Elementor #6646

Transmission: transition. Vladimir Putin Strategic Vehicle
in the Long Haul of History

Updated February 16th.

In this new version I have tried to create a richer ambiance, by adding more detail. The connections between micro and macro – my personal life, and my family’s, versus the the history of events on a global scale – have become stronger.  All for the sake of a pleasant reading experience.

På grund av tidspress har korrekturläsningen brister, särskilt mot slutet. Det händer bland annat att staten Schweiz får sitt namn förvanskat här och var. Jag ber om överseende med korrekturfelen, som kommer att rättas under dagens lopp.

Dear Reader,

Despite the english headline this essay is written in swedish. You can easily get an english machine translation by pressing the translate-button, but the result will be less than satisfactory – it will not reflect the full scope of the content, and sometimes it will look like nonsense. Therefore you are strongly advised to use a professional (human) translator, with the necessary skills and insight – in European history and the concept of the human spirit and its progress. That is the only way to fully comprehend what is being told.

Recently Europe has been in focus in the series of major political events. The storyline in my essay is European history during, basically, the last two centuries. It is about how past decisions and mistakes until this very day haunt mankind – because we, at least some of us – have been incapable of learning the most fundamental facts about life and human dignity.

My humble effort is to make it easier for people to grasp the situation – see which politicians and decision-makers need to be held responsible.

The course of history holds a general tendency, which is hopeful. Mankind has evolved from a primitive state to a situation where strong ethical values – freedom, justice, equality, democracy, tolerance – have got a strong, ever increasing foothold. But there are also moments in history when the movement seems to go in the wrong direction. Dictatorship, warfare, weakened democracy – we all know it now.

But why should we – mankind – accept bad values when there are good values as an option? Let us grab hold of the fresh fruits – and let the bad ones rot on the ground!

The “Mannerheim armchair”, 1928.

For a few moments the seat of The Marshal of Finland, during a brief visit in my maternal grandfather’s home, an afternoon in the late 40’s, when Finland, as the only country militarily defeated by the Soviet Union in WWII, managed to keep it’s national sovereignity.

When the official peace negotiations were completed in Kremlin 1947, Soviet leader Joseph Stalin suggested an informal evening meal with the Finnish high ranking officers.

He raised a toast for the Finnish army,
for which he eloquently expressed  

his strongest feeling of respect.

mannerheimsfåtöljen

En dag tidigt i februari kastar en efterlängtad sol sin glans över Tessinparken. Jag lever tillfälligt ett liv utan datauppkoppling och sätter mig i läsfåtöljen, som i min familj bär det lite gåtfulla namnet Mannerheimsfåtöljen. En gång specialbeställd av min mormor, ett garnityr om fyra fåtöljer, satte den tonen i den unga officersfamiljens hem. De tiderna förlorar sig för mig i historiens dunkel – men ett och annat lyser klart. Unga officerare är kända för att gärna festa och det med besked, jag råkar komma att tänka på ett festande i inledningen till en av Leo Tolstojs episka romaner – Krig och fred, tror jag. Om jag minns rätt binder de övermodiga unga officerarna (överklass) fast en polis (underklass) vid en björn och kastar byltet i floden. Björnen simmar medan polisen stirrar upp i luften. Mina morföräldrar festade säkert också, fast inte riktigt så vilt. På äldre dagar var min morfar en riktig allvarsman. Klok, försiktig, tillbakadragen.

Leo Tolstoj är en av världslitteraturens största. Hans klarsyn är bländande. ”Det kan bara finnas en ständig revolution – en moralisk; förnyelsen av den inre människan. Hur ska denna revolution ske? Ingen vet hur det kommer att gå till i mänskligheten, men var och en känner det tydligt i sig själv. Och ändå tänker alla i vår värld sig att förändra mänskligheten, och ingen tänker på att förändra sig själv.” 

När jag var runt tio brukade jag och min syster sitta ”på bergets topp” i vårt lilla barndomsparadis och timme efter timme lyssna på vår mormors berättelser om sitt ”äventyrliga” liv. Att ordet för henne kanske hade innebörder långt bortom min dåvarande föreställningsvärld är en tanke som nu föresvävar mig. Ett svagt minne är att hon verkade lätt generad när jag för min mamma förklarade att vi fått höra allt om detta ”äventyrliga”. Nej, äventyrerska i den meningen var hon inte. Men ändå – av det jag minns står en episod fram med särskild skärpa. Det hade varit fest och i eftertankens kranka blekhet slogs man av en oroande tanke: hade grannarna blivit störda? ”Nej då, o nej! Inte det minsta!” sade de lugnande. ”Men – hur fick ni in hästarna?”

Det var en annan tid, ett annat land: Finland, där jag sedermera växte upp. Under mina morföräldrars tonårstid hade landet blivit självständigt efter tiden som autonomt ryskt storfurstendöme – efter decenniers kamp mot ”förryskningssträvanden”. Det var i grunden ett led i de imperiedömmar som smiddes i panslavismens namn. Finnarna är inte slaver men landet har ett strategiskt läge vid Östersjön – Rysslands inklämdhet längst in i Finska viken har alltid setts som ett problem att lösa. Ett världskrig hade nyss utkämpats – med Finland som iakttagare. Och sedan ett inbördeskrig, blodigt och bittert. Arbetarna i de ”röda gardena”, sympatiserade med den nya sovjetstaten, och slogs mot de ”vita”, den privilierade samhällsklassen. Kriget var komplext: dels ett klasskrig, dels ett krig för självständighet från det auktoritära landet i öst, som de senaste decennierna allt starkare ifrågasatt Storfurstendömets priviligier. Och dels var det ett led i sviterna efter Första världskriget: Europa ville inte vara granne med en kommunistisk diktatur – väst inledde krigsoperationer av varierande slag. Min mormor och hennes syskon protesterade genom att vägra lära sig ryska – vilket var påbjudet. Så gjorde alla. Deras far var bankdirektör i Åbo och tillhörde dessutom adeln. Familjen sattes i husarrest. 

Nu, efter inbördeskriget, som vunnits av de vita, närmade sig Finland ett demokratiskt styrelseskick, men befolkningen var kluven, stridsyxorna inte nedgrävda. Den nyförvärvade självständigheten hängde på en skör tråd. Att Finland behövde sina soldater kunde var och en räkna ut. Man var beredd att acceptera kostnaden – till exempel i form av nattligt buller. Och mot alla odds klingade den inre bristen på enighet så sakteliga av. På två decennier blev ett söndrat folk ett samlat folk. Enigt mot fienden i öst – en diktatur med människovärdet satt på undantag. 

Eller visste man ännu inte? I en tät och stark roman beskriver finländaren Olli Jalonen, mottagaren av flera Finlandiapris, ett människoöde i sin egen släkt – om en förfader, fattig arbetare – som tar sig till drömmarnas socialism, där han bryts ner och går under.  Översättningen till svenska stod jag för, ett halvår före Sovjetväldets fall. Det var ett människoöde – skildrat i ett Dystopia av nära nog Dantesk rasning, som nog var ganska typiskt för tiden. I Rådsrepubliken möter en man och hans familj döden under fasaväckande former – i landet där människoliv aldrig skattats högst, alltid underordnats makten.

Romanen var den första i en trilogi. Översättningen gav mig en utmärkelse – för utmärkta insatser för vänskapen mellan Sverige och Finland. De ganska fåtaliga pristagarna fick ta emot sina plaketter av en tidigare kulturminister. Och bland pristagarna fanns en tidigare statsminister, Thorbjörn Fälldin. För en ung man som mig var det stort, men ingeh tycktes ha lagt märke till saken. Jag fick en tanke som väckts hos mig när jag var 23 år och hade ett arbete som handlade om nationalskalden Strindberg. Han skrev alltid om ”makterna”. Jag var inte troende – då – men lade det här med makterna på minnet. Har man inte ”makterna” med sig blir det inget. Femton år senare hade tanken utvecklats så pass mycket att jag blev troende, kristen. I och med hade jag klivit av från huvudfåran i nordiskt intellektuellt liv. Det gjorde mig inget.

Rysslands livegenskap var den värsta, den livegne hade inte ens rätten att dömas av domstol – godsherren dömde. Under Lenin och Stalin utvecklade sig den mest skoningslösa formen av socialism. Säger begreppet ”Holodomor” något? Det var svältkatastrofen i Ukraina hösten 1932 till sommaren 1933. I Ukraina svalt tre miljoner människor ihjäl – det ses som ett folkmord. Ett av historiens många exempel på att socialismens byråkratiska ”planerande” inte kan ge människan det grundläggande: mat på bordet. Vad gjorde de? Satte upp skyltar. ”Det är inte tillåtet att nyttja egna och andras barn som föda.” Nu grinar den ryska dödsmasken återigen illa mot grannlandet i väst.

Och den ryska kapitalismen, när den kom, blev ett allas krig mot alla, där gamla potentater för struntsummor köpte upp den havererade unionens tillgångar. Efter en trevande start med ansatser till demokrati tog en liten herre vid namn Putin vid. Senare i denna text ska jag beskriva mötet mellan Führern Adolf Hitler och Finlands Marskalk Gustaf Mannerheim. En närvarande tysk hög militär noterade i sin dagbok att när Hitler närmade sig Mannerheim (som inte ens tog av sig handskarna innan han hälsade) liknade han ”den yngste eleven på väg mot rektorn”.  När jag 1999, i ett filmklipp på SVT:s Aktuellt, för första gången såg Putin var det med samma känsla – en intill utplåning blyg och försagd man, som inte ens vågade möta kamerans blick. Att bristen på självkänsla bottnade i bitter självkännedom var uppenbart – här var en man som aldrig ämnats för något större än rollen som apparatjik. (”person som gör karriär i en partiapparat och är föga intresserad av visioner, ideologi etc.” Svensk Ordbok.) Senare tränade han flitigt, tog av sig tröjan och slog sig för bröstet. I brist på ett inre skaffar man sig ett yttre.    

Vid första världskrigets slut förknippades omvälvningarna i det tidigare kejsardömet med föreställningen om ett framväxande paradis på jorden. Särskilt bland de intellektuella var intresset stort. Några framstående forskare, inte minst i Storbritannien, enrollerade sig som spioner i Kremls tjänst. Av sina uppdragsgivare betecknades de mellan skål och vägg som ”nyttiga idioter”. 

Min morfar, bördig från en juristsläkt, valde i denna ovanliga historiska situation krigarbanan. Inget annat yrke kunde vara viktigare. Så tänker den som vet vad krig vill säga. Med tyskens heta känsla: ”Nie wieder Krieg!” Eller amerikanens svala analys: ”Speak softly but carry a big stick; you will go far.” (President Theodore Roosewelt). Den motsatta tesen, att beväpning, förberedelser, inte förebygger utan förebådar krig, kan också förknippas med särskilda namn, i relativ närtid och i närområdet: Göran Perssons och Margot Wallströms, bland andra. Går vi tillbaka ett halvsekel i tiden har vi epoken Olof Palme, hans första regering. Han var inte mycket för mjuka formuleringar men i förrådet fanns ”a big stick” – reell vapenmakt. Fast hans uttalanden tyder på att han hade hade vänt på det klassiska visdomsordet ”Si vis pacem, para bellum” – ”Om du vill fred, rusta för krig.” Han inskärpte i varje läge att de kärnvapendepåer som, oroande nog, byggdes upp på ömse sidor om järnidån, skulle komma till användning. Snart. Men inom kort, sent 80-tal, var antalet kärnvapen minskat från 60 000 till 10 000,

Den svenska militära slagkraft, som tillsammans med ett hemligt samarbete med väst, var det reella värnet för svensk neutralitet, destruerades senare av en före detta finansminister. Med sitt kamerala synsätt (ekonomisk förvaltning) ansåg han att nästan allt annat borde ha företräde framför det militära. Tvåhundra år hade skapat ett mycket lösligt intryck: att Sverige inte ”kunde” hamna i krig. Detta trots att även perioderna av relativ avspänning under kalla kriget avsatte flera farliga incidenter, när felmeddelanden av teknisk art eller den mänskliga faktorn (ibland narkotika) skapade situationer där kriterierna för motangrepp var uppfyllda. En nära nog gudomlig försyn gjorde att ansvariga befäl tog på sig svindlande risken att avfärda signalerna som felaktiga.

Jag låter i denna text tidsperspektivet skifta då och då – allt under det gångna seklet hänger mer eller mindre ihop, några vattentäta skott mellan ”före” och ”efter” finns inte. Det man trodde att man hade lämnat bakom sig sticker snart upp sitt fula tryne igen.

Under andra världskriget utsattes Tysklands Führer för många attentat, en del helt misslyckade, men minst ett i raden (som dödade flera) skadade även Führern. Från och med nu led Hitler av svåra smärtor, som ökade hans redan tidigare omfattande missbruk av narkotika. Men – han överlevde. Och vidskeplig som han var (inte ovanligt bland irreligiösa) tog han sin goda lycka som ett tecken på odödlighet. Därför präglades hans militära strategier under Tredje rikets sista tid av bisarra idéer – likvideringen av judar pioriterades framför militär strategi. Hitler var också, på diktatorers vis, isolerad – som Rysslands nuvarande ”Führer”. I sin bildliga bunker har han förskansat sig mot varje upplysning med innebörden: ”Minns att du är människa! Dödlig.”

Ett svagt återsken av en liknande inbilskhet, den mätta trygghetens, avspeglas i den svenska efterkrigstidens vägval, inte så mycket under den tidiga efterkrigsgstiden, men under epoken efter Sovjetväldets fall: ”Oss kommer man inte åt!” – ”Oss vill man inget illa!” ”Vem skulle vilja oss något ont?” ”Vi är snälla.”

Jag riktar blicken mot världen bortom diktaturerna – där kristendomens djupaste budskap om människans okränkbarhet genom upplysningen fått fäste i konstitutioner och rättsväsende. Insikten om vikten av ett yttersta värn för nationen i rättsstatens form ligger bortom partipolitiken. Den springer fram ur den grundläggande insikten om att en nation behöver ett skydd för sina grundläggande värden. Rättvisa, demokrati, jämlikhet, frihet – sådant kräver ett värn. Man talar om naturrätten – en tanke jag sympatiserar med – men den är (dock) inte naturgiven. Den måste erövras och återerövras, om och om igen. Givetvis finns en annan utväg, fast sämre: underkastelsen (militärt eller ideologiskt) under en makt med andra prioriteringar. Den tidiga efterkrigstidens ledare (under Folkhemmet) ledare hade en strategi – som trots att den var hemlig och byggde på falskspel präglades av en rimlig avläsning av säkerhetshoten i norra Euopa.

Efter andra världskriget rådde (i kärnvapnens obevekliga slagskugga) en anda av stabilitet. Gränserna i Europa var bergfasta – i kraft av ömsesidiga avtal, och ”a big stick” på ömse håll. Med Sovjetunionens och Warzsawapaktens upplösning kom ett förändrat läge, av många gravt feltolkat. Fienden var slagen, ansåg blott alltför många i väst. Inget hot var att vänta. Tänk om man ändå hade riktat blicken 70 år bakåt i tiden! Versaillesfreden, Tyskland besegrat, förnedrat och tvingat till ett gigantiskt krigsskadestånd – i praktiken omöjligt att betala! Var Tyskland därmed utslaget för gott? Vi vet svaret.

Hitler, sex miljoner döda judar, och många andra därtill, i samma namn av mänsklig perfektion (i nazitolkning). Offer, utan skuld, som inte passade in i det tidiga nittonhundratalets tankeschabloner – ett arv från 1800-talet: Romantikens idéer om ”nationen”: ren, oblandad. Och, enligt somliga, med en egenart så stark att den kristna tanken om en gemensam mänsklig natur var befängd. 1800-talet avfärdade upplysningens grundtankar, med det kristna credot om alla människors lika och absoluta värde. I Peterskyrkans Sixtinska kapell har Michelangelo en gång för alla format bilden av hur människan fick gudomlig gnista. Har den bilden nu blivit kitsch?

När jag gör min research slås jag inte sällan av en stark beklämning över hur ideologiserad historieskrivningen är i Sverige – jag talar då inte om kvalificerade källor, utan om populära sammanfattningar tänkta att läsas av envar, till exempel skolelever (SO-rummet). Om Upplysningstiden får man läsa att den vände sig (mina egna ord) mot religiöst mörker och i religionens ställe införde tanken om ett absolut människovärde. Det är ren desinformation – att människan har ett absolut värde slogs fast i kristendomens begynnelse, och med Upplysningstiden fick den kristna tesen stöd i moderna konstitutioner, först och främst den franska och den amerikanska. Den historiska bildningen i Sverige ligger på en förfärande låg nivå. Åsikter kolporteras, inte fakta.

Nietzche uttalade formeln ”Gud är död.” Dostojevskij formulerade slutsatsen: ”Om Gud är död, är allt tillåtet.” Den tredje fåran var Darwins. Hans genialiska upptäckt var evolutionen, en garant för livets uppkomst och fortlevnad, tack vare genetisk flexibilitet. I den upplysta kristendomens tolkning är evolutionsprincipen det verktyg (Deus ex Machina!) som Gud använder för sin skapelse. Men 1900-talets sociala ingenjörskonst (i Tyskland; och dessvärre inte bara där) hade en annan tolkning. Teknokraterna såg evolutionen som ett verktyg för mänsklig avel. En framtida, bättre människa stiga fram genom eliminering av icke-önskvärt människomaterial. “Guds död” gav pegasen nya vingar!

I allt detta kan man med en gnutta fantasi uppfatta alkemisternas gamla dröm om en Homunculus (av människa skapad människa: humanoiden!). En parallell till tanken att kunna ”tillverka” guld – vilket nationalskalden Strindberg ägnade mycket krafter åt, i Paris, där hans Inferno utspelade sig.

Tankefiguren tycks upprepas gång efter annan. Socialismen ville ha sin ”socialistiska människa” (och fick något – fast något annat). Tredje riket ville ha sin nya människa: berövad individualitet, ett blint redskap för nazismen. Vår tids motsvarighet är drömmarna om en överlägsen artificiell intelligens. Ett – i sina extrema former – uttryck för mänsklig hybris och genomgripande brist på förståelse för den mänskliga tankens grundvalar. Teknikerna kan i sin strävan uppnå det ena, ”artificiell”, men inte det andra, ”intelligens”.  Detta fenomen har så många bottnar långt utanför vad en ”computer” gör. Engelskans ”compute” betyder just räkna: ”They compute by weight in selling grain.” 

Människans intelligens består bara till mindre del av räkneoperationer. Den är associativ och inte helt sällan upplyst av blixtar av klarhet (varifrån?). Den förmår också (hos en frisk människa) skilja gott från ont. Människans intelligens är till slut helt och hållet bestämd av sin koppling till en kropp, som kan lida. Och ett hjärta, som kan älska.

En feltolkning av darwinismen blev nazisternas drivkraft (och fall). Deras väg till makten följde märkligt nog demokratiska procedurer – de valdes i desperat raseri mot ett samhällshaveri. Och väl vid makten satte de omskapandet av ”människomaterialet” i system, med massmordet som verktyg. I Sovjetstaten, tvillingfenomenet med delvis motsatta förtecken, tilläts inte den fria vetenskapen, vilket fick förödande effekter (oavsett vilket tidsperspektiv man väljer). Tidigt fick medicinaren Lysenko genomslag för sina anti-darwinistiska idéer. Han försökte intala omvärlden att  förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Ambitionen var att skapa en människa som skulle kunnna arbeta var som helst och när som helst – på trots mot köld, svält, ja, Gud vet vad!

Båda sidorna missade det avgörande ordet. Darwins princip handlar om det NATURLIGA urvalet. Det kan ses som ett spontant uttryck – bildligt – för naturens eget förnuft. Genom att det handlar om något naturligt, ständigt pågående processer (av ofattbar magnitud), övertrumfar principen allt som någon enskild människa eller ett forskarlag kan tänka ut. Och detta sista gäller, rimligt nog, med särskild kraft vad diktaturernas ”experterna” kan tänka ut . Tredje rikets, Sovjetunionens och Rysslands under Putin 2, med flera. (Under Putin 1, fram till 2008, fanns reminiscenser av demokrati, rättsstat och närmande till väst. Och reellt folligt stöd, tack vare en historisk slump: det höga oljepriset.)

Varje diktatur lever på lånad tid. För att skydda diktatorn utestängs de främsta inom varje fält, deras klarsyn är ett hot. Bristen på snillrika individer upplevs – ja, faktiskt! – som mindre problematisk än risken för systemkritik. I det ligger en kostnad. Redan Tredje riket drabbades svårt av ”brain-drain”.

Men åter till nuet, där jag sitter och läser, bekvämt nedsjunken. Efter många, långa år tillföll Mannerheimsfåtöljen mig – det måste ha varit slumpen. För några år sedan klädde jag om den rejält byggda stolen med ett stramt tyg i Josef Franks design. Hos Svenskt tenn går det under namnet ”Vägen”. Med ens uppfattar jag något i ordet, fast jag inte ägnade saken någon tanke vid inköpet. 

Under decennierna efter Jesu död för ungefär 2 000 år sen började en religion baserad på Jesu predikningar och under att växa fram, den från Saul omvände Paulus var den ledande kraften. Rörelsen vann i styrka, och i det romerska riket betecknades den med ett särskilt ord: ”Vägen!” Ordet är hämtat från Johannesevangeliet, där Jesus yttrar (King James Bible): ”Jesus saith unto him, I am the way, the truth and the life: no one cometh unto the Father, but by me.” 

Omklädseln gjordes av en landsman till Josef Frank. Tapetseraren, en gammal man, gjorde ett utsökt arbete, och uppskattade den helhet som jag lät fåtöljen uppgå i. Han berättade att han som ung lärling fått träffa den redan då upphöjde arkitekten och formgivaren. Historiens vingslag – återigen!

Egentligen kunde jag hos Frank ha sett en parallell till mig själv, en europé som bytt land och blivit naturaliserad i Sverige. Ett land jag kan vara kritisk emot i några stycken, naiviteten, närsyntheten, men som jag högaktar för dess principer, internationalismen. Jag kan dra parallellen mellan Frank och mig så pass långt att den innefattar val av stadsdel. Han slog sig ner på Gärdet, världens (möjligen) största sammanhängande bostadsområde byggt i 1930-talets funktionalism – i omvärlden ofta kallad ”international style”. Riktningen står som motsats till romantikens föreställningar om nationen som något från den universella mänskligheten avskilt. Men Frank, till skillnad från mig, valde området på höjden, där funkiskaraktären är som mest utpräglat modernistisk. Trots mer än åttio års ålder lyckas höghusen som kröner kullen spegla något av kärnan i begreppet modernism. Något som är nästan ”cool” – det lätta, enkla, starka, svala! Detsamma som på internationell stjärnnivå gäller för Mies van der Rohes tidiga villor i Tyskland och hans skyskrapor i Chicago, fjäderlätta trots dimensionerna. Eller för Philip Johnsons ”Glass House” – och Arne Jajobsens utsökta bensinstation utanför Köpenhamn. Och sist men inte minst, för finländaren Alvar Aaltos ”Maison Louis Carrés”. Jag väljer en inte så ofta avbildad privatbostad från 50-talet.

Att Josef Frank 1933, när han tvingades i landsflykt, valde Sverige, Stockholm och Gärdet, är inte konstigt. Han hade disputerat med en avhandling om florentinaren Leon Battista Albertis kyrkobyggnader. Alberti tillhörde den europeiska huvudfåran: kombinationen judiskt, grekiskt och latinskt. Från det judiska kom religionen, inblicken i det transcendenta; från Grekland logos – förnuftets primat; från Rom juridiken, den romerska rätten, men också den avancerade byggnadskonsten (viadukter, akvedukter). Och det var i Romarriket som kristendomen, efter sekler av förföljelse, till slut blev statsreligion. Leon Battista Alberti, porträtterad av Frank, kom långt senare, under postmodernismen som växte fram under sent 1970-tal, att få en pånyttfödelse, när hans arkitektur med flera sekels avstånd inspirerade till utsmyckningar. Modernismens avsaknad av det yttersta skiktet – utsmyckningens skönhet –  hade för en för en tid mist sin lockelse.  Postmodernismen – nu bedagad – var en motrörelse.

Josef Frank tillhörde fuktionalismens pionjärer – och med sin judiska bakgrund var det naturligt för honom att distansera sig från alla byggnadsstilar som speglade nationell tillhörighet. Över hela världen spände internationalismen sitt inflytande, Från indiska Kandahar i öst (Corbusier) och Brasilia i väst (Niemeyer). Nittonhundratalet blev seklet som gjorde upp med det förflutna. Tillverkningen av saker var redan industrialiserad, nu flyttades gränserna ut: även byggnadskonsten, krigskonsten – ”populationskontrollen” inkluderad – industrialiseras. 

Ett nyckelbegrepp var ”saklighet”, präglat i Weimarrepublikens Tyskland på 1920-talet: ”Neue Sachligkeit”, en konsthistorisk term som betecknar avsaknad av allt utanför själva kärnan. I skottgluggen var det sentimentala, utsmyckningarna och ”dödköttet”, inte minst alla hänsyftningar till religion. Skönheten omdefinierades också – dekor och pynt får vika för något långt mer grundläggande: matematiska samband: sådant som det gyllene snittet och Fibonaccis talföljd, en gåtfull formel hämtad från naturen. Men i de tyska och sovjetiska diktaturerna bytte man kurs mellan 20-tal och 30-tal: den enda konst som tilläts var från och med nu tillbakablickande eller tjänade propagandans syfte. Falsk pedagogik. Precis som med darwinismens princip trodde man att konsten skulle behålla sin kraft trots att man satte den i koppel.

Modernismen punkterade skönheten som tomt prål – vilket var exakt vad den urartat till under 1800-talets påklistrade nystilar. Men idiktaturerna ersattes den av den auktoritära klassicismen som försökte återintroducera skönheten, omvandlad till kitsch. I väst skedde något liknande – på trots mot modernismens askes föddes art deco-stilen. Den kom, med sina förkromade och svulstiga former – märkligt lockande! – att prägla framför allt USA under åren kring andra världskriget. Bilarna, svällande “dollargrin”, toppmoderna jämfört med Europas förkrigsmodeller! Under tiden som militärattaché i Stockholm köpte min morfar en Oldsmobile, modell 1947.) Och Dinern – enkelt matställe: röd galon och glänsande krom! Jukeboxarna – glittrande maskiner i alla de färger, med samtidens musik! En strålande höjdpunkt för ett välmående USA – med depressionen tjugo år bort. Citizen Cane, Humphrey Bogart, Katherine Hepburn, Alffed Hitchcock, raketerna, fenorna! Edward Hopper, Norman Rockwell. Men också: McCarthy. Inte ens en konstitution fotad i upplysning och kristendomens kärlek till nästan är ett bålverk starkt nog. Dert lärde oss också Trump.

Nazismen och kommunismen hade dubbla kållådror. Både Marx och Hitler bottnar i romantiska föreställningar om det som varit, men som (hos Marx) slagits sönder av alienerad varuproduktion, och (hos Hitler) av sedelös kosmopoliticism, som slagit sönder ”Heimat” – hemlandets trevnad. Men parallellt fanns visionerna om det moderna. Hos Hitler trafiksystemen, till lands, till havs, i luften: motorvägar, folkbilar och lyxbilar, flygterminaler. Hos Lenin industrialiseringen, elektrifieringen. Socialism+elektrifiering=kommunsim, skrev han. Båda misslyckades. Som ett ont varsel kan man betreakta zeppelinaren Hindenburg, som 1937 inför landningen i USA förvandlades till en vilt brinnande jättecigarr. Såg någon att det var ett omen? 

I väst levde modernismen vidare efter andra världskriget och är den matris som vår samtida värld byggts upp enligt – motorvägarnas planskilda korsningar, de skivliknande husen i park, lamellerna, byggandet på höjden, med de mest avancerade husen invändigt burna av pelare och utvändigt klädda av tunnaste glas – ”curtain walls” – icke-bärande väggar. 

Nationalsocialismen uppfattades till en början, som namnet antyder. som en av det socialistiska trädets många (fall-)frukter. Men det fanns andra diktaturer med motsatta förtecken, till exempel den spanska, med ett starkt gammalkatolskt inslag. Och den italienska kyrkan rentav välkomnade fascismen, som genom Lateranfördraget 1929 gav Vatikanen ett nytt världsligt välde, om än i miniatyr. Vatikanens protester mot nazismen lät vänta på sig – rädsla fick den världsvida kyrkan att, åtminstone för en tid, blunda för historiens allra värsta angrepp mot Kristi ande: i Tyskland, i Sovjetunionen. Stalin fnyste åt Vatikanstaten och frågade retoriskt: ”Hur många divisioner har påven?” Vad han med sin materialism inte förstod var att Påvens makt avspeglar ett rike som ”icke är av denna världen”. Med tiden kom en påve, med ursprung i det stalinistiska Europa, att med sin förkunnelse (blott Ordet) att vara med och bryta ner Stalins jättelika bygge – med dess bombastiska statyer och palats strösslade med ”skönhet”.  

Från min fåtölj, exakt sprungen ur den epok jag beskriver, betraktar jag det omgivande och begrundar tiden, den som är, den som var. I mitt forna hemland firas Johan Ludvig Runeberg, nationalskalden som i sitt verk odödliggjorde Finska kriget, 1808-09 års krig mellan Sverige och Ryssland. Kriget mynnade ut i uppkomsten av två nydefinierade nationer, Sverige och Finland. Sverige tvingades att till Ryssland avträda hela sin östra rikshalva, den blivande nationen Finland, där särskilt Egentliga Finland (sydväst, residensstad Åbo) utgjort en del av rikets centrum – till skepps lätt tillgängligt över Ålands hav. Andra svenska landskap, till exempel Småland, med sina knappt farbara sjumilaskogar, var däremot periferi. 

Först järnvägen skulle ändra på det förhållandet, när den något halvsekel senare började byggas – kanske det svenska rikets genom tiderna mest framsynta investering. Än idag avkastar de gigantiska investeringarna stora värden – trots decennier av eftersatt underhåll. Antagligen har de styrande i tåg fastnat i en schablon: omodernt, passé, inte värt att satsa några större slantar på. Ändå kunde en gnutta insikt och frihet från klichéer få vem som helst att begripa att vad som närmar sig slutpunkten, åtminstone som storskalig lösning, är flyget. De flygande fästningarnas tid (som en gång luftskeppens) närmar sig sin slutpunkt – när de, som vore skeendet styrt av ballistikens lagar, viker ned mot markytan – för att där stanna.

Flygets annalkande haveri som transportlösning har många orsaker. Bristen på komfort och utrymme; ineffektivitet (transfer, köande, säkerhetskontroller); riska för smittspridning i små kabiner, gigantisk åtgång av bränsle – som på flygets höga höjder gör större skada än på marknivå. Till detta kommer att flygplan utgör den perfekta måltavlan för terrorattacker – för en stat, en organisation, eller (faktiskt) en pilot som löper amok i en inifrån låst cockpit. Hur länge kommer vi att vilja flyga?

Teknologiskt kommer det alltid att kräva mer energi att framföra en farkost i luften än på marken. Den kraftuteckling som flyget behöver kan fysikaliskt-matematiskt uttryckas som två vektorer, med kraft och riktning. När ett plan rör sig genom luften är den ena vektorn lyftkraften: de exakt vinklade vingarna träffas av en jetstråle som pressar planet uppåt, och håller det i luften. Den andra, i rät vinkel mot den första, driver maskinen framåt. Ett tåg behöver också något som lyfter upp det från marken – rälsen! Men banan byggs bara en gång. Flygets ”räls” måste nytillverkas om och om igen. Upp pumpas ett gigantiskt flöde av luft som i varje enskild bråkdel av en sekund håller ett jättelikt metallrör i luften. 

Den klassiska jumbojeten Boeing 747 väger 183 ton – och gör det vareviga meter i luften. Nu är 747:an ett halvsekelgammalt plan, men även den mer än 40 år nyare Deamlinern väger ungefär lika mycket, och tar dessutom färre passagerare. Hur många Boeing-mil behövs det för att finansiera en höghastighetsbana på marken, som till exempel kunde sammanbinda norra Europa med södra? Färre än man kunde tro. Excelarken sägs bevisa att höghastighetsbanor inte är lönsamma. Men så finns det också en övertro på Excelark – de är sanna bara i den mån de valda ingångsvärdena har verklighetskontakt och innefattar samtliga relevanta fakta. Sådant som ständigt stigande alternativkostnader i takt med klimatkrisens exponentiella förvärrande. Och sådant som att ett flygplans livslängd är kortare än ett tågs – och att en ständig kamp måste föras mot materialutmattning. En metalldel kan böjas ett givet antal gånger innan den förlorar sin spänst och går av – flygplan byts ständigt ut bit för bit, berättade för mig på en flygresa en norrman som var personlog vän till Norwegians ägare. Han visade var man hittar den lilla metallplatta som anger flygplanets tillverkningssår. Livslängden (med täta intervalller för underhåll) är cirka 30 år. När SJ slutade tillverka vagnar i trä 1929 fanns sådana vagnar kvar i trafik i 40 år. Stålvagnar håller längre. En flygkapten jag lärde känna på stampuben The Londoner berättade intressant om flygets historia. Jag frågade. Nej, inte så säkra.

Med järnvägen formades den nya nationen Sverige, sammanfattad i stridsropet ”vårt avlånga land”. Kanske blir det tvåhundra år senare tågtrafiken – den supersnabba – som formar ett framtida sammanhållet Europa. Tätt, vitalt, demokratiskt. De snabbaste tågen, i vakuumtunnel, är snabbare än flyget – kanske undantaget Concorden, som på sin tid färdades i överljudsfart. Varje samhällsbygge värt namnet kräver visioner – och förvisso också av ännu större dignitet än snabba tåg. Utan visioner viker kurvan neråt. Sammanbrott..

Efter det olyckliga Finska kriget gällde det för Sverige att bygga en ny nationalkänsla. Det förlorade Finland, fantomsmärtorna, skulle knuffas ut i periferin och tänkas på så lite som möjligt. Den psykologin går att begripa. Till sin hjälp hade Sverige en nyvald kung – utan alla kopplingar till tidigare kungaätter, bortsett från den formella adoptionen av företrädaren Karl III. Trots den franskbördige kungens ovilja att lära sig svenska kom han att bli en av Sveriges främsta kungar, som ledde sitt land (tidigare ständigt härjat av krig) till en period av fred som fortfarande består – efter mer än 200 år. Den djupt kunnige och i europeisk politik väl insatte Karl Johan valde en politisk linje som överraskade – och väckte respekt. Han trodde inte på fortsatta framgångar för Napoleon (trots koppingarna dem emellan), och han avrådde Sverige från att försöka återerövra Finland. I stället ingick han i Åbo ett fördrag med tsar Alexander I, med innebörden att Sverige skulle ställa upp mot Napoleon, och i gengäld (i hemlighet) få ryskt stöd för övertagandet av Norge. 

De järnvägar som vid denna tid började planeras, med ångkraften som motor, blev ett projekt som mot all förmodan visade sig bli billigt. Gigantiska summor lånades upp i tyska banker – med väl tilltagen återbetalningstid. Men framtiden – vilket tål att tänka på! – blir aldrig som man tror. Tyskland blev första världskrigets stora förlorarmakt. Versaillesfreden – senare betraktad som både icke-rätmätig och oklok (den gick emot den amerikanske presidentens betydligt mer humana utkast) – blev en draksådd. Tyskland försökte, för övrigt inte helt utan likhet med mer vår tids centralbanker – finansiera kostnaderna med hjälp av sedelpressarna. Det var förstås en lockande utväg. Men farlig.

Det är nämligen inte som man kunde tro: pengar har inget värde i sig, utöver pappret de är tryckta på (åtminstone inte sedan guldmyntfoten övergavs; i Sverige 1931). Vad som räknas är motvärdet i varor. Dert gäller förstås också elektroniska pengar. Ett lands penningmängd kan aldrig ha högre värde än motvärdet i varor och tjänster. Nya pengar är lätta att få fram, att tillverka praktiska saker eller tillhandahålla tjänster kräver mödosamt arbete. Och snart slår produktiviten i taket. En situation uppstår med ett övermått av pengar och ett underskott av varor. Konsumenterna betalar alltmer för samma vara. Just nu vandrar vi den vägen. 

Ödesåret 1923 steg i Tyskland priset på en limpa ftån 0,63 mark till 201 miljarder mark. Valutan blev värdelös, den tyska ekonomin slogs sönder och samman. Därmed var vägen beredd för Hitler och hans banditregim. Tillsammans med några andra totalitära stater med lika onda regimer förvandlade hans anhang det gångna århundradet till ett av historiens allra blodigaste, räknat i människoliv.  Och en av de bakomliggande orsakerna var en teknikalitet som utgivandet av sedlar.

Men i marginalen av den tyska katastrofen finns en liten notering med bäring på Sverige. Den tyska valutakraschen gjorde de tyska bankernas fordringar värdelösa. Därmed fick Sverige en stor del av sina järnvägar till skänks. Och detta under en epok, 1920-talet, när Sverige, liksom den forna landsändan Finland, båda tillhörde Europas fattigaste länder. Tanken på denna fattigdom, detta armod för bara hundra år sedan känns främmande nu. Och berättar om kraften i historiens flöde, även i kort tidsperspektiv. 30 år senare var Sverige ett mönsterland vad gällde ekonomi. Finland, som till skillnad från Tyskland tidigare, lyckades återbetala hela det jättelika krigsskadeståndet, byggde på köpet upp en effektiv industri, som slutligen lyfte landet ur fattigdomen. Det Finland jag en gång lämnade för Sverige är ett annat land än det jag numera besöker då och då. Men jag behöver gå betydligt längre bort i historien för att hitta fundamentet till det Finland som existerar idag.

Med skilsmässan från Sverige skapades Finland som nation. Det var en resa i många steg – finska språket var outvecklat, talat blott av allmoge och tjänstefolk. Fortfarade saknar finskan flera av de siratliga hövlighetsnivåer som utvecklats i språk där hovliv och aristokrati hållit taktpinnen – finskan är i grunden folklig. Jag har ibland undrat om etn språkligt svindlande och klassiktad roman som Prousts På spaning går att översätta till finska. Jag vet att det har gjorts, men jag undrar hur resultatet blev. I Finland talade överheten, men också fiskare och bönder vid kusterna, svenska. Havet var ju, som vi vet, lätt att ta sig över; skogen var svår. 

Om de nu avskilda landsändornas (Sveriges och Finlands) närhet till varandra på 1800-talet vittnar min egen släkt. Min mormors mor och min farfars far utvandrade båda från Sverige till ett Finland som inte längre tillhörde Sverige, men kändes nära. Litteraturvetaren Horace Engdahl, med romantiken som främsta fält, pekar i en nyutgiven bok, med Goethe som exempel, på det faktum att statlig tillhörighet för 200 år sen inte hade den vikt som den idag tillmäts. Svenskt? Ryskt? Det kunde kanske göra detsamma. Om Finland berättar han att fältslagen, senare skildrade av Runeberg, bevittnades på håll av finländsk överklass som vid en dåtida picknick betraktade skådespelet med skottsalvor och framryckande soldater. 

Att landet hundra år senare skulle vara ett land där svenska språket nära nog marginaliserats låg nog bortom vad de kunde tänka sig, mina anförvanter i det förflutna. Min mormors mor, som tillsammans med sin fästman råkade möta Oskar II i bergbanan upp till Skansen, fick höra kungen säga: ”Herr Grotenfeldt tar ifrån oss en av våra vackraste flickor!” 

Denna flicka, bördig från Härnösand, som jag som litet barn mötte när hon var över åttio, var en bister kvinna, märkt av sjukdom, som nästan gjorde mig rädd. Det kritvita håret stod – liksom inifrån upplyst – som en strålglans runt ansiktet, en sista återstod av skönhet. ”Memé” hade aldrig brytt sig om att lära sig finska. Det kunde väl inte behövas.

Men genom framstående författarskap och en process där besuttna släkter bytte språk från svenska till finska kom den finska kulturen att utvecklas till en högre grad av sofistikation – samtidigt som Finland, sakta men steg för steg, i modern tid, lämnade den nordiska kopplingen för kulturer som upplevdes som viktigare, framför allt de engelsktalande. Men en viktig mottrend är det militära närmandet mellan Sverige och Finland, som vi idag bevittnar.

Den stora paradoxen när Finland går från att vara en del av Sverige till att bli kejserligt Storfurstendöme, är förhållandet till Ryssland. För det svenska riket hade Ryssland (och tidvis Danmark) varit ärkefienden, och Finland ingick ju i svenska riket. Men i och med Rysslands seger runt 1810 inträffade något exceptionellt. Den ryske kejsaren anlände till Borgå lantdag (föregångare till rikdagen) och proklamerade i storsint anda att Finland nu var att räkna ”bland nationernas antal”. Den gamla rikshalvan i öst hade blivit en egen nation – helt i samklang med tidens rådande romantiskt-nationalistiska anda. 

Men det fanns en realpolitisk bakgrund. Norden har i alla tider varit fritt från livegenskap – odalbönderna var fria. I Ryssland fanns livegenskapen, i extremt brutal form – den livegne var godsherrens privata egendom, och hade till och med domsrätt över honom. Under Finska kriget spred sig rädslan att Ryssland skulle kunna införa livegenskap i ett Finland som förlorat sin nordiska länk. Gerillakrigföring växte fram. För att förebygga misstron valde kejsaren att tillerkänna landet autonomi. Finland ingick inte i Ryssland utan blev något av kejsarens privata Storfurstendöme. I Finland var härskaren inte kejsare utan storfurste. Den finska allmogen välkomnade förändringen, men i de intellektuella kretsarna grydde en oro – Ryssland representerade dock ofrihetens princip. Men en finländsk tänkare, A. I. Arwidsson, sammanfattade tillståndet elegant – även om citatets äkthet har ifrågasatts: ”Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte vara; lås oss alltså bli finnar!””

Om 1809 års lantdag var en sensation, var den statliga frigörelsen drygt hundra år senare något än mer radikalt. Revolutionsledaren Lenins regering var trängd från flera håll, inom och utom landet. Han såg sig tvungen att (för en tid?) acceptera Finland som självständig stat.  Men i Finland hade processen bara börjat – snart var det ett delat land. Vänstern, de röda gardena i Helsingfors, gjorde gemensam sak med bolsjevikerna. De tänkte sig en framtid som en flank av det sovjetiska väldet. Man ska inte glömma de rosenröda drömmar (utan verklighetskontakt) som för en tid präglade synen på den ryska stat som äntligen frigjort sig från kejserligt förtryck. 

När jag nu betraktar tillståndet i Finland för drygt hundra år sen tycker jag mig se något som liksom i förväg banar väg för frigörelsen – man nästan hör hur friheten bankar på porten. Där finns tonsättaren Sibelius, som i en tid när kejsarmaktens tumskruvar drogs år gav landet  internationell berömmelse. En rad konstnärer framträdde i nationalromantisk anda, till exempel Akseli Gallen-Kallela (namnet solidariskt förfinskat från Axel Gallén). Inom arkitekturen föddes en finsk variation av den moderna jugendstilen, i Finland ofta kallad nationalromantik. Det var ett starkt uttryck för landets anspråk på att skaffa sig en egen identitet – citat från historien blandades med manifestatoner av modernitet. En intressant detalj är att jugenstilen, utvecklad åren kring 1900, på den europeiska kontintenten bars fram av judiska byggherrar. Man kan föreställa sig att de judiska affärsmännen tilltalades av tanken på en ny stil, kosmopolitisk och internationell, utan bindingar till det gamla Europas unkna nationalism.  Men i Finland saknades den judiska kopplingen – jugendstilen blev en manifestation av den finska nationen, inte judisk internationalism. Kanske bör helt enkelt den tidens finskhet betraktas som ett europeiskt marginalfenomen likt det judiska. Två etniciteter som sökte erkännande.

Men epoken var ond – judarna utsattes för alltmer kritik, förakt. Snart våld. Folk i det tidiga 1900-talets Stockholm – inte bara pöbeln, utan också så kallat bildat folk, däribland konstnärer och författare – uttryckte sig på ett förfärande sätt om judar. Min egen mamma, en hjärtegod människa, hade några anekdoter som hon iofta återkom till under hela sitt liv. Sista gången jag hörde en av dem, på hennes åttioårsdag, chockades jag över att den helt och hållet byggde på en drift med judarnas sätt att tala svenska. Genom hela sitt liv hade hon burit med sig detta onda – utan att uppfatta det. Det var ett eko av hennes uppväxt på 1930-talet. (Men Hitler hatade hon. Och att han föraktade kristendomen, som han ansåg idealiserade mänsklig svaghet.) Snart nog parades de illvilliga orden med handling. Också den självständiga finska staten blev alltmer trängd – av yttre fiender, och inre.

Men med ett mer än hundraårigt perspektiv kan man se vilken roll arkitekturen fick för både Finland och den komplexa israeliska stat som växte fram. I Finland avlöstes jugendstilen med tunga stenblock och yppig växtornamentering av funktionalismen, vars främste uttolkare blev Alvar Aalto. I Israel vittnar ”Den vita staden” i Tel Aviv om ett gigantiskt nationsbyggande med arkitekturen som medel. 4 000 byggnader, som följer Bauhaus-estetiken – Die Neue Sachligkeit 1918-33, som Hitler satte stopp för.

När jag under ett besök i Helsingfors vandrade genom stadens centrala delar tillsammans med en annan turist, från Litauen, utbrast han vid åsynen av Eliel Saarinens järnvägsstation: ”Empire State Building”. Ja, där finns en släktskap – men det intressanta är att Saarinens byggnad är äldre. (Den omständigheten imponerade!) Eliel Saarinen, och den sedermera än mer berömde sonen Eero, utvandrade till USA och fick inflytande över amerikansk arkitektur. Det expansiva i tidens finländska kultur upphör inte att förvåna. Eero Saarinen, tyvärr tidigt död, står som arkitekt för en av världens kanske vackraste flygterminaler – ”TWA Flight Center” på flygplatsen JFK. Den futuristiska byggnaden präglas av en 1940-talsstil som går under det jazziga namnet doo-wop eller populuxe. Efter invigningen på 1950-talet användes den fram till 9-11 – som ledde till säkerhetskrav som byggnaden inte kunde uppfylla. Doo wop-stilen kom senare att föraktas, ungefär som tidigare 30-talets Art Deco, och många byggnader har förstörts. Men Saarinens terminal med sina svepande former står kvar – nu som annex till ett hotell invigt 2019.

Men det fanns ännu en avgörande gestalt i framväxten av en stark, ny, finsk nation: inte konstnär – men politiker, militär och visionär. Associationerna kan gå till Nelson Mandela (som stod fadder åt det nya Sydafrika). Med ett europeiskt perspektiv har det sagts att Norden bara upplevt två verkliga statsmän. 1600-talets Axel Oxenstierna, rikskansler, och under drottning Kristinas omyndighet i praktiken regent. Han betraktas som grundaren av den svenska statsapparaten, och i några citat lever hans ande vidare. När sonen Johan för Sveriges räkning skulle förhandla om fred (den Westfaliska) och tvivlade på sin förmåga, frågade fadern: ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?” 

Statsman nummer två, om man litar på omdömet ovan, är Gustaf Mannerheim. Denne friherre, bördig från en släkt som 1818 inmatrikulerats i det finska Riddarhuset, kom att verka i ett antal olika roller, som rysk officer, finsk överbefälhavare, finsk fältmarskalk, som Marskalken av Finland (den ende någonsin), och på sin ålders höst som president, fram till avgången av hälsoskäl.

Mannerheim var en komplex natur – han talade många språk flytande, men inte hemlandets: finska. Precis som i mitt fall och många andras hade släkten kopplingar till både Sverige och Finland. Mannerheim vistades tidvis i Sverige, tills han senare slog sig ner i Schweiz – i asyl från ett Finland som han ansåg alltför tyskinriktat.  När han vid tiden för första världskrigets slut kom att leda kampen mot de krafter som ville knyta samman Finland med den uppstigande Sovjetstaten behövde han tolk för att kommunicera med finsktalande. 

Han var uppvuxen på en herrgård av slottsliknande karaktär, men sedan fadern (spelare) kommit på obestånd och modern dött av chocken, uppfostrades den unge Mannerheim hos släktingar. Hans vägran att underordna sig skolans disciplin och andra krav höll på att få hans karriär på att haverera långt innan den ens hade börjat. Men hans intresse för det militära var överväldigande – och eftersom han genom bondpermissioner gjort sig omöjlig i den finländska kadettskolan sökte han sig till Ryssland och fick sin militära utbildning där. På så sätt kom den man som två gånger skulle rädda den finländska självständigheten gentemot ryska anspråk att få sin grundläggande världsbild formad i Ryssland. Men i detta finns en paradoxal logik – att Finland upphöjdes ”bland nationernas antal” var ju ett verk av den ryske kejsaren (Alexander I), även om en omvändelse under galgen. Och att landet drygt hundra år senare blev en självständig stat var ett verk av den dåvarande ryska ledningen – fast den realpolitiska orsaken var militär svaghet.

Den finländska hållningen gentemot Ryssland är betydligt mer sammansatt än den svenska. Landet är arvfiende sedan urminnes tid, och för mindre än hundra år sedan anföll Ryssland Finland. Efter det första krigets, vinterkrigets slut kom snart ett annat – där Finlands roll som offer var mindre uppenbar. Men bortom konflikterna och våldet växte något annat fram – en förmåga till ömsesidig förståelse. När Finland talar med Ryssland använder man ett språk som det auktoritära landet begriper. Där det moderna Sverige lockar med sina blåa ögons snällhet, och väjer för varje provokation eller hot, går Finland fram på annat sätt. 

I den slaviska kulturen, åtminstone om man kan utgå ifrån dess polska uttryck (ett land där jag känner fler än i Ryssland), kallar man en spade för en spade. Enligt den principen agerar Finland gentemot Ryssland. Det må gälla moderna frågeställningar som medlemskap i Nato – där Finland helt enkelt lagt avgörandet (aggression eller ej?) i ryssarnas knä, medan Sveriges regering bemödar sig om att i varje stund erbjuda vänskap – villkorslöst, som det ibland tycks. Eller det kan gälla hårdföra förhandlingar efter ett krig, där Finland förstår att sätta sig i respekt. Finland var det enda landet av dem som Sovjet besegrat som behöll sin självständighet efter andra världskriget..

Revolutionsåret 1917 lämnade Mannerheim Ryssland. Han fick – general redan under första världskriget – ansvaret för uppbyggandet av en finländsk milirärmakt. I Helsingfors samarbetade de ”röda gardena” alltmer öppet med ryska (bolsjevikiska) trupper. Mannerheim valde den nordliga staden Vasa som utgångspunkt för en militär operation.  Efter hårda och bittra strider, och vedergällning av avskyvärt slag – enligt mina engelskspråkiga källor mot befälhavarens uttryckliga order, red Mannerheim  (på en vit häst) in i det befriade Helsingfors, där han hälsades som en frälsare. 

Hans roll i det nya landet tycktes självskriven – ungefär som Churchills i Storbritannien ett kvartssekel senare, när fred slutits. Men saker och ting kom emellan – för Mannerheim som för Churchill. Att korrekt beskriva händelsekedjorna under denna komplexa och kaotiska period är svårt – det finns olika bedömningar och min avsikt är inte att döma mellan dessa. Jag väljer att i väntan på ny forskning återge tolkningar som i praktiken vunnit stöd under de hundra år som gått. – fast de kanske en gång måste omformuleras. En gestalt som Mannerheim, i lika mått människa som symbol, står för något annat, mer abstrakt, än historisk verklighet: han förkroppsligar inbördeskrigets ”vita”, de priviligierade. Och även det tsaristiska Ryssland som föll. Och senare står han som räddaren av Finlands självständighet efter krigen mot Ryssland.  

Bakom Mannerheims rygg, och mot hans tydligt uttryckta vilja, hade senaten (regeringen) kallat in tysk trupp som stöd för den vita sidan under inbördeskriget, som också var ett frihetskrig – i och med att frigörelsen från Ryssland låg i vågskålen. Senaten ansåg (trots att det tyska nederlaget närmade sig) att den finländska militärmakten borde organiseras efter tyskt mönster – vilket Mannerheim inte kunde finna sig i. Han avsade sig rollen som överbefälhavare under tyskt kommando och reste till Sverige – där han som privatman utverkade Storbritanniens och Förenta Staternas erkännande av ett självständigt Finland och även sådant praktiskt nödvändigt som spannmålsleveranser. 

Mannerheims svårigheter att i Finland vinna stöd i den politiska mitten och vänstern anses ha berott på hans hårda tag mot de ryska bolsjevikerna. Det fanns en föreställning om att han ville ställa upp på den västeuropeiska sidan i striderna mot Rysslands nya bolsjevitiska regering. Det förnekade han. Om det finns klargörande dokumentation vet jag inte.

Det finns omständigheter som gör Mannerheim till en främmande fågel i sin egen tid – epoken när demokratin föddes. Under första världskriget hade den fattige i vallgravarna offrat lika mycket som den rike och krävde nu sin tribut i form av politisk makt: demokrati. Men aristokraten Mannerheim misstrodde demokratin – han fruktade styrelseskicket som nu etablerats i Finland, och höll sig undan i många år. Samtidigt gör källorna gällande att han aktivt bidrog till skapandet av en ny finländsk författning, republiken – återigen en brist på klarhet! Under en period, det berättade min starkt rojalistiska gammelmoster om med bitterhet, var tanken att Finland skulle få en kung, tysk. Denna kvinna, ”Bido”, var en fascinerande gestalt, målarinna (som man sa då) och en tid bosatt i Paris, där hon lärde känna Man-Ray, den banbrytande fotografen, som för mig är en av många förebilder.

Åren utan politisk makt ägnade Mannerheim åt socialt arbete, Röda korset och en organisation han grundat: Mannerheims barnskyddsförbund. 1929 fick han propåer från extremhögern om att bli Finlands diktator – vilka han tillbakavisade. Han representerade en äldre höger, inte den moderna högerpopulismen, den obildade pöbel som präglade 1920- och 30-talen – och som nu, hundra år senare, återigen sticker fram sitt fula tryne. För Mannerheim gällde, som för hans likar: Noblesse oblige – adel förpliktigar!

1933 återinträdde Mannerheim i hemlandets tjänst, med skriftligt löfte från två presidenter om att erbjudas posten som överbefälhavare i det fall att krig bröt ut. Vid det laget hade hans rykte som kontroversiell representant för aristokrati och borgerlig höger börjat vittra bort. Han ansågs i stället som en samlande kraft. En man som kunde ena och värna nationen. Sådana förhoppningar infrias inte alltid, men i detta fall kom man ganska nära.

Nu närmar jag mig en period där allmän historisk kunskap i någon mån mån får vika för berättelser som jag personligen hört. Min mamma som var runt tio när Storbritannien (efter att ha ställt Finland inför ultimatum) förklarade Finland krig, åtminstone i formell mening. För henne, som såg upp till England, var det en sorgens dag. Och för många andra också. I hemlighet kallade hon sig pacifist – i en officersfamilj. Hon var ensam. 

Familjen inkvarterades på ett gods ägt av min mormors adliga släkt – för övrigt en av de herrgårdar i Savolax som under sent 1700-tal ryktades ha underhandskontakter med Tsarryssland i syfte att uppnå en frigörelse från Sverige. När jag själv var i ungefär samma ålder som min mamma vid Storbritanniens krigsförklaring, besökte jag en av herrgårdarna – tyvärr förstörd i en brand och ersatt med en 1800-talsbyggnad. Men i det jättelika husets inre fanns en icke-uppvärmd sal: Riddarsalen! Där återuppstod Medeltiden, eller åtminstone Renässansen inför mina begeistrade ögon. Den salen, 150 kvadratmeter stor, tjänade under kriget som fältlasarett.

Mycket av det jag berättar här har jag fått kunskap om sent. Till exempel att den adliga dam som var min och min systers värdinna under sportlovet i vår barndom hade haft en far som varit statsminister, och dött på sin post. Att jag inte fått veta detta måste ses som ett tecken på att förbindelserna mellan min borgerliga familj och min gammelmorbrors adliga familj inte var de bästa. Jag har funderat på orsakerna – och kommit fram till en obekväm insikt: orsaken var jag!

Men nu några ord om min far. Han var mer än tio år äldre än mamma, och hade haft en svår uppväxt. Innan han var tolv år dog hans far, min farfar, blott 44 år gammal, på grund av felbehandlad diabetes. Insulinet var nytt och svårdoserat. Först när pappa nått hög ålder förmådde han berätta om sin fars plötsliga död – han var oftast distanserad, men nu hade spärrarna släppt, och smärtan kom nära. En upprörd tjänsteflicka hade kommit nedrusande från övervåningen där min farfar låg och vilade och på finska sagt: ”Herra puhuu sekavia!”  ”Herrn pratar i nattmössan!” Att pappa mindes så exakt hur orden fallit – de uttalades som i trans – fick mig att förstå vidden av smärtan.

Från en dag till en annan förändrades familjens ställning. Den chaufförskörda bilen försvann – min farfar var Stadsdirektör i Lovisa. Pappa förlorade också sin mamma, min farmor. Hon sökte sig till huvudstaden för att skaffa sig en utbildning – en nödvändighet. Min far, som var enda barnet (ett äldre tvillingpar hade dött i Spanska sjukan), fick bo hos morfäldrarna. Som jag förstod det var det en dyster tid. Mitt enda minne från den är ett gustavianskt sybord som tillverkades på den möbelfabrik som min farmors far drev. Av orsaker jag inte har inblick i hade en äldre anförvant (vem?) till familjen varit kammarjungfru åt en av Sveriges drottningar, någon gång kring år 1800.  Som avskedgåva fick hon ett sybord, i klassiskt enkel, sengustaviansk sil. När familjen efter min farfars död kom på obestånd fick det vackra bordet med proveniens säljas – och ersattes med (en utomordentligt väl hopsnickrad) replik . Denna står nu hos mig, och utförandet är värt några ord. Tvärtemot vad man kunde vänta sig är innanmätet i yppig mahogny medan det yttre är utfört i nordiskt stram ek. Det är ett utomordentligt val, i svensk anda: värdig enkelhet, parad med utsökta proportioner. Mer än hundra år före sin födelse förebådades modernismen i det sena 1700-talets nyklassicism med geometrisk enkelhet och sparsam ornamentik.

När min far fyllt 20 bröt vinterkriget ut. Som en enda fyrbåk av glädje och äventyr dessförinnan fanns en berättelse: en resa med ångbåt till England i sällskap med mamma. Pappa var 18 år och på Nordsjön var det storm. Han hävdade på fullt allvar att vågorna var höga som fyravåningars hus. Jag försöker föreställa mig det gamla fartyget, knappast alltför stort, som i den brusande kitteln lätt kunde ha gått i kvav. Min farfars bror var sjökapten, vilket gör att beskrivningen ökar i trovärdighet.

Vid fronten blev pappa fallskärmsjägare. Han beskrev hanteringen av en kulspruta. Jag har inga nära beskrivningar av den tiden, över huvud taget var det ont om tydliga hågkomster från dem som var med. De yngsta, runt 20 år 1944, fyller hundra om ett par år. Krig innebär minnen man inte vill (eller kan) härbärgera. En jämnårig tysk, som jag lärde känna i Israel när jag var 30, hävdade bestämt att alla tyskar som var med under andra världskriget innerst inne fortfarande var nazister.

Vad jag vet är att pappa, i likhet med många andra, insjuknade i tbc, en då dödlig sjukdom. Den schweiziska staten kom med ett humanitärt erbjudande: 100 finska tbc-drabbade soldater – en bråkdel – erbjöds plats på ett sjukhus i Lausanne. Min far var en av de lyckliga. Kan det ha varit samma sjukhus i samma Lausanne där Mannerheim avled mindre än tio år senare? I fyra år vistades pappa på sanatoriet – jag tänkte på Thomas Manns Bergtagen. Fast jag vet ju inget, tbc-patienter vårdades på sjukhus av olika klass. Det Mann beskrev var lyxnivån. Jag föreställer mig att en stat som erbjuder humanitär vård lägger sig på en mellannivå. Han berättade om bestigningen av en alp – nedklättringen var tyngst.

En gång kom en försändelse till pappa, en kalender från hans mor. I ett knapphändigt meddelande uppmanade hon honom att ”undersöka pärmarna”. Och mycket riktigt – där låg en sedel! Som så många gånger tidigare slås jag av moderskärleken, ständigt beredd till omsorger. Min änka till farmor levde med största sannolikhet under knapphetens kalla stjärna. Om hennes föräldrar fortfarande levde vet jag inte.

Senare, efter fredsslutet. (”mellanfreden” slöts 1944) kom mamman på besök. På perrongen strax innan avfärden nåddes pappa av en insikt som en blixt: Det är sista gången jag ser mamma! Och så blev det. Jag har varken träffat min farfar eller min farmor, båda är skuggestalter. Till skillnad från min mormor och morfar, som har de skarpaste konturer, och många gånger ställde upp med hjälp och stöd, när min far var frånvarande.

Under den fyra år långa vistelsen i Schweiz återupptog pappa sina medicinska studier. Kan han redan ha nått så pass långt att han uppfattade tecknen på sjukdom? Eller var det ren och skär föraning? Jag vet inte. Alltför många frågor blev aldrig ställda. Men en sak vet jag – fast inte han visste. Hans flickvän sedan skoltiden hade under mellantiden insjuknat i svår schizofreni, som senare kom att blossa upp igen – moderna psykofarmaka fanns ännu inte.. I ett tillstånd av fullt utvecklat vansinne rev hon sönder varenda en av min pappas läroböcker i medicin. 

Min pappas första hustru hamnade på sjukhus och blev aldrig frisk. Men familjen vägrade att gå med på skilsmässa, processen tog flera år. Därför föddes jag som ”oäkta barn” – vilket då fortfarande var något av en belastning. Jag märkte det en enda gång – när jag i sällskap med en kamrat besökte herrgården i Savolax, och under en hel kväll fick uppleva att vår värdinna inte bevärdigade mig med en enda fråga. Hon pratade bara med min kamrat, som hon ju inte hade någon särskild relation till.

Men somligt av pappas uppväxttid kommer jag ihåg – det mest spännande var några år före mammans besök, när pappa och de 99 andra med tåg skickades genom ett brinnande Europa till fredens Schweiz. Under resan passerades Berlin. Året var 1943, och Tyskland var redan hårt ansatt. Genomfarten skedde under pågående flyganfall – vi vet ju att de allierades lufträder mot Tyskland var förödande; bomberna satte städerna i så kraftig brand att nästan ingenting återstod – vi har sett bilderna. Men pappa var ung och fascinerad av skådespelet – där han stod vid ett fönster. Tågklareraren signalerade fri passage under högsta fart, och tågsättet tog sig oskatt igenom den dödsdömda staden.

Som intresserad av teknikhistoria har jag försökt föreställa mig tåget. För min inre syn ser jag forna tiders tåg – 1800-talstågen som i Västernfilmer tuffar fram i något som verkar vara promenadtakt. Min pappas resa – ett antal vagnar dragna av ett ångdrivet lokomotiv, för runt 80 år sedan. ”Högsta fart” lär inte ha varit så mycket med moderna mått mätt. 

Jag minns vad författaren Nabokov skrev, en av ytterst få författare som skapat sig litterärt världsrykte genom att skriva på ett i vuxen ålder inlärt språk. Före revolutionen tillhörde han den ryska aristokratins översta skikt. Hans beskrivningar av rikedomen är bedövande. Familjen ägde bland mycket annat en svindlande snabb bil – åren före 1910. När Nabokov i 50-talets USA, en amerikansk epok som också han förkroppsligar, blickade tillbaka, skrev han med eftertryck att ingen dålevande kunde föreställa sig vilken fullständigt svindlande fart 80 kilometer var i bilens barndom. På Strandvägen i Stockholm skrevs den första boten för fortkörning ut år 1903. Fordonet hade framförts i den ”sinnessjuka hastigheten” 20 kilometer i timmen.

Nabokov nämner också en annan sak – än mer intressant: Den snabba bilen ställdes under revolutionen till kejsarens förfogande – för en flykt som aldrig blev av. Hans fränder i England vägrade att ta emot honom; så avskydd var tsarregimen. Detta erbjudande blev en märklig pendang till ett annat i äldre tid: Under det franska kungaparets flykt från revolutionens Paris ett drygt sekel tidigare användes en vagn som också den ställts till förfogande av samma familj – Nabokovs förfäder. Den uppgiften är tydligt redovisad i memoarboken. Den mer kända (skandal-)romanen Lolita kunde jag inte läsa – översättningen till svenska var så undermålig att innehållet inte gick fram – fast ett svagt minne säger mig att en ny översättning numera finns. Nå, den kan läsas på engelska, och med fördel. Nabokovs engelska har en alldeles särskild klarhet, lätthet och precision. Att Nabokov också var fjärilsfångare gör honom i mina ögon till en högst sammansatt och märklig individ. Och tillfälligheterna med fordonen – ibland är det som om ödet försökte berätta en historia, fastän den exakta innebörden glider ur ens grepp. Eller vågar jag hoppas på framtida insikt? Ett mönster som får sin förklaring?

Vad beträffar tåget som i full karriär körde genom Berlin var jag tillräckligt nyfiken för att undersöka saken. Det visade sig att både Tyskland och Storbritannien byggde höghastighetståg under 1930-talets sista år. Först kom det tyska lokomotivet, ett Borsig-lok 1936, med bland andra Himmler som passagerare på ungfruresan. Hastigheten uppmättes till 200,4 kilometer i timmen. Svindlande – världsrekord! 

Men i hemlighet smiddes planer av britterna, som till skillnad från ett just då välmående Tyskland, befann sig i ett tillstånd av recession och svält och var hotat av en fascistisk mobb på gatorna. Under största hemlighetsmakeri började tågingenjören Nigel Gresley skissa på ett nytt tåg, där hänsyn togs till aerodynamiken. Strömlinjeformen och den koboltblåa färgen gör loket till en praktfull pjäs än idag. Efter att på 1980-talet ha återställts till körbart skick för några järnvägshistoriska uppvisningsresor står det nu på museum. På premiärfärden 1938, som skedde i största hemlighet, uppnåddes topphastigheten 203 kilometer i timmen. Syftet var uppnått – de, som det verkade, odrägligt framgångsrika tyskarna kunde inte längre stoltsera med världens snabbaste tåg!  

Nu var ju de här loken inte så många, men inför ett krig slipar de framtida kombattanterna sina knivar. Snabbgående tåg var ett led i en större process, där allt handlade om militär slagkraft och teknologisk excellens. Teknik vinner krig – i många år var krigsindustrin motorn bakom all teknikutveckling. Min mormor gillade talesätt och brukade säga: ”Krigen är uppfinningarnas moder.” Vad jag nu tänker på, nästan skakad, är att det där tåget kan ha färdats i en hastighet, strax över 200 kilometer i timmen, som beraktades som hisnande i Sverige för runt 20 år sen, när Arlanda Express invigdes. 

Jag tänker på Predikaren: ”Så handlar Gud för att man ska bäva för honom. Det som är har redan varit, det som kommer har redan funnits. Gud letar åter fram det flydda.”

Torgny Lindgren, som med oändlighet långsamhet och möda satte ihop ord med magisk lyskraft, hade Predikaren som favorit bland Bibelns böcker. Nu när jag läser undrar jag om Predikaren är den djupast sanna skrift som någonsin skrivits. 

”Vishet är bättre än styrka, men den fattiges vishet föraktas, och ingen lyssnar på hans ord. De viss stilla tal är starkare än skränet från dårarnas hövding. Vishet är bättre än vapen.”  

Närmare vardagen låg min mormors förkärlek för ordstävsliknande vändningar: ”Aldrig har Finland haft det så väl förspänt som 1938, innan kriget slog sönder allt.”. Nu var jag tolv år, och mindre böjd att tro på allt. Jag var skeptisk,1938 var forntid. Kanske finns det inte så många sanningar som överlever längre än ett par decennier, som Ibsen, den store norrmannen, hävdade. (Fast han kan väl ändå inte inte ha räknat in Predikaren i detta?)

Min pappa var intresserad av historia, inte minst militärhistoria. När vår familj besöktes av mina morföräldrar diskuterade pappa med sin svärfar strategiska upplägg – lite som schackspel. Pappa berättade senare att han ansåg att amerikanarna, både I nyare och äldre tid, förlitade sig alltför mycket på teknisk slagkraft – flyg, pansar, raketer – när marktrupper skulle ha varit det enda avgörande. Jag betraktar problemet som politiskt – en demokrati har inte diktaturens carte blanche att offra människoliv i stora mått.

Länge var krigen – precis som min mormor sa – drivkraften bakom den tekniska utvecklingen. Men i modern tid, när vanliga konsumenter fått en köpkraft som ingen kunde drömma om tidigare, har privatmarknaden tagit över den rollen. Att privatpersoner skulle kunna uppbåda de ekonomiska resurserna för rymdresor är något som ingen kunde ha föreställt sig för ett par tre decennier sedan, knappt ens för fem år sedan. Exremfall, förstås. Men att miljarder av människor på några få decennier lyfts upp ur svår fattigdom är en seger för civilisationen. Allt vilar på några få, viktiga grundvalar: Omfattande och djup utbildning. Vital växelverkan mellan behov och produktion; ett samhälle med ett effektivt signalsystem, likt en välfungerande hjärna. Och mekanismer som svarar på signalerna.

Det kan låta marknadsliberalt, men den grundläggandde tanken är att ett samhälles ”underbyggnad” – ekonomin, hur varor produceras – är avgörande för vilket slags samhälle som uppstår. Det var en insikt som socialismens gudfader Marx formulerade för mer än 150 år sedan. Det grundläggande misstaget var idén om en centraldirigerad planekonomi – som i brist på kontakt mellan slutanvändare och producent (där framträder Marx begrepp – alienation!) – kräver en gigantisk kontrollapparat: reprression, förtryck. Syftet, att stärka ekonomin, uppnådde man inte. Men metoden, att beröva folket dess frihet, genomfördes i alla led. 

De socialistiska staternas ekonomiska haverier ledde till gigantisk svält och ideologiskt motiverade massmord. Antalet döda räknas i större siffror än nazismens förstummande 6 miljoner. Men ekonomin alltså – hur den sätts i system. På 1940-talet i Tyskland togs de första stegen inför framtida rymdresor. Och datorisering. Den tyske fysikern Werner von Braun – senare i amerikansk tjänst – utvecklade V-raketerna som kunde nå London och vålla stor förödelse. Samtidigt arbetade det engelska matematiksnillet Alan Turing med att knäcka det extremt komplexa tyska kodsystemet – uppbyggt enligt principen att varje tecken kontinuerligt bytte betydelse, vilket deschiffreringen alltså måste klara av att hänga med i. 

De var i startgroparna – rymdraketen, byggd på ballistisk kalkyl. Och ”matematikmaskinen”, datorn, byggd på ett tvåsiffrigt teckensystem. Företeelser i yttervärlden beskrivs genom översättning till långa serier av siffrorna 0 och 1. Maskinkoden avläses och bearbetas genom att den har elektrisk motsvarighet: påslagen ström: 1. Avstängd: 0. Det var ett hisnande språng i teknikhistorien och nästan inget i vår vardag skulle vara som det är utan 1940-talets uppfinningar. Vår kommunikationsapparat vilar på satelliter, med raketprincipen som grund. Datorn – som erövrade fabrikerna, kontoren, sjukhusen och nu bostäderna (fortsättning följer) – är den avgörande kraften bakom välståndsutvecklingens rasande takt. 

Tyvärr har inte mänskligheten som helhet lyckats tillgodogöra sig tillväxtens fördelar, i form av hälsa och försörjning – stora delar av Afrika sitter fast i gammaldags ekonomier, med ett ledarskap som kapitulerat inför framtidens krav.. Och medan Östasien klivit fram som en teknologisk jätte (från fattigdom nyligen!) ligger stora delar av det inre av Asien och det östra Europa i ett farligt bakvatten, där brist på ledaskap och visioner låser fast jättelika mängder människor i en misär som bara kommer att öka, när de naturresurser som en tid kan erbjuda en frist, tar slut eller förlorar sitt marknadsvärde. Det är råvarornas förbannelse – att de slår makthavare med en blindhet som leder rakt till fördärvet.

Kunskap och teknisk utveckling är vad som krävs. Den binära datorn, som sitter i varje mobiltelefon, närmar sig slutet på sin livscykel – med begränsningen till det binära talsystemet. Hela konceptet med 1 och 0, som svart och vitt utan gråtoner, har Inbyggda brister. Ett nytt slags dator, ”kvantdatorn”, lagrar information i kvantbitar. Dessa bitar kan, precis som de binära, ha värdet 0 eller 1. Men de kan också – håll i er nu! – vara en etta eller nolla SAMTIDIGT! 

Potentialen är svindlande – med 300 stycken kvantbitar skulle man kunna få en dator som kan spela ett schackliknande spel med lika många pjäser som det finns elementarpartiklar i universum. Kvantdatorererna är fortfarande i experimentfasen, svävningen i kvantbitens siffervärde kräver extrem finess. Och tillämpningarna är än så länge få. Men den extrema snabbheten i kalkyler erbjuder redan nu en självklar möjlighet. På nolltid kan kan de knäcka – läs noga: Varje tänkbar, binärt baserad kryptering! En revolution i underrättelsevärlden.

Min pappas resa genom Europa för nästan åttio år sen, kanske i ett av Schweiz chartrat tåg, rakt in i mörkrets hjärta, lär ha genomförts under säkrast möjliga former. Det gör det rimligt att förvänta sig prestanda i klass med tidens bästa. Finland var ju i praktiken – även om finska politiker undvek ordet – allierat med Tyskland. Tyskland behövde Finlands militära stöd och hade alla skäl att erbjuda sin ”Waffenbruder” största säkerhet. Att den farliga resan skedde under säkerhetsmässigt inte betryggande, men ändå bästa möjliga former skänker jag ibland en tacksam tanke.

Men när jag tänker på den här resan som jag fått mig återberättad – färden i ett ångdrivet tåg i tvåhundra kilometers fart, som plöjer den brinnande staden Berlin, vill jag veta mer. Pappa står där vid fönstret – begeistrad, och rimligen skräckslagen. Jag vill tränga ut, bortom skylten. ”Bitte, nicht hinauslehnen!” Det skakande skådespelet som jag aldrig sett medan det pågick – utan bara som bilder, efteråt.

Som genom ett trollspö erbjuder sig en möjlighet. En ung journalist, Edward af Sandeberg, senare gift med min moster, bevakade Berlin under andra världskrigets slutskede. Jag minns honom som en gammal man, vis och med vida vyer, men märkt av sjukdom. Fast jag minns honom också i sin krafts dagar. Efter ett besök på min familjs sommarställe i Finland bjöd han mig till Stockholm, eftersom han tyckte att min far försummade mig. Min pappa, som i min dåvarande ålder inte hade någon far, visste inte hur han skulle förhålla sig. Jag tyckte att han var elak. Tretton år gammal hade jag läst Nevil Shute, precis som min morbror. I romanen På stranden beskriver Shute sina farhågor efter uppfinningen av atombomben.

Edward rapporterade från Berlin under krigets slutskede och sedan ryssarna intagit staden hamnade han i sovjetisk fångenskap. Han blev den siste som kunde vittna om att den spionmisstänkte Raoul Wallenberg fanns på samma fängelse. Han träffade honom inte, men däremot Wallenbergs chaufför, som han kände och litade på. På 80-talet sände SVT ett program från villan ett par kilometer från Brommaplan, som är så starkt förknippad med min barndom.  De genomlysta löven som fick det vita kaffebordet att blänka till då och då. Edward intervjuas av tysk tv och berättar på en beundransvärt god tyska. Efter kriget arbetade han på Stockholms-Tidingen och senare Radiotjänst och till slut som direktör på Vägverket. Men han hade också gett ut en bok. Den – kom jag på – stod i min bokhylla! Jag började läsa. Tidpunkten var exakt densamma som för min pappas tågresa. Edward skriver mycket bra – konkret, livfullt, rytmiskt i korta meningar. Bortsett från den gammaldags kommateringen verkar texten nästan ny – jag avlägsnar litet damm i form av överflödiga kommatecken och citerar utan att ändra ett ord.

Nästan alla byggnader kring Potzdamer Platz brann som facklor. Då och då störtade ett hus samman med ett brak, och en jättekvast av gnistor sprutade högt upp i luften. Det var fruktansvärt hett och svetten rann i strömmar vid minsta rörelse. Det intensiva skenet från bränderna bländade oss nästan fullständigt. 

Jag tände en cigarrett för att lugna nerverna en smula. En liten uniformerad luftsskyddsvakt rusade fram till mig, slog cigarretten ur handen på mig och tjöt hysteriskt: ”Sind Sie verrückt, mein Herr! Hur kan ni ge er till att tända en cigarrett innan ”faran över” blåsts? Förstår ni inte att fienden kan se det? – Och detta mitt inne i denna flammande bakugn!

När bombardemanget någon timme tidigare började, rådde vindstilla, men nu blåste en orkanartad storm genom gatorna. Detta kan kanske låta underligt för den som inte varit med om något storanfall, men saken har en fullt naturlig förklaring. Den starka hettan från bränderna åstadkom nämligen en oerhört våldsam luftväxling genom att den upphettade luften kastades upp i höjden, medan den kalla sögs in i brandhärdarna. 

När vinden kom rusande mellan husraderna förde den med sig myriader gnistor utmed gatubeläggningen. Det var som att gå på en matta av eld, men underligt nog hann inte gnistorna bränna under sin rasnde framfart. Varken byxkanter eller skor led någon skada.

När sirenerna äntligen tillkännagav att det var slut för den här gången, började min norske vän och jag rådslå om hur vi bäst skulle ta oss hem. Spårvagnarna gick naturligtvis inte, eftersom de till största delen stod som utbrända skelett på gatorna och dessutom hade ledningarna rivits ned av bomberna. U-bahn och S-bahn var ur räkningen, sedan spåren rivits upp och en mängd tunnlar och viadukter störtat samman. Busstrafiken hade inställts, då gatorna var fulla av bombkratrar. Vi måste snart konstatera att det enda fortkomstmedel som stod oss till buds var apostlahästarna, hur trötta och olustiga de än kändes.

Från Potzdamer Platz tog vi vägen längs Tiergarten, en sträcka som trots att den bara mäter ett par kilometer tog oss över två timmar att forcera. Röken var här så tjock att vi måste hålla våra fuktade näsdukar framför ansiktet för att inte kvävas. Då och då exploderade en tidsinställd bomb någonstans i närheten, och vi löpte oupphörligt risk att få fallande trädgrenar i huvudet.

Nästan samtliga utländska legationsbyggnader vid Tiergartenstrasse hade lagts i ruiner, och fastän ett uppbåd av brandkårer dirigerats till platsen kunde endast ett fåtal byggnader räddas. Utanför en legation hade tretton brandsoldater krossats, när husfasaden störtade ut på gatan.

Hur vi bar oss åt för att ta oss fram till Budapester Strasse vet jag inte, men dit kom vi och möttes av samma katastrofbild som tidigare. Eden hotell hade ramponerats och Zoo brann. Det stora akvariet hade fått en fullträff, och vattnet forsade ut på gatan. Och framför oss såg vi Gedächtniskirches brinnande torn mot den röda himlen. Innan jag nådde min bostad på Maineckerstrasse hade jag hunnit se att hela Kurfurstendamm, berlinarnas stolthet, såg ut som ett realsitiskt avsnitt av Dantes Inferno.

Tre brandstavar hade funnit vägen in i den pensionatsvåning där jag hyrde ett par rum. Några äldre damer hade emellertid modigt vågat sig upp ur skyddsrummet mitt under pågående anfall, och några tjog hinkar hade räddat huset. För den gången. Någon vecka senare brann det ner.

Fönsterna i mitt sovrum hade upplösts i atomer, men annars var allting relativt oskadat. Frysa behövde jag emellertid inte den natten, ty huset tvärs över gatan tjänstgjorde som brasa… Längre ner på gatan hade en 500-kilosbomb gått ner i ett offentligt skyddsrum, där jag flera gånger suttit och väntat på ”faran över”. Ungefär 300 personer hade dödats.

Under de närmaste veckorna fick Berlin den definitiva dödsstöten genom en rad nya angrepp. Visst fanns det fortfarande en rad relativt oskadade stadsdelar, men som storstad hade Berlin spelat ut sin roll. Under det sista krigsåret satte de allierade visserligen in ännu fler bombplan i sina raider, men jag håller på att det första novemberangreppet 1943 var krigets värsta.

Så långt Edward af Sandeberg, som rapporterar inifrån mörkrets hjärta i gnistregnets Ragnarök – som min far nästan samtidigt passerar i ett snabbgående tåg. Att någon kunde befinna sig på gatorna i detta som jag sett bilder på – efteråt – är en fullkomlig gåta. Senare, när Edward och min far lärde känna varandra, blev intresset för militärhistoria en förenande länk. 

För mig blev det också en länk – tack vare Edwards lysande karriär. Dock inte inom journalistiken, utan förvaltningen. Som direktör på Vägverket skrev han det rekommendationsbrev som blev vad Säpo behövde för att känna tillit för mig. Han sa att han hade märkt att hans tjänstetitel väckte respekt. Livet är ett läggspel vars lösning ingen kan gissa i förväg. 

Nu när jag läser vad Edward skrev känner jag en besvikelse – kände han den också? Han fick inte ägna sitt liv åt journalistiken, den bästa, den som närmar sig skönlitteraturen, som verktyg för sanning. Kände han samma besvikelse? Något får mig att tro det. Gåvan att skapa överträffar allt.

Hitler hade en särskild svaghet för ”die tappferen Finnen” och inte minst den blåblodige Mannerheim (sympatin var inte besvarad). År 1941 skänkte han den finske överbefälhavaren en ”Grosser Mercedes Benz 770 F-Cabriolet”, en av samtidens allra lyxigaste bilar – sex meter lång och nästan två meter hög. Den skeppades in i Finland via Vasa. Mannerheim använde den flitigt – bara att tvätta bilen tog hans chaufför dagliga fyra timmar. 

Men till presidentinstallationen1944 valde Mannerheim en annan av sina bilar, en V12 Packard. Mannerheim, general redan under första världskriget, föraktade Hitler, som inte ens avancerat till underbefäl, utan förblivit korpral. Vid mönstringen i Österrike blev omdömet: ”Olämplig för vapen och handräckningstjänst. Oförmögen att bära vapen.”

Mannerheims sympatier låg närmare Storbritannien och USA än Tyskland, och det är ingen orimlig gissning att han hyste större respekt för ryssarna än tyskarna – han hade ju varit i rysk tjänst. Och i hans tjänsterum hängde en tavla som föreställde Rysslands siste tsar. Och från sovjetisk sida fanns också respekt för Mannerheim – vid fredsslutet sattes flera i statsledningen i fängelse i en sovjetisk vedergällningsakt. Men Mannerheim gav man sig inte på, man vågade inte. Finlands marskalk och president hade efter kriget en så stark internationell position att när han en gång, 1947, besökte La Scala i Milano, reste sig publiken mangrant för att betyga honom sin vördnad.

Den finska statsledningen hade ingen sammanhållen syn vad gällde Tyskland. Och det gällde inte bara Finland, under 1930-talet fanns det över huvud taget inte mycket samstämmighet om den nya regimen – förvirring rådde. Men för att undvika skönmåning bör nämnas att Mannerheim yttrade sig försiktigt positivt om den nya tyska regimen 1933 – dock ingen ovanlighet vid tidpunkten. Till och med den abdikerade engelske kungen besökte Hitler och visade honom all tänkbar respekt. Men sedan Mannerheim besökt Tyskland och sett vad det var för ”idealsamhälle” man försökte bygga förbyttes intresset i avsmak. 

Efter kriget såldes Mercedes-cabrioleten till USA under diskreta former. Den hade blivit en pinsamhet. Ja, hela företaget Mercedes-Benz, som tidigare dragit nytta av Führerns stöd, kom i förlägenhet. I Sverige talade man föraktfullt om ”Hitler-mercor”. Men 770-modellen ersattes med en ny lyxbil, MB 500, som kom att förknippas med det nya demokratiska Västtysklands förbundskansler Adenauer. Marskalkens bil såldes 1973 på auktion i USA, till det då högsta pris som någonsin betalats för en veteranbil. Men med andra världskriget som avlägsen historia pågår numera privata initiativ för att återbörda den praktfulla och historiskt toppintressanta bilen till hemlandet Finland. Kopplingen till Hitler har tunnats ut – nu handlar det om historia, teknik och formgivning. Något liknande gäller förstås också den bilfabrik som Hitler själv står som grundare till: Volkswagen. Det var länge sedan bilarna därifrån kallades ”Hitlerkälkar”.

Führern lämnade ogärna Tyskland under kriget, men Mannerheims 75-årsdag, ett och ett halvt år före Berlins förstöring, ville han uppmärksamma på ort och ställe – och givetvis med den underliggande syftet att  försöka knyta Finland närmare till de tyska militära kampanjerna. Men Mannerheim hade en klar strategisk blick och såg vansinnet i att utmana Sovjetunionen i fråga om Leningrad. I största hemlighet flögs den tyske Führern till ett finländskt militärflygfält, varifrån han i sällskap med Finlands president Ryti kördes i bil till staden Imatra i sydvästra Finland, där Överbefälhavaren tog emot gästen i sin privata tågvagn. Att ta emot Führern i Mannerheims hövkvarter var uteslutet. Det skulle ha gett intrycket av statsbesök.

Mötet mellan aristokraten och fältmarskalken Mannerheim, general redan under första världskriget,  och uppkomlingen Hitler var kylslaget. Mannerheim hälsade på den tyske gästen utan att ens ha tagit av sig handskarna. Den officiella delen av besöket spelades in av ljudteknikern Thor Damen från Yle. Men när samtalet övergick till fri konversation valde den modige teknikern att i sant journalistiskt nit fortsätta inspelningen. Efter elva minuter upptäckte SS-vakterna vad som pågick och hotade Damen till livet om inte inspelningen genast upphörde.

Tyskarna krävde att bandet skulle destrueras men YLE lyckades utverka att inspelningen fick bevaras mot löftet att den skulle låsas in och aldrig spelas upp. Så blev det inte, några år efter att YLE 1957 åter fått tillgång till inspelningen offentliggjordes den. Det är den enda inspelning där Hitler talar i vanlig samtalston, utan den (löjligt) ökända stämma som han anlade under sina publika radiotal. På inspelningen hörs nästan bara Hitler – det är en monolog där Mannerheim och Ryti inte fäller många ord. Hitler talar om operation Barbarossas misslyckande, men försöken att knyta Finland närmare Tyskland i krigföringen mynnar inte ut i finskt stöd för Tysklands försök att inta Leningrad. 

Finland är pragmatiskt och vill framför allt undvika Baltikums öde – en svår balansgång. Man vill, som sagt, inte underblåsa de sovjetiska misstankarna om Finland som ett hot mot Leningrad. Men samtidigt intog man ställningar kring Ladoga som bedömdes som strategiska vid avvärjandet av en väntad sovjetisk framryckning.  Mannerheim såg två dåliga alternativ: Att ockuperas av Sovjetunionen. Eller att bli officiellt allierat med Tyskland, med allt vad det skulle innebära i form av insatser från hela den allierade sidan. Läget var svårt. Man definerade sig aldrig som tyskallierad, bara som ”medkrigförande”. Mannerheim var mycket noga med förbindelserna med Förenta Staterna, som landet inte låg i krig med. Mellan Storbritannien och Finland rådde däremot krigstillstånd, som tidigare nämnt.

Den historiska ljudinspelningen, som senare påstods vara ett falsarium, har senare granskats av expertis som kunnat fastslå att rösten verkligen är Hitlers – trots att den har en mjukhet som aldrig hörts i de officiella talen. Det finns en teknikhistorisk detalj, som de allierade förbisåg, men som gav nazistregimen ett försprång. Det var bandspelaren, uppfunnen i Tyskland under 1930-talet, och marknadsförd under firmanamnet Magnetophon. De tidiga bandspelarna hade sämre ljudkvalitet än shellackskivor, tekniken spreds därför inte till USA. Men under kriget hände något. En berättelse gör gällande att det var en teknisk defekt i en av flera bandspelare som användes, vilket visade sig vara en ren lyckträff. En elektronisk krets, felaktigt inkopplad, fick som oväntad effekt att tonomfånget ökade väsentligt. Efter kriget fick detta kommersiell betydelse, sedan Bing Crosby introducerat tekniken i USA.

I den tidiga High Fidelity-historien strax efter kriget, med varumärken som Marantz, var färdiginspelade band ett alternativ med högre ljudkvalitet än vinyl. Men runt 1960 och framåt lanserades grammofoner i toppklass av företag som Garrard, Thorens, AR och Linn. Bandspelaren nedgraderades till kopieringsapparat. Men redan på 1940-talet gjorde tyskarna inspelningar i stereo, av bland andra stjärndirigenten Wilhelm Furchtwängler (som därigenom fick naziststämpel). Men musiken var inte i fokus – utan Hitlers tal. Innan tekniken förfinats hade förinspelade radiosändningar så låg ljudkvalitet att lyssnarna direkt kunde uppfatta att talaren (Hitler) befann sig någon annanstans. Men de nya maskinernas ljudkvalitet kunde maskera att det var förinspelat. Det kunde låta som att Hitler befann sig i München och höll tal, medan han i själva verket kanske befann sig i Berlin – en enorm fördel säkerhetsmässigt. Att tyskarna hade tillgång till denna teknik var inte känt. 

Även andra tekniska omständigheter räddade Hitler – som om han haft änglavakt. Ett skickligt och noga iscensatt attentat gick om intet på grund av flygets säkerhetsbrister. Hitler färdades normalt med flyg, om säkerheten kunde garanteras. Men den här gången fick ett plötsligt väderomslag Grossdeutscher Rundfunk att förvarna om storm. I största hast kördes Hitler till närmaste järnvägsstation – och undgick attentatet, som dödade flera. Ja, en tid hade han Ödet på sin sida, på samma sätt som en rad andra av historiens missdådare – för en liten tid – tycks åtnjuta högre beskydd.

Mannerheim slöt ett stilleståndsavtal med Sovjetunionen, trots Rytis tidigare (personliga) löfte till Hitler om att inte sluta separatfred. Ett nytt krig, Lapplandskriget mellan Finland och Tyskland, utkämpades i norr. Finland tillhörde förlorarmakterna efter andra världskriget, men tack vare strategiskt riktiga val räddades det viktigaste: självständigheten. Finland gick inte Baltikums väg, utan behöll självständigheten trots nederlaget mot Sovjetunionen. 

Ett historiskt kuriosum har jag lagt på minnet – när den omstridda Vänskaps- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen slutits i Kreml några år efter kriget, föreslog generalissimus Stalin att tillställningen skulle fortsätta mer informellt. Vid det tillfället fällde han några ord. ”Trots att jag inte är någon egentlig soldat”,  sa Stalin till de två finska generalerrna, ”kan jag säga att vi soldater ofta glöms bort i fredstid, men under krigstid hänger allt på oss. Ett land med en dålig armé vinner ingen respekt, men med en bra armé vinner man allas respekt. Jag höjer mitt glas till Finlands armé!”

Några decennier senare, i ett helt förändrat land, tog jag studenten. Oljekrisen var ett betydligt större problem än hotet från Sovjetunionen. Min morfar, som i likhet med Mannerheim var gourmet, bjöd mig på middag. Han gav mig tre restauranger att välja mellan – Helsingfors tre bästa. Jag valde den mest trendiga, när jag i stället borde ha valt Savoy – Alvar Aaltos 1930-talskrog, som när jag skriver detta nyligen har restaurerats till bländande skick. Helsingfors är en gammaldags korrekt stad (gärna kavaj) men krogen har deklarerat att unga personer i sneakers är välkomna – de vill inte stänga ute tech-världen. Vi höjde våra glas. Sommarlovet hade inte börjat men vi i studentklassen var befriade från undervisning så snart studentskrivningarna var överstökade. Jag arbetade på ett på ett radhusbygge för att finansiera en resa till Italien – dagen efter restaurangbesöket blev tung. Jag fick uppgiften att tömma ett rum på övervåningen på plywoodskivor – utan att ha förvarnats om att vissa av skivorna täckte det hålrum i golvet där en trappa senare skulle byggas. Jag trillade ner och de äldre byggjobbarna blev helt chockade över förmannens försumlighet. Men jag var arton och borstade bara bort dammet.

Det var vänstersinnade år – särskilt för dem som var unga – mellan 16 och 18 års ålder räknade jag mig som socialist. Vårt land hade pakten med Sovjetunionen, som vi ansåg skyddade oss: ”vänskap, samarbete, bistånd”. Och många av oss kände misstänksamhet mot Finlands agerande under fortsättningskriget – drömmarna om ett Storfinland. Det var aggression, som inte kunde försvaras, ansågs det allmänt.

I själva verket var vsb-pakten ett embryo till militärallians – något som kunde utlösas. Det kunde påminna om relationen till Tyskland 30-35 år tidigare. Urho Kekkonen hade redan varit president i ett par decennier, efter företrädaren Paasikivi, som tagit vid när Mannerheims hälsa sviktade. Finland var ett välfärdsland med politisk frihet, även om fortfarande i någon mån märkt av det jättelika krigsskadeståndet – som betalats men tärt på landet. I västvärlden rådde, åtminstone bland folk i gemen, föreställningen att Finland var en sovjetisk lydstat, ett östland bakom järnridån. Så var det inte, men manöverutrymmet var trångt. Den långvarige presidenten Urho Kekkonen – i ungdomen facististsympatisör! – lyckades med tankeskärpa och kraftfull personlighet avstyra några sovjetiska försök att utlösa förpliktelserna om bistånd. Med bastubad och fiske byggde han upp personliga relationer till de sovjetiska ledarna, som lät Finland leva i fred. Nuvarande professorn i historia vid Helsingfors universitetet, där jag fick min första akademiska orientering i nordisk historia, anser att Norden under 1900-talet bara hade tre verkliga statsmän: Mannerheim, Kekkonen och Palme.

Den princip som förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen byggde på kallades fredlig samlevnad mellan stater med olika samhällssystem. En bittert ironisk association till Hongkong och Kina kan inte undvikas. Jag hade stor sympati för min morfar, även under den korta tid när våra politiska åsikter krockade. På restaurangen frågade jag vem som formulerade principen om ”fredlig samlevnad trots olika politiska system” – då ofta kallat Paasikivi-Kekkonen-linjen. Morfar svarade omedelbart: Mannerheim! 

Det var inte det väntade – 30 år efter kriget hade han hamnat i bakvatten, och förknippades med förlegade ideal och konservativa idéer, som av rätt många sågs som nästan fascistiska. Nyligen såg jag italienaren Ettore Scolas succéfilm ”Vi som älskade varandra så mycket”.  Den är från året jag tog studenten, när de rosenröda drömmarna om socialismens välsignelser kanske upplevde sin kulmen. Den verklighetsfrämmande uppslutningen kring ideal med så liten chans att uppnås berörde mig illa. Det var år med ett tungt underskott av information. Beskrivingen av öst som efterblivet sågs av många som en fördom – att socialismen verkligen skulle ha skapat ett land av förtryck, i grå vadmal i påvra betongbaracker, uppfattades som desinfarmation. 

Decenniet innan hade The Beatles i en låt vänt på perspektivet – Back in the USSR! Jag citerar, och vänder än en gång på perspektivet.

The Ukraine girls really knock me out (Wooh, ooh, ooh)

They leave the East behind (Da, da, da)

Tanken om hur mänskligheten från tid till annan luras in i förhoppningar, villsopår som bara kan leda till elände, gjorde mig beklämd när jag såg den gamla filmen. 1970-talet, med sin vänsterterror i Europa, främst Italien och Tyskland, var en upprepning av 30-talets dårskap, men med andra förtecken. Filmen utspelade sig i Rom, dit jag i sällskap med min kompis Bosse åkte i maj. Italien var ett land i kris – ständiga strejker gjorde att det tog tre dagar att med tåg ta sig från Rom till Sicilien. Det var första gången i mitt liv jag sov stående. Men resan öppnade mina ögon – det fanns andra ställen där jag kunde leva mitt liv! Kanske Rom! Jag var internationalist, förstod jag. Inte bunden till mitt ursprung. Och Ettore Scolas senare filmer gillade jag.

Valet av bana var komplicerat. Mina intressen spretade åt olika håll – och min personlighet fick mig att undvika en viss typ av karriär. Ett test visade att min begåvning var jämn vad gällde naturvetenskap/matematik respektive humaniora. Och vad gällde val av uttryckssätt var bild och text också jämbördiga alternativ. Jag funderade ett ögonblick på reklambranschen, och ett betydligt längre ögonblick på arkitektyrket. Men även om båda lockade med sina konstnärliga kopplingar var det intellektuella draget, ordet, för starkt hos mig. Och då jag inte ville ingå i någon organisation med hierarkier och snävt fastställda uppdragsbeskrivningar tänkte jag mig en tillvaro som  konsult – en ”loner”. Inte för att jag inte gillade sällskap, jag hade tvärtemot ett stort umgänge de där åren. Men jag hade mina tankar, känslan av att de behövde få utvecklas i frihet från cementerade synsätt, att de måste få växa sig starka i skyddad miljö. Inriktningen på kunskap, vetande, förståelse var stark – hur den mänskliga anden utvecklats genom historien. Jag vr introvert – men bara i Jungs mening: en person som avvisar omvärldens förväntningar och väljer de egna. I horisonten hägrade något som var svårt att uppnå, kanske omöjligt. Skriva böcker. Jag förstod att det krävde en lång resa – vikten av hantverksskicklighet och ett bra stoff, livserfarenhet, var för mig avgörande. Andra resonerade på annat sätt – det fick de göra. Böckee kan skrivas med estetik snarare än erfarenhet som grund. Men jag följde min kompass, min inre kompis. Jag ville ha båda.

Uppväxten i Finland var då och då märkt av främlingsskap – jag tillhörde en språklig minoritet. 5-6 % av finländarna talade svenska, gick i svenskspråkiga skolor, läste vid svenskspråkiga universitetsinstitutioner, arbetade med nyhetsförmedling på svenska. Att vara hänvisad till en 20-del av nationen i mitt framtida yrke lockade inte. Att jag skulle kunna lära mig kvalificerad finska trodde jag inte på – det grundläggande för författaren är känslan, hjärtats språk. Jag skulle kunna lära mig en korrekt finska – men utan djupare fäste i mitt inre. 

Några år läste jag historia, filosofi, konstvetenskap och litteratur i Helsingfors. Det var ämnen som intresserade mig, och jag fick högsta poäng på varje kurs, men ju längre tiden gick, desto mer började jag ifrågasätta riktningen. Vad skulle jag kunna använda detta till? Lärare ville jag inte bli. Dessutom var det något helt uppenbart: allt det jag lärde mig på universitet om humaniora, skulle jag precis lika gärna – eller bättre – kunna lära mig i egen regi. Böcker kunde jag hitta – jag hade velat bygga upp mitt eget system av vetande, där synapser från ett område mötte synapserna ftån ett annat. De oväntade kopplingarna är vad som leder framåt. Inför ett terminsslut råkade en studiekamrat, ”Bettan”, framkasta möjligheten att söka sommarjobb i Sverige. 

Ja – förena nytta med nöje! Jag hade ofta varit i Sverige som barn, hos mina kusiner.

Många av livets viktigaste val bygger på slump. I den svenska arbetsförmedlingens tidning hittade jag ett arbete som intresserade. Wallenbergska Grand Hotel Saltsjöbaden sökte en vikarierande nattportier. Jag tog flyget och anmälde mitt intresse. Inga problem – utom ett. På hotellet skulle de oljeproducerande länderna inom Opec hålla konferens, ett evenamang med tydlig storpolitisk hotbild. Tjänsten var säkerhetsklassad – min lämplighet måste bedömas av Säpo. Jag klarade ribban och sommaren blev som väntat – ett överskott av nya upplevelser. 

Dessutom ingav mig Stockholm en känsla av ”hemma” – och jag började på allvar fundera på att byta land. Det hade jag gjort ända sen Italien – och här fanns nu ett land dit ödets makter förlagt det enda språk som jag kände mig hemma i! Min kulturella tillhörighet hade alltid varit svensk – den statliga, medborgarskapet, var en formalitet. Kanske anser någon att jag svek mitt land – eller min svenskspråkiga minoritet där. Men jag ville söka en bana som motsvarade den jag var – inte den andra ville ha mig som. Det gamla hotellet i Saltsjöbaden var en fin miljö för någon som tyckte om arkitektur. Och just i detta fanns något viktigt: Sverige hade en obruten historia, med många kvarvarande manifestationer av äldre civilisation, som nådde så långt bortom den finländska kulturen, som trots allt var ung. 

Jobbet som nattportier gick riktigt bra, med ett undantag. En natt föll jag i djup sömn – trots att jag egentligen var och är kvällsmänniska och inte har svårt för vaknätter. Men den här natten – ganska tidigt rentav, sista tåget hade ännu inte anlänt – övermannades jag av sömnen på ett så totalt sätt att portens kraftiga ringklocka inte förmådde väcka mig. En gäst och en av de anställda kom med tåget. Kollegan lyckades ta sig in genom ett fönster i köksregionerna och kunde sedan släppa in gästen. Jag minns att jag stod vid portierlogen i ett tillstånd av total förvirring. Fortfarande känner jag tacksamhet för att varken den ene eller den andra anmälde mig för försumlighet. När man är ung måste man få göra fel ibland – förstånd, omdöme och tillförlitlighet måste få växa sig starka först.

Annars var allt annorlunda, där i hotellobbyn – som numera är ombyggd och ser betydligt äldre ut än vad den gjorde under det modernistiska 70-talet. Opec-konferensen var avgörande – då var sömnen långt borta. I den trivsamma loungen med öppen spis satt jag nätterna igenom och diskuterade med två Säpomän. En gång var jag på en av mina nattliga vandringar genom hotellet – om det var tidningar som skulle delas ut eller något annat. I en trappa avtecknade sig en gestalt – med pistol riktad mot mig. Några sekunder av förlägenhet och missförståndet var utrett. Jag minns Säpomannens förlägenhet. 

Men bortsett från kalamiteten var samtalen intressanta. Nya landskap avtecknade sig. Jag ägnade några avslutande terminer åt mina studier i humaniora men siktet var inställt på Stockholm. På somrarna bodde jag i Stockholm. Slumpen fick mig att möta både Marcus Wallenberg och Pehr Gyllenhammar, den tidens fixstjärnor i svenskt näringsliv. Wallenberg, runt de åttio, verkade klart osympatisk (inte bara den detaljen att han aldrig lämnade dricks). Gyllenhammar hade däremot en vinnande personlighet och tycktes – som någon sagt om förre presidenten Bill Clinton – vara helt inriktad på den han samtalde med. Hans besök på hotellet i Saltsjöbaden, som jag efter midnatt var ende representant för, var symboliskt. “Volvosfären” hälsade på “Wallenbergssfären” – de två nätverk av industriföretag som sammanfattade den tidens Sverige.  Av det planerade samgåendet blev det dock inget.

Från Saltsjöbadens hotell flyttade jag till storasyskonet i stan – många pinnhål högre upp. Grand Hôtel, en gång grundat av fransmannen och mästerkocken Régis Cadier, tidigare kock på Slottet. År 1872 hade hotellet slagit upp sina portar. Cadier, som stannade i Sverige livet ut, blev morfar till möbelformgivaren Carl Malmsten, en svensk ikon. Denne blev i sin tur morfar till författaren Bodil Malmsten – som en gång skrev en bok om ett havererat försök att slå sig ner i Bretagne. Hon började umgås med en man som hon gillade. Men efter en tid avslöjade han sig som främlingsfientlig och Bodil flydde förskräckt. Men nu förstår jag vad hon sökte i Frankrike – ett ursprung. Att hon slog sig ner i Finistère (latinets Finis Terrae, ”slutet på jorden”) är en hänförande tanke. Så långt bort man kan komma…

När jag helt lämnat Helsingfors vidtog en hektisk tid. Jag prövade olika arbeten, hotelljobben var mest sommarjobb, senare kom uppgifter närmare mina djupare inrfessen. Jag fick den udda men fantasieggande uppgiften att inventera nationalskalden August Strindbergs efterlämnade bibliotek. Jag minns att jag läste hans handskrivna kommentarer till tidningsartikeln om Titanics undergång 1912, hans eget dödsår. Jag föreläste om honom inför skolklasser och i Strindbergssällskapet träffade jag Olof Lagercrantz, som i mitt namn ”Wigelius” igenkände ett annat: ”Wibelius” – ”Landshövdingen” i Fänrik Ståls sägner. Jag tyckte att kopplingen var lysande! 

”Att värna rätt, förmedla bördors last
Han som en helig plikt sig föresatt,
Och därför var hans dag ock utan rast
Och utan sömn hans natt.”

Till min besvikelse fick jag inget gehör hos min beundrade morbror Edward för min stora entusiasm för Lagercrantz som författarbiograf. Också Sveriges journalistiska offentlighet var delad. Lagercrantz tillhörde DN-sfären, min morbror SvD-världen.

Jag började frilansa på Sveriges Television. På Aktuellt nyhetsredaktion delade jag bord med de legendariska tre O:na, ”skjutjärnsjournalisterna” Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona, som vid det här laget närmade sig pensionen. De hade på 60-talet intoducerat en uppkäftig journalistattityd, som inte nöjde sig med makthavarnas överslätande fraser. Åke Ortmark hade ett lite hetsigt temperament, men det hände att jag, som till en början textade nyhetssändningarna för hörselskadade, kunde bidra med ett litet ord, när studioreportern inte kom på det rätta. 

Snart skulle ett nytt hus byggas för verksamheten, och då deltog jag som representant för översättarna i ett planeringsmöte, och föreslog att vår yrkeskategori skulle få ostörda rum, eftersom vi låg sist i kedjan, och arbetade under extrem tidspress. Så blev det – och tack vare det ostörda lugnet kunde jag en gång översätta ett manus som var långt nog för en A4 (ljudfilen hade ännu inte kommit) under tiden mellan två inslag – mellan 21.05 och 21.15.  Översättningen blev rapsodisk men korrekt. Parallellt med arbetsuppgifterna, som gav mig hygglig försörjning, pågick en internutbildning, som jag inte fördjupar mig i. 

Vad jag reflekterade över var att folk undrade över hur jag med mitt arbete ”i marginalen” kunde leva på så pass stor fot. Frågan irriterade mig, den bottnade i schablontänkande. Ett arbetes ekonomiska värde ligger i hur pass viktigt det är, i hur pass lämpad och effektiv arbetstagaren är och hur pass god tillgång det finns på personer som kan erbjuda vad som krävs. I mitt fall var det inte så många.

Stockholm är för mig en stad där tidsskikten ligger tätt överlagrade på varandra och spretar åt olika håll. Jag berättade om restaurangbesöket i Helsingfors där min morfar officeren bjöd mig på fin middag, samtidigt som han gav mig insikter i Finlands närhistoria. Det slår mig nu att samtalet förmodligen var den avgörande orsaken till att jag något halvår senare klippte alla band med den politiska yttervänstern. Att Finlands Marskalk och senare president Mannerheim hade haft en relation till vår familj var känt – men för ett barn var uppgiften svår att värdera. Vid ett tillfälle hade min mor, som var i tonåren, besökt Mannerheims villa i Helsingfors mest fashionabla stadsdel, för att överlämna en fruktkorg till köksavdelningen. Men den avgångne presidenten hade fått syn på henne, som han visste vems dotter hon var och han bjöd in henne för ett samtal. Hon berättade senare om Mannerheims lädersoffa, som gav ifrån sig ett komiskt pysande ljud när den långe mannen satte sig ner. 

Men mannen som 1918 lyckades göra Finland till ett självständigt land, och under andra världskriget rädda det från att införlivas i Sovjetväldet, förknippas i vår familj också med en annan möbel än den pysande soffan: en fåtolj av fyra likadana, hemma hos mina morföräldrar. Mannerheim hade nämligen en gång kommit på oanmält besök. Min morfar var utgången men Mannerheim sa att han kunde vänta. När besöket var över tog någon fram en krita och satte ett kryss under fåtöljen. Den detaljen glömdes bort när åren gick, och när min morfar dött och min mormor flyttat in på äldreboende råkade fåtöljen med krysset hamna hos mig. 

I den fåtöljen har jag tänkt ut denna essä – som i grunden handlar om vad som utmärker en statsman.  Vad kan krävas – vad MÅSTE krävas?  I botten finns Platons ”Staten” – som handlar om idealstatens utformning i analogi med den rättfärdiga människan.

Åren strax efter kriget tjänstgjorde min morfar som militärattaché i Stockholm. Från den tiden finns en anedkdot som är svår att glömma. I sällskap med ”marsken”, som Mannerheim kallades i Finland, besökte han restaurang Riche, på samma adress ända sedan 1893. Under en tid var stället populärt bland officerare och under en annan tid den kulturella eliten, Ingmar Bergman, Sarah Leander och Greta Garbo.  Kroglegenden Tore Wretman drev stället. Vid just detta besök råkade min morfar strax innan de skulle gå tappa sin handske och böjde sig ner för att plocka upp den. Innan han vidrört handsken träffade marskens spetserkäpp den liggande handsken, samtidigt som den gamle yttrade – med ett eko från ett tsaristiskt Ryssland: ”Det är för sådant man har betjänter!”

Min morfars arbete i Stockholm blev den direkta orsaken till att min mor tidvis kom att bo i staden och senare slog sig ner där i sällskap med min far – tiden strax före och strax efter min födelse. Hon gick på konstskola där hon lärde känna en viss Ellinor, som sa till mamma att hon bara måste få lära känna lillebror Sven-Bertil, som var så charmig. Hon blev också vän med en viss Libet Beck-Friis, som förvånade henne storligen när hon på en fest bjöd de andra ungdomarna på mjölk! Under sin tid som ”dekoratris” på NK träffade hon en kille som också jobbade där – Rolf. Tillsammans beasökte de musikavdelningen och lyssnade på en operainspelning i den där typen av lurar som sådana affärer hade då. Plötsligt började Rolf sjunga. ”Men du låter ju som Jussi!” ”Farsan…” Tio år senare fick Rolf ett lysande genombrott i rollen som Pinkerton. 

Alla dessa tillfälligheter – jag förstår dem inte! Under ett besök många, många år senare, på gatan där vår lilla familj bott, och som jag inte lyckats hitta eftersom den bytt namn, pekade hon ut den garageuppfart där min pappa körde upp en nyinköpt Mercedes, som han hoppades kunna sälja med god förtjänst i Finland, där en skatt gjorde prisnivån på bilar väldigt hög. Enligt min mamma misslyckades försöket. Bilen var inte begagnad men såldes parallellt med en ny modell. Den gamla modellen, som på grund av Mercedesfabrikernas svåra läge efter kriget byggde på förkrigsteknik, blev snart obsolet. 

Och min moster gifte sig med en skånsk ädling, Edward af Sandeberg, som trots släktens officerstraditioner valde en annan bana: journalistiken. Men som krigskorrepspondent kom han det militära nära. Från tiden i sovjetisk fångenskap berättade han om en episod – några av de fängslade, som svårt led av hunger, hade fångat en råtta, och nu undrade de om man vågade äta ett sådant skadedjur. De rådfrågade en medfånge som var läkare – och som blev eld och lågor. Råttan blev en festmåltid. 

Min ingifte morbror fick på äldre dagar strålkastarljuset riktat mot sig – han var den siste som kunde vittna om att den påstådde spionen Raoul Wallenberg verkligen suttit fängslad på samma ställe som han själv. Han hade inte sett Wallenberg, men fått uppgiften bekräftad genom en person han kände och litade på, Wallenbergs chaufför.

Det mesta jag skriver här kretsar kring spänningsfältet mellan fyra länder: Sverige, Finland, Ryssland, Tyskland. Och spindeln i nätet är Mannerheim – med kontakter i samtliga fyra länder. Med sin bakgrund i Tsarryssland förstod han sig på den ryska mentaliteten, trots att den nu hade kommunistiska förtecken. Mannerheim var konservativ, men pragmatisk – han ansåg bland annat att Finland borde ha gått med på några av de krav som Sovjetunionen ställde före Finlands vinterkrig.  

Många år skilde min morfar och Mannerheim i ålder men min morfar, som till utseendet påminde en aning om James Stewart (Fönstret åt gården, Vertigo, Hitchcock), hade militärt snille och ett lysande intellekt och blev en förtrogen till Mannerheim, särskilt under åren efter avgången som president. En intressant minnesbild är att min morfar, under en middag i mitt föräldrahem, höll en svavelosande föreläsning om finländare, däribland finlandssvenskar, som under 1930-talet gläntat på dörren till fascismen. Den fascistiska Lapporörelsen försökte åren kring 1930 förmå Mannerheim att anta rollen som finländsk diktator – ett dödfött förslag. Rågången mellan ultrahöger och konservatism är alltför otydlig för somliga betraktare. Ultrahögern, liksom den yttersta vänstern är radikala rörelser – motsatsen till konservatismen. Den förordar försiktiga steg i samhällsutvecklingen, eftersom de långa kliven i efterhand ofta visar sig få andra effekter än de eftersträvade eller förväntade. 

Den dag min morfar skulle ha fyllt 100 år ordnades en släktmiddag. Min morbror i Helsingfors försökte beskriva den överväldigande glädje hans far skulle ha känt om han år 1944, när Finland var en hårsmån från sitt upphörande som stat, hade vetat att jag, mina syskon och kusiner i Sverige och Finland en dag skulle samlas på en restaurang i Helsingfors, i full trygghet, i ett demokratiskt välfärdsland, där det ryska inte längre var något hotl. 

I ett sista brev till Hitler beskrev Mannerheim den finska nationens belägenhet: ”Jag vill särskilt framhålla att Tyskland, även om Ödet inte skulle förunna edra vapen framgång, dock kommer att leva vidare. En liknande försäkran kan ingen avgiva för Finlands del. Om detta folk på fyra miljoner blivit militärt besegrat, kan det knappast råda några tvivel om att det skulle bli fördrivet eller utrotat. Denna utsikt kan jag inte utsätta mitt folk för.” (Hitler besvarade aldrig brevet.)

Min mosters effektfulla tal vid samma hundraårsfirande fick mig att förstå dramatiken, och hur nära stormens öga min egen släkt varit. Min moster måste ha varit 16 år – hennes mor, min mormor, ringde ett samtal från en telefonkiosk (ingen slump) och kom ut och sa korthugget: Jag har talat med statsministern. I morgon kommer det att stå ett plan på Sjöskog (numer Helsingfors-Vanda flygplats) med platser för statsledningen och vår familj. Min mormors bror var gift med statsministerns dotter. Destinationen var Stockholm.

Nu behövde planet aldrig lyfta – ett vapenstillestånd slöts med Sovjetunionen och Finlands fortbestånd som stat var räddat. Två dramatiska händelser lyser starkt. Kyösti Kallio, president från 1937, beslöt att avgå av hälsoskäl år 1940, efter ett slaganfall. Under avskedsceremonin på Helsingfors järnvägsstation segnade han ner drabbad av ett nytt anfall. Överbefälhavaren Mannerheim hjälpte honom in i en vagn där han dog. Sex år senare drabbades Finlands statsminister av samma sjukdom, i Moskva. Året var 1946 och det som två år tidigare hade givits namnet ”mellanfreden” skulle ersättas av ett mer formellt fredsfördrag, som inkluderade inte bara Sovjetunionen utan även Storbritannien och andra samväldesländer som förklarat Finland krig. Det är svårt att inte se dessa två dödsfall – det ena med släktband – som utlösta av precis samma sak: den ohyggliga press som ansvariga ledare känner i en era av krig och hot mot landets fortbestånd.

Jag låter tankarna vandra – det ryska är för mig en skuggvärld, som ändå lämnat starka spår. Psykoanalytikern Jung ansåg att Europa bakom järnridån, och kanske främst i det delade Tyskland, kunde ses som en projektionsyta för det omedvetna. I brist på vetande kunde undanträngda fantasibilder förläggas till det gömda landet.

I Finland blev Ryssland både räddare och fiende. Det finska 1800-talet var en ganska harmonisk tid, fram till dess att aggressiv nationalism i romantikens anda (panslavismen) ledde till imperiedrömmar, där ingen plats längre fanns för ett autonomt Finland. I Finland föddes ett passivt motstånd, med många hjältar. Den ryske generalguvernören, Bobrikov, fick som uppgift att krossa den finska separatismen. Han sköts 1904 av en ung nationalist, Eugen Schauman. Attentatsmannens syster blev senare känd konstnär. På 1960-talet besöktes hon av polis i ett skatteärende. Hon fick frågan om hon tidigare haft kontakt med polisen. Hennes svar blev bevingat: ”Inte sen min bror sköt Bobrikov.”

I mitt hem omges jag av det ryska, trots avsaknad av ryskt påbrå. Böckerna, möblerna. Den praktfulla empirspegeln från 1820 väntar på en konservator. Och sex empirstolar – snart på väg från Finland. Möblerna kommer från en herrgård i öst, till hälften verklig, till hälften dröm – snart nedbrunnen. Den låg inte långt från Sankt Petersburg. Den tidens Ryssland plågades av stråtrövare, vilket på sätt och vis också dagens Ryssland gör. När godsherren åkte i häst och vagn till staden överfölls han inte sällan av banditer. De tog vad de kunde. Men min förfader (på mödernet) var en slipad karl. När han berövats på nästan allt, kastade han ifrån sig sin hatt, som i en sista uppgiven gest. Men saken var den att det var inte vilken hatt som helsy, utan en sjusärdeles utsökt och uppseendeväckande pjäs. Nästa dag, på Sankt Petersburgs gator, gick där så en lycklig ägare till världens flottaste hatt, en skurk bak sin mask. Och vips var polisbetjänterna på honom! Den hatten vet vi nog, den är inte hans! 

Ja, det var tider! Hur är det nu? Finns det några ”polisbetjänter” som kan ge sig på vår tids kleptokrater? Jag tror inte det. Ryssland var galet då, och än mer galet nu. Säger jag med mina ryska klenoder och älskade minnen av litteratur! Det är något med blandningen, proportionerna. En gnutta dårskap behövs, för varje storslaget projekt, för konst av alla de slag. Vad vore viruset utan mutationen? Men när dårskapen tar över – då behövs en rådig konstapel. Det är Guds sätt att straffa dåren – genom att öka dårskapen. Sedan Hitler klarat sig igenom många attentatsförsök började han intala sig att han var odödlig. Men det kom en brasa.

Diktaturer – den tyska, den sovjetiska, den ryska etcetera – drabbas alltid av en åderlåtning av intelligens. Brain drain. Ett tidigt exempel var Trotskij, en av konkurrenterna om makten efter Lenins kollaps. Han fick fly till Sydamerika – där han mördades med en ishacka som vapen. Det är en gren där ryssarna excellerar. Eller  åtminstone trivs.

Trotskij var skarpsinnig. Ryssland var, då som nu, ekonomiskt svårt efterblivet. Han efterlyste ”världens mest koncentrerade ekonomi på grundvalen av Europas mest efterblivna jordbruk.” Ett mål i linje med marxismens tanke om ekonomins avgörande roll. Men de ryska ledarna sökte en annan väg: repressionens, byråkratiseringens. Sovjetunionens fall var en direkt följd av Sovjetsstemets oförmåga att försörja folket och den tunga militärmakten. Sovjetväldet smulades till slut sönder – exakt som den ”jätte på lerfötter” som ledare i väst på 1920-talet hade beskrivit den nya kommuniststaten som.

Ledare av olika valör har styrt landet. Stalins angreppssätt var klart polisiärt och militärt, allt annat hamnade i marginalen. Till och med vetenskapen förvanskades – i ideologisk förvirring. I Ryssland har perioder med europeisk inriktning alltid växlat med andra, med stark inåtvändhet. När Jeltsin efter ett kaotiskt 90-tal, som ändå väckte hopp, lyfte fram den okände Vladimir Putin som tronföljare väckte det förvåning. Putin hade ju bara ett förflutet inom KGB, han var inte politiker, inte ideolog. Vad stod han för politiskt?

För drygt fem år sen började jag publicera inlägg om honom. Jag hade från att till en början varit ganska optimistisk omvärderat honom, han representerade det onda. Som relativt ung kring år 2000 kunde han bidra med nya perspektiv – och han hade tur. Oljeekonomin hjälpte honom. Sedan kom nedgångsperioden. För mig pesonligen blev skriverierna besvärande – något jag inte var helt oförberedd på. Under en period på några månader utsattes jag för en rad händelser, som jag inte beskriver detaljerat, även om allt är dokumenterat. Jag hade också skrivit kritiskt om IS, nästan samtidigt. Jag visste inte vilken av mina två fiender som låg bakom vad som hände, ett slags förföljelse.

Två episoder var allvarligare än de andra – båda på hotellrum. Jag hade märkt att någon kunde ta sig in i min lägenhet när jag var borta – utan att lämna andra spår än att vissa tillhörigheter var borta. Att det försvunna saknade allt ekonomiskt värde, men var av avgörande vikt för mig just då, fick mig att förstå att det var ett inbrott av otypiskt slag.  Jag tog för säkerhets skull in på hotell, ett fönsterlöst rum i källarplanet – en säkerhetsåtgärd. När jag en eftermidddag närmade mig rummet genom korridoren med ljuddämpande heltäckningsmatta hördes plötsligt ett starkt buller inifrån mitt rum. Märkligt! Jag hejdade mig direkt och tog mig upp i lobbyn. 

Vad skulle jag göra? Jag hade redan undersökt lokalerna och visste att det bara fanns en väg upp. Jag funderade och ansåg att jag var tvungen att tvinga situationen till en lösning. Planen var enkel. Jag gick ner i källaren och tog mig på tysta steg fram till dörren – som jag sedan bankade på med kraft. Och lämnade platsen skyndsamt och satte mig strategiskt vid ett bord som måste passeras av var och en som kom från källaren. I handen hade jag min kamera med exponering och fokusering klara. Jag förstod att mannen i rummet inte kunde vara kvar – han måste ha tolkat bankningarna som en varning. Från de egna. Eller från någon annan. Inom tre minuter dök det upp en man med jagat utseende. Jag tog bilden – men upptäckte att jag inte hade tänkt långt nog. Vad skulle jag göra nu, sedan bilden tagits?

Inom loppet av sekunder uppfattade jag att mannen stod mellan min rygg och väggen – avståndet var kort. Jag var som bedövad. Det hördes något dämpat , som viskningar — någon tog hand om den okände, som plötsligt var borta. Jag vet inte vad som hände. Bilden skickade jag till en av de poliser som jag stod i kontakt med under de riskabla veckorna.

Stockholm var inte längre säkert. Jag kom överens med min polske vän P att han skulle bygga om min ganska oskyddade lägenhet – ge den vad som kallas ”förstärkt skalskydd”. På så viss skulle den också vara skyddat under min bortovaro. Själv begav jag mig ut på resa – utan färdplan. Situationen var sådan att jag ansåg att improvisationer var bäst. Jag gjorde mig av med min smartphone, men hade med mig datorn och hårddiskarna, eftersom de representerade allt  – det enda – jag inte kunde avvara.

I Barcelona åt jag en kväll en god middag, och kände mig övertygad om att ingen kunde veta min vistelseort. Jag slog mig ner i hotellrummets fåtölj i en behaglig känsla av frist. Men den varade bara två minuter. Jag råkar vara utrustad med ett extremt känsligt luktsinne, och nu kände jag att luften jag andades var farlig. Livsfarlig. 

Så snabbt jag kunde rafsade jag ihop de saker jag haft med mig när jag var på restaurangen (kamera, dator, hårddiskar, som tur var). Allt annat lämnade jag kvar. Jag tog in på ett annat hotell och på morgonen tog jag mig till tågstationen – men tåget (till Paris) var fullt. Jag tog en taxi till en busstation och hittade en buss till samma destination. Chauffören, som talade cockney, ville inte att jag skulle ta in ryggsäcken i bussen, men jag insisterade. Ett tag satt jag längst fram, för att jag ville se så mycket som möjligt. Senare valde jag en plats nära toaletten. Jag upptäckte att mina glasögon var borta – dem brukar jag ha koll på. På platser som stationer och flygplatser där man måste se skyltar på långt håll behöver jag dem. Och när jag kör bil. 

Men min reaktion på förlusten var oväntad – jag kände tacksamhet! Försynen återgav mig min syn. Jag insåg att glasögonen var kontaminerade. Hade jag haft kvar dem på rummet? Jag mindes inte, men troligen – jag såg dem inte som stöldbegärliga. Förlusten räddade mig – men jag kände redan en ovan irritation. Under den långa, nattliga resan, höll jag mig vaken varje sekund. Jag måste vara vaksam. Klådan i ögonen blev värre – gång på gång fick jag gå ner till toaletten för att med hjälp av ett lock från en flaska skölja ögonen. Det blev så många gånger att bussens vatten tog slut. 

Men när jag före gryningen gick genom en mörk skog som skilde busstationen från ett välkomnande parisiskt hotell kände jag att ögonen nu var helt rensköljda. Vilken glädje!Fortsättningen på resan blev ovanlig – med ständiga improvisationer. En högst oväntad detalj var att jag på hotellet, som hade viss klass men var anonymt stötte ihop med en dam som verkade lätt förströdd. Hon var omöjlig att inte känna igen. Om jag varit lite minde blyg och lite mindree stressad skulle jag ha inlet ett samtal, hon var ensam. Representant för fred, kärlek – Yoko Ono. Under dagarna i Paris och under färden därifrån upplevde jag att jag leddes av Försynen, som gav mig oväntade tips – som att till exempel kliva av på helt fel station. Eller en röst i radion i en taxi – i Paris vågade jag inte gå till fots – som nämnde tre ord, fara, flykt, brådska.

Vid ett senare tillfälle under redan tog jag taxi en mycket lång väg – jag vågade inte passera hovedbanegården – och blev strandsatt på vischan i Skåne, eftersom bilen fått punktering. I en biljetthall i Paris hade jag blivit besvärad av tre sluskar som betedde sig som ficktjuvar som kladdar ner folk i syfte att dölja vad de egentligen gör. Långt senare – i en hyrbil mellan Lund och Stockholm förstod jag – den nya väska jag köpt i Paris var numer försedd med sändare. Jag gjorde ett stopp på ett landsvägsfik och bad personalen skicka väskan till min Stockholmsadress.

Den skarpaste minnesbilden, tänker jag nu, var från natten i bussen mellan Barcelona och Paris, där bara jag och chauffören var vakna. Det var oväder, skyfall – plötsligt tittade jag upp. Framför bussens stora vindruta var det som en vägg – en vägg i hög fart. Chauffören bromsade för allt han var värd. Jag minns fortfarande som i ett strålsken loggan på lastbilen. En ovanlig färgkombination av paprikarött och saffransgult.

Vad dolde denna stängda dörr – som kom så fruktasvärt nära? Jag tror mig förstå. 

Efter incidenten var chaufförens körstil förändrad, ryckig, ojämn. Han verkade nästan otillräcknelig. Jag kom att tänka på en taxifärd mellan Arlanda och Stockholm. Det var en ung förare men hans motorik klarade inte av växellådan – det skrapade och skorrade. Jag var tvungen att fråga. Några dagar tidigare hade han kommit körande längs en motorväg, och plötsligt hade han, rakt emot sig, en bil som körde i fel riktning i samma fil som han. Det visade sig vara en 80-åring som hade valt en avfart i stället för en påfart. Den intensiva rädslan hade avsatt spår i hans rörelsemönster – som nu hos busschauffören som talade cockney.

Längs E4:an i Sverige höll jag så hög fart jag kunde. Den hyrda Renaulten hade svag motor, men jag har motoröra och kunde med hjälp av rätt varvtal utnyttja optimalt vridmoment, det gick undan. Skulle jag blivit stoppad av polisen hade jag blivit överlycklig. 

Men plötsligt hade jag den där – lastbilen i paprikarött och saffransgult! Jag försökte köra om, men den prejade mig, betongklossar höll på att klämma Renaulten mellan sig och lastbilen. Jag körde om till höger. Sen blev det fika. Postgång. Hotellet ombesörjde av bilen blev hämtad av hyrfirman.

Sammanfattningsvis var intrycken klara. Figurerna som stack av från mängden, betedde sig konstigt, var alla av ungefär samma sort. Med marxistisk terminologi ”trasproletariat”. Lodisar. Här var det en organisation med små resurser. ISIS? Men utseendet pekade åt annat håll. Det enda imponerande i hanteringen var hur jag kunde spåras. Utan telefon. Inskriven i hotellliggare under fel namn. En gåta. Sändare?

Ett var säkerrt – säker var jag inte. Jag valde att avbryta mina skriverier och avvakta. När ombyggnaden var klar flyttade jag hem igen, med en känsla av tillräcklig trygghet. Jag skulle bida min tid. Lämpligt tillfälle skulle infinna sig. P, som gjort ombyggnaden, förstod allt, direkt. Han lät mig vänta med betalningen.

Jag återkommer nu till Ryssland, trots allt jag redan skrivit. Landet står idag fram som i ett nytt ljus – på grund av den nya dynamik som uppstått genom Östasiens ekonomiska framgångar. Ryssland är vingklippt, eftersom man förlitat sig på naturresurser, en flyktig valuta. Statsledningens häxjakt på journalister och oppositionella politiker liknar inget annat i samtiden. Man lägger ner stora summor på att oskadliggöra enskilda individer, samtidigt som man låter landet ligga för fäfot – på väg mot allt djupare fattigdom. Bristen på politiskt stöd struntar man i. Man riggar valen. Det är svårt att se de bärande principerna. Vad vill man uppnå? Hur tänker man sig en rysk framtid? 

Rysslands militära styrka är inte som den sovjetiska en gång. Hur tänker man försörja sin befolkning? Hur tänker man finansiera de gigantiska tekniksprång som är helt avgörande, även om man helt skulle strunta i levnadsnivån och enbart satsa på underrättelseverksamhet och paramilitära sabotage? Frågorna har inget svar.

Men ett möte mellan Putin och Ji Ping häromveckan ger viktiga ledtrådar – inte helt oväntade. Att Ryssland förlitar sig på export av naturresurser och råvaror är väl känt, men landets oskickliga politiska hantering gör att den avgörande exporten via Nord Stream 2 är hotad. Och eftersom Ryssland har försummat kunskap och tillväxt har man inget annat än råvaror att erbjuda. Till Kina vänder man sig för att man vill få stöd mot den enda verkliga stormakten (för en tid) USA. Kina erbjuder Ryssland visst säkerhetspolitiskt stöd – som dock, menar man på Centrum för Östeuropastudier, inte kommer att drivas alltför långt: Att Ryssland skulle ställa upp militärt för Kina vid en konflikt med Taiwan – eller att Kina skulle bistå Ryssland i Ukraina är otänkbart.      

Så vad handlar det om? Det är ganska tydligt. Det handlar om att Ryssland växlar ner. Från att för drygt 30 år sen ha varit en av världens två supermakter är landet nu nummer tre – om ens det. Och med den nu mycket kraftfullt presenterade linjen har man gått över en viktig gräns. Det handlar om en arbetsfördelning mellan stater, ojämbördiga, som kan väcka tankar till det tidiga 1900-talet – och ännu tidigare. Då var världen uppdelad i kolonialmakter som använde sina kolonier som gruvor att plundra. Kolonierna erbjöd råvaror, moderländerna förädlade dem och blev rika. Kolonierna utblottades. Afrikas nuvarande tillstånd av kaos och söndring är ett direkt resultat av denna olyckliga epok i mänsklighetens historia.   

Som världens supermakt nummer 2 träder nu Kina fram – och drar skamlös nytta av ett Ryssland, kraftlöst och försummat efter Putins tid vid makten, där det enda man försöker uppnå är små skrämselattacker mot omvärlden. Varför? Ingen vet. Svaret kan vara att Putin inte kan något annat än underrättelsetjänst. Och att han – vilket nu verkar troligt – till och med där har svaga resusurser och bristande styrning.

Putin är ett hot mot världsfreden, på grund av sin brist på stadga och strategisk blick. Men än mer är han ett hot mot den ryska nationen, som trots allt är en av mänsklighetens främsta. Vad den ryska anden åstadkommit är mäktigt och stort. Där finns konst, arkitektur, litteratur, och religiös mysticism av djupaste slag. Det är en kultur och ett folk som måste värnas och kompenseras för sekler av varierande grader av förtryck.

Sammanfattningen av Putin, efter snart ett kvartssekel vid makten, är mer eller mindre klar. Att han skulle ha något nytt äss i rockärmen efter alla dessa år är uteslutet. Historien kommer att beskriva honom som – efter 90-talets stora oreda – ett blint verktyg för en omstöpning av en tidigare supermakt till en kornbod för den mäktiga grannen Kina. Med Ryssland som trampolin svingar sig Kina – med det enda byggnadsverk på jorden som kan ses från månen: Kinesiska muren! – upp till en maktställning i paritet med USA:s. Vad som sedan sker i kraftmätningen mellan USA och Kina är omöjligt att veta.  Men Rysslands position som viktig och stark nation är efter åren med Putin överspelad. Han förstod inte vikten av samhällsuppbyggnad och blev frånåkt. Landet sjunker ner i misär och obemärkhet. En dyster framtid som leverantör av råvaror. En koloni i modern tid. En tragedi.

Än en gång infinner sig citatet från Axel Oxenstierna inför fredsförhandlingarna i Westfalen 1648. ”Vet du inte, min son, med hur lite förstånd världen styrs?”

Vad som består? Krig och fred. Brott och straff. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »