Elementor #4897

Hits: 601

2020-talets Palmeutredning?

”Historien upprepar sig inte”, heter det, ”men den rimmar ofta.” Orden kommer från Mark Twain, författare och (faktiskt) börsspekulant. Han står också för onelinern ”ryktet om min död är betydligt överdrivet”, sen hans dödsannons publicerats i förtid. Det senaste året har många dödsannonser publicerats i förtid.

Coronaviruset, covid-19, är en naturkatastrof. Men naturen har fått lite hjälp på traven – främst av den globala massturismen i lågprisflygets spår. Globala produktionskedjor spelar också in, men människor som flyger till andra sidan jordklotet är ett större hot än insatsvaror som gör samma resa. Man kan dra en parallell till fyrtio år tillbaka i tiden: 1980-talets hiv/aids, som hjälptes fram av nya livsstilar i spåren av 1960-talets gigantiska normförskjutningar, ”sex, droger och rock’n roll”. Inför båda virusen, hiv och covid, stod experterna handfallna.

Med facit i hand har 1980-talets svenska myndigheter fått kritik för sin respons på det då hundraprocentigt dödliga viruset. ”Hysteri och hetsjakt på homosexuella” har det sagts. Spridningen var som störst bland sprutnarkomaner och homosexuella med oskyddat sex. Kritiken, påståendet om hetsjakt, är svår att riktigt acceptera. Det enda expertisen visste när smittan började spridas över världen var att sjukdomen på kort tid förvandlade friska, unga människor till vrak i dödens väntrum. När kunskapen saknas måste expertisen ta höjd för ett tänkt värsta-scenario. Nu visade sig smittsamheten vara lägre än befarat, men det fanns en tid när ingen visste. Skulle viruset bara fortsätta att spridas eller till slut göra halt? En försiktighetsprincip tillämpades – en självklarhet. Vissa extrema åtgärder diskuterades men vad som beslutades brännmärkte inte någon speciell samhällsgrupp utan bara vissa klart definierade beteendemönster med risk för blodsmitta. Samtidigt fanns det en diffus rädsla bland folk i gemen – hur illa kan det bli? Så har många också tänkt under coronan.

En naturkatastrof, skrev jag. Man kan dra paralleller till andra sådana – orkaner, stormar och fartygsförlisningar, översvämningar, flodvågor, skogsbränder. Men coronan är något annat – som hiv/aids (och kanske också klimatkrisen). Den typiska naturkatastrofen har ett blixtsnabbt förlopp – de ansvariga har timmar, ibland bara minuter på sig för att fatta avgörande beslut. Titanic sjönk på två och en halv timme, Estonia på en timme. Beslut måste tas innan man visste. När läget är sådant är det oundvikligt att några åtgärder i efterskott visar sig ha varit onödiga eller direkt kontraproduktiva. Att något annat borde ha gjorts. De i ansvarig ställning har haft den extremt svåra uppgiften att fatta beslut med gigantiska verkningar med magkänslan som enda stöd. Den efterkloke kan lätt komma dragande med en lista på åtgärder som ”egentligen” borde ha vidtagits.

Coronan påminner inte om den typiska naturkatastrofen – förloppet är utdraget, inte blixtsnabbt. Den skördar sina offer, men under veckor, månader, år. En katastrof i slow-motion – som klimatkrisen. Det finns tid för eftertanke; under förloppet tar forskningen jättekliv, ny kunskap visar var insatserna bör sättas in. Men innan sjukdomen hunnit studeras utmejslades Sveriges strategi i detalj – och har därefter justerats mycket försiktigt. De ansvariga uppmanades tidigt av experter från bl a Italien att sätta in starka åtgärder i ett tidigt skede, alltså kväva epidemin i sin linda, annars skulle den utvecklas okontrollerat. Exakt hur besluten fattades är svårt att veta men försök till kartläggningar har gjorts och delvis publicerats i media. Om uppgifter som bl a redovisats i SvD är korrekta, ska Folkhälsomyndigheten (Anders Tegnell) ha bemött de utländska experternas uppmaningar med orden ”det behövs inte”.

Eftersom fakta om covid-19 mer eller mindre saknades agerade man efter mönster från tidigare epidemier/pandemier. Vissa riktlinjer hamrades in på ständiga presskonferenser: asymptomatiska smittar inte, personer i hushåll med någon smittad kan fortsätta arbeta och umgås socialt. Man satte likhet mellan ”smittfri” och ”infektionsfri”. Råden var få. De enda åtgärder som fungerar/behövs, sa man, är noggrann handtvätt och att hålla avstånd. Munskydd hjälper inte, snarare tvärtom – de gör att folk inte håller avstånd! Dessutom är de för svåra att använda: på utsidan samlas stora mängder virus, som riskerar att smitta bäraren när masken tas av! (Jag gör reflektionen att de nämnda stora virusmängderna måste antas fastna på exponerade ytor, hud och slemhinnor, om inget skydd används.)

Under månad efter månad förblir åtgärderna desamma. Svensken i gemen lever som om ingen livsfarlig smitta fanns i samhället – sjukdomsinsikten/riskmedvetandet saknas. Men när pandemin närmar sig ettårsgränsen, framåt senhösten, händer något: Regeringen tar en aktivare roll och kör rent av över FoHM i något fall. Är det för att risken för minskat väljarstöd börjar framstå som trolig? Rigiditeten och oviljan att anpassa sig efter ny forskning är slående – det blir i längden svårt att dölja.

Jag tänker bakåt och finner till slut den parallell till Sveriges pandemistrategi som jag letat efter. En figur ur det förflutna dyker upp på näthinnan: Hans Holmér med sin revolver, läderjacka och ständiga presskonferenser, mannen som inte var polis men tog på sig att leda utredningen av ett av de allvarligaste brotten som någonsin begåtts i Sverige. Efter ett år av bisarra hypoteser och envist fasthållande vid hugskott (som PKK) avskedades Holmér till slut och arbetet övertogs av professionella.

För att reflektera över Mark Twains historiska ”rim” så finns här några. Anders Tegnells uppdykande som medicinsk guru med åsikter inte bara om medicinska frågor utan också politiska rimmar med Hans Holmérs inhopp på ett område han inte kunde. Till exempel hävdade Tegnell till en början att distansarbete inte borde få förekomma – eftersom det skulle skapa ojämlikhet mellan dem som kan och inte kan arbeta hemma – en helt och hållet politisk avvägning. Ett annat rim handlar om framtoning. De välregisserade presskonferenser där en självsäker Holmér uppträder i sin (annat än på film) okonventionella läderjacka påminner osökt om Tegnells framträdanden, där hans urtvättade tröjor och jeans på liknande sätt avviker från den allmänna klädkoden. Är det väsentligt? Jo, kanske. Jag förespråkar inte extremt strikt klädkod, men att någon i tjänsten uppträder på ett som avviker från normen är en psykologisk signal: Här är en person som visar att den inte inordnar sig i ledet – ett stort ego. Vid samma tidpunkt, vårvintern bar partiledarna klädsel som signalerade allvar och respekt, sådant som mörk kostym och slips.

Ett annat ”rim” mellan 1986 och 2020 är att Sverige vid båda tillfällen styrs av statsministrar som utstrålar omdöme och sans och inte uppträder som ”estradörer”. Jag uppfattar de två på liknande sätt: långt ifrån svaga men i grunden ödmjuka. Troligen kände båda en genuin vilsenhet, osäkerhet när händelser långt bortom det normala dök upp – de sökte stöd, ”delegerade” frågan. Men Ingvar Carlsson ingrep till slut – och även där räknar jag med en kommande parallell till Stefan Löfven. Om Carlsson och Löfven liknar varandra till kynnet så finns en motsvarande likhet mellan Palme och Bildt – båda med briljant intellekt, vidsträckta kunskaper (åtminstone utrikespolitiskt). Och karisma. Där liknar de Holmér och Tegnell. Och med sin icke-förhandlingsbara strategi rimmar Tegnell på Bildts ”den enda vägens politik”.

Coronan har av konspirationsteoretiker beskrivits som ett virus framtaget på ett kinesiskt labb – i så fall handlar det om en terrorattack. Hypotesen är mindre trolig men man kan ändå jämföra med en terrorattack, i den meningen att många mist livet. Elfte september miste nästan 2 800 människor livet i ett brinnande inferno. 2020 miste 10 000 människor livet i virusets Sverige. Kunde några av dessa liv ha räddats med en aktivare strategi? Man kan tänka sig en enda åtgärd – att så tidigt som möjligt testa i mesta möjliga mån. Hade man gjort det, skulle många (givetvis inte alla) som ovetandes var smittspridare ha kunnat isoleras. Skulle man då ha kunnat förhindra vart tredje dödsfall? Med ett r-tal på 2 som snabbare närmat sig 1 framstår det som möjligt. Om vart tredje dödsfall förhindrats genom minskad smittspridning skulle fler än elfte septembers knappt 2 800 människor ha kunnat räddas.

Så blev det inte. I stället fick Sverige lära om sig läxan – att aldrig förlita sig på bara en människa. Någon som resolut kliver fram och tar taktpinnen och gör anspråk på att vara Frälsaren.  Det må vara polisarbete, juridik eller medicin – den samlade kunskapen är alltid så mycket större än det vetande som en enda person representerar. Stora ord och myndigt tonfall är ingen värdemätare.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Translate »