Vinterresa

Hits: 301

Interrail

Europa i horisontalplanet

Klockan sex? Taxichauffören satt tyst ett ögonblick. Du menar “kontorstidarna”? Vi riktiga taxichaffisar börjar vid fyra.

Ute var det becksvart, och skulle så vara ett bra tag.

Jag hade blivit klar med packningen dagen innan, och bestämt mig för att äta på en restaurang som en kompis till mig driver. Jag tog med mig packningen. När jag var klar med middagen bokade jag rum på ett hotell nära Centralen.

Det visade sig vara Stockholms kanske minsta rum. Det enda som var stort var badrumsdörren – när den stod öppen blockerade den rummets enda fria golvyta. För att klämma sig in i badrummet var man tvungen att trycka sig mot ytterdörren och sedan låta dörrbladet glida upp. Dörren var helt klart anpassad för rullstolsburna – men hur skulle en rullstol kunna få plats i denna lilla cell?

Väckningssignalen kom 04.55. Jag klev beslutsamt upp men kände av tabletterna. Jag får alltid resfeber när jag ska ut och röra på mig. Jag var tung och trög. På gatan stod taxin och väntade.

Resan var oplanerad. Jag hade råkat se att jag kunde frigöra 15 dygn och en motsvarande summa pengar. Min avfärd liknade en flykt, tänkte jag, som om jag bestämt försökte skaka av mig en förföljare. Som om jag “gått under jorden”.

Det måste ha varit enklare före den digitala epoken. Nuförtiden lämnar man elektroniska spår efter sig vad man än gör. Identiteten ska bekräftas, med betalkort eller legitimation. Den hamnar hos företaget där man handlar. Och hos hackare överallt. Mobilen är försåtligast. 

Man kan förstås skaffa sig en enkel telefon utan internetuppkoppling och med anonymt sim-kort. Jag hade gärna gjort det. Kanske när jag kommit en bit på väg, tänkte jag.

Rummet hade jag bokat ungefär åtta timmar före min avresa. Jag hade valt tidigaste tågavgången. 06:16.

I stora hallen på Centralen var det sömnigt. På bänkarna avsedda för resande halvlåg ett antal sovande, insvepta i tygbylten – kanske allt de ägde. Man måste ha det varmt när man ska sova, annars somnar man inte. Somliga påstår att man ska ha det svalt i sovrummet. När jag försöker mig på det vaknar jag var femte minut av att jag fryser.

I tidningen läser jag att Sverige har svårare problem med hemlösa än grannländerna. Det är lätt att se. Sverige har ömsat skinn, bytt identitet. Jag är inte helt säker på vad det är för land idag.

Varje moment av resan skulle fotograferas, det var utgångspunkten. Uppdraget. Jag tog några bilder på de sovande. Bakom mig sa någon att det var taskigt att fotografera hemlösa. Ja, det kan man ju tycka, men jag avbildade dem anonymt. Ingen kunde räkna ut vem som dolde sig under tygsjoken. Jag vill inte välja bort aspekter av tillvaron. Stockholm är fullt av hemlösa; de utgör en självklar del av Kungliga Huvudstaden.

Klockan närmade sig sex och kaféerna förberedde sig på öppning. Det dokumenterade jag också. Finessen med den tidiga avgången var att jag skulle kunna nå långt under en enda dag och en kväll. Ingenting var bokat – det förstärkte likheterna med en flykt. Men för mig handlade det snarare om fågelns flykt. Vara fri som en fågel.

Dagen innan hade jag köpt ett interrailkort, men inte bokat platsbiljett. Jag antog att ett tåg med så obekväm avgångstid inte skulle vara fullt. Jag gissade rätt. Men vart jag skulle åka? Reser man från Sverige i december vill man slippa kylan, men Europa bjuder inte på mycket värme så här års.

Det varmaste jag kunde hitta var Malta, där kunde kvicksilvret tydligen krypa upp till 19-gradersstrecket. Och huvudstaden Valetta är tacksam att fotografera. Det brittiska arvet gör ön speciell, kunskaperna i engelska är goda. Men det skulle uppenbart bli en mycket lång resa. Väldigt mycket tid på tåg. Det får ge sig, tänkte jag. Nu var siktet inställt på Hamburg eller Berlin. Det betydde byte i Köpenhamn.

Resan genom Sverige bjöd inte på några sensationer, jag hade gjort nästan exakt samma resa för ett år sedan. Jag noterade att de fotomotiv jag uppsnappade från det snabba tåget var ungefär desamma som jag redan fotograferat. De fanns någonstans på de hårddiskar som jag hade med mig.

Jag lämnar aldrig min bostad för någon längre tid utan att ha back-up med mig. Det gör att min packning blir tung. Kraftfull dator för fotoredigering, några kameror för de viktigaste fotosituationerna. Plus alla dessa kablar och laddare, varje grej måste ha sin egen laddare och sladd – till och med när tillverkaren är densamma. Man kan undra varför. Halva packningen utgörs av teknik, tung sådan. Men nu har EU satt stopp för det. Det som enligt teorin marknaden borde ha fixat, den osynliga handen. Samhällen med varierande maktcentra är det enda jag tror på. Sen alla ideologier slagit fel.

Hovedbangården i Köpenhamn känner jag sedan tonåren. Jag hade 90 minuters väntetid och hade tänkt äta en rejäl lunch för en lång dag. Tyvärr fanns det bara snabbmatsställen, och tiden var för kort för att söka upp något ställe på stan. Visserligen visste jag att det fanns en smörrebrödsrestaurang i ungefär samma kvarter som det legendariska SAS-hotellet ett stenkast från stationen. Men jag mindes inte exakt var, och insåg att transportsträckan skulle ta för mycket tid. I stället fick det bli en pizza-slice. En besvikelse. Men att en stund befinna sig i Danmark var uppiggande. Jag bestämde mig för att undvika svenska ord, i mån av kunskap.

Jag har en viss förkärlek för danskar, och för språket också. Till det kommer en allmän nyfikenhet på olika nationaliteters kännetecken. Hur danskar skiljer sig från svenskar har många en uppfattning om, men ibland kommer förväntningarna på skam. Och saker förändras över tid. Under mina första besök i Danmark som barn och ungdom var fenomenet “skandinaviska” ett levande begrepp. Danskar förstod svenska ganska bra eftersom de kunde se svensk tv, åtminstone i Köpenhamnsregionen. Men med dagens tv-utbud har svensk tv tappat mycket av sin attraktionskraft.

Numer talar danskar engelska med svenskar. Det är ett nederlag. För att undvika det måste man anstränga sig lite. Till exempel använda de danska räkneorden och lära sig uppfatta dem. Språk- och räkneövning i ett.

Tyskland är för mig landet Punktlighet och Ordning och Reda. När tåget mot Berlin rullade in på perrongen förvånades jag över att det såg så slitet ut. Jag klev på och började min vandring mot den bokade platsen. En myndig järnvägare sa stopp när jag kom till slutet av en vagn. “Avstängt!” Men jag åker första klass, sa jag. Jag visste att den vagnen låg åt det här hållet. Han låste upp. Till min förvåning fick jag vandra igenom två vagnar där alla sätena var avspärrade med myndighetstejp. Det såg ut som en brottsplats.

Till slut nådde jag vagnen. Jag hade valt första klass för att kunna arbeta vid datorn. I andra klass är det trångt och stökigt. Nu hamnade jag i den där sortens gammaldags kupé där sex personer sitter tillsammans. Sådana vagnar har ett visst romantiskt skimmer över sig.

Men det var lite komplicerat. Att förstaklasskupéerna har sex säten i stället för åtta gör att man sitter bekvämt, men när man bara har en medpassagerare i samma kupé anar man ett underförstått krav att man kanske borde inleda ett samtal. Min medpassagerare var italienare men bosatt i Hamburg. Han talade god engelska, men jag var inte pratsugen.

Helst hade jag suttit och begrundat landskapet som gled förbi. Men datorn var ett bättre verktyg för undvikande av samtal.  Fast italienaren hade rätt när han sade att det inte fanns mycket att fotografera. Han var vänlig nog att erbjuda mig fönsterplatsen. För honom var sträckan välbekant.

Danmark kan vara vackert, men man måste välja sina angreppspunkter – annars kan det bli enformigt. I övrigt skulle etappen rikta uppmärksamheten på Tyskland. Väcka tvivel på tysk ordningsamhet.

Det blev uppehåll förvånansvärt ofta. När vi – av klockan att döma – närmade oss Hamburg gick tåget in i ett tillstånd av orörlighet. Ibland rullade det framåt några minuter – eller bakåt. En högtalarröst upplyste om att banavsnittet var enkelspårigt och att ett tåg i motsatt riktning inväntades. När detta tåg efter kanske 20 minuter hade passerat, kom ett nytt meddelande. Ytterligare ett tåg måste inväntas. Snart hade det gått en timme, och förflyttningarna framåt och bakåt hade fått mig att tappa orienteringen, det var helt mörkt ute. När tåget så småningom började rulla fick jag känslan av att vi rullade åt fel håll. Som tur var, visade det sig vara fel. Vi närmade oss Hamburg, trots allt. Men ordentligt försenade. Hur skulle det gå med bytet till Berlin?

Efter ytterligare en stund tittade en kvinnlig järnvägskonduktör in. Vagnen vi åkte i var trasig, upplyste hon oss om. Vi var tvungna att byta till andra vagnar – de som varit avspärrade likt brottsplatser. I den lilla kupén var vi numer tre personer, sedan en välklädd man med asiatiskt utseende klivit på. Nu fattade han eld. “Är det första klass?” frågade han med spetsig ton. “Nej, det är andra klass, men vagnarna är helt tomma, så det blir bekvämt i alla fall.”

Kvinnan avlägsnade sig, men efter ett tag började förstaklassmannen, vi kan kalla honom samurajen, följa efter henne, ropandes att “så här kan ni inte göra! Vi har ju betalat för första klass!” Mig gjorde det detsamma. Det var ett fall av force majeure, sådant måste accepteras.

Men ett nytt problem dök upp. De frigjorda vagnarna var utkylda, man fick sitta med ytterkläderna på. Och ändå var det kallt. Men jag kände en viss lättnad över att kunna hålla avstånd till samurajen. 

Efter en stund uppenbarade sig den kvinnliga konduktören igen – nu hänvisade hon till det uppenbara faktumet att det var kallt i vagnarna. Vi borde nog byta vagn ännu en gång. Det fanns några lediga platser i en vanlig andraklassvagn längre bort.

Nu blev det liv i asiaten igen. “Så här kan ni inte göra!” Men hans ord tycktes studsa in i tomma intet. Och vad var det han tänkte sig egentligen? Ersättning för sveda och värk? Hade det rört sig om en lång resa hade det varit rimligt, men nu handlade det om någon timme. Det var inte mycket att bråka om.

När jag slutligen klev av tåget på stationen i Hamburg och stod på perrongen och riktade blicken uppåt, tänkte jag: Storstad! Jättelikt välvde sig glastaket över perrongerna, det var en känsla av pulserande liv. På det övre planet lyste en myckenhet av skyltar i alla tänkbara färger. Ändå skulle Tyskland visa sig mindre välmående än tidigare. Tyskland hade jag varit i många gånger, oftast på genomresa.

Efter att ha tagit reda på hur jag skulle kunna komma vidare hade jag en knapp timme på mig att äta middag. Visserligen var det också här fråga om snabbmatställen, men med lokal karaktär. Jag fick en rejäl portion tysk korv med pommes frites och drack en öl. Ganska nöjd lämnade jag stället och tog några bilder.

Efter en stund på perrongen fick jag syn på tåget som rullade in. Med en känsla av välbehag såg jag att det var ett modernt tåg med uttalad strömlinjeform. Det såg helt nytt ut. Förstaklassvagnen var i stort sett tom. Allt var rymligt, bekvämt och i största allmänhet tiptop.

Det fanns bara ett problem – en märklig med obestämbar lukt, som var utpräglat obehaglig. Orsaken visade sig snart vara en gubbe, en lodis, som av oklar anledning sökt sig till vagnen. Han stank av fotsvett, eller vad det nu var, och luktens intensitet var obeskrivlig. Övriga passagerare bytte plats för att komma så långt bort som möjligt. Då bytte gubben också plats. Varpå ruljangsen fortsatte. Efter någon timme försvann han till slut. Jag undrade vart – det var ett första rangens höghastighetståg som dittills inte hade stannat på någon station. Kanske fanns det en “godsfinka”. 

Jag undrade hur problemet uppstått. Det var svårt att tro tyska städer inte erbjuder hemlösa några tvättmöjligheter. Så annorlunda är inte Tyskland mot Sverige. Han måste ha undvikit dem väldigt länge.

Trots måltiden i Hamburg var jag lite hungrig, det hade varit en lång dag. Jag fick veta att det fanns en restaurangvagn, men att den skulle kopplas bort i Leipzig. Det var några timmar till dess. Jag blev positivt överraskad av att det var en riktig restaurangvagn. Inte någon “bistro” med Seven-eleven som förebild, fast med försäljning av vin och öl. SJ tror att civilisation och kultur bara handlar om alkohol. Att nu i Tyskland få sitta vid ett riktigt bord och få en meny fick den nötta med slitstarka frasen att dyka upp: “Ett Sverige för vuxna”.

Efter en halvdan lunch och en halvdan middag fanns det inte utrymme för några tyngre utsvävningar. Det fick bli tomatsoppa med bröd. Till det pilsner. Jag talade engelska med den lite motvilliga unga servitrisen, som dock klarade språket bra. När jag betalade lade jag på lite dricks, vilket fick henne att protestera. Men jag klippte av invändningarna med ett “selbstverständlich!” – vilket fick henne att glatt utbrista: “Oho!”

Nu vidtog resans besvärliga del, jag hade varit på väg i 16 timmar och egentligen hade jag tänkt avsluta dagens resande i Berlin. Men fantasin att jag egentligen befann mig på flykt fick mig att välja en annan destination än den som jag löst biljett för i “Rail Planner”. Det påverkade ju inte priset. Nu var jag plötsligt på väg till München.

I Hamburg hade jag frågat om det fanns sovvagn, etappen hade varit väl lämpad för nattsömn: elva till sju. Men det fanns inte. Den mycket bekväma förstaklassvagnen blev mindre bekväm när man började tänka på sömn. Designen var gjord med datorarbete i åtanke, sätena kunde inte lutas. Och vad som var minst lika störande, det var full ljusstyrka trots att det var mitt i natten. På nattflygningar släcks den allmänna belysningen, varför kunde det inte göras här?

Det gick inte att sova. Jag satt i något slags halvdvala. Timmarna gick ganska fort, antagligen slumrade jag till då och då. Jag använde min jacka som filt, vilket också en medresenär i närheten gjorde. Så fort tåget stannade, vaknade han till och började rumstera om på ett väldigt bullrigt sätt. Varje gång var det som om han vaknat upp ur en mardröm.

Faktiskt började jag tröttna på tågsittandet. Och jag började ompröva min ursprungliga plan – Malta. Det skulle bli en lång resa genom Italien, som jag gillar men har besökt många gånger. Kanske borde jag välja Paris i stället. Jag hade tänkt mycket på den staden det senaste året, läst böcker som utspelade sig där. Tänkte ibland på stadens kajer.

I stället för att anlända till München framåt åtta skulle jag kunna hoppa av i Stuttgart vid fem. Kanske kunna somna innan den riktiga dagen börjat. Jag föreställde mig att staden var stor nog för att jag skulle kunna hitta ett hotellrum trots tiden på dygnet. Jag var optimist.

Ankomsten till Stuttgart förvånade mig, det var ingen station som mötte, bara ett tunnelbygge i plywood, som det tog en god stund att avverka med bagage. Stationen fanns, skulle jag senare upptäcka, men den höll på att renoveras. Den var byggd före andra världskriget, vilket i Tyskland inte alltid är så vanligt. Tyska stadskärnor har ofta prägel av förortscentrum från tidig efterkrigstid. Man har svårt att ana att man befinner sig mitt i en storstad. Stuttgart har 600 000 invånare och är centralort för en region med tre miljoner människor.

När jag såg raden av taxibilar fick jag infallet att problemet med min inkvartering var löst. Taxichauffören var kurd och vi samtalade på en blandning av tyska och engelska. Han hade fram till helt nyligen själv arbetat på hotell och förklarade att det fanns ett problem – att dygnets brytpunkt är klockan 11.00, alltså ganska snart. Men jag var villig att boka två nätter och kunde knappast tro att hotellen var fullbelagda en vanlig dag i december.

Men fullt var det, och inte bara på det första hotellet. Här och var erbjöds jag i vänlig anda ett rum klockan 15. Vilket givetvis inte var vad jag hoppades på. Då kunde jag lika gärna ta ett tåg till en stad åtta timmar bort.

Men plötsligt tog saker och ting en helt oväntad vändning. Taxichauffören sa att han skulle arbeta ett antal timmar framöver. Javisst ja, de börjar ju vid fyra, tänkte jag. Det betydde, konstaterade han sakligt, att han inte behövde sin lägenhet. “Du kan få sova där!” 

Oj, tänkte jag. Det var sannerligen utanför vanligheten. Det var verkligen vänligt! utbrast jag. Men jag var ju tvungen att säga att jag hade ett litet handikapp – jag tål inte pälsdjur. “Ich habe eine Katze”, sa taxichauffören. Då går det inte, förklarade jag. Tyvärr.

Jag hade redan hunnit tänka att för en flykting undan förföljare, som jag då och då föreställde mig vara, skulle detta ha varit ett snillrikt drag. Mina identitetsuppgifter skulle inte lagras i några IT-system, tillgängliga för var och en med lite mer än genomsnittligt datorkunnande. Inga ögon skulle kunna se mig. Jag skulle ha gått under jorden. Åtminstone för en natt.

Chauffören, jag borde inte ha glömt hans namn, hade emellertid fler kort i rockärmen. “Jag kan ringa min bror!”

Jag förstod ju inte språket men tonen förändrades snart. Jag kände otvetydig sympati och förståelse för brodern. Här skulle kan upplåta sin lägenhet åt en “nobody” som han inte ens hade sett! Det var mycket begärt.

Tja, sa chauffören, när han lagt på. Du hörde. Jag hörde. Men det fanns ännu ett hotell att testa. Det låg mitt emot tågstationen. Där erbjöds jag ett rum för två nätter. Priset var högt, men det var bara att acceptera. Det var inget “Stundenhotel”, men att priset per timme blev högt var lätt att räkna ut.

Hissen ligger på andra sidan trappan, sa portieren. Jag klev in i en hiss med patinerad stålinredning. Sådana hissar kände jag igen från länge sen – man ser dem i långfilmer från efterkrigstiden. Den brutalistiska stilen, ofta minimalistisk, som höll i sig till 1970-talets vurm för plysch och snidat trä. Trots slitaget gillade jag känslan av gamla tider – av pietet. Men knapptryckningarna ledde ingen vart, hissen stod stilla.

Det är personalhissen, sa portieren. Gästhissarna är på andra sidan. När är hotellet byggt? undrade jag nyfiket. Det är 80 år gammalt, svarade han. Eller 85. De hissarna styrdes på modernt vis, med hjälp av kortnyckeln.

Nej, tänkte jag. Det var inget Hitlerhotell. Visserligen hade jag i nattmörkret inte gjort mig någon uppfattning om fasaden, men hela entrén med sitt smäckra och luftiga entresolplan andades upplyst och saklig modernism. “Det är välbevarat”, svarade jag portieren.

Rummet var rymligt och hade en liten sittgrupp med intilliggande upplyst barskåp. Det var fel tid på dygnet, men jag kunde inte motstå frestelsen att dricka två kalla öl. Jag behövde ställa om från “aktiv” till “passiv”. Bereda mig för sömn. Jag vaknade först klockan tre. Det kände jag tacksamhet över, att ha fått sova ut.

Den sena frukosten blev problematisk. Att komma i konflikt med serveringspersonalen när man befinner sig i främmande land är inte okomplicerat. Över situationen vilar en förväntan om att man borde vara tacksam och förnöjsam, men det kunde inte bortses ifrån att det gått en halvtimme sedan jag beställt min smörgås. Hade den glömts bort? “Den kommer!” De flesta gästerna satt i kaféets andra avdelning, där man fick röka. Efter ytterligare någon kvart lät jag mitt missnöje få tydligare konturer. Till svar fick jag bara en misslynt men skamsen blick.

Det måste ha gått en timme när jag till slut fick min macka, serverad med artiga ursäkter för dröjsmålet. Jag hade tänkt mig något i stil med en fralla, en “brötchen”, men det här var en jättelik sak av det slag som brukar serveras på pubar framåt midnatt. Ett antal skivor vitt bröd, tillsammans med stekt biff och pommes frites och bearnaisesås. Inte vad jag kallar frukost. Å andra sidan var det inte frukosttid heller, snarare middagstid.

Mycket snart skulle en liknande konflikt byggas upp, men av mer elakartat slag. Jag skulle slungas in i en situation – på grund av ödet? – där mina ansträngningar att språkligt nå fram gick om intet. Jag skulle falla in i den anklagades roll, jag skulle framstå som en som bryter mot samhällskontraktet. Jag skulle, kort och gott, framstå som en tjuv.

Och jag skulle misslyckas i mitt försök att förklara – att inget uppsåt fanns. Att allt berodde på en tillfällig sinnesrörelse, som kom mig att glömma det som, insåg jag, borde ha varit prioritet ett. Ja, delvis var det ett språkligt problem. Och juridiskt. Men inte minst psykologiskt. Det var en härva av omständigheter som hade krävt språklig briljans för att reda ut och ställa inför de inblandades blick. Men briljans hade jag inget av den dagen, skulle det visa sig.

Efter den mycket utdragna frukosten (lunchen? middagen?) blev det trots allt lite tid för fotograferande. Jag var nyfiken på Stuttgart Hauptbahnhof, vars ombyggnad jag alltså redan kände till. När jag väl såg byggnaden fasad kom jag att tänka på uppväxtårens Helsingfors och Eliel Saarinens monumentala stationsbyggnad, något tiotal år äldre.

Nu pågick i Stuttgart en gigantisk ombyggnad, där frågan om vilka delar av byggnaden som var antikvariskt skyddsvärda hade fått avgöras i domstol. Nödvändigheten av praktisk anpassning ställdes, som så ofta, mot hänsynen till det som varit, vikten av siktlinjer bakåt. Härvan av trådar, som inte bara behöver kännas till utan kanske också existera. Fortleva.

Den nuvarande arkitekten ska ha beskrivit den ganska rustika byggnaden som ett “Valhalla” – den nordiska mytologins stora hall i Asgård, där Oden väljer ut de modigaste krigarna från jorden för att vid Oden sida kämpa i Ragnarök, den slutliga striden.

Stationen var byggd några få år före Hitlers maktövertagande. Och mycket riktigt ändade ju alltihop i ett Ragnarök. Nu framstod stationen på något sätt, och kanske helt orättvist, som kringvärvd av ångor från den Hitlerska röken.

I Tyskland har jag svårare än någon annanstans att glömma historien, fast stadsplanerarna har gjort sitt för att bygga upp något som helt skiljer sig så mycket som möjligt från den pseudo-antik som Hitler vurmade för. Stationsbyggnaden var från 1929, visade det sig. Pre-Hitler. Hotellet på andra sidan gatan, mitt hotell, som verkat så efterkrigstida, var konstigt nog också från 1929. Precis som portieren sagt var byggnaden mer än 80 år gammal, ja, med råge. Jag betraktade fasaden som var strikt geometrisk och högst minimalistisk. Det stämde inte.

Enklare än så kunde inte en fasad bli, identiskt lika fönster följde i rad efter rad på varandra. Subtilt elegant. Skulle det ha kunnat vara ett mycket tidigt prov på funkis, eller dess tyska variant Bauhaus, skolan som Hitler snart skulle stänga? Nej, det var svårt att tro. Det andades 50- eller 60-tal.

Hotellet måste ha byggts om helt och hållet, kanske efter att ha bombats. Tågstationen hade utsatts för flera räder, läser jag, men tyskarna hade lyckats missleda de allierade bombplanen genom installationer som i nattmörkret liknade stationen men låg någon annanstans. Faktiskt tycks Stuttgart ha varit en av de tyska storstäder som bomberna skadade minst. Människor från svårt förstörda städer som Hamburg skickades till det tämligen trygga Stuttgart.

Men att Mercedes Benz (då Daimler AG) fabriker slagits ut kände jag till sedan tidigare. Det var ett prioriterat mål. 1937 hade inriktningen på militär produktion inletts, och från 1942 producerades enbart krigsmateriel – och till betydande del i produktionsanläggningar på hemlig plats.

Av arbetsstyrkan bestod mer än hälften av krigsfångar. Siffran 42 000 nämns – dessas familjer skulle efter kriget få ekonomisk ersättning av företaget. Siffran kan jämföras med de cirka 12 800 anställda som företaget hade 1945.

Vid det laget gjorde man allt för att tvätta bort spåren av samarbetet med Nazi-regimen. Det var inte lätt. Grosser Mercedes, med beteckningen 770, förknippades med Hitler. Länge publiceras bilder där nazistkoryféerna syntes stående i bilar med den treuddiga stjärnan. I Sverige talade man om “Hitlermercor”.

I stort sett hela produktionsapparaten var slagen i spillror – utom tryckpressarna till 30-talsmodellen 170. Trots att fabrikerna var förstörda hade företaget stora banktillgångar, men det gällde att få in friska pengar, få ett kassaflöde. Den ganska spartanska 170-modellen i olika versioner, bland annat en diesel som var billig i drift, men också i lyxiga cabrioleter, gjorde att försäljningen hölls i gång.

Parallellt pågick juridiska utredningar av företagets ledande företrädare under kriget, som dock så småningom friades från alla anklagelser. Runt 1950 befriade man sig från Hitlerstämpeln. En ny lyxmodell med tydliga drag av efterkrigstid togs fram, sådant som integrerade lyktor i stället för utanpåliggande. Och den kom att förknippas med det nya demokratiska Västtyskland, inte minst tack vare att förbundskansler Adenauer valde den som sitt personliga fordon. Utvecklingen gick fort, tio år senare framstod Adenauer-modellen som en antikvitet. Nu tillverkades toppmoderna bilar. Redan 1955 hade man lanserat världens snabbaste personbil, med en toppfart på 272 kilometer i timmen.

Mercedes omstöpning från utslagen industri med nazistkopplingar till en blomstrande tillverkare av lyxbilar med stark popularitet var en industriell och PR-mässig bragd – en del av Tysklands Wirtschaftwunder, det västtyska undret.

Jag gör en märklig iakttagelse: på det höga tornet till tågstationen snurrar en Mercedes-stjärna. Så oblygt skulle nog ingen stad i Sverige liera sig med sitt viktigaste privata industriföretag.

Det var svårt att orientera sig på byggarbetsplatsen, även om centralhallen var intakt. Inte ens de som bodde i staden kunde helt överblicka området – råden jag fick var svävande. Men jag hittade snart en skärm med information om avgångstider och destinationer. Det gick ett tåg vid halv elva. Efter byte i Strasbourg skulle jag kunna nå Paris tidig kväll.

Mina tidigare strövtåg i jakt på ett kafé hade fört mig till Königstrasse, den centrala gatan i ett bilfritt område. På kartan hade jag sett att det lite längre bort låg ett område som kallades Altstadt. Där skulle jag gärna äta middag och se spår av den stad som en gång var. De modernare delarna av staden består av två slags bebyggelse – antingen från den tidiga efterkrigstiden eller från 2000-talet, då det modernistiska formspråket åtminstone för en tid fick en renässans.

Få byggnader utmärker sig, åtminstone så här en regnig eftermiddag i december. Den enda byggnad som fångar mitt intresse är ett gatukök, som jag fotograferar. Folk är på väg någonstans, snarare än håller till någonstans. Transportsträckor, att snabbt lägga bakom sig. Bara de hemlösa är stationära. 

Hotellets receptionist lyckas inte få telefonkontakt med restaurangen jag ville äta på. I stället föreslår hon en annan, vid Königstrasse. Den bär det anonyma namnet Wirtshaus, plus adress. Jag förstod snart att gatunamnet – Lautenschlager – skulle uppfattas som krogens namn. Den var inrymd i ett eget hus på en innergård. Publiken hade en tydlig profil, folk i 35-årsåldern, jag kunde mycket väl tänka mig att de flesta var anställda på Mercedes eller andra tillverkningsindustrier. Här fanns nog många civilingenjörer och ekonomer.

Gatunamnet Lautenschlager, fick jag veta, är laddat med historia. Christian Lautenschlager var en av Stuttgarts stora söner. 14 år gammal blev han lärling på en fabrik. Efter några år tog han ledigt och reste runt i Europa. 22 år gammal återvände han och blev mekaniker i Mercedes fabriker. Snart nog steg han i graderna och fick testköra tävlingsbilar. Snart var långvägaren tävlingsförare. Hans livs triumf var segern i prestigefyllda franska Grand Prix 1914 i en Mercedes 37/95, som toppade i otroliga 185 kilometer i timmen. Bara några dagar tidigare hade skotten i Sarajevo falllit. Första världskriget bröt ut och all tävlingsverksamhet lades på is.

Min dag hade förskjutits, jag hade avslutat måltiden, men det närmade sig stängningsdags. Det började se tomt ut, men vid ett bord såg jag en ung tjej som dukade av. Jag frågade henne om hon kunde rekommendera en bra bar. Ja, det kunde hon. “En cool bar!” Hon förklarade att det var lite “hemligt”, visserligen fanns det en liten skylt vid den anonyma entrén och en ringklocka, men för att komma till själva baren fick man ta en hiss ett par trappor ner.

I hissen var det fullt. En kille frågade mig om jag var där för första gången. “Be my guest!” sa han belevat. Han presenterade mig för sina vänner, bland dem sin flickvän. Sen tog han mig till bardisken där han bjöd på en shot. Han berättade om sitt jobb, som innebar täta utlandsresor. Resandet var hans livsstil, förklarade han. Han kände sig hemma nästan överallt – utom i Dubai. Där fanns ingen kultur, bara pengar.

Han arbetade med internationella frakter. Så småningom återvände han till sitt sällskap, och jag flöt omkring i lokalen en stund. Musiken som spelades var gammaldags, Frank Sinatra, Nina Simone, Ella Fitzgerald. Jag reflekterade över att ljudnivån var låg, i Stockholm skulle den ha varit mycket högre. Men den andra sidan av myntet var att folk samtalade med varandra. Det var kommunikativt på ett sätt som det sällan är på klubbar i Stockholm. Det här var ett mellanting mellan bar och klubb.

Ljuset var mycket svagt, men jag hade ett ljusstarkt objektiv och tänkte på Stanley Kubricks Barry Lyndon. För att kunna filma i skenet av enbart levande ljust använde han ett extremt ljusstarkt objektiv som Zeiss hade utvecklat för Nasas räkning. Största bländare var 0.7, vilket innebar minimalt skärpedjup. På något sätt lyckades han skapa scener där flera viktiga personer är i fokus, trots att det egentligen borde vara omöjligt. Undrar hur han gjorde. Jag hade också ett Zeiss-objektivt, ljusstarkt med mina mått mätt: 1.4. Riktigt ljusstarka objektiv är extremt dyra.

Bara jag kunde stödja kameran på något, ett glas eller en bordsyta, skulle jag kunna undvika rörelseoskärpa. Det svåra var att hitta rätt fokus när kameran stod så att jag inte kunde använda mätsökaren. I stället fokuserade jag i någon annan riktning, där avståndet till mitt motiv var ungefär detsamma. Jag valde att be om lov att få fotografera, annars hade situationen kunnat bli ohållbar.

Det satt ett par som verkade vara invecklade i ett intensivt samtal, som mest bestod av annat än ord. Jag väntade på ett tillfälle att fråga om jag fick ta en bild. Men snart förstod jag att jag inte kunde bryta in – de tycktes vara invecklade i något slags kärleksgnabb. Jag stod nära bordet där de satt. När kameran hängde i sin rem hamnade den i nivå med de två ansiktena. Kanske kunde jag föreviga den intensiva atmosfären mellan de två utan att det såg ut som om jag fotograferade.

Vissa människor anser att det är oetiskt att ta bilder på folk i allmänna miljöer. För egen del uppfattar jag ett moraliskt imperativ, men det pekar i en annan riktning. Jag upplever som fotograf en skyldighet att dokumentera tillvaron, och särskilt i sådana fall när omständigheterna gör fotograferande svårt. Av alla miljarder bilder som finns är det stora flertalet arrangerade i en eller annan mening. Människor ombeds le. De antar en formell attityd, där de så att säga bara återskapar vad miljoner människor gjort före dem. de mångfaldigar vad som redan finns. Mitt ärende är att vara äkta. Oförställd.

Visst kan bilder där de avfotograferade är medvetna om kameran bli bra, men då måste de antingen vara “glömska av sig själv” och därför oförställda. Eller vara skådespelare, det vill säga kunna agera – skapa något bortom klichén. Många känner sig obekväma när de poserar framför en kamera.

Förvånansvärt lång tid förflöt, jag var inbegripen i samtal, ibland korta, ibland långa. En kille pekade på min Leica och sa med ett brett leende “Qualität”. Han berättade med ett skratt att han var från kvalitetens förlovade land, Schweiz. Men han bodde i Stuttgart där han arbetade på stadens andra biltillverkare, Porsche.

Nyfiket undrade jag om han själv körde Porsche. Vad var toppfarten? 300. Har du testat? Ja. Själv betvivlade jag att jag skulle våga. Å andra sidan är inte bara farten avgörande, utan också bilens och vägens egenskaper. Jag minns en artikel där jag läste att en Porsche 911 (som kommit i otaliga versioner under sin extremt långa livstid) kändes lika stabil i 200 kilometer i timmen som föregångaren Porsche 356 i 100 kilometer. Under sina snart 60 år har 911:n förändrats i snart sagt varje avseende, men Porscheägaren sa tryggt: En 911 är alltid en 911!

Hur kändes det? Man måste vara försiktig. Det betvivlade jag inte, men jag tänkte mig att motorvägen dessutom borde vara i stort sett fri från annan trafik och att sträckan borde vara rak. I höga hastigheter smalnar körbanan av på ett märkligt och oroande sätt. Utrymmet för felmanövrer minskar till nära noll.

Tyskland är väl i det närmaste ensamt om att tillåta fri fart på vissa motorvägssträckor. Ändå ligger landet inte särskilt högt i olycksstatistiken, vilket förklaras med att förarutbildningen är god och bilarna, liksom vägarna, är av hög klass. I Sverige framhålls det alltid att “farten dödar”, och allt annat lika är det förstås så. Men illa underhållna vägar och en aggressiv eller ouppmärksam körstil vid låg fart bidrar också till dödlighet.

Min egen erfarenhet av körning på Autobahn är att de starka differenserna i fart är lömska. Lyxiga men mindre sportiga märken än Porsche brukar sätta en spärr vid 250 km/tim. Det finns en hel del lyxiga bilar som körs i den hastigheten i ytterfilen. Om man då själv kör i säg 190, måste man för att släppa fram fartdåren glida in i innerfilen, men där kan tempot vara extremt lågt.

Jag minns en skåpbil i en sådan situation, som knappast kan ha hållit högre fart än kanske 80 kilometer. Det blev en gigantisk skillnad mellan min egen fart och skåpbilens, som subjektivt sett tycktes stå stilla. Differensen i fart var 100 kilometer. De snabbaste och de långsammaste styr tempot i respektive fil, vilket gör att måttligt höga hastigheter blir svåra att hålla. För att inte riskera att hamna bakom en långsam förare, vilket potentiellt är farligt, får man helt enkelt avvakta med att släppa fram de riktigt snabba bilarna tills man har en lucka till höger där tempot ligger nära ens eget. Att den bakomvarande otåligt blinkar med helljuset får man ta med ro. Att inte låta sig stressas är förmodligen ett bra recept för säker bilkörning. 

Det hade blivit sent. Jag bad bartendern beställa en taxi. Det ledde till en situation där mina dittills positiva intryck av Stuttgartborna naggades i kanten. När taxin kom – jag var säker på att den var min – kom några killar fram och hävdade att det var de som hade beställt den. Jag lät dem hållas. Jag hittade en ledig bil på en angränsande gata.

Från tåget såg jag Mercedes kontor och andra anläggningar. Schweizaren hade med emfas sagt att om han inte kört Porsche, skulle han ha valt Mercedes. Av kvalitetsskäl. Mina erfarenheter pekade åt samma håll. Tyvärr hade det inte blivit tid för något besök på Mercedesmuseet. Jag är road av bilhistoria, men kanske inte tillräckligt intresserad för att betala ännu en natt på lyxhotell.

Jag ville röra på mig, det ligger i innehavet av ett interrailkort. Resan söderut hade jag nu ersatt av en resa västerut, med Paris som destination. Var mitt rörelsemönster tillräckligt oförutsägbart för att kollra bort de förföljare som jag i en annan situation kunde ha haft? Säkerligen inte.

Om jag verkligen hade oroat mig för min säkerhet, skulle jag inte ha använt min smartphone. Jag trodde mig veta att man kunde få biljetterna utskrivna om man så önskade. Jag skulle, som jag skrev, ha haft en enkel mobil med kontantkort. Så snart man bokade plats på ett tåg fanns man naturligtvis i tågoperatörens datasystem – en öppen bok inför hackarnas blickar. Men det fanns avgångar där platsbiljett inte behövdes. Jag skulle ha hållit mig till sådana – även om det givetvis skulle ha gjort resandet långsammare. Men som det heter i trafiksammanhang: bättre att komma fram sent än inte alls.

Den situation jag tänkte mig var inte att jag skulle vara förföljd av polisen, jag är en person med ett aktivt etiskt tänkande och skulle aldrig ha reflekterat över möjligheten att begå ett brott. För det första av just etiska skäl; som det stora flertalet människor hade jag ett samvete. För det andra hade jag en stark föreställning om att brott lönar sig inte. Det som hamnar på pluskontot äts snabbt upp av posterna på minuskontot.

Men man behöver inte vara förföljd av polisen, i en tid av ökande kriminalitet finns risken att man av rena tillfälligheter blir ett problem för något brottssyndikat. Man kan få en hotbild på sig. Kanske befinner man sig på fel plats vid fel tillfälle, blir vittne till något som utgör ett hot mot en brottsling. Blir man farlig för en kriminell person – oavsiktligt eller ej – måste man röjas undan.

Tänker man sig tillbaka 50 eller 70 år tillbaka i tiden, kunde man ganska lätt ha gått under jorden, åtminstone i en storstad. Ja, man kunde till och med lätt ha lämnat en stad för en annan – om man till äventyrs var ekonomiskt oberoende. Men man kunde också, åtminstone ifall man hade ett yrke där folk är lätt utbytbara, ha skaffat sig en arbetsgivare på annan ort.

I den digitaliserade världen är allt annorlunda. Ett skifte var digitaliseringens första våg, decennierna efter kriget, då stora datasystem byggdes upp och så småningom hanterade till exempel bankernas transaktioner. Nästa skifte var internet, som på 1990-talet började knyta samman enskilda datoranvändare. World Wide Web, som sade. Men det troligen längsta klivet gjordes med introduceringen av iPhone (med konkurrenter), som med början 2007 gjorde i stort sett alla människor sökbara i realtid.

Ofta har det talats om farorna med ett tänkt övervakningssamhälle, och det hotet finns så klart, särskilt i auktoritära stater. Men i demokratiska rättsstater kommer hotet nog inte i första hand från staten utan från kriminella. Det kan till och med hävdas att anonymiteten i de statliga systemen drivits för långt, eftersom den ena myndigheterna inte vet vad den andra gör. Det banar väg för bidragsfusk, men också för risken att olämpliga personer hamnar på olämpliga jobb, eftersom de noteringar om riskbeteenden eller brottslighet som finns inte är tillgängliga för andra myndigheter än den egna. Det saknas transparens.

Desto större är insynen i vanliga människors liv hos kriminella som använder hackare för att kartlägga möjliga offer. Data (på privata hårddiskar) är en tillgång som brottslingar kan tjäna pengar på. Det kan röra sig om material som har ett kommersiellt värde – och som kan stjälas för att säljas eller för att pressa ägaren på pengar. Ett kundregister kan vara en svår förlust för ett litet företag. Men lika gärna kan det röra sig om privat material som bara har ett känslomässigt värde: familjebilder, dagboksanteckningar.  Vid bränder brukar de drabbade uppleva just sådana förluster, som inte har ett pris i pengar, som särskilt svåra.

Men allra störst nytta kan brottslingar ha av datasystem för att spåra folk de vill komma åt. De sammanställningar av data om enskilda personer som myndigheterna oftast avstår ifrån (av integritetsskäl) kan kriminella använda för att ringa in personer. Det kan vara kriminella från fientliga nätverk. Eller laglydiga, som måste röjas undan eftersom de “vet för mycket”. Det kan vara personer som en “kund” bett dem röja undan – av skäl som är privata. För utomstående är allt detta en skuggvärld – för de aktiva är det en informationsbank i full belysning.

Men det skulle också kunna röra sig om annan slags verksamhet, något som kunde kallas “riktade” terrordåd. En terrorgrupp vill slå till mot en särskild etnisk grupp – i de stämningar som råder just nu, efter Israels hårdhänta svar mot Hamas attacker mot Israel, skulle det kunna vara en aktion riktad mot judar, även icke-israeliska sådana, distinktionerna luckras upp, runtom i världen. Tänkbara måltavlor finns det gott om. En hel rad grupper, som lever spridda i etniskt blandade miljöer kan kartläggas i fientliga syften. För största slagkraft i ett kommande terrordåd.

En smartphone blir ett dubbelt hot mot ägaren. Telefonens datainnehåll kan identifiera en persons tillhörighet, etnisk eller politisk. GPS:n tillhandahåller positionen.

Sådana förändringar i vad andra kan veta om mig med hjälp av realtidsdata gör att jag försöker fundera ut olika sätt att bli mindre sårbar. Men de möjliga hoten är många. Tekniker som ansiktsigenkänning, redan använd av auktoritära regimer, kan också användas av kriminella. Man kan rentav tänka sig en automatiserad mordmaskin i form av en kamera som efter biometrisk identifiering avlossar ett skott.

Sådana fantasifulla tillämpningar skulle kanske inte fungera i praktiken, men fältet ligger öppet för alla tänkbara idéer – där åtminstone några lär fungera i skarpt läge.

Saken har också en annan sida än den teknologiska. Mycket pekar på att samhällets konfliktnivå höjs successivt. Det rör sig inte bara om etniskt sammansatta kriminella gäng. Det rör sig också om en minskad tolerans för påståenden som kan upplevas som “kränkande”. Och det är allmänt känt att dialog på anonyma medier är mer aggressiv än när folk pratar när de möts fysiskt. 

Men när det gäller att få sin vilja igenom vinner fysiska metoder mark jämfört med gammaldags dialog. Föräldrar till elever som ansett sig behandlats illa av lärare svarar allt oftare med att hota läraren. Det finns också ett importerat hedersvåld, som både tillämpas och accepteras inom allt vidare kretsar. En del av detta kan vara anekdotiskt, baserat på enstaka notiser i media, men ändå kvarstår intrycket att tröskeln för våld har sänkts och att de tekniska hjälpmedlen att förbereda och utföra brott har ökat. Ekonomisk brottslighet, men också brott mot liv och lem.

Filosofen Kant ställde sig frågan om en människa har rätt att ljuga om det är enda sättet att klara sig er en knipa som man befinner sig i. Hans svar var ett bestämt nej. Om lögnaktiga löften tillåts i vissa fall, eroderas hela innebörden av ordet löfte. Det kommer inte längre att vara en ovillkorlig utfästelse, utan något annat, något vagt. På samma principfasta sätt bör en människa förhålla sig till lagen, också det ligger i Kants maning. Om man bara håller sig till lagen när man “tjänar” på det blir lagen en papperstiger.

Kants egen livshistoria bjuder på en inkonsekvens i förhållande till de principer han formulerade. Genom att kritisera kyrkans dogmer och Bibelns berättelser – trots att han inte ifrågasatte Guds existens – drog han på sig kritik från kung Fredrik Vilhelm II (Fredrik den stores efterträdare). För att kunna fortsätta sin verksamhet som filosof gav han ett löfte om att inte mer ägna sig åt frågor rörande religion. Detta löfte höll han bara så länge det var nödvändigt för honom, det vill säga fram till kungens död. Vilket det ligger en stor ironi i. Jag undrar om han själv var medveten om denna krock mellan vardagens och filosofins krav.

Jag funderar på om jag är konsekvent i mitt förhållningssätt till lagen. Det finns ett område där jag inte är det: trafiken. Jag går mot röd gubbe, om inga bilar närmar sig. Och jag kör då och då för fort, om omständigheterna är de rätta. Men jag är noga med pengar. Är jag osäker på hur många exemplar av en vara jag lagt i påsen väljer jag att betala för det större antalet. Jag betalar mina skulder – bortsett från den extraordinära situationen att borgenärens skuld till mig är större än min egen.

En kriminell lever inget bra liv. Den som begår brott lever i ett tillstånd av ständig anspänning, det har många tidigare kriminella vittnat om. Genom sin kriminalitet blir man sårbar för andra, som kanske känner till vad man håller på med. Ständiga situationer kan uppstå där man måste överväga om en annan person vet något. Kanske är det nödvändigt att “eliminera” vederbörande. Brottsregistret växer.

Man kan också behöva betala för att göra sig osårbar. Det är en klassiker. Vidare konsumeras stulna pengar på ett annat sätt än lagligen förtjänta. De “bränner i fickan”, pockar på att bli spenderade. De tenderar att vara i kontanter, vilket gör dem begränsat användbara. För ett halvsekel sedan kunde människor köpa fast egendom med kontanter. Idag är det omöjligt.

Kontanter är till och med svåra att komma över för en laglydig person, bankerna har strypt tillgången till sedlar och mynt. Och snart sagt inga dyra tillgångar kan köpas kontant. För några decennier sen köpte människor som inte hade råd med bostadsrätt svarta hyreskontrakt. Idag är det bara kriminella som kan hosta upp de många sedlar som krävs. Det kan se ut som en fördel för brottslingen. Men det skulle inte förvåna mig om myndigheterna mer noga börjar granska överlåtelser av hyreskontrakt, enligt principen “follow the money”. Även andra brott som kontraktsköparen begått kan komma fram i ljuset.

Det började bli dags för lunch. Lyckligtvis hade även det här tåget en restaurangvagn. Jag beställde en lätt lunch. Medan jag åt kom jag att tänka på en sak. När jag reser är jag extremt fokuserad på några få säkerhetsdetaljer: att jag alltid har mina viktigaste tillhörigheter med mig. Som resande är man helt och hållet beroende av vissa handlingar och vissa apparater. På grund av en händelse i det förflutna kan jag bli snudd på paranoid om jag har glömt något. I detta ingår dator, hårddiskar, kameror, telefon (som bland annat ger mig pengar på kontot och färdbevis) och identitetshandlingar. Det sistnämnda var i fokus nu. Jag vet vad förlusten av ett pass kan betyda.

När jag satt vid min lunch upptäckte jag plötsligt att min enda legitimation inte låg i min ficka – den måste ha blivit kvar i jackan som hängde vid min sittplats. Jag kände hur paniken steg – fast den sakligt sett inte var särskilt motiverad. Risken att någon skulle genomsöka mina fickor i en jacka som hängde vid en tom plats var kanske inte så stor. Å andra sidan är jag närmast kantianskt konsekvent när jag tillämpar mina reseregler.

Även om man bara begår ett misstag en enda gång kan det ju vara den gången som tjuven slår till. Jag reste mig upp och tömde kaffekoppen i ett svep. Att jag inte hade betalat lunchen tänkte jag inte ett ögonblick på. Kanske för att man i Sverige ofta betalar luncher i förskott. Men allra troligast var att min plötsliga oro gav mig ett tunnelseende där allt annat än det saknade dokumentet miste all betydelse. Med ryggsäcken fastspänd skyndade jag bort till min plats ett par vagnar bort. Men jag kom inte så långt.

Först trodde jag att det var en av ryggsäckens många stroppar som hade fastnat i ett armstöd, för jag kom inte loss. Jag vände mig om och mötte en servitörs bistra uppsyn. “Ni har inte betalat!” fräste han ur sig.

Å nej! Ja visst ja! Det stämmer, jag ska betala direkt!  Det var så här, jag hade glömt mitt pass vid mitt säte och blev orolig… 

Han förstod inte ett ord av min harang. Jag insåg att betalningen måste hanteras allra skyndsammast. Och att allt jag sade bara skulle avfärdas som bortförklaringar. När servitören kom tillbaka till restaurangvagnen med mig i släptåg var det några medelålders män som med ett skratt och ett finurligt tonfall sa: “You can never escape!”

Jag försökte förklara min historia för dem också, men med lika klent resultat. Jag ville få det hela snabbt överstökat. Situationen var verkligen obehaglig. Enligt mitt sätt att se på saken behövde jag inte känna skuld, eftersom jag inte haft något brottsligt uppsåt. Däremot kände jag skam – det hade varit lättare att vara en ung spoling, men nu var jag en man i stadgad ålder. 

Beloppet det hela handlade om var lågt, men jag kom inte på det “Sesam öppna dig” som jag senare tänkte kunde ha rentvått mig någotsånär. Jag kunde ha erbjudit mig att betala dubbla beloppet, som “ersättning för besväret”. Jag tänkte att det skulle ha visat att jag inte agerade för “snöd vinnings skull”. Men jag var närmast paralyserad och gjorde mina knapptryckningar enligt vad dosan begärde. Jag kände mig totalt utskämd – å andra sidan var det sista gången jag skulle träffa dessa personer. Servitören gav mig kvittot och sade bestämt och i staccato: “Good bye!!”

Tillbaka i förstaklassvagnen återfick jag något av min självkänsla, min förlorade heder. Jag var dock ingen skummis som försökte ta mig fram på andras bekostnad. Faktiskt ganska nära motsatsen: aktivt sysselsatt med moralfilosofisk spekulation som jag var. Och rentav troende.

Jag levde i den bestämda föreställningen att brott, liksom andra oetiska beteenden, är oacceptabla av den enkla anledningen att människan har ansvar för sina handlingar och kommer att få stå till svars för allt hon gjort, plikta för varje begången ogärning. Nu. Eller i en oviss framtid. Jag tänker mig en absolut rättvisa.

Jag var rubbad i mitt självförtroende, men också av erfarenheten att det inte gick att förmedla vad som förklarade mitt handlingssätt. Min skoltyska hade kanske strängt taget räckt – om inte skammen gjort mig oförmögen att tänka klart. När det inte gick att bli förstådd på engelska så tystnade jag. Ville bara bort. Nu retade det mig verkligen att jag inte kommit på idén att betala dubbelt. Det hade inte bara kanske räddat mitt anseende, det hade också varit motiverat med tanke på servitörens extraarbete, och den obehagliga plikten att ta fast en misstänkt tjuv. 

Jag kommer att tänka på en snutt av en gammal Västernfilm som jag nyligen såg på Youtube. Skurken, som det i viss mening var synd om, sade: “I may be a lot of things, but I’m not a thief!”

Så småningom helt tom på tankar fortsatte jag resandet. Från fönstret tog jag några landskapsbilder. Det var som en av killarna på klubben i Stuttgart uppgivet sagt: “Vi har nästan aldrig vita jular.” Nåja, men det har vi ju inte heller, tänkte jag. För det mesta. Jag tänkte på frasen “det som göms i snö kommer fram i tö”, och på det hemska när saker och ting avslöjas, oavsett vilket uppsåtet varit.

I Strasbourg blev det tågbyte. Jag hade misslyckats med att boka sittplats med mobilen. Orsaken, som ännu inte framgick, var att tåget var fullt.

Den militära närvaron var påtaglig, tungt beväpnade gendarmer. Antagligen på grund av Strasbourgs symboltyngda kopplingar till EU. Ett tänkbart mål för en terrorattack. Tåget till Paris skulle snart gå, men när jag visade upp mobilen med biljetten slocknade skärmen i samma tiondelssekund som bilden visade sig. Förbaskade telefoner! 

Men faktiskt fanns det eluttag på stationens ytterväggar mot perrongen. Uppenbarligen var mitt problem vanligt. Jag väntade tills jag var uppe i 10 % och gick sen till biljettkontrollen igen – den ägde rum vid en avspärrning på själva perrongen. Nu visade sig QR-koden men det blev nej i alla fall. En högre uppsatt kontrollant tillkallades och berättade att tåget var fullt. Det skulle gå ett nytt 50 minuter senare. Det var ju inte så farligt, men det betydde ändå en rätt sen ankomst till Paris.

Det fanns ett biljettkontor – egentligen är det nog bara i Sverige som biljettkontor inte förekommer på tågstationer. Alla jobb bortrationaliserats, om det går. Vilket avspeglar sig i att utomeuropeiska invandrare i Sverige har högst arbetslöshet i hela EU.

En nordafrikansk kvinna i traditionell klädedräkt, som jag först tog för tiggare, sa åt mig att följa med och visade var jag kunde lösa platsbiljett. Nu när jag beskriver situationen slår det mig att hon kanske var tiggare i alla fall. En parallell till dem som på trånga gator visar bilister var det finns en ledig plats, och för besväret får en slant. Det borde jag ha förstått.

Frankrike var först med höghastighetståg i Europa. TGV kom redan 1981. Nu märker jag att det franska tåget känns lite trängre än de tyska. Gången är också mer stötig, vilket jag antar beror på äldre teknik. Min nattliga färg genom Tyskland förlöpte i en vagn nästan helt utan känningar och ljud från rälsen. Jag kunde inte bedöma farten annat än genom att lyssna på ett svagt, högfrekvent vinande, som tilltog när farten ökade. Det kändes som om det gick väldigt fort. Nu läser jag att både TGV och ICE uppnår hastigheter på 320 km/tim. De tyska rentav 330 km/tim. De slår Porsche. Vilket ju är poängen.

Jag fantiserar om en framtid med höghastighetståg genom Europa. En linje kunde vara Stockholm–Paris. Egentligen finns allt på plats utom avsnittet Köpenhamn–Amsterdam. Den halvsnabba linjen Stockholm–Köpenhamn skulle kunna erbjuda åtminstone en snabb avgång med få stopp på vägen.

Jag tittar i Rail Planner och räknar i huvudet och kommer fram till en färdplan. Avgång Stockholm tidig kväll. Byte i Köpenhamn någon timme före midnatt. Ankomst Bryssel tidig morgon. Ankomst Paris före nio.

En komfortabel resa jämfört med flyg. Att restiden är mycket längre kompenseras av att man kan sova största delen av resan. Sträckan Köpenhamn–Paris är som gjord för sovvagnar.

Jag funderar på hur stora miljövinsterna skulle vara jämfört med flyg. Stora, tror jag. Hur man än räknar är flyg mer energikrävande än markbundna transporter, särskilt tåg. Flygplan kostar mer än tågvagnar och har kortare livslängd. Underhållet kostar också mer. 

Där sitter jag i mitt säte och filosoferar. I Strasbourg hade det klivit på många som såg ut som EU-byråkrater. Tåget är helt fullt. Mycket snart är de i Paris. Jag med. En upplyftande tanke. 

Jag tänker tillbaka. Senast jag anlände till Paris gjorde jag det i en buss från Barcelona. Resan tog en hel natt. När vi kom fram var klockan sex och det var helt mörkt. Jag valde samma väg som några andra över ett öppet fält helt utan belysning. Stigen mynnade ut vid ett hotell. Efter att ha gått runt den stora byggnaden, som tycktes ligga i stans utkanter, hittade jag entrén och åt frukost.

Redan på tåget hade jag valt ut ett hotell på Rue des Écoles, i hjärtat av Quartier Latin. Jag checkade in och så fort jag bara kunde gick jag ut för att hitta en restaurang. Det närmade sig stängningsdags. På ett ställe hade alla gäster redan gått, det kändes inte inbjudande. Jag valde i stället en bullrig krog som jag först ratat. 

Trots den sena timmen serverades fortfarande mat (fast mest dryck). Jag valde Bœuf Haché, halstrad råbiff. Det var en enkel krog, men ändå tyckte jag att biffen var godare än vad jag ätit i Tyskland. Faktiskt hade jag tänkt att just maten kunde ha varit ett skäl till att inte bosätta sig i Tyskland, om nu frågan varit aktuell.

Det var väldigt trångt. Plötsligt märkte jag att mitt ryggstöd var rörligt, jag delade pall med någon annan. Jag bad om ursäkt och avstod från att luta mig. En man som kanske var värden själv tittade på mig ett tag. Han undrade var jag kom ifrån. Ryssland? Själv kom han från Grekland.

Jag undrade varför han gissade just Ryssland, det har ingen annan gjort. Märkligt. Fast det verkade inte vara i nedsättande syfte. Men hur det än var ville jag vara fri från alla kopplingar till Ryssland, till och med inbillade. I dessa tider.

Jag tänkte på den tyska ockupationen av Frankrike. Hur vanligt folk måste ha hatat inkräktarna. Och samtidigt låtsas inte göra det. Och så fanns kollaboratörerna. De som gjorde affärer med tyskarna. Sådana finns det alltid, folk som ser affärsmöjligheter. Som ser dem och gör dem. Folk som vill tjäna pengar, till varje pris.

En ung tjej satte sig vid mitt bord. Hon såg frånvarande ut och sa nästan inget. Drogad, tänkte jag. Heroinist. Antagligen prostituerad. Några killar som verkade vara vänner till henne försökte stötta henne. Hon verkade vara illa däran. När hon reste sig upp såg jag att hon var klädd i “tätt åtsittande fodral”. Min gissning var ingen högoddsare. 

Jag gillar inte att bli föremål för intresse från prostituerade. Plötsligt känner jag mig betydligt äldre. Det finns, inser jag nu, situationer där man föredrar att INTE betala för sig.

Men i Medelhavsländerna är prostitution ett bra mycket vanligare inslag i stadsbilden än i Norden. Det är inte socialt stigmatiserat på samma sätt som hemma.

Trots trängseln, eller kanske tack vare den, var det bra stämning. De flesta var unga, som sig bör i Quartier Latin. De poserade villigt framför min kamera, som jag likt kvällen innan fick försöka hantera med finess, för att få lite skärpa. Jag kände av vinet, på ett bra sätt.

När jag hade ätit förflyttade jag mig till det inre rummet, där det var ännu trängre. Jag tog ett par bilder. Det var bra mörkt men några verkade ha blivit bra. Det var ju egentligen syftet med resan, att dokumentera den i bild och text. För vanligt turistande var det fel årstid.

Dagen därpå tillbringade jag i grannskapet. Återuppbyggnaden av Notre Dame såg ut att ha avancerat ganska långt, fast jag bara såg det hela utifrån. Jag minns att Macrons löfte, att den skulle vara återuppbyggd inom fem år, lagom till OS i Paris, fick kritik för att vara orealistiskt. Ja, kanske var det dumt att ange ett datum. Fast kanske är Notre Dame Paris viktigaste byggnad, något av dess själ. Triumfbågen och Eiffeltornet är moderna i jämförelse.

Jag satte mig på ett av kaféerna på vänstra stranden. Jag mindes att jag suttit på samma ställe en höstdag för länge sen när jag höll på att få en rejäl förkylning.

På kvällen ville jag äta middag på en bra restaurang. Portieren rekommenderade ett ställe med orden att det inte var turistiskt utan framför allt besökt av parisare. 

Precis som på kaféet tidigare under dagen hade de ett bord för en. Praktiskt. Man sitter vid väggen och ser ut över lokalen. I Rom hade jag en gång suttit vid ett sådant bord. Restaurangen var mitt stamställe. Just den här gången satt jag nära entrén.

Restaurangen var mycket större än man kunde tro när man tittade in. Den hade formen av ett i. Pricken var uteserveringen. När ett större sällskap som suttit i restaurangens inre lämnade stället nickade alla mot mig. De trodde nog att jag var krögaren.

Det här stället var ett klassiskt brasserie och portierens karaktäristik var riktig: mest parisare.

Fast närmast mig satte sig två holländare, en mor och hennes son. De firade sonens 18-årsdag, fast han lite retsamt sa att det skedde med tre månaders fördröjning. Mamman undrade om jag kunde ta en bild med mobilen. Det kunde jag förstås. 

Men sedan berättade jag att jag var fotograf och gärna också tog en bild på dem med professionell kamera. Om de ville. Det gjorde de. De tyckte att det var en lycklig slump som hade råkat sammanföra oss just vid det tillfället.

När det var dags att bearbeta bilderna märkte jag att mitten av bilden utgjordes av en stor tomhet, så jag fattade beslutet att medelst manipulation kopiera in två intellektuella herrar som dök upp först senare och som utstrålade en atmosfär som jag tyckte var väldigt mycket Quartier Latin. Man kunde föreställa sig att de var professorer.

Jag noterade vad jag tidigare upptäckt, att det uppfattades som naturligt att växla några ord med folk i närheten. Även om man inte säger så mycket så skapar det en vänlig stämning. I Norden sker ju detta sällan – och om någon säger några ord så antyder det en vilja att samtala sig igenom hela middagen. Vilket man kanske inte vill. I Paris är det mer tuktat, man säger några vänliga men avrundade fraser, och så får det vara bra med det.

I Stockholm kan man sätta sig vid ett bord med en tidskrift. Snart kommenterar någon den, och gör sedan anspråk på ens sällskap en timme eller mer. Om man verkligen kom till stället för att läsa sin tidskrift, är det svårt att avvärja situationen. Det kräver en ganska rejäl ovänlighet. Om man nu inte hittar någon trovärdig anledning till att man verkligen måste sätta sig in i tidskiften snarast möjligt. Därför att –

När man reser i Europa finns alltid det historiska perspektivet. Årtiondena runt 1800 stod Frankrike och Tyskland mot varandra inte bara politiskt utan också i kulturell mening, ansåg Immanuel Kant. Det var en epok när vurmen för antiken, som präglat kulturen ända sedan renässansen, hade förändrats på så vis att Grekland snarare än Rom nu hade blivit förebilden. 

Rom sågs som en kultur som imiterat den grekiska. Vilken därför uppfattades som mer genuin, ursprunglig. Homeros sågs som förmer än Vergilius, och så vidare. Men man gjorde fler jämförelser. Om Rom sågs som “civilisation”, sågs Grekland som “kultur”. Man känner skillnaden.

Med civilisation avsåg Kant något yttre: handel, näringar, klädedräkt, manér. Kultur däremot skulle bygga på innerlighet, sedlighet, pliktmedvetenhet – så som Kant och andra tyska filosofer såg framför sig en tysk kultur. För Kant gällde att kultur bygger på en frivillig lydnad inför sedelagen. Denna lydnad är resultatet av en bildnings- och kultiveringsprocess.

Kant var inte troende i strikt mening, han var deist – en gud hade skapat världen, men därefter låtit den sköta sig själv. Han ansåg att existensen av en Gud måste förutsättas, eftersom det annars inte funnes någon grund för en objektiv etik. Och en del annat – sådant som viljans frihet. För Kant var Gud ett postulat. Ett sätt att få kalkylen att gå ihop. Men han tänkte sig alltså inte en Gud som griper in i skeendet, en Gud som det var någon mening med att be till.

Historiskt kan konstateras att där Frankrike på filosofins område dominerat under första halvan av 1700-talet, så hade den tyska filosofin därefter växt sig allt starkare. På 1800-talet dominerade Tyskland filosofi.

Den tidens tyskar såg en parallell mellan å ena sidan “civilisationens” Rom och Frankrike, båda präglade av “yttre” egenskaper – och å andra sidan Grekland och Tyskland, båda genomsyrade av kultur. Ett politiskt underläge kompenserades av inre, nästan andliga egenskaper, som innerlighet och pliktmedvetenhet. Men med eftervärldens perspektiv vet vi att den tyska filosofins dominans inte varade för evigt. 

Den nationalistiska filosofi som växt fram med filosofen Johann Gottfried Herder, som myntade begreppet “folksjäl”, urartade med tiden. Herders tanke att alla kulturer är olika, att det inte finns någon enhetlig mänsklig natur (tvärtemot de kristna idéer, som upplysningen gav nytt liv) kombinerades med andra idéer. Det blev en farlig brygd. 

Med stöd av vantolkningar av evolutionsteorin – ett hopkok av teorier om vissa “rasers” överlägsenhet och andras förutbestämmelse att förbli underkuvade eller rentav utrotas – eroderade tanken om ett universellt människovärde. 

Immanuel Kants tanke om frivillig lydnad inför sedelagen upplöstes i ett gigantiskt hån. Ett förstummande nazi-bröl på någon Bierstube i München.

Historiskt sett kan man följa denna urartning av tysk filosofi  i Thomas Manns författarskap, som i stort sett omspänner första halvan av 1900-talet. Till en början hyllade Mann det tyska filosofiska tänkandet, och hävdade att Hitlers framträdande skedde “trots” denna tyska filosofi. Men sedan ändrade han sig radikalt: det var inte först med Hitlers epok som det tyska tänkandet urartade. 

Urartningen kom mycket tidigare, menade Nobelpristagaren Mann nu – den kom med romantiken och dess filosofi. Med bland annat filosofen Herder, som tog avstånd från religonsstiftaren Paulus. I ett av sina brev hävdar Paulus med kraft att människans natur är sig lik överallt, att man inte bör skilja på “jude eller grek”. Med de barriärer som Herder reste mellan olika folk, lades grunden till det moraliska sammanbrott som andra världskriget och nazismen innebar.

Genom att bestämt värna tanken om människovärdets oberoende av yttre faktorer som nationstillhörighet gjorde sig Mann, som inte var filosof utan författare, till tolk för den västerländska tanken, så som den utvecklats från den grekiska filosofin på 400-talet före Kristus via Jesus och Paulus och vidare till Upplysningen.

Knappt hundra år efter den tyska filosofins sammanbrott med Hitlers maktövertagande 1933 kan man fundera på hur axeln Frankrike–Tyskland  ser ut idag. De två länderna hade drabbat samman flera gånger, och efter andra världskriget ville man genom ekonomiskt samarbete förhindra att ännu ett krig skulle utspelas mellan de två. Det avtal – Kol- och stålunionen – som reglerade ekonomiskt samarbete mellan Frankrike och Tyskland, utvecklades vidare steg för steg. EU, som samlar de flesta länderna i Europa är ett barn av andra världskriget – eller snarare: ett barn av lärdomarna från andra världskriget. Ingen ville uppleva en sådan katastrof igen.

Vilket av de två länderna representerar idag kultur, och vilket representerar civilisation?  Det är värt att påpeka att båda begreppen står för något gott.

Förmodligen har pendeln svängt, Tyskland framstår med Kants definition av civilisation som starkare inom handel och näringsliv, medan Frankrike möjligen står närmare det svårtolkade begreppet “innerlighet” – som kanske ska beskrivas som en känsla fast förankrad i ett inre: i “hjärtat”.

Ekonomiskt står Tyskland, som efter kriget var sönderbombat, starkare än Frankrike. Men på filosofins område har Frankrike haft större inflytande. Det är först nyligen – med kriget Mellan Ryssland och Ukraina – som Tyskland tydligt valt sida militärt, genom att skicka vapen till Ukraina. Det avspeglar ett självförtroende som länge var på botten.

Väldigt länge beskrevs Tyskland (till en början Västtyskland) ekonomiskt som “en jätte” men maktpolitiskt “en dvärg”. Tyskland politiska anseende var bortsopat efter andra världskriget. Med förlorat politiskt anseende kom ett förlorat filosofiskt anseende. Den tyska nationen var “förrådd” genom Hitler. 

Kanske var det bara tack vare ett antal författare och konstnärer i exil – Thomas Mann, Bertolt Brecht och Hermann Hesse, för att nämna några få – som den “tyska anden” (ett romantiskt uttryck som trots kritiken har levt kvar) inte blev fullständigt komprometterad. Bland ruinerna fanns något ännu inte förstört som kunde bli grunden för en kulturell självkänsla.

Det franska anseendet var också naggat i kanten, många fransmän hade ju samarbetat med de tyska ockupanterna. Men det fanns en stark motståndsrörelse som efter kriget snabbt kunde ta över. Under den tidiga efterkrigstiden var Frankrike, särskilt Paris, ett intellektuellt centrum, med författare och filosofer, till en början främst existentialisterna och senare poststrukturalisterna, som under en period dominerade det filosofiska tänkandet i hela västvärlden.

 

Jag sitter på ett kafé ett stenkast från Seine och betraktar ett värmeelement. Det är mer än hundra år gammalt. De snirkliga utsirningarna, Art Nouveaus växtornament, är uppenbart putsade. I ett annat land – i Tyskland, i Sverige – skulle dessa åbäken för länge sedan ha mönstrats ut. Opraktiska. I Paris, på vänstra stranden, skulle man inte ens tänka tanken. I stället gnider någon de snidade ytorna varje morgon. Och en turist får plötsligt syn på tingesten, och känner häpnad. Vilken känsla för detaljerna, arvet! 

I sådant, ibland inte ens medvetet uppmärksammat, utmejslar sig kulturella särdrag. I livet handlar en del om intellekt. Om förnuft och förstånd – som Kant för övrigt skiljer emellan. Annat handlar om känsla. Och om det sinnena förmedlar. I Paris är det sinnliga viktigt.

Det faller sig naturligt att tänka på ländernas matkulturer: det tyska köket framstår som framsprunget ur behovet av näring. Eller, om man tänker på den förvånansvärt starka vurm för vegansk kost som jag lade märkte till i Tyskland, som ett sätt att bolla med varierande näringsämnen i syften som inte har med matupplevelsen som kultur att göra, utan med näringsämnenas roll som byggstenar, och kanske som “statements”.

“Man ist, was man isst!” (man är vad man äter) som den i fysiologin starkt förankrade filosofen Ludwig Feuerbach vitsigt sade. Hans tankegångar kan – liksom ofta en tallrik mat på en tysk krog – antyda att intagande av föda inte alls eller bara föga har något med spiritualitet att göra. Det handlar bara om (växter förvandlade till) kött. Enligt Chat GPT kommer citatet om att man “är vad man äter” från en känd fransk gastronom. Högst osannolikt.

Gastronomen och författaren Brillat-Savarin tänkte i helt andra banor. Den franska synen är att maten inte bara är bränsle, en nödvändighet för överlevnad utan rentav en konstform som kan berika människans liv och välbefinnande. När man njuter av god mat i trevligt sällskap ger det inte bara fysisk mättnad utan också känslomässigt och socialt utbyte. Gemenskap, njutning och kreativitet. 

Matlagning är en konst och måltiden bjuder på minnesvärda ögonblick och rentav lycka och välbefinnande. Visst kan vi många som befunnit oss i Paris, eller lika gärna Rom, skriva under på den tolkningen? Frankrike står här för något större. Kanske för det latinska kynnet. Kanske för katolicismen, som ligger så långt från den protestantiska askesen. Eller, med ett modernare ord, effektiviteten.

Den tyska matkulturen påminner inte så lite om den nordiska. Mat är i grund och botten nödvändiga näringsämnen, bränsle. Vad övrigt är, är krusiduller. En storstad som Stockholm kan ge intryck av något annat, men när man förutsättningslöst möter matutbudet i ett land som Sverige, och kanske Tyskland, så är det inte en konstform, en strävan till djupaste välbefinnande man möter. Snarare är det idén om ett tankställe – i fokus står näringsintag och tidseffektivitet. “Snabbladdning” står högt i kurs.

 

Jag hade tänkt vara på resande fot i 15 dagar. Men redan på  den femte dagen vaknade jag med influensa. Jag var inte helt förvånad, på resan från Köpenhamn till Stuttgart var det väldigt många som hostade och nös. Flera av de snuviga satte sig nära mig och hostade ut i luften, gärna åt mitt håll. Jag hade gärna efterlyst något lite av den berömda tyska förståndsmässigheten. Jag försökte byta plats men det var inte alltid möjligt. Kort sagt – jag var förberedd.

Symptomen var så kraftiga att jag uteslöt alternativet att vänta ut infektionen i Paris, eller att ta tåget hem. I stället fick det bli flyg. Jag hade turen att få en biljett till ett direktflyg tidig eftermiddag. Den dagen minns jag nästan ingenting av. Jo, en sak. Min första natt på hotellet hade jag bokat på nätet. Men de två efterföljande nätterna hade jag betalat i förskott i receptionen. Hotellägaren sa att han tänkte återbetala båda nätterna fast jag redan hade använt en av dem. Jag tackade så mycket. Han berättade att han egentligen var från Sundsvall. Han sa några ord på svenska, lite stapplande. Han sa att han glömt det mesta. Och att Sundsvall var litet. Ja, det var det ju. Jämfört med Paris är det mesta litet.

Jag sov nästan hela taxiresan till flygplatsen. Och på planet. Men på flygplatsen tog jag en hel del bilder. Motiv och människor som jag efteråt inte hade minsta minne av. Det undrade jag en hel del över.

 

Erfarenhet är grundläggande för all mänsklig kunskap, ansåg Kant. För att kunna erfaras måste något finnas i tiden och rummet – människans åskådningsformer. Det som finns bortom dessa är oåtkomligt. “Das Ding an sich” – Tinget i sig.

För att vidga människans förståelse till något mer än blotta erfarenheten inför Kant distinktionen mellan “förstånd” och “förnuft”. Som filosof i upplysningens epok, som hyllade rationalismen, det logiska tänkandet, ville han peka på begränsningarna i “det rena förnuftet”. Han lyfte fram en motsägelse som är svår att uthärda.

Det rationalistiska tänkandet visar tydligt att allt i erfarenhetsvärlden styrs av kausalitet. En händelse leder till en annan, som i sin tur leder vidare. Den tankegången leder till slutsatsen att allt som händer, även mänskliga handlingar, är konsekvensen av obevekliga orsakskedjor, som ingen människa kan rå på. Vad jag gör är styrt av mekanismer som jag inte kontrollerar. 

För Kant framstod detta som en stötande slutsats, som måste kunna vederläggas. För honom var det en moralisk självklarhet att människan var ansvarig för sina handlingar, vilket förutsätter att hon styr över dem.

För att rädda föreställningen om en fri vilja och människans moraliska ansvar krävdes något utöver erfarenhetsvärlden. Fenomenen, ett annat ord för naturen, kan vi erfara med förståndet och studera vetenskapligt. Men  naturen skiljer inte på gott och ont, rätt och fel. Trots det har en människa “med god vilja” kunskap om gott och ont. Det beror på det “praktiska förnuftet”, anser Kant. Utan detta skulle människan inte stå högre än djuren.

Förståndet ger människan kunskap om naturen; men förnuftet vägleder henne i frågor rörande gott och ont. Detta kunde, resonerade Kant, bara vara möjligt om man tänkte sig att det finns en Gud – en kraft som borgar för att gott och ont är objektivt existerande värden.

Ungefär 130 år efter Kants död utmanades föreställningarna om gott och ont som objektivt existerande värden. Adolf Hitler, en österrikisk målare utan framgång, införde en nationalistisk och rasistisk diktatur i Tyskland. Där förverkligades idén om ett rike där inga föreställningar om gott och ont gällde. Ont omformulerades till gott. 

Hitlers regim varade bara i tolv år men ledde ändå till att stora delar av Tyskland ödelades, däribland flera av de största städerna. Det Stuttgart som jag upplevde under min resa var helt präglat av förstörelsen under andra världskriget, där Hitler ledde sitt land till ett gigantiskt nederlag. 

Tyskland återuppbyggdes från ruiner. Och även Paris hade kunnat få återuppbyggas. Men det är omtvistat om ifall Hitler verkligen, i krigets allra sista fas, gav order om att förstöra Paris. 

Dietrich von Choltitz, av Hitler utnämnd till generalkommendant i Paris 1944, ska ha ansetts lämpad att förstöra de viktigaste monumenten i den franska huvudstaden. Det ska ha gällt broarna över Seine, Eiffeltornet, Triumfbågen och kanske också Notre Dame, men von Choltitz bröt avsiktligt mot ett antal av Hitlers uttryckliga order i augusti 1945. Paris kunde befrias utan att staden lades i ruiner.

 

I förtid återvänder jag hem. Jag hade tänkt vara borta över julhelgen, i stället ligger jag hemma, febersjuk. Jag undviker det mesta i matväg och all alkohol. I den mån jag orkar sysslar jag med bildbehandling. Jag är för trött för att skriva men hoppas att jag ska minnas resan när jag väl blir frisk. 

Ja, en hel del mindes jag – och jag lyckades avsluta projektet innan julhelgen var över, som planerat. Åtminstone nästan. Trettondagen var igår.

Men om resan, som tänkt, varat tre gånger längre än vad som nu blev fallet – skulle jag då ha lyckats minnas allt? Fem dagar räckte till en ganska lång berättelse.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Translate »