Mot kvällen

när dagen kallnar till kväll

KRUKA MED GULD

Låt oss utan all vidare spisning säga som så – det var i kvällningen. Jag gillar sådana vändningar, inte bara ord, som har en lätt svävande syftning. De lånar sig till lite av varje – som denna särskilda tidsrymd, varken lång eller kort, varken dag eller kväll. Glipor, mellanrum av det slaget, undanglidande, måste fångas i flykten. ”Lite men gott”, brukade min morfar säga. Han var på sitt spartanskt militära vis något av en livsnjutare. Men i språkets väv av halvt hemliga samband betyder ju sparsmakad detsamma som ”kräsen”. Mat var för morfar aldrig bara mat, allt hade en vidare syftning. Och nu skulle jag handla middagsmat.

Men min lilla inköpsrunda ändrade plötsligt karaktär, vädrets makter var nämligen gunstiga. I stället för att bara gå till den matbutik som med en släng av hybris kallar sig Sveriges bästa (eller om det var ”mest prisbelönta”) bestämde jag mig för en promenad av grad 2 (skalan når upp till 8 eller 10). En liten lov ner mot Strandsvägskajen och sedan uppför Nybrogatan till Karlaplan (med butiken) och därifrån hem (lat grad 1-promenad). Kameran fick följa med – som så ofta gav den anledning till lite nyttig motion. Vyerna är desamma, så klart, men stryktåliga. Som fotograf ordnar jag topografi och bebyggelse efter mitt eget schema: några steg bakåt, framåt eller åt sidan. Lätt förskjuts motivets skiftande formationer i önskad riktning, och i gynnsamma fall uppstår något som liknar en komposition, som på sätt och vis inte betyder stort mer än ”ordning”. I skapande arbete står och faller allt med den ordning som svarar mot ”den rätta känslan”. Ungefär som i livet. Men först – återvinningsstationen, var sak för sig.

Jag har som princip att inte uppmuntra till tiggeri, jag ser det som destruktivt. Däremot betalar jag gärna för en tjänst som både är samhällsnyttig och för mig arbetsbesparande. Jag överlämnar mitt avfall för ordnad sortering, tillsammans med en sedel – ett för alla parter gynnsamt arrangemang. En sådan återkommande promenad, till Östra Reals baksida, kan föda reflektioner, tankar, rentav filosofi. Som det mesta. Varje hörn av samhället, varje forum där människor kommer samman – i varje sådan liten flodfåra eller bäck, uppstår och frodas hierarkier. Nej, mer än så, mycket mer: där utmejslas saker och ting på gott och ont. Utan att någon egentligen styr, söker sig människor – liksom i blindo – till sin plats. Statusaspekten är här irrelevant (den är överskattad), det som föresvävar mig är något mer subtilt. Jag tror att ordet ”halt” passar – och då menar jag varken ett lyte eller ”stopp!”Jag talat om den inre bestämmelse (kvalitet, karat, ”skrot och korn”) som avgör en människas rang, i det fält (för många ett ogenomträngligt töcken) där guld avskiljs från slagg. Saknas moralisk halt, eller finns den där? Det är frågan.

Också i den lilla utkant av samhället där människor utan all samhällsposition rör sig löper den avgörande skiljelinjen. Den avtecknar sig överallt men uppmärksammas sällan. I varje tänkbart sammanhang utmärker sig somliga som tarvliga – jag vet inget bättre ord, om syftet är att ringa in vad som ohjälpligen, inifrån och ut, solkar den människa (hög som låg) som lider brist på vad som djupast sett räknas: medmänsklighet, känsla för andra människors – nästans – väl och ve. Några äger gåvan, andra inte. Det gäller också för romer. I den lilla krets jag utbyter några ord med ibland finns båda sorterna. Bra och dåliga. Också den som har ytterst lite att förvalta kan lösa uppgiften bra eller dåligt. För somliga gäller ”lite men gott” – jag talar, återigen, inte om samhällsstegen, utan om livet; som i andras oskickliga händer blir ”lite” (eller mycket) ”men ont”. Det finns ett behändigt ord: närig. ”Mån om ekonomiskt utbyte, sniken, snål.” Lika fel som att betrakta människor högt upp på stegen som förstklassiga är det att göra motsatsen. Gott och ont härflyter ur andra källor.

April har inte bjudit på mycket vårkänsla ännu, men en kvardröjande sol svingade denna afton sitt trollspö, jag utsträckte min promenad till grad 3. Vilket betyder Slottet. På vägen, som alltid: ångbåtarna, mot fond av skymning, rosa eller mera grå. Och Stallgatans trånga passage, som en gevärsmynning, ut mot den bländande vy, rikets hjärta, som arkitekten Tessin (den yngre) för evigt danat på sitt vis. Ingen skulle väl kunna komma på tanken att jämna detta strama, nästan minimalistiska barockpalats med marken, varken nu eller senare. Det är ett fullödigt uttryck för det svenska kynnet – och den måttfullhetens excellens som svensken drömmer sig om att äga. Om nu inte ett kärnvapenkrig i framtiden utrotar alla människor, och bara kvarlämnar bottenskrapet av tarv. Sådana tankar kan också tänkas – men allt som tänkas kan behöver inte äga rum, dessbättre. Och aldrig är denna vy så vacker som mycket tidigt i junigryningen, när ingen är vaken – utom jag, en gång i tiden. En av ungdomens somrar var jag nattportier på hotellet mittemot.

Men nu var det inte gryning, tvärtom. Vädret slår om, himlen förvandlas. På Slottets norrsida är det kallt. Ur ryggsäcken åker halsduken fram. På Blasieholmstorg, för femtioelfte gången, tar jag ett par bilder på en av de två bronshästarna – som om den bar på en hemlighet som bara idogt fotograferande om och om igen kan avslöja. Ja, kanske är det så. Och varför inte? Den tjusning som röjer allt den äger vid första påseendet är väl inte mycket till tjusning.

Östermalms gator är ofta tomma, åtminstone näst intill. Annat är det med Söder, dit min kamera ofta tar mig. Där blir det lätt många bilder, det händer så mycket, i vimlet. Södermalm rymmer lika många människor som en medelstor stad. Östermalm rymmer inte så många själar men däremot ståtliga avenyer, parker och en och annan palatsliknande byggnad, eller sådana som leker forntida borgar. I en sådan bodde Strindberg (när den rivits flyttade Bergman in). I ett annat, den som skaldade: ”Money, Money, Money!” Till skillnad från Strindberg och Bergman är han i högsta grad vid liv, han brukar gå klädd i en enkel väst av det slag som ”fixare” på olika arbetsplatser bär, och ur sina djupa fickor alltid fiskar fram den mejsel eller hammare som klarar biffen. Sjyst snubbe. När det begav sig var det svenska musiklivet indelat i proggare och icke-proggare. Men med tiden har denna man, som var “icke”, lagt sig till med proggens insignier.

Jag närmade mig nu till slut ”Sveriges bästa butik”. Kameran hade inte fått jobba så mycket. Jag tänkte på Grämelsens son i grammofon: ”Skänk mig nu bara ett rimord på sol när jag redan har använt fiol och viol.” Visst måste man kunna en del, ha övat ganska mycket, rentav vara lite ”trigger-happy”, för att ta bra bilder, men det räcker inte. Man måste också ha tur. Skulle jag i den vid det här laget ganska tomma butiken kunna hitta ett motiv som skänkte min bild lite liv? Kanske, kanske inte.

Men – jag hade tur. Vid ingången fick jag syn på en ovanligt klädd man. Buddhistisk munk? Jag hoppades att han, efter att ha fiskat upp en korg, skulle vända profilen mot kameran, mot denna nästan löjligt perfekt färgkorrelerade fond. Nästan som en figurant inhyrd av det snart 150-åriga ”Slagteriaktiebolaget i Stockholm” (numer kortat till akronym), ett av Sveriges äldsta familjeföretag. Jag inväntade ögonblicket och tog bilden. I övre högra hörnet ett stycke kulturhistoria: en vy från när butiken bara var hälften så gammal. Och så var det inte mer med det.

Jo, förresten, lite mer. En nygrillad kyckling till riktigt bra pris. Tillbehören överlät jag åt delikatessen att ordna fram, sådant kan de. Det blev, som det var tänkt, lite men gott. Och från ett avlägset hörn vinkade glatt en långkjolad kvinna. Med en blygsam sedel, antog jag, köpte hon en middag eller två.

Slutet gott, allting gott.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »