Hits: 793
Nytorget - Nedre Gärdet
I den blå timmen
När jag är ute och vandrar med min kamera har jag sällskap – av mina tankar. Planlöst strövar de i terrängen, gör oväntade avstickare.
Det slår mig att två artister från Stockholm har sjungit om avstånd, motpoler. För mig har Söder och Östermalm/Nedre Gärdet blivit Stockholms två poler. Den ena att bo i, den andra att arbeta i – ända tills rollerna kastades om.
Om jazzens långa väg till Sverige sjöng Povel Ramel på en skiva som fanns i mitt barndomshem.
“Från Harlem i New York till Tranås i Småland
är faktiskt en ganska lång väg.”
Jag tänker på Jan Johansson och hans “Jazz på svenska” som smälter samman oförenliga ting. Samma sak gjorde Monica Z – med Tage Danielssons numera märkligt ålderdomligt klingande ord: “en blond negress från Värmlands huldraskogar”. I vår tids mer rätlinjiga och avmystifierade tid finns varken negresser eller huldror.
Och 1980-talets Orup – om strövtåg och färder till varje avkrok av Stockholm – en stad som han senare beskrev som förändrad och ”kall”.
Från Djursholm till Danvikstull
Via broarna i gamla stan
Har jag irrat runt vid min Gud
Fotografen i mig känner stark släktskap. Kors och tvärs och hit och dit har jag tagit mig för att fånga bilder, eller mer högtidligt, muta in något av stadens själ.
Det är sant att Stockholm ofta beskrivs som en “kall” stad, åtminstone av utsocknes. Jämförelser med det “jovialiska” Göreborg är vanliga. Kanske ligger det något i detta, fast egentligen misstror jag den typen av etiketter – visst berättar de något, men bara om ytan. Varje stad, varje samhälle, varje grupp av människor över huvud taget har sin yttre fasad – Stockholms ganska tillknäppt. Men skrapar man bara på ytan, eller annorlunda uttryckt, använder de rätta koderna, slår an rätt strängar, så framträder samma slags mänsklighet som överallt. Det stockholmska tilltalet är inte översvallande. Förtroende byggs upp på lite sikt – till en början iakttas viss formell distans.
Det fanns en tid när jag övervägde att flytta till någon annan storstad, för att få nya platser att fotografera – nya vyer. Men jag har ändrat mig – Stockholm är lika mycket tid som plats. Ständigt föränderligt, ständigt nytt. Mitt arkiv spänner över femton år – faktiskt en ganska lång tid.
Och ingen dag är den andra lik. För än mer än husen och vattendragen är Stockholm människorna. Som kommer och går – i strida strömmar. Med fotografens uppmärksamma blick uppfattar jag mycket som kanske hade gått mig förbi om jag bara hastat fram på väg till ett möte eller jobb. Nu låter jag blicken vandra och se.
Många kända ansikten passerar revy. Gudrun Schymans, för några år sen. Hon måste ha trott att jag var pressfotograf för hon tittade uppfordrande mot mig. Men jag är ingen kändisforograf. (Fast jag tror att hon på sitt eget vis har humor – hon hade kanske ställt upp på att posera för mig, utan chans att bli publicerad. Vem vet?) Och häromdan var det Jonas Sjöstedts, jag hann tänka att han verkade ganska sympatisk, som privatperson. På tv syns bara personan – politikerrollen (där jag inte tycker precis som han).
Och ännu mer kända ansikten har jag mött på min väg, här i Stockholm. En gång, en stilla och tom sommareftermiddag, en avgången president – Bill Clinton.
Jag var i sällskap den gången och behövde inte fråga mig om det bara var min fantasi som spelade mig ett spratt – vi konstaterade båda faktum. Bill Clinton, ungefär 65 vid den tidpunkten, utstrålade en lätt ironisk humor.
Ja, en avsutten amerikansk president har jag mött på en stockholmsk trottoar. Men också en sittande. Jag har nog nämnt det i förbifarten – men hur som helst. På min väg till Sabis, matbutiken, hejdades jag en tidig höstdag för några år sen av polis som spärrat av gatan – Valhallavägen. På korsande gator stod polispiketer parkerade på tvären, för att förhindra attacker med bil. Det var president Obama som var på statsbesök och hans kortege på väg från ambassaden vid SVT väntades passera om en liten stund.
Jag insåg chansen och gick raskt tillbaka hem för att hämta min kamera. Uppgiften var svår – kortegen skulle färdas i hög fart, visste poliserna berätta. Och själv råkade jag känna till att presidentbilens fönsterrutor var decimetertjocka, möjligen också tonade. Dessutom var avståndet till den förväntade färdvägen bara någon meter – vilket innebar en överhängande risk för rörelseoskärpa. Och exponeringen – hur skulle jag kunna veta hur mycket ljus som föll över presidentens ansikte?
Jag fick göra några kvalificerade gissningar. Exponeringstid en tvåtusendelssekund, ISO 1250 och största bländare. Jag minns inte om jag redan visste det, eller om det kom som en överraskning – det var inte ETT pansarskepp till bil, det var två. Ingen skulle få veta i vilken bil presidenten färdades. Farten var så hög att kameran bara klarade två exponeringar innan bilarna redan var borta.
Två småpojkar pratade om Obama. Är han rik? undrade den ene. “Jag vet inte”, sa den andre, “men han bor i det vita huset.” Tänk, slog det mig, vad mycket är bestämd artikel betyder. Vem som helst kan bo “i det vita huset”, men bara en “i Vita huset”.
Åter hemma fann jag att bild nummer två visade Obama i tydlig profil. Bilens övriga sidorutor visade bara ljusreflexer. Ödet var med mig. Nå, nu finns det ju såklart otaliga bilder på Obama, som på varje president. Men det speciella just här var att Obama måste ha upplevt sig som osynlig – han visste, eller trodde, föreställer jag mig, att ingen människa skulle kunna hinna få syn på silhuetten i ljusdunklet i bilen, där den med sina tio ton dundrade fram på sin blixtsnabba väg. Men kameran – i sällskap med en smula tur – klarade vad människoögat inte förmådde.
Bilden krävde omfattade bildbehandling, eftersom centrum var så mycket mörkare än periferin. Men när jag betraktade ansiktet tyckte jag mig uppfatta Obamas sinnesstämning – ensam, försjunken i tankar, och samtidigt – minst lika hänförd av denna politiska teater som vi åskådare. För ett skådespel var det, en uppvisning av en supermakts fullständigt oåtkomliga ÖB och president.
Tyvärr kan jag inte berätta om denna episod utan att tänka på vad som komma skulle – presidentmaktens, presidentvärdighetens obeskrivliga förfall.
Ja, det var några som jag mött som gatufotograf. Och de två ovan nämnda musikartisterna, dem har jag också mött, fast utan kamera. Båda på Kinakrogar, Orup på den bästa kinesiska restaurang som Stockholn någonsin haft, han var på höjden av sin karriär. Friherre Ramel på en Kinakrog nära SVT – i sällskap med hustru och vuxna barn. Minns att det uppstod diskussion om färden hem till Lidingö. Jag hörde inte varje ord men jag uppfattade att frun blev arg för att hon tolkade den yngre generationens vilja att ta sig hem på eget sätt som ett ifrågasättande av den gamles förmåga att framföra en bil. Ålderdomens gissel – med långt till humorn. Och den där holken där det var så livat.
Staden är en scen med en ständigt förnyad repertoar, och ibland favoriter i repis.
Jag hade tänkt presentera bilderna som tagna under en och samma promenad den 14 oktober. Det kändes på något sätt effektfullt. Men för att säga sanningen var det två promenader, men exakt samma sträcka, den fjortonde och den femtonde oktober.
I luften ett skifte, bortsett från att eftermiddagen övergår till kväll – ungefär vid Blasieholmen började skymningen bli ett exponeringsproblem. När jag skulle fånga bronshästen på Blasieholms Torg råkade fasadbelysningen på huset bakom min rygg tändas exakt när jag skulle ta bilden. Därför skimrar hästens brons i så många färger. Det andra skiftet, som var så tydligt, var det från tidig höst till sen höst – nästan vinter. När temperaturen sjunker under tio grader infinner sig känslan av vinter. Om inte annat så förstår man att den ska komma även i är. En besvikelse. Men också en förväntan. För med vintern kommer helt nya scenerier, annorlunda. På vilket sätt vet vi ännu inte.