Hits: 635

Piazza del Plebiscito

Neapel, idag Italiens tredje stad, uppgick i det italienska kungariket 1861, och var länge rikets största stad. Ännu längre tillbaka, runt år 1600, var staden näst störst i Europa, efter Paris. Särskilt barocken blev en glansfull tid för neapolitanarna, med konstnärer som Caravaggio och Bernini och tänkare som Giordano Bruno.

Storstadsträngsel

Efter Risorgimento, Italiens enande, kom en tid av svår ekonomisk tillbakagång. Under några få decennier emigrerade fyra miljoner människor från Neapelområdet. Ett mått på fattigdomen är att staden år 1884 hade en befolkningstäthet som var dubbelt så hög som i Paris, 64 000 invånare per kvadratkilometer. (Motsvarande siffra för Stockholm av idag är 3 800. Den aktuella siffran för Neapel är 8 500.)

Som besökare slås man av hur mycket av livet som levs på gatorna, en effekt av trångboddhet, gissar man.

Neapel uppfattas idag – självklart – som en genuint italiensk stad, eller kanske rättare sagt syditaliensk. Men så har det inte alltid varit. Staden grundades runt 600 f. Kr. som Neápolis (den nya staden) och hade stor betydelse i Magna Graecia (Storgrekland). Även senare, som romersk koloni, betraktades staden som ett typexempel på hellenistisk kultur och befolkningen behöll sitt grekiska språk.

Ett litet spontanporträtt, med bra “bokeh” – bakgrundsoskärpa. 

Det är svårt att inte då och då associera till en av den italienska filmens guldåldrar – 1940-talets neorealism. Gränder, fladdrande kläder på tork. Men kanske borde mina bilder ha varit i svartvitt…

Den neorealistiska filmen intresserade sig för den mänskliga nöden under åren efter andra världskriget och fascismen. Skådespelarna var ofta amatörer och inspelningarna gjordes på gator och torg – filmstaden Cinecittà hade förstörts under kriget. Det blev en internationell exportsuccé, men de närmast berörda, italienarna själva, var bra mycket mer intresserade av amerikansk film. 

Familjen är den självklart viktigaste sociala enheten.

Bildserien som presenteras här har några år på nacken. Kläder, frisyrer, fordon och annat vittnar om det. För den kameraintresserade ger modellkoden D70 en fingervisning om perioden.  

Neapel är pizzans hemstad. Men den saknar inte konkurrens.

Under en av mina fotopromenader skulle jag precis besöka ett gytter av gamla gränder. Men en äldre man som passerade rådde mig bestämt att låta bli, med tanke på min stöldbegärliga kamera. Arbetslöshet och organiserad brottslighet är Neapels tunga gissel. På bilden en ficktjuv som tas på bar gärning.  

Upprörda känslor. Att fotografera är förstås olämpligt. Men för en fotograf är det svårt att vända bort blicken när något “händer”.

Religionen är närvarande i stadsbilden, tron har här ett starkare fäste än i det mer mondäna Rom. Redan apostlarna Petrus och Paulus ska ha predikat i Neapel. Skyddshelgonet San Gennaro vördas. Den helige Januarius var biskop under 300-talet och led martyrdöden. Första söndagen i maj är ett av de tre tillfällen årligen då San Gennaros blod sägs bli flytande.

Den självklara uppslutningen kring det kristna arvet undgår inte att göra intryck på någon som levt i en kulturkrets och tid där kyrkan betraktas som ett kuriosum, eller rentav som det ondas inkarnation. Man påminns om hur värderingar och övertygelser är tidsbundna och relativa. Ändå måste man ju förutsätta att det bortom värderingar och attityder finns en verklighet som är sann, utan all relativitet. Något som finns, fast vi inte finner formeln.

Det finns något djupt fascinerande och tilltalande med en klädedräkt som sekel efter sekel har varit sig lik. Något som aldrig någonsin behövt uppdateras.

Bägare byter ägare.

“Den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta.”

Jag vet förstås ingenting om dessa herrar, men efter alla de skandaler som drabbat den katolska kyrkan så lyckas jag inte läsa in något annat än hyckleri och skenhelighet i deras ansikten. Rättsröta, kamaraderi och mänskliga försummelser har sitt pris.

Trots alla missljud i det kyrkliga maskineriet tycks det folkliga förtroendet orubbat. Kanske tänker man att mänsklig ofullkomlighet, var och hur den än uppträder, inte minskar den gudomliga fullkomligheten det minsta.

Vissa napolitanare verkar inte överdrivet fromma.

Av alla litterära citat om Neapel (de är många) tycker jag att det här är bland de starkaste. Först tänkte jag översätta texten, skriven av Martin Farquhar Tupper 1850, men jag hade knappast lyckats frammana förlagans underbart mustiga och lugubra atmosfär.

“O fair, false city, thou gay and gilded harlot! Wo for thy wanton heart, wo for thy wicked hardness! Wo unto thee, that the lightsomeness of life, beneath Italian suns, Should meet the solemnity of death, in a sepulchre so foul and fearful!”

 

Translate »