Jag går upp tidigt nog för att få uppleva morgonens mörker. Sen gryning. Barndomens julaftonsmorgnar i Helsingfors träder fram för min inre syn. Gatan döpt efter Sibelius, tonsättaren som en gång bott i huset. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid, sjöng vi i skolan. Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.

Nu samlades den stora släkten i julens tecken. Redan i den stora hallen med öppen spis och jättelikt porträtt av en för länge sedan död hund – Fido – mötte ljuset från alla tända ljus. Där stod barnens bordet. Tomtebloss och Hej tomtegubbar slå i glasen! Aldrig var känslan av jul så stark som just där och just då. När det började ljusna avtog den sublima känslan, allteftersom gästerna troppade av för att ordna det sista inför kvällen.

Här hemma saknar jag de levande ljusen. I fjol införde jag en ny tradition – batteridrivna ljus, förprogrammerade att lysa från sen eftermiddag till midnatt. De lyckas skapa en illusion av fladdrande lågor, men missar den stämningsmättade timmen före solens uppgång.

Lite i skymundan i ett fönster står en ärvd “menorah”, en sjuarmad ljusstake med inspiration från Mose tid. Ganska nyligen hamnade den hos mig. Jag hittade en uppgift om att min gammelmormor haft två menora-stakar i sin ägo. Jag kom att tänka på en sak som min far en gång sagt. Att vår släkt utan att vara judisk ändå delar många judiska egenskaper, inte minst inriktningen på det intellektuella. Det analytiska, rentav spekulativa.

Men de två sjuarmade ljusstakarna i min mormors släkt fick mig att undra om det fanns ett judiskt förflutet som dolts – vilket ju inte är någon ovanlighet. Genom historien har judar förföljts, och en del har valt att konvertera eller helt enkel avstå från religiösa seder och bruk. Nathan Schachar har beskrivit fenomenet som det har tagit sig uttryck i Spanien.

Min mormors mor tillhörde en norrländsk släkt, men växte upp i Stockholm. Hon brukade leka i en skogsbacke på en obebyggd tomt med frodig växtlighet. Hon anlade en liten trädgård. Mycket av grönskan är borta. På platsen byggdes Engelbrektskyrkan och sedan Lärkstan. Vad tänkte hon när hon såg dem? Att Stockholm hade blivit stort? Hennes far ska ha varit uppfinnare och matematiskt geni. Hon gifte sig med en adlig man med otur i affärer.

Den sjuarmade ljusstaken hamnade hos mig i en tid av intensifierade judeförföljelser. Jag minns hur jag för några år sedan fotograferade den arkitektoniskt ovanliga, judiska synagogan vid Kungsträdgården. Utan att jag märkte det följde en vakt efter mig. Efter ett tag konfronterade han mig – varför hade jag fotograferat ett judiskt skyddsobjekt?

Märkligt nog var det andra gången jag misstänktes för att vara antisemit. Den första gången var i Israel, där jag inför hemresan förhördes på flygplatsen. En kväll hade jag råkat hamna på en klubb som tydligen var avsedd enbart för judar. Snart nog riktades en kamerablixt mot mig – vilket ledde till det en timme långa förhöret på flygplatsen.

Jag insåg att Israels underrättelsetjänst aldrig sov. En uppfattning som fått omvärderas.

I tidskriften Signum berättas menorans historia. Den fanns i ett enda exemplar i solitt guld – i Jerusalems tempel. Och så skulle det förbli. Men år 71 e Kr erövrade och plundrade romarna Jerusalem, under härföraren Titus. Judarna spreds över världen. Och de dyrbara föremål som rövats från det judiska templet bars i triumftåg till Rom.

Några århundraden senare övertog romarna kristendomen – till sitt ursprung egentligen Jesu omtolkning av judendomen – som statsreligion. Sjuarmade ljusstakar började förekomma i kristna kyrkor. Men den ursprungliga menoran var enligt judisk tradition bunden till en enda plats, templet i Jerusalem. En plats som inte längre existerade.

Menoran fanns i Rom, ett välde som höll på att försvagas. Därifrån fördes den år 455 av vandalerna till Kartago – och år 533 av Justinianus, bysantinsk kejsare, till Konstantinopel (Istanbul). På 1200-talet upphör alla spår, i samband med ett par korståg.

När jag i fjol blev ägare till ljusstaken slogs jag av en märklig och förfärlig tanke – om jag ställer den judiska symbolen i mitt fönster, kommer jag då att stämplas som jude och sionist? Kan det rentav vara farligt?

För tio år sedan skulle jag inte ens ha nuddat vid tanken. Men tiderna är andra – vi minns hur USA:s president Obama vid ett par tillfällen skickade ett särskilt sändebud till Sverige, för att försöka få det politiska styret i Malmö att hejda de ständigt ökande judeförföljelserna i stadens östra del. Att det fredsförebyggande initiativet misslyckades fick vi nyligen återigen se prov på, när “segerrusiga” marscher ordnades i staden för att fira Hamas “framgångar” i Israel. Bland mycket annat halshuggningar av spädbarn och annat våld bortom varje beskrivning – även mot redan döda.

Knappt två månader senare är stämningarna runt om i världen än mer antisemitiska och antisionistiska. Att det hela började med att en palestinsk terrorsekt slog till med bestialiskt våld har fallit i glömska. Det är som om judarna var förutbestämda att ses som skyldiga. Några säger att det är vidmakthållandet av deras särart som har dömt judarna till utanförskap. Ungefär samma kretsar brukar för övrigt betona vikten av att framhålla sin nationella identitet.

Jag återger i stark förkortning SvD:s ögonblicksbild av läget i New York, där nästan var tionde invånare jude. På sociala medier sprids kartor över “judiska institutioner”, tillsammans med uppmaningar att ta sig dit. På affischerna berättas det om Kristallnatten (Tyskland, 1938). Runt om i staden rivs posters på gisslantagna israeler, kvinnor, män och barn ner.

Två kvinnor greps på Upper West Side efter att ha attackerat en kvinna och ryckt av hennes Davidsstjärna. Av 101 registrerade hatbrott i oktober var 69 riktade mot judar och åtta mot muslimer. Religionsbaserade trakasserier har ökat, rapporterar båda grupperna. Folk vittnar om en påfallande skillnad efter sjunde oktober. Ett brutet samförstånd.

I Brooklyn hotar aktivister Reut Levi, en 37-årig judisk kvinna som förlorat en vän i Hamas massaker. Hon driver en juice-bar i hipsterkvartet Bed-Stuy och valde området för dess liberala och toleranta anda. Som lesbisk kvinna kände hon sig trygg där.

Den 7 oktober förändrade allt. Det började med ett inlägg i sociala medier. En kund uppmanade till bojkott av juice-baren. Såg det som en del av sin solidaritet med utsatta grupper. Den besynnerliga ordalydelsen etsar sig fast: ”På samma sätt som vi ombeds bojkotta storföretag som deltar i att förtrycka svarta/bruna, så låt oss verka i samma anda gentemot dem som främjar rasism och stöttar massmord framför näsan på oss.”

På vilket sätt främjar försäljning av juice rasism? Vilken är dryckens koppling till massmord? Och på vilket sätt står de som hetsar mot en judisk bar fria från anklagelsen “främjar rasism”?

Inlägget följdes av fler: ”Varning till grannar i Bed-Stuy: Tamar Juice-bar är ett sionist-etablissemang.” Sju kvinnliga aktivister hotade ägaren. Frågade om det var hon som var den “israeliska judinnan”. Klistermärken med texten ”Global Intifada” dök upp på husväggarna.

I Washington Square Park skanderar pro-palestinska demonstranter samma ord. ”Intifada!” Arabiska för att ”skaka av” och “resa sig”. Den ökända ramsan ”From the River to the Sea!” är en uppmaning till utplåning av staten Israel. Demonstranter maskerade i palestinasjalar möter motdemonstranter insvepta i israeliska flaggor. En flicka håller upp ett plakat: “From the River to the Sea – where does that leave me?”

Särskilt på universiteten är den antisemitiska och antisionistiska rörelsen livlig. (Distinktionerna löses upp.) Namnen på flera professorer har avlägsnats på hemsidor efter antisemitiska uttalanden. Judiska studenter rapporteras vara rädda för att vistas på campus. Unga kvinnor säger att de är rädda att trakasseras av Uber-chaufförer med aversion mot judar. Folk uppges ha ändrat sina judiska namn i bildelnings-apparna.

Det kan verka förvirrande att det i ett land där det politiska stödet för judarna är exceptionellt starkt ska förekomma antijudiska aktioner. Men den pro-judiska lobbyn består främst av två grupper, varav den ena har få representanter i New York. Det är den “kristna högern”, som genom Bibelns berättelser känner samhörighet med judarna. Jag sympatiserar i allmänhet inte med den kristna högern, men vad gäller närheten till det judiska arvet ser de klart. Utan judar, ingen kristendom. Ingen islam heller, för den delen.

Mina muslimska vänner, har jag märkt, är noga med att bedyra sin oskuld. De är ateister. De har uppfattat signalerna. Den svenska konformismen, den allmänna opinionen anser att religion är en variant av ondska. Ateism uppfattas som en hygienfaktor.

Tänk om det är tvärtom. Att vi närmar oss barbariet? Ger oss på själva tankefriheten. Byter ut friheten att drömma till friheten att döma.

Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden – till exempel till Ingmar Bergmans filmer – för att finna ett Sverige där kristendomen var självklar, och uppfattad som ett annat ord för att göra gott. Se människan! Älska din nästa såsom dig själv!

Hur länge kommer det att anses rumsrent att musik med religiös koppling kablas ut genom offentligfinansierad public service? Den klassiska musiken har blivit en enklav, nästan den enda, där religiös hängivelse tillåts och rentav bejakas. Begravningar är ett annat exempel. Religionen har ett förhållningssätt till döden, där det sekulära samhället snarare ser döden som ett olycksfall i arbetet. Något som strängt taget borde kunna undvikas med hjälp av goda kostråd och avhållsamhet från rusdrycker.

***

Döden, ja. Vår samtid präglas av två storskaliga krig. Rysslands krig mot Ukraina. Och Hamas krig mot Israel – tillika Israels mot Hamas.

Samtliga parter i konflikterna anser att deras tolkning har absolut företräde. Ryssland vill ha ett Ukraina som är rysk åkermark. Hamas vill ha ett Israel enligt samma mönster. Å andra sidan anser Ukraina att det inte finns något att förhandla om – gränserna ska vara som de var före 2014. Och Israel tycks för evig tid vara inriktat på ockupation. I decennier har Netanyahu drivit en politik baserad på förnekelse av palestiniernas existens.

Under konflikten har en formel ofta upprepats: land mot fred. För många israeler är formuleringen ett rött skynke. Ändå rör det sig om den historiskt sett vanligaste metoden att sluta fred. Genom att avstå vissa territorier vinner man fred, det vill säga människoliv. Man kan ställa sig en enkel fråga: Hur många människoliv är en kvadratkilometer värd? 100; 1000; 10 000? Kanske mer?

Finland var under andra världskriget den enda stat besegrad av Sovjetunionen som lyckades behålla sin västliga tillhörighet. Priset var landavträdelser, men de evakuerade erbjöds snart ny mark. Och Sverige, som i århundraden legat i ständiga krig med både Danmark och Ryssland, ändrade åren efter 1810 riktning under sin nya kung, tidigare general i Napoleons Frankrike. Genom att Bernadotte, nu Karl XIV Johan, accepterade förlusten av Finland ledde han sitt rike in på en fredlig bana. Den varar fortfarande.

I de krig som plågar oss nu – och som kan komma att spridas – kräver fyra parter stenhårt att få behålla varje kvadratmeter av sitt territorium. Det är ett koncept för krig i det oändliga. Israel står ut som ett land som befunnit sig i krigstillstånd nästan ända sen statens uppkomst. Många nationer har lärt sig (den hårda vägen) att det inte är territoriets storlek som är avgörande, utan vad man gör med den mark man behållit