Rom – Öde stad

För inte så länge sen visade jag några bilder jag tagit för goda vännen. Genren var gatufoto, som det mesta i min bildsamling. Efter att ha ägnat lite tid åt bilderna tittade min vän, en tidigare kollega, upp och frågade om jag mindes vad för slags bilder jag visat för henne allra första gången. Jo, det mindes jag mycket väl. De var från St Ives i Cornwall. Den gamla fiskehamnen, numera mest känd för sitt behagliga klimat och sitt säregna ljus. Staden är belägen på ett näs inte långt ifrån den udde som är Englands yttersta utpost i sydväst. På ena sidan Atlanten, på den andra Engelska kanalen. Precis som Skagen i Danmark, som har ett liknande läge mellan två hav, blev St Ives populärt bland målare – ett antal 1900-talsmålare förknippas med staden. Där tillbringade jag någon månad våren 1995. Med min kamera.

Fotograferandet, som jag sysslat med som barn, hade jag till slut börjat ägna mig åt. I St Ives fanns mycket att häpnas över och fånga på film, till exempel fiskebåtarna, när de låg utspridda över vad som liknade en vidsträckt sandstrand. Men det ingen vanlig strand, utan tidvattnet som tillfälligt gjorde havsbotten till land.

Minns du att dina bilder på den tiden var helt fria från människor? Jo, det mindes jag. Jag tänkte tillbaka. På den tiden betraktade jag människor som något som förstörde en vacker vy, en byggnad eller vad det nu kunde vara. Människor på bild var för mig förknippat med dåliga fotografier, familjealbum, evenemang med ansträngt leende ansikten. M påminde mig om två fotografier. Den första bilden visade två färgstarka cyklar, tillsammans fastkedjade vid ett räcke. Den andra bilden föreställde en cykel som saknade framhjul, och stod vårdslöst lutad mot en skuggig vägg bredvid en trappa.

M hade en bakgrund som psykolog och hon ”läste” bilderna. Jag hade bakom mig ett havererat förhållande som trots att det låg mer än ett år tillbaka i tiden fortfarande höll mig fjättrad. Cyklarnas symbolik var närmast övertydlig.

Senare gjorde jag många resor med det huvudsakliga syftet att fotografera – vilket var mitt sätt att försöka skapa konst. Fotografin är en sträng konstart, den avkräver sin utövare sanningsenlighet. Varje konstverk bygger på att bakom det uppenbara finns en transcendens, en hänsyftning på något som bara är tänkt. Även fotografin – som bara kan visa upp ren verklighet. I något som antagligen var en polemik mot den tolkningen yttrade Andy Warhol: ”What you see is what you get.” Det finns inga hemligheter att utvinna. Men så klart det finns – om inte annat så för att människan är en varelse utrustad med fantasi.

I Rom var folkvimlet så överväldigande att frihet från människor var en utopi – bortsett från att jag från den högt belägna parken Villa Borghese lyckades avbilda en stadsvy med barockkupoler och inga människor. Men hur det nu var, så småningom kom människorna i allt ökande grad att bli bildernas innehåll. Stadens fasader, gator och torg blev rekvisita – även om viktig sådan. Genom att besöka Rom under vintermånaderna försökte jag ”regissera” folklivet, i någon mån reducera andelen turister. Människor som så att säga organiskt hör ihop med miljön har en högre grad av äkthet än sådana som bara är där på besök. ”Turist” är ofta något av ett skällsord, ett främmande och ovidkommande element. Å andra sidan kan man kanske hävda att utpräglat turistiska platser, som Spanska trappan eller Fontana di Trevi, först uppnår sitt rätta jag när turisterna, med sina ögon på skaft (mobiler för selfies), är där och ger platserna sitt existensberättigande. Man kan tjusas av gamla filmer, som Cykeltjuven och Det ljuva livet, där de historiska kvarteren är ödsliga och tomma men ruvar på något hemlighetsfullt som turistinvasionen skrämt på flykten. Ändå är det först när Anita Ekberg, långt ifrån romarinna, badar i fontänen som den får sin laddning. Att inte se kopplingen mellan turismen och pieteten kring det gamla skulle vara naivt. Ett Rom utan turister skulle kanske – vad vet jag – omgestaltas i syfte att bli mer praktiskt: ”produktivt”.

Om jag vid några tillfällen lyckades befria Rom från åtminstone en del av turisterna (genom att besöka staden på vintern) så lyckades Ödet vrida skruven ännu ett varv. Med coronan befriades Rom inte bara från turisterna utan också från romarna. En grupp fotografer besökte staden i början av pandemin och avbildade en stad med monument men kliniskt fri från människor. Bilderna, som på sätt och vis påminner om bilder från fotografins barndom, har något sällsamt över sig. Byggnaderna uppträder i ensamt majestät, men kan inte dölja att de är – övergivna. Förgäves uppvisar de sin prakt – inget kan dölja att de lämnats åt sitt öde.

Estetiskt tilltalar mig bilderna inte riktigt lika mycket som jag kunde ha förväntat mig. Frånvaron av människor skapar en atmosfär av abstraktion – som en fasadritning på ett ännu inte byggt hus – men jag hade föredragit att avståndet från det konkreta blivit ännu större. Jag hade gärna sett bilderna i svartvitt. Å andra sidan var det kanske inte skönheten fotograferna var ute efter, utan tragiken. Eller med ett djärvt hopp i historien – ska Rom ännu en gång, som under medeltiden, bli en övergiven stad? Befolkad av några tusen människor, som i jakt på byggmaterial till sina hus plockar på sig vad de kan hitta i trakten av Forum Romanum. Det är en dystopi vi ser – hoppas att den aldrig blir verklighet. Många har sett filmen ”Rom – öppen stad”. Måtte vi slippa se en framtida film ”Rom – öde stad”. Och för att inskärpa att det inte bara är storstaden Rom det handlar om – andra städer har drabbats på liknande sätt. Många har förbannat urbaniseringen, men kanske är en rörelse i motsatt riktning, flykten från städerna – ännu mer skrämmande.

Kom tillbaka, turister, allt är förlåtet!