Den nya döden

Mordstatistik är minerad mark, det är lätt att trampa snett. Och farligt.

Siffrorna för de senaste 30 åren verkar i och för sig inte särskilt alarmerande. En topp uppnåddes kring 1990, efter tre decennier av stadig uppgång. Därefter minskade antalet mord successivt fram till 2012. Sedan har det varit en ganska tydlig ökning, men nivåerna ligger fortfarande lägre än runt 1990.

Problemet med de här siffrorna är att olika typer av brottslighet buntas ihop. I bakgrunden finns livsstils- och samhällsförändringar. Flera sådana, däribland något som skulle kunna kallas “enklaviseringen”. Små öar i samhället har uppstått, där polismakten inte längre har ett självklart våldsmonopol. Orsaken är bristande integration. Enligt SCB var den genomsnittliga arbetslösheten fyra gånger så hög bland utlandsfödda som bland svenskfödda (2018), och inom särskilda grupper var skillnaden ännu större. Det sänker trösklarna till brottslig verksamhet.

Påstår jag alltså att kriminaliteten är orsakad av invandringen? Nej, det finns många grupper av invandrare som uppvisar mycket låg brottslighet. Roten till det onda är integration som inte fungerar – vilket hänger samman med flera saker, som hur väl man lyckas utveckla språkliga färdigheter och hur arbetsmarknadens fungerar.

Traditionellt sett har en stor andel av det dödliga våldet utövats inom familjen och orsaken har i allmänhet varit alkohol. Men på några decennier har flera saker hänt, konsumtionen av starksprit har minskat vilket resulterat i färre mord inom familjen. Det är mycket bra. Samtidigt har det skett en kraftig ökning av det yrkeskriminella våldet. Och inom den gruppen har också beväpningen förändrats, från kniv till skjutvapen och sedan till automatvapen.

När mordfallen framför allt skedde i nära relationer var uppklarningsprocenten hög. Sedan mördandet flyttat in i de svårutredda kriminella miljöerna har uppklarningen minskat. I Sverige klarades (under perioden 2009-2014) ca 82 % av morden upp, i Finland mer än 98 %. Det beror på att 20 % av morden i Sverige begicks av yrkeskriminella, mot 4 % i Finland. Skillnaden kan förväntas vara betydligt större idag, eftersom den stora ökningen av yrkeskriminella mord varit efter 2011.

En höggradigt berusad mördare som i raseri mördar en familjemedlem begår många misstag som underlättar för polisens utredare. De kriminella miljöerna fungerar på ett annat sätt: morden är kalkylerade, begås av nyktra personer som mycket väl vet hur spår ska undanröjas. 

Dessutom har de vanekriminella utövarna vad som kallas “våldskapital” – tillgång till tunga vapen och förmågan och viljan att använda dem – vilket gör att utomstående inte vågar vittna. Allt detta har fått drastiska följder. Av mordfallen i kriminella miljöer (som ökar) klaras mindre än vart fjärde upp, medan det familjerelaterade dödliga våldet (som minskar) klaras upp till i stort sett hundra procent.

Det har funnits en faktor som har gjort att folk i allmänhet inte känt sig så oroade av ökningen av det yrkeskriminella mördandet: det har i allmänhet förekommit i slutna miljöer, och offren har varit tungt belastade kriminella. Så kallat vanligt folk har inte drabbats i någon nämnvärd utsträckning. Det har också varit få kvinnor som drabbats.

Jag ska inte hemfalla åt anekdotisk bevisföring, men de allra senaste morden avviker från mönstret, vilket åtminstone måste noteras. Det ena skedde i Ribersborg, ett ganska fashionabelt område i Malmö, det andra i Råcksta, en stabil äldre förort i nordvästra Stockholm. Båda offren var kvinnor. 

Rapporteringen antyder att båda kvinnorna hade någon form av samröre med kriminella men det är oklart om de själva var kriminella. Mördades kvinnorna av misstag? Eller mördades de för att mördarna ville “straffa” deras pojkvänner på ett särskilt kännbart sätt?

Två mordfall utgör förstås ingen trend i sig, men det är rimligt att notera att det yrkeskriminella dödliga våldet den senaste veckan har passerat två gränser: det utövades i vanliga bostadsområden och det riktades mot kvinnor, fast det i båda fallen tycks ha funnits män närvarande, med tung kriminell belastning, i ena fallet en rånare i tungviktsklassen och i det andra fallet någon form av knarkhandlare.

Nog framstår det som att något slags tabu har blivit överskridet. Mördandet har flyttat in i samhällets vardagsrum. Man har så att säga brutit ny mark.

För att sammanfatta: det alkoholrelaterade dödliga familjevåldet minskar medan det yrkeskriminella dödliga våldet, med rötter i samhällets utanförskapsområden, ökar och breder ut sig i geografin.

Någon kriminolog lyfter fram att det nya våldet ställer svåra och kanske omöjliga utmaningar för polisen. Morden är svårutredda, och inträffar flera mord nästan samtidigt så kan det bli så att ingen erfaren utredare finns att tillgå.

Samtidigt kommer de vanliga förmaningarna om att inte förlänga fängelsestraffen – det är inte rädslan för fängelsestraff som får kriminella att avstå från brott. Det krävs insatser från tidig barndom och framåt.

Kriminologerna kan ha rätt i det. Men i sådana fall där barndomen sen länge är passerad och den livsfarliga kriminella karriären redan är i full gång – då kanske slutsatsen ändå måste bli en annan. Det livsfarliga våldet utövas av en krets som i och för sig är större än den borde vara men det rör sig ändå om ett begränsat antal individer (inte sällan sociopater – oförmögna till medkänsla). Ju fler av dem som sitter inlåsta – är inkapaciterade – desto fler människor i Sverige kommer att överleva.

Finns det något att lära av allt detta? Säkert en hel del. En möjlig reflexion är att ett samhälle som på några få decennier lyckas drastiskt minska det samhällsfarliga drickandet av starksprit också borde kunna minska den samhällsfarliga framväxten av enklaver, desperata små öar, av arbetslösa som kan bli farliga.

Kanske måste problemen tacklas på helt nya sätt. Eller, som ordstävet säger: Om inte berget kommer till Muhammed så får Muhammed komma till berget.

1 reaktion på ”Den nya döden”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »