Februari

Vad vore vi utan minne? Till och med språket, intellektets främsta verktyg, är sammansatt av minnen, blott minnen. Vartenda ord ett mikrominne. Men det finns hågkomster av olika slag, både sådana som definierar individen och sådana som definierar Människan: mänskligheten. Det första tar vid och börjar ackumuleras ganska snart efter födelsen, det senare förlorar sig i svunna, hädangångna tider – som genom minnet får liv; flammar upp och glöder.

En minnesforskare berättade att de personliga minnena – som vi kanske lite naivt ser som något i stil med en dators minne – att de inte är så beständiga som vi tror: de förändras med tiden. Varje gång vi återkallar ett minne lägger vi till något, eller drar ifrån. Och snart är bilden förvanskad. Därför är det svårt att döma i brott som ligger långt tillbaka i tiden. Är det minnesbilderna – fakta – vi (vittnen) förmedlar, eller är det konstruktioner, rationaliseringar? För mig som då och då skriver berättelser hämtade ur egna erfarenheter har den mekanismen blivit tydlig. När jag har satt en historia på pränt är det snarare det återgivna minnet (texten) än minnet självt jag minns. Episoden skyms av episteln. Därför är jag varsam med det som sparsamt sipprar fram, det stilla flödet av bilder ur mitt förflutna, en själs pulserande källåder. Först när mina begrepp, mina verktyg, blivit tillräckligt solida, det vill säga känsliga nog, låter jag dem tränga ner i djupet och utöva sin verkan. Som alltså i någon mening är ett förstörelseverk.

Det är som de vackraste bilderna i nuet – jag föredrar att låta dem förbli orörda av tekniken än att avbilda dem med ett trubbigt instrument. Skönheten i nuet är på samma gång alltför undflyende och alltför komplext nyanserad för att en alltför enkel och själlöst automatiserad apparat – som en telefon – skulle kunna avlocka den dess hemligheter.  När det gäller fotografiska bilder visar sig ofta de vackraste – de mest känsliga och ”vibrerande”; de som kommer att leva längst – vara tagna i fotografins barndom. Då fick den seende konstnären uppbåda allt vetande och all uppfinningsrikedom för att fånga objektet – och med detta sin egen själ! Vilka hjältar de var – dessa som i gryningen vandrade runt på folktomma gator i jakt på skönheten, eller kanske snarare skönhetens gåta. Eller livets. Plåtarnas ljuskänslighet var för låg för att fotografera människor i rörelse. Ändå väcker dessa bilder det förflutnas människor till liv – vi förnimmer dem. Om det nya, billigt tillverkat för miljoner och åter miljoner människor, gäller det gamla ordspråket: ”Lätt fånget, lätt förgånget.”

Men nu tänker jag på det stora minnet, mänsklighetens, det gigantiska kollektiv som vi alla ingår i. Utan kollektivt minne, ingen civilisation. Det jag som individ lärde mig som barn var ju inte bara vad jag själv erfor och fogade in i bilden av mig själv. Det var också det gemensamma minnet, traderat genom sagor och myter. Min pappa, som närmast dyrkade historien – som hade den varit mer verklig än nuet – läste ibland sagor för oss, fast han nog innerst inne inte riktigt förstod sig på barn. Och det var heller inga sagor för barn; jag kan inte nu lista ut vad det kan ha varit för berättelser, men att de var väldigt gamla förstod jag. De sådde ett frö av oro i min barnasjäl; i det halvmörka rummet, där vi redan låg i våra sängar, blev jag rädd och illa till mods. Den aspekt som mitt barnajag uppfattade var att den – historien och berättelserna om den – var befolkad av de döda, de som inte längre fanns. Det skrämde. Det rörde sig, tänker jag nu, omberättelser som fascinerade fyrtioåringen som satt och läste högt. Men det lyssnande barnet oroades, kunde inte sätta in sagan i ett levande sammanhang, i de levandes sammanhang.

Först när barnet blivit äldre än sin läsande pappa har bitarna fallit på plats. För den primitiva människan uppstod religionen som ett särskilt fält av tänkandet där de döda fanns kvar. Människan kan inte bara hålla till godo med det innevarande – det förgångna finns kvar, människan är dess produkt: i nästan varje tänkbar mening, kroppsligen, andligen och genom våra färdigheter. Allt som oftast bor vi de dödas hus, och inte sällan lyssnar vi på de dödas musik och läser de dödas böcker. Religionen växte fram genom medvetandet och undringarna om döden. På liknande grund står konsten och den äldsta litteraturen – de båda behövdes för riterna och kulten. För att beveka högre makter bortom vardagsvetandet. De var verkliga, men inte verkliga på samma sätt som träden och stenarna. De stod halvvägs mellan fantasi och verklighet.

Paradoxalt nog har moderniteten skärpt vår blick inför det förflutna. För ett par sekel sedan visste människorna inte mycket om sina förfäder och deras liv. De som hade råd hade kanske några porträtt av en eller annan anfader eller anmoder. De flesta hade det inte. Nu återuppstod något som i alla tider varit ett ogenomträngligt mörker – sånär som på en sak: berättandet! Sagor, krönikor, visor hade sedan äldsta tid muntligen överförts från släkte till släkte. Det hände – framför allt sedan tryckkonsten uppfunnits, men också tidigare – att berättelserna sattes på pränt. I sällsynta fall framställdes bilder. De tidigaste ristade i sten, men det var rariteter, sedda av få, även om de med konstens utveckling blev fler. Med det moderna genombrottet fick våra ögon och öron, våra främsta sinnen, hjälp av tekniken: fotografin på 1830-talet, den rörliga bilden 50 år senare, och ungefär vid samma tid fonografen och grammofonen, behållare för ljud. Dessa uppfinningar pekade hän mot framtiden, men för oss pekar de åt annat håll, mot det förflutna: de bortgångnas röster, de hädangångnas gester.

I 2020-talets värld är det inte så få som har rörliga bilder inte bara av sina mor- och farföräldrar, utan av en hel rad generationer. För att ta en släkt som är allmänt känd – Sveriges blivande drottning kommer enkelt att kunna följa begravningen av sin farfars farfars far Oskar II, 1907, eftersom den filmades. Den döde var son till en viss Joseph François Oscar, född i Frankrike 1799 av en son till en enkel prokurator (sakförare utan advokats titel, som förde den åtalades talan vid rättegångar). Namnet Joseph François Oscar försvenskades sedermera till Oskar – Oskar I. Fadern, Jean Baptiste (Johannes Döparen), ville inte gå i sin fars fotspår utan valde soldatyrket. Han fick soldatnamnet ”Belle-Jambe”, som ska ha varit en anspelning på hans förmåga att lägga an på det motsatta könet. Och denne Jean-Baptiste, genom sitt namn förknippad med Bibelns ökenpredikant som förebådade ”Judarnas konung”, skulle själv trotsa sitt enkla ursprung – eller med Jesajas ord: hans stigar skulle göras raka. Sedan franska revolutionen, ”den stora”, röjt undan hindren för en enkel underofficerare avancerade Jean-Baptiste. Han blev general i revolutionsarmén. 

Till slut, efter många förvecklingar, kom han att vinna konungavärdigheten i ett fjärran land vars språk han aldrig lärde sig att tala och vars kyla han aldrig skulle förlika sig med. Men än en gång hade han tilldelats ett nytt namn: Karl XIV Johan. På ålderns höst blev det för honom återigen sängkammarliv. Han var nattmänniska och när han väl vaknade ville han inte stiga upp ur sängen, det stora slottet var för kallt. Men sängkammaren, som hade en bra kakelugn, trivdes han i. Frampå eftermiddagen hölls konseljerna – med den sängliggande kungen. Han var märkt av sitt hårda liv med dramatik och faror av alla de slag och var ständigt flyktberedd. Intill sängen fanns hans kassaskåp med familjejuvelerna, men också kontanter, flera hundratusen kronor. Fast han behövde aldrig fly – i det nya landet var han trygg och många av hans hans ättlingar har burit hans titel. Den forne generalen i en revolutionsarmé politik kom inte att föra en äventyrlig politik. Försiktighet präglade hans tid. Med Karl Johan introducerades den svenska neutraliteten, och den fred som skulle vara så länge. Jag undrar om det finns några målningar av sängkammarkonseljerna.

Men för att återvända till Bilden – målad, tecknad eller fotograferad – är det förbluffande att tänka sig en värld, en tid, där bilder var så sällsynta att ett rikes undersåtar inte ens visste hur deras kung såg ut. Men jo, faktiskt visste de det ibland. Fast inte på grund av porträtt eller teckningar, utan tack vare klingande mynt. På 1700-talet var kungens profil ingraverad på mynten. Det underliggande syftet var att upphöja monarken än mer, men åtminstone i ett fall blev följden den motsatta: avrättning genom giljotinering. Den svenske greven med mera Axel von Fersen, en tidstypisk ädling vid Gustav III:s hov, var gunstling till Marie Antoinette, Frankrikes drottning. När revolutionen fick marken att skaka under henne och hennes gemål, Ludvig XVI, trädde von Fersen in och organiserade en flykt. Tillsammans med kungafamiljen färdades han i diligensen, vars avfärd olyckligt nog fördröjdes av kungens obeslutsamhet. När sällskapet på vägen gjorde uppehåll vid ett värdshus fick krögaren syn på en av herrarnas profil – och tyckte att han såg välbekant ut. Han plockade fram ett mynt och jämförde vad han såg med den ingraverade bilden på myntet. Kungen! Vid nästa uppehåll, i Varennes, greps monarken. Episoden ägde rum 1791 och förändrade revolutionens förlopp. Ditintills hade kungen varit populär, men nu förstod folket att kungen motsatte sig folkvälde, demokrati. I ett slag förvandlades sympati till fientlighet, och revolutionen radikaliserades. Och allt detta bara till följd av en bild i miniatyrformat! Så stor är bildens makt.

Forna tiders bilder målningar, teckningar och stick behandlas med vördnad. De är sällsynta och kan inte återskapas om de förstörs.. Lika värdefulla är 1900-talets arketypiska bilder, fotografierna. De sparas i album som kommande generationer kommer att samlas vid. Historielektioner i smidigt format. Men med det nya seklet, vårt, har något hänt. Fler bilder än någonsin produceras, i varje situation finns en kamera. Allt dokumenteras. Så bra, kan älskaren av bilder tycka. Men det finns ett problem – kanske kan det beskrivas som bildernas existensform. Bilderna är i grund och botten inga bilder, de är sifferkoder, som kan omvandlas till bilder, på en skärm eller på papper, förutsatt att den rätta tekniken för avkodning finns till hands. Att så många bilder kan produceras så lätt gör att den enskilda bildens värde devalveras. Vem bryr sig om att skriva ut bilden på papper? Försvinnande få. Kanske en av en miljon elektroniska bilder? Kanske färre. En fotografisk bild på papper kan överleva i mer än hundra år om den förvaras väl. En elektronisk dör bort tillsammans med den, försvinnande korta, tekniska fas den tillhör.

Susan Sontag skrev på 70-talet i sin djuplodande bok om fotografins väsen att ”efter hundra år är varje foto ett konstverk”. Det är en tanke värd att begrunda. Men vad ska man säga om alla dessa bilder som om hundra år inte finns eller inte är avläsbara? Visst kommer det att finnas bevarade bilder, mest från den offentliga arenan, men vardagsbilderna, så avslöjande tecken för hur vi levde, kommer att vara få. De förstörs tillsammans med mobiltelefonernas dagsländeliv. Kanske blir bildskatten från vår epok som ett framtida Pompeji – efter tvåtusen år kommer någon på en apparat som kan återge de digitala koderna, från det som då kommer att vara en forntid. På samma sätt som artonhundratalet kämpade med tydningen av hieroglyfer kommer framtidens teckentydare att tampas med små kretskort som rymmer så mycket mer än det lilla som motstått tidens tand. Susan Sontags tes om gamla bilders värde som konst blir kanske än mer aktuell i framtiden. Men en tröstande och lugnande tanke är att alltfler unga människor har börjat intressera sig för gamla kameror, sådana som laddas med film. De kan köpas väldigt billigt och erbjuder ofta en fantastisk bildkvalitet – för den som har lite ork och tålamod. Men just detta – uthållighet – är vad varje konstnär, oavsett tidsepok, har behövt. De långa åren utan erkännande och ekonomisk förtjänst, mejslar fram de främsta, de få som led för sin passion – genomled den tills de kom ut på andra sidan – berömda! Alltför ofta postumt.

Som en etapp i mitt projekt Årstiderna publicerar jag en rad vinterbilder. Den första serien kom för ett par veckor sen och fick ett intressant mottagande som handlade om färg kontra svartvitt. Det svartvita återger vinterns dunkla ljus och bländande snö så vackert. Men vintern har också en annan sida – nedtonad färg. Jag minns en episod i barndomen, jag och min kamrat i en kälkbacke, vi åkte pulka. Men jag minns något särskilt väldigt väl – plötsligt lät jag pulkan vara och betraktade den vintriga himlen som plötsligt glödde mångfärgad, både glödande och dämpad, i den tidiga solnedgången. Jag gled bort från nuet. Kanske var det då, just då, jag upptäckte skönheten som en faktor i livets ekvation. 

Nu, denna gång ville jag – som ett komplement till det svartvitas eller monokromas reduktionism, en vacker och behärskad minimalism – försöka fånga vinterns kolorit. Blek men i många toner.

Nästa etapp i min vinterresa blir annorlunda – vintern i Rom.