Bland fotografer kallas han lite familjärt HCB. Henri Cartier-Bresson, gatufotografins särskilda skyddshelgon, av många hållen som den främste av fotografer. Han förknippas med uttrycket ”det avgörande ögonblicket” – det plötsliga moment i tiden då ett skeende kulminerar, förtätas. Somliga tolkar honom som om han med det ville säga att fotografiet är begränsat till just ögonblicket – försvinnande kort och omedelbart följt av en oändlig rad andra ögonblick. Men han menade något annat: ”Fotografi är för mig den spontana impulsen från ett ständigt vaksamt öga, som fångar ögonblicket och dess evighet.” Ordet evighet är det centrala. Det rör sig om ett alldeles särskilt, benådat ögonblick, som transcenderar – når utöver – nuet. Det handlar helt enkelt om poesi. En poesi som många av oss försöker gripa tag i. Så ofta utan framgång.

HCB-citatet som jag använt som rubrik, ”Man kan inte fotografera ett minne”, ringar in fotografin från ett annat håll: den kan aldrig utövas i efterskott. Fotografen arbetar i så motto i blindo – utan att någonsin ha facit. Kanske saknar det inte betydelse att HCB inte bara var fotograf. Han började som målare och ägnade sig under en period åt filmmediet. Men det jag tänker på nu är att han också skrev – och skrivandet är något av fotografins motsats. Annorlunda uttryckt: Man kan SKRIVA ett minne. Eller rättare sagt: man kan inte skriva annat än just minnen. Det man gjort, det man tänkt, det man drömt. Det som varit.

På den här webbplatsen kombinerar jag fotografi och skrivande. Två skilda stämmor som på grund av sin fundamentala olikhet är komplementära, faller varandra i talet. Den ena säger vad den andra inte kan säga, och vice versa. 

 © Staffan Wigelius