Jag gillar det ingenmansland av tid som infinner sig mellan sen eftermiddag och tidig kväll, en sommardag, särskilt om dagen är varm och himlen täckt av slöjlika moln som gör timman än mer obestämbar. Där sitter jag på något kafé, med en kopp kaffe eller en öl.

Jag läser – nej, med en bok skyler jag det intensiva lyssnande som jag är försjunken i. Folk säger saker; oftast betyder de inget men ibland sätter de fantasin i rörelse.

Nu målades en liten scen upp, under ett samtal mellan två kontrahenter som jag satt vänd ifrån. En gata i utkanten av stan, inte särskilt trafikerad. Han som berättade hade kommit cyklande längs detta tysta stråk, som genast trädde fram för min inre syn.

En kvinna hade, plötsligt och utan förvarning, klivit ut på trottoaren och före henne tre framrusande hundar “som hon inte hade koll på”. De sprang ut i gatan och krockade med den cyklande mannen, berättaren. Han kastades till marken och bröt båda armarna.

Det var en dyster berättelse som också gav besk eftersmak – på två helt olika sätt. Kvinnan hade, förklarade mannen utanför mitt synfält, vägrat att använda sin försäkring för att kompensera honom för flera månaders sjukskrivning.

Jag kunde förstås ha känt stark sympati med det olyckliga offret för den här onödiga olyckshändelsen som kanske hade kunnat avvärjas. Men något fick mig att känna förvirring. Ja, faktiskt kände jag något som liknande avsmak för den här mannen som suttit hemma i flera månader med sina frakturer.

Orsaken till min reaktion var ett ord som jag utelämnade i beskrivningen ovan. Mannen med armarna använde nämligen inte ordet kvinna för att beskriva den som var vållande till incidenten; han använde ett mycket mer särpräglat ord. Ett ord som fick en helt annan värld att öppna sig, en krater. Jag tänkte på en roman jag nyss läst, av Hans Fallada.

“Jag kom cyklande längs gatan X”, berättade den lätt berusade mannen, “och plötsligt klev en judinna ut.”

Med ett enda ord förvandlade han den bistra berättelsen till anklagelseakt – mot en folkgrupp, en kultur, en religion.

Jag minns att det blev alldeles tyst bakom mig. Samtalet upphörde. I tystnaden funderade jag länge på om jag någonsin här hemma i Stockholm fått en historia berättad med samma utsagda vinkling. Det hade jag nog inte. Det här kändes som en ny tidsanda, något än så länge bara på ingång.

Bara tunna, slöjlika moln avskärmade mig från solen men ändå kände jag en kyla. Min kropp genomfors av en rysning. Försatt i beredskap.