Den oreflekterade uppfattningen om vad ett fotografi är enkel och simpel: reproduktion. Kameran levererar en kopia (låt vara tvådimensionell) av en tredimensionell verklighet. Därför hade fotografin låg status till en början. Den ansågs inte tillåta något skapande utrymme för utövaren, uppfyllde alltså inte villkoret för konst. 

Men beskrivningen är skev, det förstår man med en gnutta erfarenhet. Inte ens föreställningen om verkligheten som tredimensionell håller vid närmare betraktande. Till de rumsliga dimensionerna kommer den tidsliga. Bilden förändras beroende av hur vi rör oss i rummet men också i tiden. Det är fyra dimensioner som ska bemästras, reduceras till två.

Och även om man bortser från fotografens lokalisation (i rummet, tiden) så finns valet av vinkel, utsnitt med mera. Fotografi handlar om att välja och välja bort. Någon fotograf vars namn jag glömt har sagt att ett fotografi i allmänhet bygger på att betraktaren får gissa vad som ligger utanför bilden. Och att den gissningen är fel.

Konstigare är det inte: fotografi är illusionsmakeri. I ett historiskt perspektiv försökte fotograferna, åtminstone de med konstnärliga anspråk, att manipulera bilden på olika sätt för att få den att likna måleri mer. Men piktorialismen blev ett stickspår. För runt hundra år sen vände trenden: nu ville man i fotografiet lyfta fram just det specifikt fotografiska: detaljrikedom, skärpa, objektivitet. 

För det skapande subjektet fanns det ändå utrymme: tajmningen och ljusets spel. Här närmar vi oss kärnan i verksamheten: vad ett fotografi återger är ljuset snarare än objekten – ljuset styr. Ordet fotografi kommer från grekiskans phos, ljus, och graphō, skriva, rita. Det vill säga: måla, skriva eller rita med ljus.

I princip finns det två sätt att arbeta med ljuset: antingen väntar man in det önskade ljuset, eller så skapar man ljuset själv, frambesvärjer det med mer eller mindre utstuderade artificiella källor. Konjunkturerna har varierat, när spelfilmen för drygt ett halvsekel sen började arbeta med befintligt ljus, spillde det över på fotografin. Det befintliga (naturliga) ljuset ansågs ärligare och därmed bättre.

Själv vill jag inte rangordna arbetssätten. Det är resultatet som avgör, inte hur man nått fram till det. Det finns många misslyckade bilder med artificiellt ljus – där effekten blir just artificiell. Men detsamma gäller för naturligt ljus, vissa scener och motiv saknar helt enkelt förutsättningar för befintligt ljus. Dessutom kan konstgjort ljus innebära så mycket mer än en blixt monterad på kameran.

Fotografen O. Winston Link dokumenterade 50-talets USA. Framväxten av drive-in-biografer, köpcentrum och motorvägar, men också slutet på ånglokomotivets era. Han använde sig av ett sinnrikt system med upp till 15 synkroniserade blixtar. Med den metoden kom han bra mycket närmare scenens magi, eller rentav dess verklighet, än om han använt sig av befintligt ljus.

En annan fotograf, men i en helt annan fåra, som arbetar med blixt är Martin Parr. Han skildrar konsumtionssamhällets grällaste sidor i starka bilder som blixtljuset skänker ett slags hyperrealism. Det är effektiv kulturkritik, och ibland kan man tycka sig ana ett mästrande synsätt, en von oben-attityd: den kultiverade människan som med avsmak betraktar patrasket. Men lika gärna kan det vara så att han inkluderar sig själv i den livsstil han häcklar.     

Själv arbetar jag med befintligt ljus, inte av principiella skäl men för att jag fångar mina motiv, lågt hängande frukt, i flykten. Något utrymme för ljussättning finns inte. Jag har inte tiden och jag vill inte göra väsen av mig.I stället smyger jag mig fram i ett milt befintligt ljus.