Hits: 389
Man kliver inte ner i samma flod två gånger, lär oss filosofin. Allting flyter.
Den tanken kommer för mig en vacker vårdag, den första april, när jag stiger ut i parken jag haft som granne i så många år. Ofta rör jag mig där, eller sätter mig ner och tar en kaffe eller en öl. I alla sina olika skepnader är den ständigt skiftande. Eller mer än så – undflyende, gäckande.
Tessinparken anlades i skiftet mellan 1920-talets stränga klassicism och 30-talets friare funkis. Den har sitt namn efter 1600-talsarkitekten som ritade Stockholms slott. Och helt stilenligt är södra delen i barockstil. Men mot norr vidgas perspektiven och stramheten löses upp. Där finns en plaskdamm och en klätterplats formad som ett ägg.
Försokratikern Herakleitos menade för 2 500 år sen att ingenting i världen är oföränderligt eller bestående, allting flyter. En lärjunge till honom, Kratylos, gick ännu längre och ansåg att inte ens det första nedstigandet i floden (ovan) sker i något definierbart: vattnet förändras medan man stiger i.
När jag tittar tillbaka på min egen levnad, 2 500 år efter Herakleitos och Kratylos, tänker jag ibland att avsaknaden av beständighet är ännu mer genomgripande. För är ens detta jag som stiger ned i floden detsamma från gång till gång? Ibland tycks även subjektet förändrat.
För exakt tre år sen var jag på väg igenom den där parken. Den är inramad, omkransad av platser där jag bott. Då för tre år sen var jag inne på boende två, en lägenhet som jag nu lämnat för boende tre.
Helt plötsligt hörde jag häftiga steg bakom mig. Nästan skrämd – fast det var mitt på dagen – vände jag mig om. En helt ung flicka hade hunnit upp mig och sa något. Jag fixerade henne med blicken. Ett par år äldre och hon hade varit snygg. Men nu var hon snarast söt, kanske vacker.
Med andfådd röst sa hon att hon visste vem jag var. Jag stelnade till. Jag måste ha spärrat upp ögonen. Ändå återstod den mest dramatiska överraskningen.
”Du är min pappa!”
Hon bad mig titta mot ett visst hus som hon pekade emot. Det råkade vara huset där jag bott tidigare, boende numro 1.
”Ser du henne?”
Jag såg en kvinna på avstånd.
”Det är min mamma!” sa hon ivrigt. ”Ni var ihop men hon lämnade dig.” Hennes röst var triumferande.
Jag gjorde en snabb räkneoperation och tittade misstroget på henne.
”Är du säker på det?”
”Ja, det är jag.”
Men då närmade sig lillasystern på cykel: ”Du vet väl att man inte får prata med främmande människor!” sa hon i förebrående och allvetande ton till sin syster.
Det lilla samtalet upphörde och jag fortsatte min promenad, fast i ett upprört känsloläge. Jag förstod ingenting.
Men plötsligt infann sig en känsla av lättnad. Jag hade plötsligt kommit på vad det var för en dag.
Det var tidig vår, den första april.