Celsing

Less is more. Or...?

Vart tar alla bensinstationer vägen? På 90-talet fanns det två mackar bara på Strandvägen – alla andra Östermalmsmackar oräknade. Nu är de alla borta, tror jag. Kanske finns den nära Roslagstull kvar.

Nyligen fick jag förklaringen – det handlar om politik. När ett nytt bränsle introducerats och politikerna tyckt sig se miljöfördelar, har ägarna av bensinstationerna tillhållits att tillhandahålla bränslet – etanol är ett exempel. Eftersom kraven inneburit investeringar på flera miljoner har nedläggning blivit det enda praktiskt möjliga valet. Det framstår som ironiskt, och inte så lite tragiskt att just etanol, som krävde så stora uppoffringar, nu visat sig vara en miljöskadlig företeelse – eftersom framställningen leder till ökade koldioxidutsläpp. I praktiken är det bränslet dött. 

Arkitektritade bensinstationer har aldrig varit vanliga. Det klassiska exemplet är Arne Jacobsens från åren kring 1930. Ett geometriskt mästarprov. Där är kakel den bärande elementet. När Peter Celsing ett kvartssekel senare ritade sin mack på Strandvägen dominerade glas, inramat av svart stål. Bilden från 1959 visar hur snygg helheten var.

Byggnaden är k-märkt och har bevarats – som restaurang. I söndags fick det bli en station på min promenad – jag tog en öl, dyr men i stort sett värd priset. Genom att använda en upp och nedvänd ishink som stativ kunde jag ta bilder med maximal bildkvalitet. Miljön var häpnadsväckande – av den strama minimalismen – inget utöver det absolut nödvändiga – hade det blivit en uppvisning i överflöd: extra allt, och i glada färger. Av bensinstationen var det svårt att urskilja något. Nåja, inte mig emot, i framtiden kan man ju frilägga arkitekturen, om modet nu än en gång skulle komma att föreskriva minimalism. Vad jag förstår är allt bevarat, fast inte synligt.

Undet ett par decennier dominerade minimalismen. Då var det en repris från den ursprungliga minimalismen, en trend som började strax efter andra världskriget. Mies van det Rohes Farnsworth House, ett fritidshus byggt helt i glas, var kanske det första exemplet. Huset blev snabbt berömt bland arkitekter, men byggkostnaderna sköt i höjden – på grund av den höga inflation som utlösts av Koreakriget – känns det igen? Tvisten fick lösas i domstol. Arkitekten vann målet, men det blev mycket negativ publicitet, och till slut blev huset ett slagträ i den politiska debatten. McCarthy-falangen beskrev, helt orimligt, byggnaden som ett exempel på “antiamerikansk verksamhet”.

Men denna berättelse handlar varken om USA eller den tidiga efterkrigstiden – bara om en söndagspromenad på Östermalm. Jag tog ett antal bilder på ett sjuttonhundratalshus, och slogs av hur starkt minimalismen (viljan till förenkling) präglar somliga hus från den tiden. Tvärtemot hur det blev på 1800-talet har allt överflödigt skalats av – till exempel går fönstren i liv med fasaden, i stället för att skjuta ut. Samma gäller taken, som byggts utan överhäng.

En god vän till mig som är arkitekt sa, när minimalisttrenden var som starkast, att folk inreder sina vardagsrum “som väntrum”. Träffande och dräpande. Minimalismen löper alltid risken att bli tråkig. Mies van det Rohes fältrop “less is more” förvanskades mycket riktigt till “less is a bore”. Enkelhet kräver förfining, finess, för att fungera: smak, kvalitet. När uttrycksmedlen är få, får varje föremål eller byggnadsdetalj ökad tyngd. Proportionerna måste inte bara vara rätt, utan exakt rätt. Fingertoppskänslan måste vara suverän.

Minimalismen kan också betraktas som något mer allmängiltigt än ett sätt att skapa arkitektur: allt konstnärligt skapande kan (om så  önskas) följa ett minimalistiskt schema. Det är antagligen ingen slump att den danske 1800-talsmålaren Vilhelm Hammershöi uttrycker en starkt minimalistisk anda i sitt måleri. Jag tänker på den strama färgskalan och kompositionernas enkla geometri. Danmark kom ju att bli det land där minimalismen drevs allra längst. Och hos de verkliga mästarna, inte minst Arne Jacobsen, blir det aldrig tråkigt, aldrig torftigt.

Men när jag sitter i Celsings glashus – förvandlat till prunkande orangeri! – förstår jag att arkitekturen är på väg i en helt annan riktning. Egentligen behöver jag inte ens gå till glasmacken, det räcker med att jag ser mig omkring hemma. Jag håller på att inreda min bostad och den vithet som präglade åren kring 2010 är helt borta. Jag omger mig inte med ett överflöd av färger, men onekligen mer än vitt, svart och grått. Varje tid har sin särskilda atmosfär, som bland annat går att avläsa i möbler och hus. Jag vet inte om jag förstår mekanismerna, men den som yrkesmässigt eller bara som amatör agerar arkitekt influeras omärkligt av tidens anda. Det tyska ordet “Zeitgeist” antyder att det är något lätt magiskt över det hela.

Jag avslutade min sittning i glashuset med att ta några bilder på barens flaskor, glas och övriga utensilier. Tack vare det improviserade stativet kunde jag skapa HDR-bilder, alltså bilder där tonomfånget är större än vad kamerans sensor egentligen medger. 

Bilderna innehåller fotografins tre grundelement: ljus, färg, form.  Mer än så har fotografen inte att spela med. Vill konstnären utöka paletten med djup och rörelse (=tid) måste han lämna stillbilden som medium. Det har jag ingen avsikt att göra – begränsningen till tre verkningsmedel passar mig. Faktiskt kan de fås att antyda både rörelse och djup. Fotografiet har bara två dimensioner, men i lyckliga fall uttrycker det mycket mer än så.

Det är ingenting annat än just minimalismens princip. I det lilla manas det stora fram.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »