Hits: 1362
skikt av verklighet
VARFÖR GÖR JAG DETTA?
FOTOGRAFIETS ORIMLIGA ANSPRÅK
Förr eller senare inställer sig frågan. Varför? Jag är min egen uppdragsgivare och det jag gör kan inte skyllas på någon annan. Syftet måste jag hitta hos mig själv.
Vishetsläraren sade: ”Alltsammans har försvunnit som en skugga, som när en budbärare skyndar förbi, som när ett skepp plöjer det svallande havet: dess färd lämnar inget spår, dess köl ingen väg genom vågorna. Eller som när en fågel flyger genom luften: man finner ingenting som vittnar om dess flykt. Genom den lätta luften röjs en väg när den piskas av vingslagen och klyvs av de susande vingarnas kraft, men efteråt finns inget spår att se av färden.”
Just det tar jag fasta på: försvinnandet, avsaknaden av spår. Med kameran som tillhygge försöker jag omintetgöra detta ständiga upphörande – tillintetblivandet som tycks vara vad tillvaron ytterst strävar emot.
Kamerans tvära snitt genom tiden blir med ens det spår som tycktes dömt att försvinna. Fotografiet är spåret.
© Staffan Wigelius
Det finns något djupt ologiskt med den fotografiska bilden, något paradoxalt. Trots att den avbildar, bara är ett fysiskt avtryck av något reellt existerande och därmed sekundär, så tycks människor (även jag) famla efter kameran så snart de ser något intressant i yttervärlden – som om detta intressanta (vackra, ovanliga eller monstruösa) inte hade någon riktigt verklig existens förrän kameran blåst liv i det. Som om det inte var tvärtom.
I Susan Sontags epokgörande essäsamling från 1970-talet, Om fotografi, finns en rolig och träffsäker iakttagelse (bland många andra): ”Stolta villaägare plockar gärna fram fotografier av huset för att visa sina gäster hur stiligt det faktiskt är.”
Roland Barthes skriver i sin än mer filosofiska och då och då svårforcerade genomgång av samma ämne: “För att verkligen se ett fotografi bör man blunda.” Han återger vad Gustav Janouch sa till Franz Kafka: ”Det avgörande villkoret för en bild är syn.” Kafka log och svarade: ”Vi fotograferar saker och ting för att driva ut dem ur vårt medvetande. Mina berättelser är för mig ett sätt att sluta ögonen.”
© Staffan Wigelius
VERKLIGHETENS SKIKT
Immanuel Kant hävdade att vi måste skilja mellan ”tinget i sig”, världen som den är, och ”tinget för mig”, världen som den ter sig – genom våra sinnen, våra kunskapsformer. Med sin kunskapsteori beskrev han en ofrånkomlig barriär mellan verklighet och varseblivning. Man kan osökt associera till Pauli ord: ”Nu se vi på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel.”
Kants ord syftar inte på konstnärligt skapande, men i överförd mening beskriver de ändå villkoren för konstnärliga alster. Ett konstverk har en relation till verkligheten, men den är obestämd och vag. Det konstnärliga mediet har sina villkor och konstnären har sitt särskilda seende och sitt temperament.
Något finns mellan verkligheten och dess representation. Någonting som skymmer, förgyller eller förvillar. Men exakt vad?
© Staffan Wigelius
NÅGRA SMAKPROV
ur kommande bildgallerier
Lissabon
stilleben
Porto
arkitektur
Stockholm
Gatufoto
Viana do Castelo
gatufoto
Stockholm
stilleben