NK t.o.r.

Att som fri fotograf – konstutövare – försörja sig är inte lätt. Inte så få ger sig på skrivandet, att genom informativa böcker lära ut fotografins hemligheter. Det finns en marknad, de ambitiösa nybörjarna, en slant att tjäna. Det fanns en tid när jag läste en hel del sådant – kommunikation likar emellan? Nej, jag var också amatör men ville veta samma saker som de själva en gång. Att lära sig exponera rätt (bland det svåraste) att förstå komposition, spelet mellan ljus och skugga och färger. Kamerans särskilda sätt att se. Men mycket var upprepningar, alltmer. Ändå har en iakttagelse fastnat i minnet: slumpens roll i fotografin.

En utveckling i tre faser beskrevs. I början är den (eventuellt) blivande fotografen bilder ett slumpens verk. Nybörjaren förstår att foto handlar om ett föremål, men misstar sig och tror att föremålet är motivet. Men föremålet är bilden, att visualisera. Varje fotografi handlar om många saker, i samverkan. Nybörjarens drift är att ”duplicera”: en hund, en solnedgång, en ”stämning”. Det är inte så dumt, för allting handlar om att se – och se när något är viktigt. Men det vill sig inte. En kamera är ingen kopieringsapparat – verkligheten är där, fotot någon annanstans. Det saknar alla kringfakta: dofterna, hur man kände sig, hur och framför allt varför något väckte intresse. Det som gav impulsen var kanske något diffust, oklart, som inte ens finns med på fotot. Besvikelse hotar.

Nästa steg kan kallas ”medvetandegörande”. Fotografen, nu lite mer allvarligt syftande, förstår att fotograferandet kräver sina speciella lösningar. Har man en flaggstång bakom en människa (hus, båt eller vad som helst) byter man position för att inte få en ”flaggstångsmänniska”. Man börjar tänka på komposition, färger, atmosfär – mångfalden av intryck som tävlar om uppmärksamhet. Fotot blir ett collage av ting, blott definierade av ljus, inget annat. Insikten smyger fram, att ett foto inte avbildar verkligheten, utan skapar ett nytt stycke verklighet. Fotografen, nu ganska erfaren, börjar leta efter bildvinklar, tänker på ljuset, hur det faller – att högdagrar och skuggor på ett fotografi blir så mycket skapare än i verkligheten, kameran förmår inte famna ljusets hela vidd. För så är det: människoögat klarar oändligt mycket mer än en aldrig så sofistikerad kamera. Ska du använda en kamera – tänk på begränsningarna! Kameran ”ser”, men är rätt skumögd.

I lyckliga fall införlivar fotografen sina insikter i ett slags automatiskt agerande: avstånd, exponeringstid, högdagrarnas tävlan med mörkret. Ett foto är inget annat än ljus (med eller utan färg). När du knäpper förvandlar du ett stycke yttre verklighet till en notis i din kamera – ungefär som om du skrev dagbok: ”Idag träffade jag A”, eller ”åt en god middag”. Sådana beskrivningar kan vara intressanta, eller i avsaknad av varje intresse. Det måste finnas en poäng. Aha!

Existensberättigande.

I fas tre blir saker och ting intressanta. Den (numer) erfarna fotografen blir inte slarvig – inställningarnas exakthet är fortfarande A och O. Men något annat tar sig in bakvägen: slumpen. Plötsligt – och det sker först nu – börjar slumpen medverka i arbetsprocessen. Fotografen släpper tyglarna (en aning) och låter saker och ting bara hända. Något dittills okänt lägger till något som ”kameraoperatören” inte hade förutsett. Slumpen blir medskapande.

När jag på 90-talet började bekanta mig med Jackson Pollock, en av företrädarna för den abstrakta expressionismen inom måleriet – som försköt måleriets centrum från Paris till New York. Det var 1940-tal, början av kalla kriget, och de amerikanska myndigheterna ska aktivt ha understött riktningen, som ett (av många) tecken på Västs underförstådda överlägsenhet. En konstform helt otyglad av regler och direktiv – sådan är kapitalismen, var undertexten: Fri.

Om jag ska var ärlig var jag skeptisk till en början. Jackson Pollocks tillvägagångssätt – att lägga ut en obearbetad duk på golvet och sedan med en pensel låta målarfärg stänka över den – så att målningen droppvis uppstår. Eller äger rum – det kallades ”action painting”. Det var ett sätt att skapa konst som jag inte kunde godkänna. Jag ansåg – kanske i romantikens anda, att konstnärens intentioner (geni), och framför allt kontroll, var avgörande – villkoret – för att skapa konst. Slumpens verk är slump, inget mer än kaos. Jag hade en idealiserad bild av konstnären, som allsmäktig. Ändå hade jag under studier i filosofi stött på uttrycket ”det intentionella felslutet”, ett dunkelt begrepp för något ytterst viktigt. Med tiden förstod jag.

Senare återkom jag till Pollocks ”droppmålningar”, de hade ändå inte släppt greppet om mig. Konstnären, började jag ana, hade inte gett upp sin roll som skapande kraft – men införlivat den i något annat, större. För att använda en term som säkerligen var betydligt mer på modet då än nu skulle jag vilja peka på det ”omedvetna” – analysen av psykets dolda impulser lockade dem som ville förstå. Förstå människan. (Dagens psykiatri har lämnat själen, för signalsubstanserna.)

När någon har lärt sig något – ett yrke, ett språk, ett musikstycke – förändras förutsättningarna. Man slappnar av, får ett glidande fokus, blir ett kärl för kommunikation som sker – fast var, exakt? I en konstbok som jag just nu öppnar står det om Pollock: ”Han behåller hela tiden full kontroll”. Betraktar man målningen är det ett kaos, men ett ordnat sådant. I kaos framträder något – logos? En princip. Linjer, rytm, harmonier. Många tänkare förbinder konstens verkningssätt med matematiken – en vetenskap, men inte empirisk.

Dramatikern Lars Norén (som coronan tog) gav en tidig pjäs titeln ”Kaos är granne med Gud.” Föreställningen om Gud inbegriper existensen av ordning – en hand som lägger till rätta, skapelsens motor. Jag undrar nu om Norén, om han förblivit vid liv, skulle ha anspelat på Gudsbegreppet i en ny pjäs. Jag tror inte det. Gud har förlorat sitt värde som mondän positionering – och hos Norén fanns (också) en dragning till det mondäna. Tro associeras numer med slödder, våld och fanatism. Terror. En ung kolumnist i SvD exemplifierar. I sina lätt roande texter brukar hon utgå ifrån tanken om hög intelligens (vilket tester visat att hon har – fast utan siffra) som avstamp för sina funderingar. Hon utreder (eller utredde) ofta intressant skillnaden mellan intelligent och korkat. Nej, snarare: markörerna, det som antyder förekomsten av det ena eller det andra. Sist tolkade hon tidens anda exakt: ”Gudstroende har lägre intelligens.” Det ska vara statistiskt belagt.

I konstboken (om Pollock), där konstnärerna presenteras huller om buller, läser jag sedan om Pieter de Hooch, en i kretsen av konstnärerna kring Vermeer. Barockens Nederländerna är en del av Europa där det inte är kyrkan och adeln, utan borgerskapet, som beställer konst. Motiven är vardagliga, och just därför så charmerande, kanske särskilt i vår tid. För en fotograf är det intressant att man i Delft på 1600-talet – ett Amsterdam i miniatyr – där de Hooch mötte Vermeer, tillverkades högklassiga linser redan på 1600-talet. De användes som hjälpmedel i måleriprocessen, till exempel i form av en camera obscura. Ett stycke verklighet projiceras på en yta, som blir medlet för exakt återgivning. Där har fotografin sina rötter. Knappt tvåhundra år senare fullbordades uppfinningen, med hjälp av ljuskänsliga ämnen och kemi. Och senare elektronik

Jag fascineras av de Hooch, som med sitt trollspö till pensel gjuter liv i en värld som fanns för bortåt 400 år sen. En inskription på en målning lyder: ”Detta är den helige Hieronymus dal – om du vill nå tålamod och ödmjukhet. Ty vi måste först falla om vi vill bli upphöjda.”

Vår tids människa faller inte, vill inte falla. Med sinnrika strategier – åtminstone i regioner förskonade från krig och svält – tar människan full kontroll över sitt liv. Dieter, motion, mediciner – egentligen vad som helst – tillgrips för att förbättra och förlänga livet. Ett extremt uttryck är några teknikmiljardärer i Kalifornien. På fullt allvar, som det verkar, hävdar de att de kommer att uppnå 170 års ålder. Därför att de har pengarna, och därför att allt kan köpas för pengar. Att vetenskapen kan tillhandahålla verktygen betvivlas inte. Psykoanalytikerna – utmönstrade som alltför ineffektiva i sina metoder – skulle ha skrattat. Åt föreställningen om människans omnipotens: herre över allt! Men man kan vara barn och miljardär på samma gång.

Kanske är oförmågan att falla den moderna människans avgörande egenskap – tillgång eller brist. För i grunden har människolivet inte förändrats. Läkare påpekar att vi i fysisk mening fortfarande är produkter av stenåldern. Inom oss lurar mångt och mycket, som för ögonblicket hålls på avstånd tack vare ytterst välordnade och produktiva samhällen som vi (läs: några av oss) lever i. I en kokong av modernitet är vi utestängda från Gud: onödiggjord.

Att vinna en Gudstro är inte som att välja politiskt parti – där man väljer och vrakar alltefter (mest) materiella intressen. Tro handlar om det beständiga i människolivet. Med ett fint ord: människans predikament. Eller mer rättframt: människans utsatthet. Att hon lever på omständigheternas nåder. Vetenskapen, människans vid sidan av konsten mest beundransvärda bidrag, har ändrat karaktär. Naturligtvis utgår den från föreställningen om att det finns en sanning, en verklighet som det är dess uppgift att nå fram till och beskriva, förklara. Men vetenskapen har blivit relativ – en epoks vetande spolar bort en tidigare epoks. Ett vardagligt exempel är läran om kosten, ätandet. I informationen om detta, som ständigt omformuleras, uppstår en känsla av relativism. Ett år propageras det för det ena, nästa år för det andra. Finns sanningen? luras man lätt att undra. I den mest avancerade fysiken sker skiften av liknande karaktär, det nyss självklara visar sig inte riktigt hålla, vid ett närmare studium. Och det är så det ska vara – en framåtrörelse. Framåtrörelse; pendelrörelse. Ju djupare blicken når desto mer omkullkastas det som ett ytligare seende visade.

Vad är sanning? I religionens mening är det den grundläggande vissheten, samvetet. Tumreglerna för gott och ont, i förhållande till medmänniskan. Bergfasta står de där, genom konjunkturerna. Varje religion har något som liknar “den gyllene regeln”: att behandla nästan som man själv vill bli behandlad. Den som sade: jag är sanningen, livet och vägen, syftande inte på insikter om materien. Samvetet, om det finns, och inte förstummas – av egenintresset, av en enväldig makts påtvingade lydnad – talar med klar röst. I kristendomen står Kristus som symbol för vem som helst: nästan. Människosonen kallas han – vilket också vi kan kallas: mänsklighetens söner och döttrar. Det ni gör mot dessa mina minsta gör ni också för mig.

Nej, Gudstron är inte en effekt av ett vägande av olika nyttor mot varandra (som politiken). Religionen är inte instrumentell, handlar inte om att förskaffa sig fördelar, nytta.

Det är något helt annorlunda – som Norén antydde. Den springer fram ur kaos. Först i ett tillstånd av kontrollförlust, gärna total, när man ohjälpligen fallit, uppstår törsten efter tro. Noréns titel är ett citat från Stagnelius. “Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.”  

Full mänsklig kontroll är en illusion, hur lockande den än ter sig. Livet bjuder på överraskningar. Glad;, hemska. Vi lever i ett glidande fält av kontroll, förlust och kaos. I ett limbo av stängda dörrar, ett fall ner i djupet, öppnades – för mig – ett fönster mot Gud. Livet återvände. Att acceptera frånvaron av suverän kontroll förutsätter tillit. Jag kanske faller, men någon finns där, i mitt fall.

Parallellen till det konstnärliga skapandet kommer naturligt. I konsten närmar sig människan Guds domäner, skapandet. Det är ingen uralstring, som hos Gud: ”omvandling av intet till något”. Men det är ändå att sätta samman saker och ting på ett nytt sätt. Vilket inte är så lite, det heller.

Jag föreställer mig att många som sysslar med konst ibland upplever att en hjälpande hand träder in i skeendet, något vägledande. Kalla det den goda slumpen. Plötsligt får man på tungan de där orden man behövde. Plötsligt hittar man det rätta tillfället, den fulländade tonträffen, det rätta ordet. Det har åtminstone jag upplevt. Konst handlar om bemästrande av instrumenten (verktygen), vare sig det är musik, skrivande, konst eller foto. Av dessa håller jag musiken högst, den avbildar inte, den “är” – och musikens inneboende väsen finns i varje konstverk av betydelse. I konsten finns något som är svårt att sätta ord på – som väl är. För funnes de orden skulle konsten inte behövas.

Detta undflyende, ibland kallat ”sine qua non” (”detta varförutan icke”: den nödvändiga länken, det oeftergivliga villkoret), som växer fram mellan konstnär och verk, förgyller (i lyckliga fall) det som åstadkommits, ger det “verkshöjd”, upphöjer det till konst. I annat fall rör det sig bara om dokumentation. I ”bara” ligger inget förkastande, dokumentationen är ett oundgängligt steg, men blott en station. Konsten är sista ordet – så här!

Tillvaron utvecklas förvånansvärt ofta oberoende av avsikter, planer, idéer. Som någon klok sade: Vid första mötet med fienden faller varje strategi. Eller med John Lennons klassiska rad, från månaderna innan han sköts ihjäl: ” Life is what happens to you while you’re busy making other plans.”

Fornkinesisk litteratur bjuder på insikter som är värda en tanke. ”För den vise spelar det ingen roll om livet blir långt eller kort. Vad som spelar roll är hur det används.” Eller: ”Människan som varelse är beroende, inte oberoende.”

Välordnade samhällen, fungerande produktionsapparater, frånvaro av krig har fått oss att känna oss oberoende. Ungefär som det lilla fåtal av människor som kan beskrivas som ”ekonomiskt oberoende” – med en “slant på banken”. I de rikas värld finns oberoendet, åtminstone ett tag. I det stora hela finns den inte. Varken hos rika, eller oss alla här i vår vrå, trots allt långt ifrån fattiga. Jag är ingen ”prepper”, men kan ändå föreställa mig ett tillstånd som trotsar allt vi lärt oss, vant oss vid. Att elektriciteten stängs av, varmvattnet, kallvattnet, allt. Välfärden är – sedd i vissa perspektiv – granne med nöden. I extremfallet slutet.

Dagen kommer och dagen går. Ibland grå och tung, utan förblivande minnen. Ibland skimrande, förgylld. Jag tänker då och då på Lou Reeds poplåt från 70-talet, A Perfect Day. Nu, när jag skriver ner titeln, undrar jag om Peter Handke kan ha fått en impuls från den när han senare skrev ”Tankar om den lyckade dagen”. De tillhör ju samma generation. Lou Reed gjorde det enklare – ändå mycket vackert. Det var länge sen jag hörde låten men nu spelar jag den. Lou Reed har fin sångröst.

Sangria (rött, sött vin) dricker inte många nu, men annars är allting tidlöst, evigt.

Just a perfect day

Drink sangria in the park

And then later, when it gets dark

We go home

I går gick jag till sängs i en behaglig känsla av att ha en bra arbetsdag framför mig – ett inspirerande projekt, och med det utlovade upphävandet av restriktionerna plötsligt högaktuellt. Men sedan jag fått i mig frukost tänkte jag om – det fanns praktiska göromål att ta hand om innan skapandets ro kunde infinna sig. Jag behövde städa lite, gå till återvinningsstationen, hämta ut ett paket, och köpa ett par klädesplagg. Ofta kan saker och ting vänta, men känner man att de pockar på är det lika bra att skrida till verket. Det ogjorda skaver lätt.

Skickliga psykologer har funnit att en människa blir mer produktiv (skapande, verksam) om hon gör sitt värv i ett välordnat och välstädat rum. Det är en evolutionärt: människans värld, den vi med möda byggt upp, förfaller, och återgår till naturtillståndet om vi inte håller ordning, “håller undan”, oupphörligen. Allt existerande har en inneboende strävan till en återgång till naturtillståndet – den mänskliga kulturen är i det perspektivet ett mirakel, ett trotsande av naturlagarna. Men kräver – alltså – vaksamhet, möda. Annars blir trädgården äng, sly och snart skog. I människans värld: förfall. Följt av kaos. Och anarki – bara ett annat ord för den starkares rätt.

Jag gjorde mina ärenden, men eftersom det var fredag unnade jag mig en god, färdiglagad middag från Östermalmshallen och ett gott vin. Men ett hinder stötte till. När jag efter göromålen tog min dusch (pollenperiod) märkte jag att det var stopp i avloppet. Av alla hushållsgöromål är badrumsrengöring det jag avskyr mest. Skrubbande av kakelfogar, avloppstömning, balanserande på glashala golv vid vassa kanter. Men lämnas problemet därhän blir de värre. Astmatikerns luftrör, med dess lättkrackelerade ytskikt, vållar lidande.

Människokroppen är ett und­­er, i sin funktionalitet, och med sitt medvetande. Partnerskapet kropp och medvetande är förbryllande, av filosofin aldrig uttömmande förklarad. Än mindre av empirisk vetenskap – den har nått långt, jämfört med vad vi vet från historien. Men aldrig har den lyckats skapa en maskin med medvetande. Någon gång ett flämtande sken av detta, snart slocknat.

Yta kan tillhandahållas, uppbringas. Men aldrig det djup som kallas själ.

Jag hade tur den här gången – kortisontabletter kom till min hjälp. Pollenperiodens rethosta gav vika och jag fick krafterna tillbaka och klarade till och med rengöringen. Glad.

Men det har varit en lång tid av sjukdom, värre än astma, som påverkat hela mänskligheten. Och sättet att tänka. Coronan.

Vad finns det att säga om den, nu när den (kanske) klingar av? Åtminstone att den lyft upp människans sårbarhet till en medveten nivå. Människor, hela samhällen har kommit ur slag. Samhällsmaskineriet har här och var bara stängts av. Coronan har riktat ljuset på det där särskilda mänskliga predikamentet, som de gamla kineserna formulerade: att människan som varelse är beroende, inte oberoende. Och ändå – vad är väl coronan mot forna katastrofer? Digerdöden, Förintelsen. Skyltarna i 1930-talets svältande Ukraina som upplyste om att det var olagligt att använda egna eller andras barn som föda. Holocaust och Holodomor – i ljudlikheten ligger något  kusligt. Rwanda, Turkiets armenier.

Jag blundar. Kastar av mig tyngden. Det är slutet av maj. Restriktionerna ska lyftas. Inombords hör jag Rod Stewart.

Dreary days are over, life’s a four leaf clover. Sessions of depressions are through, every hope I longed for long ago, comes true.

Det var det där med klädesplaggen, och paketet. Jag ger mig iväg – och i sista sekunden får jag med mig kameran. Men får jag slumpen med mig? Ingen fotopromenad är den andra lik. Jag bestämmer inte över bilderna – de avtecknar sig inför mig. Eller gör det inte. Uppenbarelser. Det är som allt annat, plötsligt händer det – och då gäller det att vara beredd. Planera, men framför allt vara redo. I det lilla är jag det. Men i det stora?

Med kineserna (de gamla) förstår jag vad det går ut på: att göra det bästa av något – som kanske avbryts tvärt. Tvåtusen år efter kineserna skrev Montaigne sina betraktelser och gav upphov till en ny genre: “Essayer”. Han hade ”i hög ålder” dragit sig tillbaka från juristkarriären. Han var 38 år.  Och satte sig i sitt torn och skrev bok efter bok, som fortfarande läses. Ännu i början av det vi kallar den nya tiden betraktades människolivet som ett provisorium, ett fönster av ljus, omgivet av mörker på ömse sidor. Något att hungrigt tillvarata. Man anpassade sig. Jag undrar vad det kan ha betytt för sättet att leva. Var man mindre benägen att göra ingenting? Jag vet inte. Var man mindre benägen att dagdrömma? I väntan på handling. Jag vet inte. I Ordspråksboken står det något om sovandet som nödens urkälla. Vi måste arbeta. Göra vårt bästa.

Några månader före slutet sjöng Leonard Cohen: ”I´m ready, my Lord.” Jag tänker på hans liv, hans verk. De återkommande sessionerna i kloster. Jag vet inte så mycket mer än vad som sångerna berättar, men hans liv framstår som förebildligt. Att få livets gåva. Och konstens. Göra sitt bästa, sitt yttersta. Och så, stoiskt – återlämna livet. Och hos mänskligheten kvarlämna en skatt.

Vem kan sjunga som Cohen: I’m ready, my Lord? Jag kan det inte. Men jag försöker mig på det som kommer före, tillvarata gåvan. Jag vet att jag måste vara beredd – tekniskt, konstnärligt. Och seende. När något händer, händer det nu. Kamerans automatik försenar – jag måste förutse vad som kan komma: ifråga om ljus, ifråga om motiv. Ifråga om psykologi.  

Gör jag mitt jobb fångar kameran bilden. Annars inte. Som jag skrev, exponeringen är svårast. Och viktigast. Exakt vad – i  bilden – behöver det rätta ljuset?

Jag hade turen med mig, det blev en lyckad dag. I nästan allt som Lou Reeds sång – förutom sangrian, och den omständighet som uttrycks sist: When it gets dark we go home. Detta att vara två gällde inte mig, inte idag.

Ändå kan jag med Lou Reed säga: I’m glad I spent it with you. “You” i plural, enhet i mångfald.