Låt  mig börja i idéhistorien. I backspegeln framträder 1980-, -90 och 00-talen som ett slags frihetens epok. Det gäller murens fall och Sovjetväldets upplösning – förspel och efterspel. Men också det ekonomiska livet, som jag siktar in mig på här. Libertarianismens idéer får konkret form i nyliberalismen – ekonomin omorganiseras med målet att minimera statligt inflytande. Det börjar i Reagans USA och Thatchers Storbritannien, men sprider sig. Processen håller på länge, men utan att någonsin nå sin tänkta slutpunkt. Det är alltså som det brukar.

Den omedelbara fienden är socialliberalismen, som anses ha försett det ekonomiska livet med tvångströjor. Följden var, menade man, minskat välstånd, ja rentav ett närmande till ett planekonomiliknande tillstånd. I skottgluggen stod framför allt nationalekonomen Keynes idéer. I USA förverkligade genom Roosewelts New Deal, som skulle hejda 30-talsdepressionen. I Europa genom socialliberala interventioner under hela efterkrigstiden. Men som frihetlig och individualistisk rörelse vände sig libertarianismen också mot andra företeelser från 1930-talet: nazismen och fascismen, båda statsdirigistiska. Och självklart mot de socialistiska diktaturerna. Fast det gjorde ju också socialliberalismen, liksom socialdemokratin, som står Keynes betydligt närmare än Marx.

Men att ge ekonomin fria tyglar är ett farligt experiment, det visade sig om inte förr under finanskrisen 2008, som kan beskrivas som ett haveri för tanken om en fri ekonomi som lösningen på alla problem. Det spelades med falska kort – ekonomin minerades av symboliska blindgångare. Eller med en närmare liknelse: checkar utan täckning. Så borde inte ha kunnat ske. Men faktiskt kan nyliberalismen bland mycket annat beskrivas som ett slags magiskt tänkande: man förlitar sig på ”den osynliga handen”. Den som enligt den klassiska liberalismen från 1600- och 1700-talen skulle ta hand om alla problem. Så var det inte. Antingen fanns ingen osynlig hand. Eller så fanns den men var benägen att skapa nya problem.

Dock bör en sak konstateras, vissa av de gamla problemen löstes faktiskt. Till exempel 1970- och 80-talens spiral av löneökningar och galopperande inflation, som i praktiken betydde ekonomisk stagnation. Varje politiskt-ekonomiskt synsätt, som en period får vara herre på täppan, avslöjar sig genom sina brister. Det gällde – givetvis – efterkrigstidens vurm för politiska ingripanden i ekonomin. Regleringar  – stödförband, näringstillförsel; patienten sängbunden. När jag försöker minnas det tidiga 80-talets Stockholm ser jag ett grått landskap. Det sena 80-talet var annorlunda: euforiskt. Happy days are here again! Åtminstone i Sverige präglades den nyliberala epoken (i vart fall till en början) av ekonomisk framgång: alla blev rikare, men de från början rika blev allra rikast. Och, inte att förglömma, det hela byggde på en illusion: pengar som man inte ägde. Den fria kreditgivningen, som var en tidsinställd bomb. 

Men redan under nyliberalismens glansdagar problematiserades några av dess grundsatser på akademiskt håll – även om den kritiken knappast nådde ut. Nationalekonomen Ronald Coase lyfte fram en faktor som påverkar villkoren för produktion och handel. En affär innebär inte bara ett överenskommet pris som ska betalas, utan också kringkostnader som är förknippade med genomförandet av affären: transaktionskostnader. Dessa är till stor del kopplade till villkoren i det samhälle där affären genomförs. Kanske måste man kalkylera med avtalsbrott, vilket innebär en kostnad som varierar beroende på lagar och lagföring i det aktuella landet. En framgångsrik affär – i nyliberal mening – kan paradoxalt nog vara beroende av en stark stat, i form av lagstiftning och domstolar med integritet; och diverse andra institutioner. Redan 1991 belönades Coase med Riksbankens ekonomipris, som ganska välförtjänt lånar sin glans av Nobelpriset.

Bara några år senare framträdde statsvetaren Robert Putnam med sina teorier kring ”socialt kapital”, som lyfter fram betydelsen av den tillit som frodas inom icke-officiella gemenskaper. Baserat på en tjugoårig jämförelse mellan södra och norra Italien skrev Robert Putnam den numera klassiska boken ”Den fungerande demokratin”. Han pekade på väldigt stora skillnader mellan hur regioner i norra respektive södra Italien lyckats hantera sitt ansvar. I norra Italien fungerade den demokratiska processen mycket bättre än i söder, och den ekonomiska tillväxten var också mycket högre. Putnam visade att skillnaderna till mycket stor del berodde på att det sociala kapitalet var bättre utvecklat i norra Italien. Orsaken till olikheterna kan härledas till regionernas historia. I södra Italien har utländska krafter dominerat historiskt. De utländska feodalherrarna sågs som inkräktare och lyckades aldrig upprätthålla vare sig lag eller ordning. Följden blev misstro såväl mot makten som människor emellan. Dessutom dominerade inhemska storgodsägare, och fattiga bönder tävlade med varandra om deras gunst. Inga ”horisontella” band fanns mellan bönderna, däremot ”vertikala” band med överheten. Senare kom maffian och den organiserade brottsligheten att fungera på så sätt att favörer endast kunde erhållas längs vertikala relationer.

Rättsstaten klarade inte av att skydda utsatta medborgare – i detta vakuum exploderade kriminaliteten, tog myndigheternas plats. Somliga pekar på paralleller i dagens Sverige, med enklaver där statens maktmonopol inte längre gäller, som skulle kunna utvecklas i syditaliensk riktning. Eller ännu värre, att detta redan är verklighet här och var.

För att knyta Putnam till Coase kan man lätt se att Putnams hänvisning till maffian, och det ”skydd” för affärsidkare som den erbjuder mot betalning, är en typisk ”transaktionskostnad” som åderlåter ekonomin. Ekonomiska förluster av det slaget kan förknippas med det helt oreglerade tillstånd (som kan påminna om djungelns lag: samhällsinstitutionerna förmår inte med egen kraft upprätthålla lag och ordning) som libertarianerna idealiserade. En särskild fraktion, anarko-kapitalisterna går längst i den riktningen och vill helt avskaffa staten. I den mån de vill uppnå en effektivare ekonomi kan man lätt förutspå att de kommer att uppnå motsatsen. Om de skulle tillåtas försöka.

De här reflektionerna gör jag eftersom jag försöker förstå mig på ett land som jag många gånger besökt, och vars enande jag också beskrivit i en historisk essä på denna webbplats, “Risorgimento”. Jag är just nu i färd med att försöka beskriva något av den neapolitanska mentaliteten, som ju mer man studerar den framstår som alltmer vitt skild från städer som Rom och Milano. Den senare staden påminner mycket om andra europeiska storstäder i närheten. Rom utgör en storhet i sig, med hela statsbyråkratin som alstrar ett slags formell anda, och vid sidan om det en mondän storstad som i vissa stycken tävlar med Paris. Neapel är något annat – och trots att hela Italien för tvåhundra år sedan var indelat i mindre statsbildningar var det inbördes avståndet dem emellan olika stort. Avståndet till Syditalien, både Neapel och Sicilien, och allt däremellan, var betydande. Neapel var en från början grekisk stad, (”Neapolis” – ”den nya staden”) och betraktades fortfarande under romersk kejsartid som grekisk. Trots alliansen med Rom behöll staden sitt eget språk. Medieprofilen (boxaren, krögaren) Paolo Roberto, bördig från Neapel, berättar att Neapelborna fortfarande har en annan identitet än den italienska. Hans farmor talade inte ens italienska, utan det neapolitanska språket, med grekiska rötter.  Långt senare kom spanjorerna, som styrde och ställde från 1500-talet. En italiensk identitet kom långt senare – och kanske dröjer den fortfarande, som Paolo Robertos kommentar antyder. Eller är det snarare en inordning i den europeiska andan som låter vänta på sig?

Religionen har alltid spelat och spelar fortfarande en stor roll i Neapel. Men det rör sig om ett virrvarr av trosföreställningar som långt ifrån kan betecknas som renlärigt katolska. Helgonkulten är stark, och helgonen är i många fall helt enkelt antika gudar, grekiska och romerska, som transformerats till (halv-)kristna företeelser. Ett och annat helgon tycks varken vara kristet eller antikt. Till dessa hör stadens skyddshelgon San Gennaro, som kan likna en gudom i egen rätt. Genom historien stadens värn mot den hotande vulkanens lava.

En tolkning av den syditalienska kristendomen gör gällande att den är ofullständigt förandligad eller spiritualiserad, att den ännu är knuten till kroppen. Varken tvåtusen år av kristendom eller modern konsumtions- och masskultur har lyckats styra in neapolitanerna i den självklara världsbild som i en mäktig illusion vägleder den moderna människan. En uttolkare talar om den neapolitanska religiositeten som ett verkligt och oroande alternativ till det ”falska medvetande” (gammal marxistisk term) som präglar västerlandet. Den hänvisningen finner jag hos svensken Tomas Lappalainen som i flera böcker skickligt försökt fånga de italienska paradoxerna.

Miraklerna, det ena mer överväldigande än det andra, är en del av livsluften. Vart och ett av dem förknippas med en kult. År 1450 spelade en grupp män ”pallamaglio”, ett bollspel. En av dem missade och bollen råkade träffa en lind. Rasande svor han över Madonnan och slängde en boll mot hennes bild. Den träffade kinden, som genast blev röd och började blöda. De omkringstående skrek av skräck – och hängde förövaren i samma lind. Inom ett dygn vissnade trädet. Ryktet spreds och på platsen uppfördes snart ett tempel och senare en kyrka. Liknande historier, livfullt berättade, finns i rikt mått.

Men hur klarade Neapel upplysningen? Denna omstöpning av kristendomens etiska arv, framför allt tanken om alla människors lika värde, i mer eller mindre sekulär tolkning. Jo, förvånansvärt väl. Flera lärda män anslöt sig till rörelsen.  En av dem, Antonio Genovesi, en fadersgestalt, lämnade redan som ung ”Syditaliens intellektuella förbannelse”: filosofiska abstraktioner och juridiska abstraktioner. Han ville på olika sätt främja jordbruk, handel och tillverkning, inte minst för att gynna de egendomslösa. Hindret han möter är oföretagsamheten, som har sin grund i århundraden av feodalt styre och utländskt förtryck.

Men upplysningen har sin gång i Neapel, fast den tar en annan väg än på andra håll. Den paras med en ny form av magiskt tänkande. Här handlar det, menar man, om ett speciellt slag av människor, ofta högt bildade: ”Jettatore”. Vad är det: jo, individer som sprider olycka omkring sig. I brist på svenskt ord – olycksbringare. De är ofta – nu citerar jag – ”skalliga, skelögda, rödhåriga, eller gamla kvinnor med spetsiga hakor”. En annan karakteristik är: ”mager och blek, med böjd näsa och något av paddögon, ofta dolda bakom glasögon.” Paddan anses ha jettatorakraften: kan döda en näktergal med blotta ögat.” Pseudovetenskapligt beskrivs Jettatoren beskrivs som en “negativ naturkraft”. En person kring vilken olyckor händer och människors förhoppningar grusas. Men i motsats till gamla häxor och trollkarlar är Jettatore inte onda i sig; det onda bara händer, där de går fram. Detta väsen kopplas till sådant som blixtar, hagel, stormar. Ja, rentav elektriciteten.

Detta märkliga mischmasch av upplysning och vidskepelse får dubbla konsekvenser: dels accelererar nedgången för traditionell magi och häxkonster, men samtidigt förhindras den processen från att fullbordas. Jag slås av likheten med afrikansk animism. En nygift man besökte sin mor i Afrika, de gick ner till en bäck. Där visade sig en ofantligt stor padda. Mamman föll i gråt. Paddan var tecknet för att äktenskapet skulle upplösas. Så skedde också. Annars hade saken inte dragits fram.

När jag fortsätter min läsning om upplysningen i Neapel kommer jag till en passus som helt oförmodat knyter samman min tankegång – dessa spridda reflektioner om en för Europa så främmande region. Vad rör det sig om? Jo, upplysningstänkarna i Neapel såg tillit som basen för en framgångsrik politik och ekonomi. En av dem, Gaetano Filangieri, utvecklade synsättet och skrev att tilliten är det kommersiella livets själ: ”Bedrägeri, falskmyntning och konkurser utgör de allvarligaste hoten mot den sociala och ekonomiska ordningen.”

Men vad är denna ”tillit”, som flera 1700-talstänkare så ivrigt prisar, om inte exakt det som Robert Putnams lyfte fram: “socialt kapital”! Tillit är det sociala kitt som ett fungerande samhälle byggs upp kring – det slags ”horisontella band” mellan affärsidkare som av moderna forskare beskrivs som villkoret för framsteg. Socialt kapital är ett mått av tillit som kan omsättas i goda affärer – utan svinn.

Det är motsatsen till den anda av ”beskydd” mot betalning som den moderna maffian erbjuder. Dessa ”transaktionskostnader” som inte tillför något produktivt utan bara hämmar välståndet eller fördjupar armodet. Att Coases och Putnams moderna tankegångar framförda i nyliberalismens epok så nyligen har en så exakt motsvarighet i 1700-talets Neapel är sannerligen märkligt. Kan Robert Putnam ha varit inspirerad av Gaetano Filangieri? Han hade ju trots allt närstuderat Italiens utveckling under två årtionden, kanske också bildningsarvet. Eller är tillit helt enkelt en god kraft så uppenbar att ingen epok kan undgå att uppfatta dess välsignelsebringande verkan?

Med Predikarens ord: Ingenting är nytt under solen.

***

På receptionsdisken ligger en nota, jag plockar fram mitt betalkort. Portieren tittar på mig lite fundersamt. ”Du som är fotograf”, säger han. “Kanske skulle du ha nöje av San Gennaro-firandet. Det är i morgon.”

På stående fot ändrar jag mina planer – nota och kort lämnar hastigt disken och jag går tillbaka till rummet. Jag måste förbereda mig för morgondagens procession.

Jag räknar i huvudet. En halv generation, om jag kalkylerar på historikers vis. Så länge sedan är det bilderna från Neapel togs. Den som var spädbarn då är snudd på ung vuxen nu. Den som var ung vuxen är mitt uppe i familjeliv med barn i skolåldern och hetsigt arbetsliv. Och så vidare. Också jag är en annan. Bilderna får mig att förstå det.

Ambitionen var att fånga ett tvärsnitt av Neapels befolkning. Jag hade inte facit, ingen hypotes att leda i bevis. Allting var förutsättningslöst – eller om man så vill: ett famlande i blindo. Jag ville komma så nära som möjligt, det var den enda uttalade avsikten. För kanske kunde närheten avslöja något av allt detta som jag inte visste, som var en gåta. En kollega, uppväxt i en arkeologfamilj i Neapel, hade berättat en del, annat hade jag läst. Jag visste alltså att Neapel var en svår nöt att knäcka. En karaktäristik, fåordig men talande, mindes jag: ”Herrskap och banditer.”

Jag kom ganska nära. Ibland på ett nästan häpnadsväckande sätt. Jag var rätt så ny som fotograf, fast inte helt oerfaren. Så tolkar jag bilderna. Digitalkamerorna var ganska nya, men med ny AI-stödd mjukvara har jag nu lyckats utvinna mer innehåll ur bildfilerna. Oanvändbara bilder har i vissa fall blivit användbara.

Jag ville fånga ett tvärsnitt av människorna, alla sorter. Vid ett tillfälle fotograferar jag en ficktjuv i realtid, lyckas (slumpen måste ha varit med mig!) fånga offrets skakade ansiktsuttryck. Och plånboken, som två händer fattat tag i. Och på två bilder (serien är inte längre än så) en polis som uppmärksamt bevittnar skeendet på nära håll, men utan att ingripa. På bild nummer två riktar sig en arg man mot fotografen och visar utan ord hur föga välkommen han är. Den mannen är i 40-årsåldern, minst, men ändå något av en gatpojke. En skummis. Här finns helt klart osynliga band, av något slag. Kanske kan man säga att det rör sig om de band av icke-tillit som definierar så mycket av Neapels vardag.

Vid ett helt annat tillfälle råder en äldre man mig att inte välja den gata som jag är på väg att slå in på. ”Inte med den kameran.” Jag följer rådet. Annars tenderar jag att trycka på utlösaren även när den personliga tryggheten kanske skulle tala för ett mer passivt förhållningssätt. Men vad ska man med en fotograf till, om han inte vågar knäppa när det gäller?

Om Rom har något lite mondänt över sig, inriktat på ett vibrerande nu, så är Neapel snarare traditionellt, med siktet vänt bakåt. Man känner på sig att gamla mönster upprepas, om och om igen. Men tradition? Neapolitanska traditioner är inte som andra. Tomas Lappalainen beskriver ett neapolitanskt fenomen: femminielli. ”Ett i Neapel urgammalt ‘tredje kön’, en man som redan i unga år ikläder sig en kvinnas kläder och personlighet. Neapel är allmänt sätt extremt tolerant mot avvikelser. Inte ens ett så allvarligt brott mot ‘det normala’ som upphävandet av könsgränserna leder till social utstötning.”

För en protestant (till tro eller uppfostran) är det en provokation mot det förväntade. Bara i progressivt liberala sammanhang (typiska för protestantiska samhällen) skulle etablerandet av en sådan accepterad hen-persona kunna tänkas. Det föreställer vi nordbor oss gärna. Kanske har vi fel. Kanske är den bokstavstro (hbtq och så vidare) som vi ägnar oss åt mer tömd på innebörd än Neapels femminielli?

Bortom all retorik är den protestantiska världen, paradoxalt nog, ofta genomsyrad av en moralism med ibland livsfientlig udd. Just nu står cancel-kulturen i fokus, snart har något annat tagit dess plats. Moralism – moral i snäv mening som överskuggar alla andra livsvärden – brukar förknippas med frikyrkliga sekter. Men den är mer utbredd än så – och kanske särskilt i en epok som vår, där konservativ nationalism snarare än liberalismen definierar rätt och fel. För Luther, som mer än katolikerna följde Bibelns förkunnelse, var föreställningen att människan med egen rättfärdighet kunde vinna frälsning inför Gud (=moralism teologiskt definierad) bara ett tecken på högfärd. Endast tron kunde skänka frälsning, ansåg han. Sola fide. 

Men om protestanterna tycks kunna vara moralister kan somliga katoliker tyckas vara etiska relativister – ofta förknippat med dubbelmoral. Vi provoceras mer än en gång. Jag fortsätter att citera: ”Femminielli har alltid varit ett starkt inslag i prostitutionsindustrin i Neapel. I barnrika familjer förr i tiden kunde pojkar redan i späd ålder uppfostras till femminielli, för att via prostitutionen ge ett solitt tillskott till den magra familjekassan och därigenom förhindra hunger och svält. ’De kunde försörja en hel familj’, kan det idag sägas om dem i Neapel.”    

Denna iskalla grymhet som Lappalainen berättar om – för vad ska det annars kallas? att uppfostra ett barn till prostituerad – tillhör dessbättre historien. Numera tycks valet att bli en femminiella vara fritt. När jag tog mina bilder kände jag inte till fenomenet, men i efterskott kan jag, med rätt eller orätt, tycka mig igenkänna femminielli i vissa personer i ganska mogen ålder.

Mot bakgrund av brottsligheten, en motvilligt tolererad del av samhällsmaskineriet, och sedvänjan med ett tredje kön kan Neapel framstå som en stad utan normer. Jag är övertygad om att den tolkningen är felaktig. Normerna kanske är andra, men de är starka. Fast de paras med medvetenheten om den mänskliga ofullkomligheten. Just detta har starkt fäste i kristen förkunnelse. Man skulle rentav kunna definiera skillnaden mellan troende och icke-troende som en fråga om i vilken mån man tror på människans förmåga att skapa paradiset på jorden. De kristna tror inte att detta står i mänsklig makt. Även om de uppmanas att göra vad de kan i den riktningen.

Men nu lämnar jag teologins höga sfärer för vardagen. En sak att undvika är att ”göra svensken”. Det för oss okända uttrycket är ett från början spanskt begrepp som betyder att inte visa någon reaktion, låtsas inte förstå, vara helt nollställd. Som när notan på en restaurang ska delas, och en i sällskapet verkar ha förflyttats till en annan värld. Tydligen är hänsyftningen nordbors benägenhet att inte våga spela med i en situation – av rädsla för att inte ha förstått, eller bara för att inte märkas, kanske för att ta avstånd. Är det blyghet?  En anspråkslöshet förvandlad till social oförmåga?

Det går inte att bortse från historien, ursprunget. Vi nordbor har våra rötter i ett bondesamhälle där avståndet mellan familj och familj var stort. I Sydeuropa levde människorna tillsammans, tätt inpå varandra. Det lämnar spår, även när tiden har gått. Förmågan att obehindrat umgås, och med den särskilda spiritualitet som kännetecknar södra Europa, kom sent i Norden. Fortfarande uppträder den bara här och var. 

Om den neapolitanska religiositeten sägs det, som jag konstaterat, att den är ofullständigt förandligad, att den inte helt har lämnat kroppen. Mitt intryck är att det kroppsliga, oavsett sammanhang, har en starkare roll i Neapel än på andra håll. För en nordbo är det på samma gång fascinerande och skrämmande. Jag reflekterar över ett faktum – trots att kroppen och sexualiteten är mer framträdande än i norr och tillfällena till kroppslig, rentav intim kontakt fler än hemmavid, påverkade det inte mitt handlande. Det blev inget närmande. Jag begrundar detta faktum, som ju inte berodde på ointresse. Den enda slutsats jag kan komma fram till är – att jag gjorde svensken.

Men jag trevar vidare i min jakt på förståelse. Kanske är “göra svensken” bara ett uttryck för en brist på kunskap om sociala koder. Sådana varierar ju oavsett vart man åker. Även om de är betydligt mindre olika än i Neapel kan de vara en källa till frustration. Men en sak såg jag klart – när jag riktade kameran mot en kille på en uteservering. Runt huvudet hade han knutit en svart duk – huvudbonad eller bandage? Jag har bilden framför mig. Han vinkar avvärjande. När jag ändå, på trots – eller för att det som drar sig undan föder intresse – tog bilden, förändrades blicken, bara just blicken. Den blev stålhård, iskall. Och mest oroande: förblev intelligent. Just det röjer bilden. Om ficktjuven som jag berättade om tidigare tillhörde kriminalitetens gräsrötter så var det här något annat, etablerat – farligare. När åren gått har han kanske (om han lever) avancerat i hierarkin. Jag avstår från att lägga upp just den bilden. Risktagande förvandlas till ren dumhet om det är självklart farligt. Farliga vägar ska inte beträdas utan ett visst mått av förutsättningslös kalkyl.

När jag bevittnade San Gennaro-processionen visste jag inte mycket, mer än att det rörde sig om Neapels skyddshelgon. Miraklet med det koagulerade blodet som blir flytande hade jag läst om i tidningar. Nu vet jag mer – utan att direkt ha blivit klokare. San Gennaros natur är undflyende. En fransk författare med det julklingande namnet Jean-Noël Schifano beskriver San Gennaro som en kvarleva av antikens upplösta könsgränser. Detta som den som reser utan skygglappar finner lite varstans i det södra Medelhavsområdet.

”Allt är tecken i Neapel: vad är det då San Gennaros mirakel uppenbarar för oss? Man genom sitt kön, kvinna genom sitt blod som blir rinnande i regelbundna intervaller. Beundrad för sin mirakulöst tvetydiga natur, som består i att på en gång vara man och kvinna, är Gennaro det androgynas helgon framför allt. /—/ Om romarriket högg huvudet av Gennaro (han halshöggs efter att mirakulöst ha återskänkt sin bödel synen; min anm.) så har den katolska kyrkan huggit av honom till bystens nivå, tagit bort hans kön. /—/ San Gennaro sjunger sin kastration, som tillkännages av ett vitt tygstycke som den i rött insvepta officianten med febrila fingertoppar viftar med. De hyllas av en hel stad. En fest för människan som ärar det räddande såret.”

Det räddande såret? Är det en hänsyftning på Jesu offerdöd, den akt genom vilken Gud själv påtar sig människans synd och förlåter den? Den mystiska och obegripliga formel, som är så levande i Söder – medan i Norden till och med kristendomen själv tycks ha blivit avmystifierad och utläggs i en anda av konventionellt förnuft och allmän förståndsmässighet.

Förstod jag den gången något av detta? Såg jag något av detta? Nej. Vad jag såg var en genom gränderna framvällande människomassa försänkt i djupt allvar, som ändå inte uteslöt skratt och lättsamhet. Redan detta var mycket nog.

På avstånd är det kanske enklast att begränsa San Gennaro till hans (hennes?) grundläggande uppgift – att beskydda Neapel från Vesuvius kvävande lava – eller dess askmoln som understundom försänker staden i ett förfärande mörker, där människorna i panik ropar på Gennaros mirakel. Och kanske visar det sig, i en solstråle som bryter fram genom molnet. Ljuset…

***

Om jag lämnar därhän det som jag började med – nationalekonomin och statsvetenskapen – kan jag göra reflektionen att knappast någon har fångat tillståndet av tillit, obegränsad tillit, så väl som Gamla Testamentets Jesaja. “Vargen och lammet betar tillsammans, lejonet äter hö som oxen. Och jord är ormens föda. Ingenstans på mitt heliga berg sker något ont eller vrångt, säger Herren.” 

Den andan förknippas ofta med julnatten, en inspirerad tidsrymd. Under en av dessa benådade nätter då jord är ormens föda nedtecknade jag efter en riklig måltid dessa rader, som växte fram i mitt huvud under det långdragna arbetet med fotografierna som jag nu redovisar. Bilderna som kanske också speglar – vertikalt eller horisontellt – tillitens mysterium.