Elementor #4556

en tid för besinning

Sverigebilden har varit tydlig i decennier. Ett individualistiskt land där medborgaren i händelse av kris snarare vänder sig till myndigheterna än sin egen familj. Det finns länder där samhällets minsta enhet är familjen – i Sverige är det individen. En oberoende människa som när livet knakar i fogarna vänder sig till den offentliga sjukvården eller de sociala myndigheterna. Denna speciellt svenska attityd har vilat på ett oinskränkt förtroende till vad som i andra länder kanske skulle kallas ”överheten”.

Sverige har helt enkelt skilt sig från många andra länder, där tilliten till samhällets institutioner och etik är svag. Svensken har – tills nu – intuitivt känt att ”samhället” (stat, region, kommun) haft förmågan, kunskapen och viljan att ordna allt till medborgarnas bästa. Kommer den känslan att bestå?

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på SvD får under våren ett telefonsamtal från ett annat lands främsta diplomatiska företrädare. Här några utdrag, i redigerad form.

”Han vill begripa Sverige, men lyckas inte. Konstaterar att hade vår situation varit densamma som i hans land, med dagliga uppdateringar med besked om hundratals döda, framförda av statliga tjänstemän med neutrala ansiktsuttryck, då hade hans lands regering behövt avgå för länge sedan.”

”Ingen verkar bli upprörd i Sverige. Tycker ni att det är godtagbart att era äldre dör på det här sättet. Jag förstår inte. Kan du hjälpa mig att förstå?”

Lifvendahl försöker beskriva den svenska folksjälen: oberoendet, att generationerna lever var för sig. Tilltron och lydnaden till accepterade auktoriteter. Men hon hör hur ihåligt det låter. Hos läsaren inställer sig den självklara frågan om det svenska förhållningssättet till överheten kommer att tåla den påfrestning som corona inneburit.

Lifvendahl berättar om två söner med en mamma på äldreboende.

”När besöksförbudet infördes så hade covid kommit till min mammas äldreboende, som isolerades. Vi såg inslag på tv där folk satt med mobiltelefoner och tog farväl av sina föräldrar eller vinkade genom fönster till varandra. I samma veva kom behandlingsrekommendationerna i regionen. Utan dem hade vi aldrig vågat. Men min bror som är läkare konstaterade att ’de kommer inte att göra ett skit om hon blir smittad, de kommer att stänga in henne och ge henne huvudvärkstabletter, eller morfin i värsta fall’.

Sönerna diskuterade om vad som låg i vågskålarna. Å ena sidan att låta mamma bo kvar på det coronasmittade äldreboendet, med risk att hon skulle bli smittas och inte få adekvat vård, och i värsta fall behöva vara sjuk och dö utan att ha någon närstående hos sig. Å andra sidan att ta hem henne till någon av brödernas hem, med unga i 20-årsåldern vars livsstil gör att hushållet inte helt kan isoleras från kontakter med omvärlden, och risken för att hon skulle bli smittad den vägen.

”Min bror var orolig och frågade: ’Kan vi leva med att hon blir smittad hemma och går bort? Då är det vårt fel och vårt ansvar.’ Vi bestämde oss för att ta ett kollektivt ansvar och i värsta fall, en kollektiv skuld. Vi lovade att inte klandra varandra eller våra barn ifall det skulle bli så. Vi visste att hon kunde bli smittad både där och hos oss, men också att hon inte skulle få mer sjukvård där än vad hon kunde få här. Så vi tog hem henne.”

Sedan i september är mamman tillbaka på sitt boende. De som var smittade har antingen gått bort eller tillfrisknat.

”Vi lyckades hålla henne smittfri medan hon levde här. Hon träffade inga andra än barn och barnbarn. Vi hade en fin tid, promenerade, satt och fikade och tittade på blommor. Att ha henne hemma var naturligtvis jobbigt, men vad som än händer kommer jag att se tillbaka på det som en otroligt viktig tid i livet. Inte sedan jag var barn har jag suttit med min mamma och sett orkidéerna slå ut. Hon säger själv att den tid hon var här var den bästa tiden på många, många år.”

Lifvendahl frågar en av sönerna vad han tänker om myndigheternas beslut om de äldre.

”Jag är helt perplex inför att det kan ha skett i ett humanistiskt land. Det var ju ingen större diskussion när det skedde, även om alla förstod vad som stod där: vi ska inte ge äldre sjukvård, bara smärtlindring, och så får det ha sin gång. För många, min familj inkluderad, har det varit ett nyttigt uppvaknande: Din familjs vård och omsorg är ytterst ditt ansvar. Du måste tänka själv, ta ansvar själv! Det är motsatsen till vad man som uppvuxen i Sverige har vaggats in i. Det som har skett är en påminnelse om att välfärdsstaten inte har ersatt familjen, inte på något sätt.”

Berättelsen är en svidande vidräkning med den svenska modellen (som har fler aspekter än arbetsrätten). En av sönerna använder begreppet ”humanistiskt land”. Det skulle kunna tolkas som humanitärt – kanske mest troligt. Men det går också att sätta ordet i relation till de organiserade ateister, i ett land statt i framskriden avkristning, som gör anspråk på termen humanism för att beskriva sig själva och enbart sig själva.

Av tradition står ”humanism” för en livsåskådning byggd på den enskilda människans värde och bildningens vikt. Men där den religiösa humanismen betonar människans värde (som Guds avbild) betonar den sekulära humanismen rationaliteten (och avsaknaden av en särskild mening med livet).

Inget samhälle utgör en blåkopia av ett teoretiskt, filosofiskt program. I den meningen är varje samhällsbygge eklektiskt, ett hopplock av förhållningssätt. Men olika synsätt tävlar med varandra och med tiden kan en viss idétradition uppnå en kritisk massa som uttränger andra.

Frågan är om Sveriges teknokratiska och rationalistiska förhållningssätt till de medmänskliga aspekterna av coronapandemin utgör tecknet på att Sverige i filosofiskt hänseende lämnat bakom sig föreställningen om det absoluta människovärdet och i stället slutit upp bakom sekulärhumanismens rationalitetstänkande.

Har Sverige nått en punkt där samhällsnyttan övertrumfar den alltmer söndervittrande föreställningen om människan som en (i och för sig ofullkomlig) avbild av Gud, som har ett värde som inte får kränkas med hänvisning till kollektivets fördel?

“Un pour tous, tous pour un!” utropade de tre musketörerna i sitt berömda valspråk: ”En för alla, alla för en.” Håller Sverige på att tappa valspråkets andra halva – som en eftergift åt sekulärhumanisternas ensidiga betoning av rationaliteten, samhällsnyttan? Det är i så fall säkerligen inte följden av en djupgående förändring i nationens tänkesätt och moral – där lever nog föreställningen om det okränkbara människovärdet kvar. Förändringen beror snarare på ett synsätt som håller på att breda ut sig bland teknokrater och mer eller mindre dolda makthavare. Sveriges system med myndigheter som agerar fritt i förhållande till den politiska makten gör att den förskjutning som jag antyder, från religiös till sekulär humanism (nyttotänkande, utilitarism), kan komma smygande. Utan att någon tagit ställning till den i allmänna val.

Jag tror att nationen Sverige har kommit till en punkt där man måste se om sitt hus. En punkt av reflektion, av besinning. Låter vi oss ledas, likt en skock viljelösa djur, till en ”skön ny värld”? Där medmänsklighetens mest grundläggande värden upphört att gälla och vi dras in i en malström av lidande och likgiltighet.

Eller kan vi, genom våra politiker eller på annat sätt, slå näven i bordet och säga att det räcker nu? Att vi är människor: skyddsvärda – men också ansvariga. Har vi nått så långt att vi vägrar klavbindas av teknokrater som vägleds av ”vetenskapen” – också i en okänd terräng där ingen vetenskap (utan bara hypoteser) ännu hunnit formuleras?

Det är avgörandets ögonblick – corona eller klave?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »