O tempora, o mores!

O tempora, o mores

För några år sen satt jag på en restaurang och ett äldre par inledde ett samtal med mig. Jag minns inte sammanhanget, men kvinnan sa: Bilarna blir bara större och större. Hon syftade förstås på suvarna. Dessa utpräglade stadsbilar, som samtidigt ståtar med förmågan att klara väglös mark – som om ägarna var av den sorten som utforskar vildmarken. Det är de inte, men de gillar associationen.

 

Den där diskussionen för några år sen dök upp i mitt minne för några dagar sen när jag klev ut på trottoaren utanför Systemet på Nybrogatan. Där stod en gigantisk bil – först tänkte jag att det var en av Lincolns extremt förlängda limousiner. Men nej, det var en Rolls Royce. Nya modellen.

 

När jag tittade på bilderna efteråt såg jag att killen bakom ratten såg väldigt nöjd ut, han gillade att jag fotade – tänk om jag hade bett om att få en liten åktur? Jag har aldrig åkt i en Rolls Royce, än mindre kört en. En bilrecensent beskrev känslan av tystnad som närmast ”sakral”. Men vid närmare eftertanke lutade jag åt en annan tolkning: mannen bakom ratten var nog bara chaufför. Bilen stod utanför Auktionsverket, vilket bilden visar. Där byter många konstverk av högsta klass ägare. Jag tänkte mig ägarparet i full färd med att shoppa loss: Grünewald, Hjertén, GAN, Zorn, Liljefors. Eller är Liljefors för mossig? Nja, kanske kanske inte för någon med chaufförskörd Rolls Royce. Jag tror nästan vad som helst kan duga – möjligen bortsett från Ola Billgren, eller Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?”  

 

När Rolls Royce såg dagens ljus för en sisådär 120 år sen var ambitionen att erbjuda den ”bästa” bilen, så tyst att en läkare kunde göra ett sjukbesök utan att störa patienten med störande motorbrum. Några decennier senare köpte firman ett annat märke, Bentley, som mer stod för prestanda än komfort. Kombinationen blev klassisk. En tid var de två märkena så snarlika att nästan inget skilde dem åt. Det förhållningssättet till bilmärken var typiskt för det brittiska 1960-talet: samma innehåll – en aningen annorlunda grill och instrumentpanel. Det närmast kastartade engelska klassamhället föreskrev exakt vilken grad av lyx en kugge i samhällsmaskineriet kunde tillåta sig. Valet handlade inte i första hand om pengar utan om rang. (Den givna motsatsen är USA, där pengar slår allt annat.)

 

Konceptet – samma bil paketerad en aning annorlunda – fungerade inte. Fast låg produktivitet i det brittiska efterkrigstidens samhälle var en minst lika viktig orsak. Många en gång stolta varumärkena självdog. Om Jaguar sades det – en bra bil, men man måste ha två, eftersom en alltid kommer att stå på verkstaden. Brittiska varumärken köptes upp av företag i Indien och Tyskland. En fråga av högsta vikt när det gäller industriproduktion är ägarens roll. Det finns två skolor, den ena hävdar att ägaren är enväldig och styr allt i minsta detalj. Den andra att ägaren bara är en bakgrundsfigur, som låter det gamla företaget vidmakthålla varumärkets specifika värden – eftersom något annat värde än det egentligen inte existerar.

 

Man kan associera till Japan, där bilarna (framför allt Toyota och dess lyx-syskon Lexus) vinner alla tester som handlar om kvalitet, men där bilarna ändå saknar den utstrålning som gör dem till något annat än ett fortskaffningsmedel.

 

Rolls Royce ägs idag av BMW. Bentley av Volkswagen. Spelar det någon roll? Några säger att Bentley bara är en förädlad variant av Volkswagens lyxmärke Phaeton. Personligen tror jag att affärsstrategin är en smula mer sofistikerad än så – man inser att varumärkets värde ligger i det absolut enastående, det bästa av det bästa för de rikaste av de rika. (Att en läkare som gör hembesök skulle färdas i en Rolls Royce är i vår tid närmast otänkbart.)

 

Mina tankar går till de nationella värdena, även om alla länder i Europa uppvisar ungefär samma drag så finns det avgörande skillnader – och då behöver man inte gå så långt som till att jämföra det protestantiska Europa med det katolska. Det räcker med att jämföra tyskt med engelskt. Den engelska överklassen är en anomali – den gör allt annorlunda – den uppvisar inte sin överlägsenhet genom att exponera det dyraste av det nyaste. Tvärtom – ”nytt” är negativt laddat. En kollega till mig, en period av sitt liv bosatt i Japan, berättade att japanerna ratar allt som INTE är nytt. Då är det brittiska, åtminstone det engelska, motsatsen. Engelsk överklass skyr allt som andas prålighet, som glänser lite för mycket. Även om det är något av en illusion rynkar den engelske aristokraten på näsan mot allt prål, allt som kan kallas ostentativt (ordet dök upp i skallen – ”utmanande”, ”skrytsam”. Det tyska förhållningssättet är ett annat, har jag tyckt mig uppfatta.

 

Att jag uppehållit mig vid det engelska beror på att det engelska speglar något av det typiskt typiskt svenska – samtidigt som det är dess absoluta motsats. I det svenska kynnet ligger sen evinnerliga tider att inte förhäva sig, att inte exponera utmanande lyx. Skillnaden – lika viktig – är att England är (och fortsätter att vilja vara) ett klassamhälle. Sverige är också ett klassamhälle, men ett maskerat sådant. Den socialdemokratiska berättelsen om Sverige (som oftast tar avstamp i Hjalmar Brantings tid, när socialdemokratin började få makt) är att det är (åtminstone, om s får råda, blir) ett klasslöst samhälle.

 

Frågeställningen är intressant. Sverige är inte ett klasslöst samhälle, men de sociala markörerna är diskreta och uppfattas bara av dem som behöver uppfatta dem. Sverige är mer klasslöst än England, och mer klasslöst än USA, där penningens makt överskuggar allt (vilket den inte gör i Sverige. Och Sverige är mycket mer klasslöst än Sovjetunionen och dess satellitstater, där relationen till Partiet bestämde en människas värde i hierarkin – nej, mer än så: bestämde en människas värde i varje tänkbart avseende.

 

Men tillbaka till Rolls Royce. Jag filosoferar. När den engelska drottningen besteg tronen beställdes en Rolls Royce av den allra största storleken, en veritabel sjuglasvagn. Det var tidigt 1950-tal. Den bilen behöll kungahuset fram till för några år sedan. Och det var inget märkligt med det – sådan var seden i den engelska överklassen. Man kan faktiskt gå så långt som till att säga att ett par skor (som givetvis alltid skulle vara av bästa märke) aldrig fick se NYA ut. De skulle vara ingångna, som en motor ska vara inkörd. Annars – pinsamhet.

 

Jag minns bilder från The Royal Ascots, där överklassen strålar samman. Man äter sin medhavda lunch vid den öppna bakluckan på bilen (en Rolls Royce) som kan vara 50 år gammal. Den bilden av England är en arketyp. Men, misstänker jag, lika överspelad som bowlern, den klassiska rundkulliga hatten.

 

Under kolonialtiden var England världens starkaste makt. Och den rikaste. Slotten bär vittnesbörd om detta. Men med nittonhundratalet och framför allt andra världskriget ändrades detta. USA, en annan av segrarmakterna tog över, medan Tyskland, förlorarnas förlorare, steg för steg började bygga upp en ny makt. Det brittiska, nominell segrare, påbörjade en utförslöpa. Om vi håller oss till bilindustrin, som var utgångspunkten för den här artikeln, så byggde tyskarna upp sina bilmärken. Fabrikerna var närmast pulveriserade av de allierades bombmattor – men något fanns (trots allt) att börja ifrån. Mercedes tillverkade lätt modifierade varianter av sina förkrigsbilar, detsamma gällde BMW, och Opel. Den sistnämna var lite speciell – sovjetiska soldater beslagtog maskiner och tillverkade i många år Opels modell från 1938 under moskovitiskt namn. Men med en ihärdighet, som engelsmännen kanske skulle se som streberaktig, byggde tyskarna upp något nytt. Mindre än tio år efter krigets slut, och det föga gynnsamma fredsslutet, kunde man presentera nya modeller. Få av oss var med då, men det berättas att de nya tyska bilarna från det tidiga 50-talet var som en syn från en annan värld. ”Ponton-Mercedes, 1953, (i Sverige kallad bullmercan) var sinnebilden för framtiden.

 

Men jag går några år fram i tiden, för jag gillar jämförelsen mellan olika nationaliters syn på världen. På 60-talet lanserades en Mercedes, som sedan dess aldrig överträffats: en gigantisk bil, Mercedes 600. Den började produceras under tidigt 1960-tal och överträffade Rolls Royce. En tänkvärd detalj är att av (den i våra ögon blygsamma) motoreffekten på 240 hästkrafter, gick 40 hästkrafter till hydrauliken, sådant som automatiska fönsterhissar. Andra lösningar, elmotorer, skulle ha tagit för mycket utrymme. Jag googlar, och hittar ett skräckkabinett av ägare: Leonid Brezjnev, Nicolae Ceauşescu, Idi Amin Dada, Enver Hoxha, Saddam Hussein, Papa Doc Duvalier, ordförande Mao, Jugoslaviens Josip Broz Tito, Iranska Shahen Reza Pahlavi, Nordkoreas Kim Il-sung och Kim Jong-il, och Ferdinand Marcos.

 

Den tyska bilen, som representerar det yppersta som den tiden kunde uppbringa av teknisk finess, står också för något annat: störst, bäst, tyngst. Rolls Royce, om min tolkning stämmer, representerar lite andra ideal: stil, finess. Och hur orimligt det än kan tyckas: måtta. Tittar man på en Rolls från sent 1990-tal och en från 2021 är skillnaden markant. Den första bilen är stor, men inte gigantisk. Diskret. Den andra en pansarvagn, inte helt olik de amerikanske presidentbilar som använts på senare år – bilar som ska kunna stå emot allt vad modern krigföring kan stå för, inklusive kemiska vapen och än värre.

 

Jag skrev något om att ägaren av en bilfirma spelar stor roll, även om tillverkningen är kvar i hemlandet. Men det finns en ännu tyngre spelare: kunden, köparna. Våra tiders Rolls Royce köps inte av den engelska lantadeln utan av dem som nu är rikast. Ofta oljeschejker, som vill ha specialdesignade bilar, kosta vad det kosta vill. Om teknikindustrins giganter gillar Rolls Royce vet jag inte – magkänslan säger att de vill något annat, men vem vet?

 

Häromdagen stötte jag ihop med en Rolls Royce av nyaste modell (tror jag) på Nybrogatan. För nästan exakt ett år sen, på samma gata, stötte jag ihop med en Bentley (RR:s syskon) av den sort som kallas ”vintage”. Båda imponerande, men på helt olika sätt. De megalogama dragen hos den nya tyskägda Rollsen fanns  tidigt i den tyska bilkulturen. 1960-talets Mercedes 600 erbjöd i sin ”Pullman”-version erbjöd sovplats för ägaren. Det är väldigt svårt att tänka sig en börs-vd av idag som övernattar i sin bil. Vad kan det ha varit för resor man hade i åtanke – i länder som inte erbjöd hotell?  Man kan undra.

 

Men innan 1960-talets Mercedes 600 fanns 1930-talets Mercedes 770, Großer Mercedes – kallad Hitlermercan. Vi minns den från bilder från tyskarnas intåg i Österrike 1938 (Anschluss). En gigantisk bil. Man kan fundera på om våra dagars Rolls Royce har sitt ”dna” från England – Silver Shadow och alla de andra – eller från Tyskland, där det massiva alltid vägt tyngre än känslan för elegans.

 

Mina bilder föreställer en Bentley S2 (eller om det var S1) från 1958. Och en ny Rolls Royce. De speglar helt olika ideal. Vilken av de två bilarna representerar ett ekonomiskt värde? Svaret är solklart. Den nya har framför sig ett brant stup av värdeminskning. Den andra, en antikvitet, redan nu värd nästan lika mycket som den nya, kan emotse en värdestegring. Åtminstone där har japanerna fel – nytt är inte finast. Och tyskarna – störst behöver inte vara bäst. Ibland är den bara best.

Men vem vet – mot slutet av seklet kommer kanske Rollsen på bilden att betraktas som en höjden av stil och elegans från en svunnen tid. Om framtiden vet vi ju ingenting.

 

Kanske är det just som den äldre kvinnan på restaurangen sa: Bilarna blir bara större! Exemplaret här kommer kanske att framstå som måttfullt.

 

O tempora, o mores!

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »