brons

konstantinopels hästar

Hur många gånger kan ett motiv fotograferas innan det blir stumt, uttömt på kraft? Hur länge finns det kvar något att utvinna? Något tidigare inte uppfattat. Ganska länge, tror jag.

Den levande värld vi lever i är inte som ett batteri, som laddas ur och dör om det inte ansluts till elnätet. Allt i vår omgivning, ibland till och med döda ting, som bronshästar, får ständigt nytt liv. Laddas om – och om och om igen.

Det räcker med solen, denna varandets motor. Ljusets ängel. Dess aldrig avstannande skiftningar i läge och kraft laddar allt. Ja, det räcker med den, och ett seende subjekt. Kanske en fotograf. Möjligen är det där begränsningen måste sökas – hos det seende subjektet.  

Det finns ett ord för begränsningen: hemmablindhet. Tillståndet som inträder när ögonen blir ett slags motsvarighet till den blindes vita käpp – man orienterar sig, tar sig fram. Men ser inte.

Två grönärgade, naturtrogna bronshästar på ett torg – den ena i fokus, den andra knappt synlig – har fångats, mitt i steget. Det rör sig om bronsrepliker av två hästar vid San Marco-kyrkan. Men sammanhanget är mer komplicerat än så – hästarna utanför kyrkan i Venedig är kopior av de fyra ursprungliga förgyllda hästar som togs som krigsbyte vid det fjärde korståget mot Konstantinopel 1204. En tid stod de i förvar för att eventuellt smältas ned, den 98-procentiga kopparhalten lockade. Men efter kyrkans ombyggnad senare samma sekel ställdes de upp ovanför entrén. Men sedan 1980 är hästarna utanför San Marco kopior. Originalen står inomhus, skyddade från luftföroreningar.

På Hippodromen i Konstantinopel ingick hästarna i en större skulpturgrupp dragande ett fyrspann. 1797 tillvällde sig Napoleon hästarna efter att ha besegrat Venedig, men de återlämnades sedan Napoleon lämnat scenen. Med tiden har de verklighetstrogna skulpturerna inspirerat till repliker runt om i världen. Förlagan till dem på bilden är två avgjutningar på Glyptoteket i Köpenhamn. Konstgjutaren Per Gösta Bergman (syster till Astri Taube) utförde hästarna i brons med hjälp av gipsformar.

Vad vi ser är en avbildad skulptur baserad på en gipsform. Gipsformen avbildar inte originalskulpturerna utan två repliker till dem. Men den som rest till Venedig för att beskåda hästarna i original utanför San Marco står inte inför originalen – som ju numera för en obemärkt tillvaro i det fördolda.

Jag tittar på mitt foto och försöker bestämma dess ontologiska status – en avbildning av en avbildning av en avbildning. Ontologin är vetenskapen om existensen, dess olika former. Den försöker sätta fingret på graden av existens, varande, genom att beskriva vilka egenskaper som ligger i ett tings natur eller väsen. Något existerande som saknar en av de egenskaper som ligger i dess natur lider – säger man – av en ontologisk privation. Det ovanliga ordet översätts ibland till försakelse – vilket dock är inexakt: en försakelse är ju resultatet av ett val. Privation är något annat: en frånvaro, oavsett orsak, av något som i normalfallet förknippas med ett ting eller en varelse som existerar. En ontologisk privation innebär inte att föremålets existens upphör, men att det saknar något centralt. Till exempel har en människa som är blind en ontologisk privation, då syn är en del av människans natur – men människan är fortfarande en människa.

Privation är ett både filosofiskt och psykologiskt begrepp (syskon till deprivation). Det förekommer också inom teologin. När kyrkofadern Augustinus på 300-talet brottades med ondskans problem blev hans slutsats att ondskan inte är en entitet, alltså något som äger självständig existens, utan bör uppfattas som en frånvaro: “Privatio boni” – en avsaknad av det goda.

Augustinus polemiserade med religiösa läror under de första århundradena efter Kristus. En lära som på sin tid hade inflytande på både kristendom och buddism var manikeismen. Denna beskrev två riken – ljusets och mörkrets. Men kristendomen erkänner bara ljusets rike – mörkret är en avvikelse, en brist. Föreställningen om djävulen som en entitet jämförbar med Gud är inte kristen. Helvetet beskrivs som en icke-tillvaro – ämnad för den som väljer att vägra förlåta, försona sig med eller bry sig om sin nästa, och därmed vänder sig ifrån Gud.

I mer modern tid närmade sig psykoanalytikern Jung i sitt fascinerande men högst spekulativa idébygge ett manikeistiskt synsätt. Han menade att den kristna treenigheten var ofullständig – det fjärde benet, ondskan, var ju utelämnad. För Jung var ondskan reellt existerande. Med en annan parallell till modern tid kan den religiöst motiverade terrorismen beskrivas som en ”privatio boni”, en urspårning av det goda: det godas privation. Guds vilja korrumperad. För terroristen väntar därför en icke-tillvaro – ämnad för den som väljer att vägra förlåta, försona sig med eller bry sig om sin nästa, och därmed vänder sig ifrån Gud.

Det ondas existens är ett evigt problem för den troende. Men det går att intellektuellt analysera och bena upp. Att det finns sådant som är ont – sjukdom, fattigdom och lidande – är uppenbart. Livet är inte fritt från plåga, på det sätt som vi skulle vilja. Men begreppet ”ondska” står för något annat – det inbegriper en avsikt, en vilja till det onda: illvilja. Om Gud är alltigenom god, vilket tron lär ut, varför finns då det onda?

Ett svar är att Gud ville skapa en fullkomlig värld, vilket förutsätter en fri vilja. Om människan hade skapats utan en egen, fri vilja hade människorna varit Guds marionetter, en armé av änglar. Det hade varit ett liv, men i en snävare bemärkelse. Som en lägre form av vara, för att tala i ontologiska termer.

Människans Gudslikhet består i suveräniteten – att hon kan forma sitt liv fritt. Därmed uppstår möjligheten att välja det onda. En människa som gör det, vänder sig enligt kristen uppfattning ifrån Gud, och slutpunkten blir den icke-tillvaro som beskrevs ovan. Med den utgångspunkten kvarstår ondskan som ett problem, men inte i intellektuell mening – eftersom det faller tillbaka på människans adelsmärke, så omistligt: den fria viljan.

Nu kompliceras saken av att föreställningen om en fri vilja lätt kan ifrågasättas av filosofin. Om man anlägger ett kausalt perspektiv, som ju förståelse brukar bygga på – tanken att allt som sker har en orsak och en verkan – framstår den fria viljan som en omöjlighet. Varje handling, skenbart frivillig, är bestämd av en gigantisk serie orsaker och verkningar. Ett mekanistiskt synsätt kan inte leda till någon annat slutsats.

Det är ett problem. Jag väljer att lyssna på Immaneul Kant, en av upplysningstidens filosofer. Han hävdade att även om viljans frihet – autonomi – inte kan bevisas, lika lite som Guds existens eller föreställningen om ett evigt liv, så bör vi tro på dem som postulat. Annars, menade Kant, kan vi inte bygga ett anständigt samhälle. Träffsäkert förklarade han att människan måste ses som en varelse som handlar, och inte bara beter sig.

Efter utflykten till flydda seklers teologi och filosofi återgår vi till hästarna från Konstantinopel och deras vindlande resa till Blasieholmen i Stockholm. Efter en period av förfall, då torget tjänade som en vanlig gata med biltrafik, återskapades Blasieholmstorg under sent 1980-tal och förskönades med de två bronshästarna.

Jag visade torget för min mamma och hon kom att betrakta det som Stockholms vackraste torg. När jag tar mina bilder – som jag inte kan låta bli att göra gång på gång – är det med ett drag av vemod, sorg.

Mamma är nu gammal. Avståndet har blivit oöverstigligt till vad hon var för drygt tre decennier sen – en vital och spirituell människa mitt uppe i en framgångsrik karriär, och vid sidan av detta målare.  

För drygt två år sedan förlorade hon talets gåva – språket. Det skedde inte från en dag till en annan, det kom smygande. I slutet av den nästan tropiskt varma sommaren 2018 visade sig de första tecknen. Jag har inte kunnat slå ifrån mig tanken att vätskebrist kan ha varit en utlösande faktor.

Ett telefonsamtal i slutet av augusti fick mig att förstå allvaret. Jag bokade genast en biljett till Helsingfors, där hon bor på ett privat äldreboende. Hon blir väl omhändertagen av en outtröttlig och ömsint personal, och på boendet har under pandemin inte ett enda fall av covid-19 inträffat.

Den gången, för drygt två år sedan, kunde vi samtala hjälpligt. Det bästa i livet, sa hon, var barnen. En annan gång sade hon arbetet. Det behöver inte ligga någon motsägelse i det. Mot slutet av besöket blev hon trött och måste lägga sig ner. När jag gick förmådde hon inte säga något, men hon fann på råd. Hon kastade en slängkyss, så fylld med känsla. Kanske var det sista gången träffade den människa som jag kände igen.

Ett och ett halvt år senare besökte jag henne igen. Hon formade ljud och ord men utan varje sammanhang och mening. Hon förstod ingenting av det jag eller min syster sa. Hon åt, men med stor svårighet. Hon blandade dessert med varmrätt utan varje spår av logik. Jag kunde inte låta bli att minnas de måltider hon bjöd på för kanske 15 år sen. Trots att karriären tog så mycket tid av hennes liv hade hon alltid kvar känslan för matlagning, som för henne blev som ett sätt att visa kärlek.  

Ibland har jag för mig själv undrat om hon fortfarande finns, på riktigt. Jo, det gör hon ju, men på lite samma sätt som en blind människa, som är berövad något av det mest centrala i människovarandet, men ändå utan att upphöra att vara människa. Fångad i en tillvaro innesluten i mörker, men fortfarande existerande.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »