If Putin goes nuke

Så länge vi levt har vi betraktat kärnvapenkrig som världens undergång. Och vi har inte haft fel – en ny studie visar att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle döda nästan hela mänskligheten. I Sverige skulle 99 % av befolkningen dö, framför allt på grund av svält. Stoftmolnet efter eldstormarna skulle försänka jordklotet i ständig skymning under flera år. De fruktansvärda konsekvenserna har fått oss att känna visshet om att ingen makthavare skulle kunna vara destruktiv nog – galen nog – att röra kärnvapenkoderna. Ett kärnvapenkrig har inga vinnare, kunde vi säga och känna oss åtminstone lite trygga.

Men i år, 2022, har vi fått bita i ett väldigt surt äpple, nästan ända till kärnhuset. Efter krigsutbrottet i Ukraina har kärnvapenfrågan hamnat i ett nytt ljus. I nästan åttio år fungerade principen om ömsesidig avskräckning, terrorbalansen – all användning av kärnvapen ansågs kontraproduktiv eftersom varje attack kunde förväntas följas av en motsvarande attack riktad mot den anfallande sidan. Vi kände oss ganska lugna, trots allt. Så är det inte längre. Vi är tvungna att sätta oss in i en situation där kärnvapen av ett eller annat slag verkligen kan komma att användas. De fördärvbringande vapnen kan användas på olika sätt – med vitt skilda följder – och militärt kan svaret se ut på olika sätt. Det finns iakttagelser att göra.

Med Rysslands – Putins – anfall mot Ukraina tycktes allt förändras. Putin har byggt upp en myt om sig själv som oberäknelig, rentav irrationell – en desperado, men med tyngsta tänkbara beväpning. Detta parallellt med att Nato, enligt demokratiskt styrda länders logik, alltmer gått in i en ”pacifistroll”. Man vill inte riskera egna förluster – ingen folkvald ledare skickar sina väljare in i döden.

Med Ukrainas framgångar på sistone tycks kärnvapenhotet ha ökat ytterligare. Putin förödmjukas gång på gång, senast när ett annekterat område praktiskt taget genast togs tillbaka av ukrainarna. Paradoxalt nog medför varje framgång för den angripna sidan ett alltmer ökande hot. I det läget finns det anledning att fortsätta tänka logiskt, att hålla huvudet kallt. Putin har nämligen ytterst goda skäl att agera försiktigt vad gäller kärnvapen. Det jag skriver nedan bygger på fakta och bedömningar i en artikel 2 oktober av den brittiske journalisten och militärexperten Lewis Page.

Putin framställs numera som en envåldshärskare – och politiskt är epitetet motiverat. Men militärt? Nja, där är hans handlingsfrihet mera kringskuren, det finns en militärledning att förhålla sig till. Problem ett är Putins kärnvapenportfölj, “Cheget”. Varför? Jo, för att den inte är direkt kopplad till några kärnvapen. Dess funktion är bara att bekräfta att attackorder har utfärdats av presidenten. Ordern går vidare till den ryska generalstaben, de ryska väpnade styrkornas högsta befäl, som väljer om kärnvapen ska avfyras eller ej. Putin behöver generalstabens godkännande för en kärnvapenattack.

Putin, liksom många andra ryska makthavare, har en bakgrund som KGB-agent. Chefen för generalstaben, armégeneral Valerij Gerasimov, har en rent militär bakgrund, vilket är något helt annat. Efter tio år på posten lär han ha en solid maktbas. Han kan ha sin egen syn på Ukrainakriget.

Redan år 2000 bevisade han sin integritet genom att under det andra tjetjenska kriget personligen arrestera en överste Budanov, som mördat och förmodligen våldtagit en tjetjensk tonårig flicka. Gripandet (som skedde bland Budanovs egna trupper) var inte problemfritt – minst ett skott ska ha avlossats. Den hyllade och senare mördade journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Putin och Rysslands krig i Tjetjenien, ansåg att Gerasimov hade “bevarat sin ära som officer”. Med en sådan person i militärledningen har Putin skäl att tänka sig noga för.

År 2020 utfärdade Putin ett dekret med fyra scenarier där Ryssland ansågs berättigat att använda kärnvapen, utan att fienden gjort det. Bland dessa finns det som nu ventileras: konventionella attacker mot Ryssland “där själva existensen av staten är i fara”. I Putins tolkning skulle kärnvapen kunna övervägas om Ryssland riskerar nederlag så länge enbart konventionella vapen används. Men Putin måste fråga sig om Gerasimov och generalstaben kommer att hålla med honom om att situationen i Ukraina verkligen är sådan att “statens existens är i fara”? Att Putins existens är hotad räcker inte.

Det är uppenbart att kritiker av Vladimir Putin i regel går fruktansvärda öden till mötes. Anna Politkovskaja mördades. Andra Putinkritiker har på senare tid fallit från fönster i höga hus. Men Gerasimov och officerarna i generalstaben är inga vanliga ryssar. Till och med en diktator som Putin måste tänka noga innan han går emot det militära överkommandot. Militära maktövertaganden i instabila stater är ingen ovanlighet. Det finns redan kupprykten i Moskva, och när ett visst antal generaler eliminerats kan de kvarvarande välja att göra processen kort med härskaren – så länge de har chansen. Putin måste vara säker på att hans order kommer att lydas innan han utfärdar dem, annars sätter han sitt eget liv på spel.

Men säg att Gerasimov går med på en begränsad, taktisk kärnvapeninsats, troligen inriktad på att försöka förstöra de ukrainska stridsstyrkorna. Är det slutet för Ukraina? Nja, en atombomb är i grunden bara en väldigt kraftfull bomb. Används den mot oförberedd civilbefolkning i brandfarliga byggnader, blir följden givetvis fruktansvärda dödssiffror. Bomberna mot Hiroshima och Nagasaki hade bara en styrka på 15 och 20 kiloton, och skulle förvisso ses som taktiska snarare än strategiska vapen idag, men dödstalen var femsiffriga. Dock – Hiroshima och Nagasaki ska sättas i sitt sammanhang. En enda attack med konventionella amerikanska bombplan över Tokyo dödade fler människor och förstörde fler stadsområden än båda kärnvapnen 1945 tillsammans.

Taktiska vapen, med en sprängverkan räknad i kiloton, som används mot utspridda trupper i fält, troligen nedgrävda eller skyddade på annat sätt, är en annan sak. Vanligt konventionellt artilleri uppnår också magnituden kiloton – varje vecka. För att uppnå total förstörelse över ett helt område ockuperat av – säg – en spridd ukrainsk pansardivision skulle det krävas inte en taktisk kärnvapenladdning utan många.

Ryssland uppskattas ha 1000-2000 taktiska kärnstridsspetsar. Med tanke på annan rysk militär utrustning är det troligt att många av dessa inte är i funktionsdugligt skick. En sådan operation skulle alltså inte kunna vara uthållig: särskilt inte med tanke på bristen på lämpliga stridsspetsbärare.

Till det kommer problemet med strålning och radioaktivt nedfall. Taktiska kärnvapen är tänkta att användas där styrkor från den egna sidan är stationerade för att vinna en strid. Slagfältet kan alltså inte göras obeboeligt och oframkomligt. Om kärnvapen detonerar långt över marken, vilket skulle ge maximal omedelbar förstörelse, kommer strålningen efteråt att ligga på hanterbar nivå.

Märkligt nog är Hiroshima och Nagasaki, som drabbades av bomber på flera kiloton, blomstrande städer idag. De har varit bebodda utan avbrott sedan de bombades. Den genomsnittliga livslängden bland invånare som överlevde bomberna och deras omedelbara efterverkningar minskade bara med några månader. (Låt oss dock inte glömma dem som drabbades i stunden – som ögonblickligen ”förångades”.)

Om Putin ställde in kärnvapnen för marksprängning, skulle stora mängder radioaktivt stoft spridas och ge en nedfallsplym i motvind. Men då minskar vapnens destruktiva fotavtryck och det blir mycket svårare att ockupera och erövra landet. Förändrade vindriktningar kan dessutom lätt sprida nedfall över hela Ryssland eller Belarus. En risk man knappast vill ta.

Så en rysk användning av taktiska kärnvapen på slagfältet skulle få effekter som är långt mindre än man kunde tro. Om den ukrainska armén – kanske med hjälp av amerikanska underrättelseuppgifter – lyckades inta rätt position skulle det vara svårt att åsamka den svåra skador. Även om man slösade med taktiska kärnvapenladdningar.

Mot de potentiellt föga imponerande militära vinsterna står vissheten om ett amerikanskt svar. Biden-administrationen har, utan detaljer, varnat för “katastrofala konsekvenser” för Ryssland, om kärnvapen sätts in. Här har USA många alternativ. Till exempel en ökning av leveranser, finansiering och vapen till ukrainarna. Plus ekonomiska och diplomatiska åtgärder. Men framför allt stora insatser av konventionella vapen för att upphäva alla ryska kärnvapenfördelar.

Spekulationer har förekommit om konventionella attacker mot mål inom Rysslands gränser före kriget, men ett sådant agerande vore riskabelt – eftersom det skulle stödja tolkningen att Ryssland är i fara. I stället kan USA och dess allierade begränsa sig till den nuvarande krigsskådeplatsen.

Till att börja med finns den radaravvisande kryssningsmissilen JASSM som kan avfyras från amerikanska eller polska jetplan. De med längst räckvidd kan träffa mål i det ockuperade Ukraina och närliggande delar av Ryssland utan att de missilbärande planen lämnar Natos luftrum. Med uppbackning av amerikansk underrättelsetjänst och kapacitet för elektronisk krigföring gör JASSM och andra vapen vore det möjligt för USA att förstöra alla slags mål utan att möta motstånd. Ett uppenbart mål skulle vara de två broarna från Krimhalvön till Ryssland, byggda av ryssarna efter annekteringen av Krim för åtta år sedan. Broarna tjänar som försörjningsleder och flyktvägar för ryska trupper på halvön. Ukrainarna har försökt förstöra dem. USA kan också träffa flera andra viktiga militära mål – allt utan att skicka en enda flygare över Ukraina. Detta kan, om det görs rätt, avsevärt försvåra för Rysslands invasionsarmé.

USA och dess allierade har också ett stort antal specialmissiler med kortare räckvidd, för ”undertryckande (eller förstörelse) av fiendens luftförsvar”: SEAD eller DEAD, begrepp för luftherravälde som jag använder nedan. Sådana vapen användes under Irakinvasionen och den allierade flygkampanjen över Libyen. Luftvärnsrobotar (SAM) och markbaserad luftvärnsradar slogs ut effektivt och på långt avstånd, utan att något motstånd aktiverades.

När SEAD/DEAD väl hade uppnåtts i Irak och Libyen kunde USA och allierade flygvapen operera med nästan fullständig frihet, förutsatt att de flög på mer än 3 000 meters höjd: det maximala taket för bärbara luftvärnsrobotar. Luftherraväldet innebar att de USA-ledda allierade i båda krigen från luften obehindrat kunde söka upp och förstöra Saddam Husseins och Muammar Khadaffis tunga markstyrkor, stridsvagnar, pansarfordon och andra artilleripjäser.

Man skulle kunna tro att Rysslands luftförsvar och flygstridskraftrer borde vara av högre klass än Saddams och Khadaffis, men det har visat sig att så inte är fallet. Ingen tror längre att det ryska stridsflyget är en ”nästan likvärdig” motståndare, som kan bjuda USA och dess allierade kvalificerat motstånd.

De ryska luftstridskrafternas svaghet har avslöjats av flygvapnets totala misslyckande med att komma ens i närheten av SEAD/DEAD i Ukraina – vilket borde ha varit en enkel match. Misslyckandet kom som en överraskning för de flesta militäranalytiker, inklusive många seniora västofficerare. Men att man misslyckades står klart.

Snarare än att försöka dominera och operera i det ukrainska luftrummet verkar det som att Ryssland helt enkelt hotar Ukrainas luftrum på långt håll med luftvärnssystemen S-300 och S-400. Ryska piloter fruktar att bli nedskjutna av oskadda ukrainska luftvärnsrobotar – eller av sina egna – vilket tvingar dem att flyga väldigt lågt, precis som deras ukrainska motståndare gör.

Trots tillgång till hundratals kraftfulla stridsplan utplacerade i regionen, skickar Ryssland bara en handfull av dem åt gången över Ukraina. Västerländska analytiker börjar tro att detta beror på att ryska piloter inte har tillräcklig flygtid och inte tränar för komplexa uppdrag med stor flygplansflotta. Rysk flyg- och stridsledning kan inte heller genomföra sådana operationer.

Det står därmed klart att USA-lett stridsflyg med konventionell bestyckning skulle kunna uppnå SEAD/DEAD i Ukraina, eller åtminstone näst intill. Detta skulle innebära att man använder JASSM och andra avancerade vapen för att slå ut S-300, S-400 och andra kvalificerade luftvärnsrobotsystem, troligen på ryskt och/eller belarusiskt territorium. Luftvärnsrobotar med kortare räckvidd i Ukraina eller närområdet skulle relativt enkelt hanteras.

Ryska jaktplan skulle, förutsatt att de inte visade sig vara avsevärt bättre än övrigt ryskt stridsflyg, inte ha någon större chans mot Natoflyg med avancerad bestyckning och vältränade piloter – avancerade amerikanska luftvärnsrobotar finns redan i Ukraina.

Saddam, Khadaffi. Putin.

Med friheten att operera i ukrainskt luftrum skulle västs flygvapen uppnå samma sak mot den ryska armén som mot Iraks och Libyens arméer: förstöra snart sagt varje stridsvagn, pansarfordon eller artilleripjäs så snart de visar sig. När luftrummet väl är säkrat kan det mesta jobbet utföras av billiga och enkla drönare. Den ryska armén skulle tillintetgöras, och ukrainarna skulle avancera till den linje som USA väljer: förmodligen gränsen före 2014.

Ingen Natokänga skulle vidröra ukrainsk mark, långt mindre rysk mark. Och väldigt få Natoplan skulle behöva flyga över Ukraina, och än mindre över Ryssland. Ett mindre antal luftvärnsbatterier och radarsystem inom själva Ryssland skulle slås ut. Jämfört med Putins eventuella kärnvapenupptrappning utanför Rysslands gränser, skulle väst knappt ha gjort någonting. Så det finns ett spektrum av konventionella militära alternativ som är öppna för USA och dess allierade: allt från några precisionsattacker på lång distans till full SEAD/DEAD och ett krossande av den ryska invasionsarmén.

Den USA-ledda västvärlden kan säkerställa att varje användning av taktiska kärnvapen från Rysslands sida inte leder till framgång utan bara till ytterligare tillbakadraganden eller totalt militärt nederlag i Ukraina – i stort sett oavsett hur effektiva ryska kärnvapen kan vara. Och detta skulle uppnås endast med hjälp av konventionella vapen, och bara från luften och nästan helt inom Ukraina.

General Gerasimov och hans kolleger vet givetvis allt detta. Det kommer inte att vara lätt att övertyga dem om att det är militärt meningsfullt att provocera fram reaktioner som dessa. I stället för att “eskalera för att de-eskalera” skulle Putin ha eskalerat för att uppnå ett garanterat konventionellt nederlag: allt utan att fienden behöver använda några kärnvapen alls.

Vad skulle Putin göra då? Återigen eskalera, som han och hans talesmän har hotat: använda strategiska kärnvapen mot något Natomål. Kanske London? London skulle vara ett särskilt dåligt val. Storbritannien har kärnvapen och hela Ryssland skulle inom kort upphöra att existera utan att resten av Nato behöver göra någonting. Rysslands städer skulle inte överleva som Hiroshima och Nagasaki: strategiska megatonvapen spelar i en annan division.

Kanske kan Putin försöka knäcka västvärlden genom att slå till mot ett Natoland utan kärnvapen. Men för Nato gäller en för alla och alla för en. Förmodligen skulle slutresultatet bli detsamma som efter en strategisk attack mot Storbritannien: att Ryssland utplånas. Gerasimov och andra mäktiga i Moskva vet allt detta. De vet också att om Putin ger en order och de inte verkställer den, måste de likvidera honom innan han likviderar dem. Vidare vet de att det är Putin, inte de, som kommer att få skulden för ett ryskt nederlag i Ukraina.

Men ett tillslag med kärnvapen skulle också kunna tjäna Vladimir Putins syften bättre än vad som här beskrivits, särskilt om USA:s reaktion blir halvhjärtad. Ändå skulle kärnvapen för Putin vara en strategi som sätter hans personliga överlevnad på spel. Om han resonerar rätt, förstår han att nästan varje annat modus operandi vore bättre än just kärnvapen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »