Blå timmen

—

I skymningen strök jag längs Mälarens stränder, och Saltsjöns, och tänkte på något jag läst. Den urbana marginalens skildrare, Patrick Modiano, den flyktiga kärlekens och gråzonens skald. En gång ska han, trots Paris, ha kallat Stockholm ”världens vackraste stad”.

Nå, nu var ju tillfället sådant att artighet och smicker föll sig naturligt. Men när jag såg på den mörknande stadens rytmiska – och orytmiska – silhuett i blå timmen, tänkte jag att om det var lögn, så var lögnen åtminstone inte särskilt grov.

En stads skönhet är oren, fylld av krockar i tid och rum. Om musik, i så fall dissonant. Kanske en fado, fast atonal. Kanske dark ambient, black metal eller bara en schlager. Ett divertimento, sönderskuret av en siren.