuda påven beskydd – i staden pågick ju våldsamma oroligheter och upplopp.

Men påven blev rasande och avböjde. Han ska ha kastat brevet ifrån sig och inför Viktor Emanuels sändebud San Martino utbrustit: ”Ve eder, I skrymtare! I ären lika vitmenade gravar!” San Marino ska ha blivit så bedrövad att han lämnade staden redan dagen därpå – den 11 september 1870.

Samma dag gick den italienska armén över gränsen till Kyrkostaten och inledde marschen mot Rom. Staden belägrades den 19 september. Trots det oundvikliga nederlaget gav påven order om fortsatt motstånd. Efter tre timmars beskjutning lyckades armén den 20 september bryta upp ett hål i Aurelianusmuren. Italienarna tågade in längs gatan Via Pia, som sedermera döptes om till Via XX Settembre. 49 italienska och 19 påvliga soldater hade stupat. Efter en folkomröstning införlivades Rom och Latium med Kungariket Italien. I juli 1871 blev Rom formellt rikets huvudstad. Enandet av Italien var i praktiken fullbordat.

Påven vägrade erkänna legitimiteten  i Italiens övertagande och förklarade sig vara ”fånge i Vatikanen” trots att han i juridisk mening kunde komma och gå som han ville. Men det folkliga stöd han en gång haft som liberal påve – som välkomnat maktdelning – hade han förlorat. På Roms gator kunde han inte längre känna sig trygg.

Under nära 60 år skulle påvemakten helt sakna världsliga besittningar. Pius IX gav order om att den katolska kyrkan inte skulle samarbeta med de italienska myndigheterna. Först genom Lateranfördraget med Mussolinis regim 1929 förändrades relationen. Den Heliga stolen övertog Vatikanen som egen stat. Som en symbol för den nya endräkten lät Mussolini riva gyttret av historiska kvarter mellan Peterskyrkan och Tibern till förmån för en ny monumental paradgata – ett grepp som kan ifrågasättas ur kulturhistorisk synvinkel.

Vatikanstaten är världens till ytan minsta men under de 150 år som gått sedan Italiens enande har tänkesätten förändrats i grunden. Att världsliga besittningar skulle utgöra den grund på vilken kyrkans auktoritet och inflytande vilar torde få i den kristna världen hålla med om. I den mån katolska kyrkan har något inflytande så måste det springa fram ur andlig integritet och myndighet. Det är den makten som kyrkan – utan gevär och pansar – måste eftersträva. Kanske kan man säga att historiens gång har flyttat kyrkan en aning närmare Jesu ord: ”Mitt rike är icke av denna världen.”

Enandet av Italien bars fram en patriotisk flodvåg. Men hur skulle projektet arta sig i praktiken? Genom statsmannen Cavours förtidiga och oväntade död 1861 kom många av de löften han hade gett provinserna aldrig att infrias. I realiteten blev Piemonte det mönster utefter vilket allt annat formades: piemontesisk konstitution, piemontesisk skattelagstiftning. Makthavarna inom byråkratin och krigsmakten var i regel piemontesare. Den bakomliggande filosofin var liberal men i klerikala regioner som Venedig, Rom, Neapel och Sicilien tonades det antiklerikala draget ned. Fast de lokala och regionala självstyren som Cavour utlovat dog i förtid med honom själv.

Patrioterna som kämpade för ett Italienskt enande såg framför sig starka provinser, men i stället kom en stat med dominerande centralmakt. På lång sikt medförde detta försvagad nationell enhet och ömsesidig fientlighet regionerna emellan.

En utmaning för den piemontesiska regeringen var södra Italien, ”Mezzogiorno” – som brukade beskrivas som ”korrupt, barbarisk och ociviliserad”. Skulle man sätta sig ned och försöka förstå och anpassa sig efter de lokala förhållandena? Eller skulle man trumfa igenom ordning med den råa styrkans kraft?

I norditaliensk press beskrevs Södern alltid på ungefär samma sätt, som ”främmande för framsteg och civilisation”. Invånarna betecknades som ”obildade och vidskepliga”. Och i linje med detta utvecklades så småningom ett styre utifrån den underförstådda tanken att en ”överlägsen piemontesisk moral” skulle disciplinera den barbariska Södern.

Men klyftan mellan Norr och Söder handlade inte bara om kulturella mönster utan också om ekonomi. I norr fanns en fri marknadsekonomi, i söder härskade statlig protektionism. När marknadsekonomin från norr fick fritt spelrum kollapsade den syditalienska ekonomin. Följderna blev, menar man, utbredd korruption och organiserad brottslighet. Förbannelser som fortfarande består.

Men trots den italienska söderns förnedring, med underordning och isolering, kom en av 1900-talets största italienska litterära succéer att handla just om Syditalien: Tomasi di Lampedusas Leoparden. Romanen utspelar sig på Sicilien vid tiden för Garibaldis framryckningar med sina tusen frivilliga, ”I mille”.

Tomasi di Lampedusa inspirerades av sin egen farfarsfar i porträttet av prins Fabrizio av Salina, en intellektuell kraftkarl som nyss passerat livets middagshöjd. Det rör sig om brytningen mellan gammalt och nytt när Garibaldi enar Italien. Den gamla aristokratin får träda tillbaka när en modern tid med nyrika bönder och affärsmän tar över.

Prinsens blick, familjefaderns, färgar hela berättelsen till en symbolisk och subjektiv bild av förfall och död. Det är sjakaler som får ta över, men han fördrar det med distanserat förakt och resignation.

Tomasi di Lampedusa beskriver övertygande och med smärtsam elegans vad huvudpersonerna upplever, ser och känner. Prins Fabrizios svartsyn präglar bilden av ett stagnerat Sicilien på väg utför och hans egen långsamma bortgång.

Romanens nyckelreplik står prinsens älskade brorson Tancredi för: “Om vi vill att allt ska förbli som det är, måste vi ändra på allting”.

Man kan lätt föreställa sig att Lampedusa, när han nästan 100 år senare skrev sin roman, anlade ett perspektiv som snarare var eftervärldens än samtidens. För är det inte först i efterskott som alla de plågsamma och brutala förändringar som livet är fullt av, kan betraktas med milt överseende och rentav tacksamhet?

Medan skeendena fortfarande pågår, och det liv eller den värld man representerar faller sönder och samman, är smärtan och förlusterna inte lika lätta att fördra. Det är i efterklokhetens ljus allting ter sig en smula annorlunda – försonligare och kanske till och med vackert. Det bär Luchino Viscontis legendariska filmatisering, Il Gattopardo, rikt vittnesbörd om. Ett Sicilien som en gång var, innan Italien tog över.

Tidigare i texten påtalade jag de oroande tendenser till en tillbakarullning av demokratins framväxt som just nu, runt år 2020, uppträder i vissa länder som länge betraktats som demokratins starkaste fästen. Och kanske kan man se något slags parallell till denna tillbakarullning i fallet Italien. För tvåhundra eller hundrafemtio år sedan var det självklara målet bland patrioterna i norr att införliva hela det forna Italien i en enda stat. Projektet lyckades – eller lyckades inte. 

I modern tid har det nämligen vuxit fram krafter, framför allt i norr, som vill reversera förloppet, som vill upplösa det en gång förenade, där vissa delar ses som en barlast. Det är långt ifrån säkert att de kommer att lyckas. Men det är svårt att helt göra sig fri från misstanken att det Italienska enandet, hur självklart det än kan verka, kanske ändå inte är helt fullbordat. Att landet som liknar en stövel liksom haltar fram, likt en stukad leopard vars ben inte alla är riktigt lika långa. 

    

Translate »