Han fattade inte ett skit. Det var ett gäng högljudda, mörkhyade unga killar i tunnelbanan.

”Va?! Finns det en station som heter Stockholm City?!”

”Visste du inte?”

T-banenätet måste med ens ha svällt ut i killens föreställningsvärld. Både en T-central och ett Stockholm City! 

Men Stockholm City är ingen t-banestation, utan något än mer intressant: den centrala stationen för två nya underjordiska tågtunnlar. De är sex kilometer långa och löper på upp till 45 meters djup. Det kan jämföras med de äldsta t-banestationerna som här och var bara ligger sex meter under markytan. Och faktiskt 17 meter ÖVER havsnivån!

Det senare ett problem som fått förfulande effekter vid Slussen. Gamla Södra stadshuset, nuvarande Stadsmuseet, ett 1600-talspalats, har fått kringbyggas av tunnelbanans installationer och ligger därför i en grop. Många hade säkert hoppats på att sakernas ordning skulle ändrats i samband med byggandet av den nya Slussen, men så blev det inte.

Stockholm präglas av ”getingmidjan” mellan Stadsholmen och Riddarholmen. Där är det så trångt att pendeltågstrafiken ansågs behöva lämna platsen för att fjärrtågen skulle kunna gå något så när ofta. Alternativet hade varit en breddning som skövlat stora delar av den historiska bebyggelsen på Riddarholmen.

Getingmidjan fanns inte till en början, eftersom den krävde en järnvägsbro. I äldre tid var avståndet, både vertikalt och horisontellt, mellan staden söder om Stadsholmen och övriga Stockholm mycket större än i dag. I stället för en ”centralstation” (järnvägsteknisk term) hade Stockholm två ”säckstationer”. Numera används namnet ”centralstation” även om säckstationer, ifall dessa utgör en stads mest centrala station. Säckstation låter förstås inte vidare inspirerande, för den som vill sätta en stad ”på kartan”.

Med sammanbindningsbanan från 1860-talet – ett krävande projekt med tunnlar under Södermalm – kunde en ny centralstation byggas. Tidigare hade tågen fått backa ut från säckstationerna. Resenärer som skulle från norra säckstationen till den södra fick använda sig av stadens kommunala trafikmedel över dåvarande Slussen, säkert besvärligt för den som reste med tungt bagage.

Stockholms tunnelbana är inte ett barn av 1950-talet, som många tror, utan invigdes redan 1933 med stationerna Södra Bantorget och Ringvägen (nu Medborgarplatsen och Skanstull). Precis som vad gäller 50-talens tunnelbanelinjer borrade man sig inte igenom marken utan anlade spåren i öppna schakt som sedermera täcktes. (Detsamma gällde Södergatan, som senare blev Söderleden, i tunnel under Södermalm).

Byggnadsmetoden var en viktig orsak till att de gamla Klarakvarteren gick förlorade. En annan orsak var – så klart – att tiden inte värderade gammal bebyggelse särskilt högt. Det gällde framför allt vänstern, som angrep de dåliga sanitära förhållandena. Av någon anledning ansågs det närmast omöjligt att genom renovering höja den sanitära standarden. Nu står hoppet till att gamla Klara med punktinsatser kan göras lite mer likt det som en gång fanns – nu när ett helt halvsekel hunnit bevisa att det nedre Norrmalm som kom i Klaras ställe är en död stadsdel. Det borde inte vara omöjligt att skapa någon fin park och därutöver ett par sammanhängande kvarter där det gamla återuppbyggs – dokumentation torde finnas.

Nu när byggherrar anser sig tvungna att i Klarakvarteren riva fastigheter från ”Citysaneringens” tid, eftersom takhöjderna är för låga för de tekniska installationer som samtiden kräver, uppstår ett guldläge för Stadshuset att med god stadsplanekonst ställa krav på byggnader som inte bara ombesörjer lokalhyresgästernas krav utan också stockholmarnas och turisternas. Skickligt politiskt hantverk i känsliga miljöer skulle kunna åstadkomma små mirakler!

Hur som helst – tunnelbanenätet är Stockholms blodomlopp, medan pendeltågsnätet är hela länets. Likt hjärtats kranskärl håller maskineriet i gång flödet mellan Stockholms innerstad och förorterna, som delar Stockholms omgivningar i sektorer, allteftersom hur linjerna är dragna. Närhet till t-bana gör en förort mycket mer attraktiv än om de boende är beroende av tunnelbana kombinerat med buss eller spårväg.

För en fotograf är besök i olika förorter, ihop med färden i allt mellan tåg, spårvagn, tunnelbana eller buss små äventyr. Att ta sig fram till fots är däremot ingen bra idé. Det försökte jag mig på i fjol, men upptäckte att vägnätet är draget så att omvägarna bli gigantiska och att man lätt tappar orienteringen eftersom många vägar är dragna i bågform.

Färder till andra kulturer. Redan innerstaden representerar olika kulturer. Det liv som levs på Södermalm liknar inte Kungsholmens. Och Norrmalm skiljer sig kraftigt från Östermalm. Men när man lämnar Stockholms tullar väntar helt andra landskap.

Ordet stadstull tömdes på betydelse år 1810, eftersom liberaliseringen gjorde att tull inte längre behövde betalas. Men 200 år senare levde systemet upp igen, med biltullarna, som om man vågar lita på sitt spontana intryck har gjort biltrafiken mycket mindre tät. I stället rycker cyklar och skotrar fram i hög fart. Nackdelen jämfört med bilarna är att dessa inte accepterar reglering i form av trafikljus, övergångsställen och trottoarer.

Det var en ren tur att jag för något år sedan slapp att få en knäskål krossad från sidan när en cykel i högsta karriär passerade med någon millimeters avstånd när jag gick mot grön gubbe. Antingen såg cyklisten mig inte, eller så felbedömde han min gånghastighet.

Det krävs ju inte, som alla vet, körkort för att cykla. Det trista är att det märks. I bilarnas barndom, när inte mycket mer än ko-stigar fanns, krävdes det att en person med en liten klämtande klocka gick ett antal meter framför fordonet för att signalera: ”Här är automobil i antågande!” Kanske borde något liknande införas för cyklar och elskotrar, nu när de ljudlöst sveper fram där oskyddade människor går?

Mina bilder är från två olika besök i förorten. Det första söder om staden i augusti, och det andra väster om staden, i oktober. Med de två bildserierna redovisar jag en del bilder som jag inte vill ha liggande oanvända nu när vi närmar oss en ny grön säsong.

Det har vi framför oss – härliga tider!